Haruki Murakamis bok, för att återkomma till den: jag var omedelbart fast i denna... ja, vad ska man kalla den? En roman är det i alla fall inte? Och inte heller någon självbiografi. Och ingen faktabok i ämnet löpning. Nej, snarast, x antal dagboksanteckningar, i första hand sammanhållna av tråden löpning, i andra hand av författande, i tredje av träning i ett vidare perspektiv: Murakami tävlar även årligen i triathlon, där också simning och cykling ingår. Murakami skriver att han springer för att orka göra jobbet skriva... Hm. Om han inte hade ett yrkesliv som författare skulle han träna betydligt mer. Han är mån om att inte träna så mycket så att det inkräktar på yrkeslivet. Detta betyder att han i princip löptränar en timme om dagen - och därtill tid för styrka och stretch.
Varför fastnar man i en text. Först och främst kanske igenkänning. Olof Lagercrantz har sagt någonting i stil med att när litteratur är som bäst upptäcker vi någonting som vi redan visste, fast vi hade glömt att vi visste det - eller aldrig kunnat sätta ord på det. Han har också sagt att litteratur uppstår på en arena, där läsaren har hand om ena planhalvan.
Om man själv springer är det förstås inspirerande att läsa en bok som handlar om löpning. Jag fyller på, ser mig själv, vet vad han talar om när han talar om puls och andning, om kroppens lätthet när det går bra, och hur tunga benen kan kännas om man gått ut för hårt.
Men där finns något mer: jag tilltalas verkligen av Murakamis hållning till livet. Han är en amatörlöpare som löper med sig själv som enda medtävlare. Han menar att det var en självklarhet att han började springa. En dag satte han bara igång. Detsamma med skrivandet. En dag satte han bara igång. Varför? Det tycks vara en rätt oviktig fråga. Han springer för att klara av att göra det, långt. Det handlar om uthållighet. Det handlar om lidande. Det handlar om befrielse. Det handlar om tillfredsställelsen över att ha gjort det man föresatt sig. Och det handlar om att ha roligt. Som livet, typ.
Att läsa Haruki Murakamis bok är som att se sig själv i livets spegel. Och det kan också löpning vara. Liksom att skriva.
Inlägg
6 kommentarer:
Jag brukar markera eller skriva av de textrader som "träffar mitt i prick". Just detta att någon annan formulerat MIN upplevelse/tanke gör att det nästan känns overkligt...(hur kunde hon/han veta det??)
Helt naturligt fastnar vi förmodligen för olika böcker beroende av vilken "ryggsäck" vi bär!
Jag håller alltså helt och hållet med Olof Lagercrantz!
jag brukar säga: att när vi är som mest personliga är vi också som mest allmängiltiga...
Olof Lagercrantz sa också något i stil med att ju mer omtanke och kärlek en läsare lägger ner på en text, desto bättre blir den. Nej, det var förresten Joseph Conrad (som ju O L var väl bekant med och som han citerade), vars slutkläm var:
Gud give oss alla som skriver goda läsare!
nja, är det verkligen så? När jag läste pedagogik, på stenåldern visserligen, men ändå. Röda peddan! Då sa man att det var budbärarens sak att göra sig förstådd. Kort sagt att det var lärarens sak att se till att eleverna fattade. Ergo, man ska skriva så att läsarna fattar. Själv kan jag bara skriva för såna jag känner, eller tror mig känna, mig själv t ex. Eller, man skriver det man VILL skriva, och så knäpper man händerna. I förhoppning.
Har jag missuppfattat nåt?
Allt?
Den svåra balansgången: att varken säga för mycket eller för lite. Läsaren vill känna sig intelligent (använda sig av den intelligens han/hon är beskaffad med) och vara medskapande.
Den gyllene "regeln" : lite på din läsare. (Tro aldrig att läsaren fattar mindre än du själv gör)
Om vi blir överinformerade känner vi oss som läsare dumförklarade och tröttnar på läsningen. Om vi blir underinformerade fattar vi inte vad det hela handlar om och känner oss dumma (eller kanske arga?)...
Vi inte bara fastnar för olika böcker, utan "LÄSER" också olika böcker, även när vi läser samma. Något som ju kan bli tydligt när vi ser en filmatiserad roman (som vi läst) på bio...
PS - det jag säger handlar om skönlitteratur. Sakprosa lyder under andra "lagar"... /ds
så sant, så sant. Skulle kunna skriva en roman om det (gör inte det!). Men mitt senaste skrivkursprojekt, var en 'roman' under titeln "Min pappa var en boxare". "SÅÅÅ intressant", tyckte killen som skulle 'opponera' - om första sidan. "Sen dog allt, jag fattade INGENTING". Sen försvann han, som det skulle visa sig, från hela kursen. Den tog!
Och JAG fattar fortfarande ingenting. Eller, vill inte?
Skicka en kommentar