Djurgården by car...

Det blev så att vi, jag och sonen, tog en biltur med den gamla mamman igår. Hon tände på alla cylindrar då jag kastade ur mig förslaget.
- Ja, men det gör vi, svarade hon kvickt, som om det vore det mest naturliga i världen.
Vi styrde ut mot Djurgården. Det har varit en av hennes önskningar. "Jag skulle så gärna vilja se Djurgården igen". Jag har funderat på hur detta ska lösas. Rullstolen på bussen? Färdtjänst? Långpromenad med rullstol. Nu - efter hennes återerövrade förmåga att 1) ta sig från boendet till parkeringen utanför utan rullator, med bara en arm att hålla i, 2) svinga sig in i en helt vanlig personbil - var ju detta önskemål lätt som en plätt att tillmötesgå.
Och vad hon pratade! Det var gator här och gator där som hon kände igen - även om de fick lite fel namn ibland - och det var åh, så härligt och om ni bara visste och nu kommer dom andra allt att bli avundsjuka (det sistnämnda tycktes utan tvekan förgylla upplevelsen ytterligare). Vi körde i sakta mak, med nedvevade rutor så att höstdofterna sköljde in över oss, varenda körbar liten väg - och jag insåg att det finns en hel del platser på Djurgården där jag inte varit.
- Tänk att dom inte har byggt här i alla fall, konstaterade mamma.
Och det har hon ju rätt i, även om tanken aldrig föresvävat mig. Ett Djurgården med radhus och höghus och kanske ett par köpcentrum...
Mammas nästa önskning är kanske inte lika lätt. Det är att komma tillbaka till Gotland en gång till. Tål att grunna på.

att springa

Att springa i skogen en solig morgon i slutet av september: färgskalan går från grönt, via gult till rött, aspstammarna skimrar grått, luften är klar och full av dofter. Ett meditativt lugn tar kroppen i besittning. Andningen går av sig själv. En lätthet. Jag tycker att jag svävar ett par millimeter ovan marken.
Nu ska jag besöka min gamla mamma. Hörde av min syster att personalen till slut givit med sig vad gäller blöjor och det torra konstaterandet att "alla har det" (rättvisetänkande?). NU har mamma trosor - utan blöjor - och gladare än på länge. Ett stycke liv återerövrat!
Gårdagens film hänger kvar inom mig, det hur möten, till synes slumpartade, kan komma att påverka oss för resten av livet.
I DN roar sig idag Maria Schottenius med att dra upp likheter mellan Anna Anka och Lars Norén. Så dåligt, så man inte vill tro att det är sant! "Båda gillar att shoppa", och "båda förtalar sina anställda", drar hon till med, liksom att "båda har en konventionell kvinnosyn". Vad ska man säga: läs Noréns dagböcker - eller välj att inte läsa dom, Schottenius försök att göra sig lustig är LÅGVATTEN. Ebb. Totaltorka!

dans... och "The reader"

Idag har jag dansat bulgariskt hela eftermiddagen... många turer, snabba steg, sköna takter. Sedan har jag tittat på filmen "The reader". Jäkla bra film, som visar på komplexiteten i en hel mängd av frågor: begreppet SKAM, moral, etik. En film med en massa gråtoner - i avsaknad av svart eller vitt. Jag tyckte mycket om den och blev djupt berörd.
Nu ska jag krypa till kojs med slutet på Austers roman. Den är bitvis väldigt "litterär", lite doftlös, men när den INTE är det är den mycket bra.

skogen, gläntan i den

En dag full av texter... textdiskussioner i år 2 på förmiddagen, bra sådan. Många har börjat på nya spår, fördjupat spår, kommit närmare det egna, personliga - sin röst. Så här efter ett drygt år kan man se hur lång vägen är, hur det som började i en liten simpel skrivövning letat sig fram för att bli ett huvudspår i en större berättelse, hur många och långa och tillsynes onödiga de där nödvändiga omvägarna var.
Man kan inte gå raka vägen fram till gläntan i skogen eftersom man också måste utforska själva skogen, och skogen har inga anlagda gångvägar utan istället, ibland knappt urskiljbara, av djur upptrampade små stigar. Och skogens alla levande väsen tar aldrig närmsta vägen och för den delen inte helt säkert på väg just mot gläntan, men det är spåren från det levande vi måste följa.
Vissa spår återkommer vi till. Ibland utan att vi märker det. Ett huvudspår? Kanske. Vi måste stanna upp, utforska. Titta, lyssna, begrunda, ta ut riktmärken, vädra i luften, dra in.
"Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse."
Det är den första raden i Tomas Tranströmers dikt "Gläntan" (ur Sanningsbarriären, 1978), för lång för att återge i sin helhet. Det är en dikt som följt mig sen dess jag först stiftade bekantskap med Tranströmers poesi. En dikt som jag alltid har med mig, som alltid visar mig på något viktigt som jag djupt inom mig redan vet. När poesi är som bäst belyser den våra djupaste insikter! Varje rad talar: "Men på den öppna platsen är gräset underligt grönt och levande." Ja, så är det.

Att se... och så Anna Anka

Har ni lagt märke till fenomenet Anna Anka. Kalle Anka och Arne Anka kände vi redan, men nu kommer hon med stormsteg, de okända släktingen. B-kusinen, som man säger på Gotland. En syssling? Eller rent av en brylling? En hybrid! Vem är det, tänker jag. En ny seriefigur? Utan tvekan skulle hon göra sig bra som sådan. Kanske skulle till och med en sån seriemotståndare som jag falla pladask för hennes dråplighet. Igår skrek löpet ut den lockande rubriken: "Anna Ankas mörka hemlighet". Det är något mytiskt över rubriken. Som en lockande äventyrsfilm, eller del 4 i den fantastiska äventyrsberättelsen om fru Anka. Nej, det går inte. Namnet tar udden av det hela. Man kan inte låta sin äventyrshjältinna heta Anna Anka! Det komiska anslaget blir för grovt... hon får hålla sig där, i seriegenren. Jag ser albumen framför mig:
Anna Anka
Anna Anka och flykten till Amerika
Anna Anka och kärleken
Anna Anka flyttar in
Anna Anka i Hollywood
Anna Ankas mörka hemlighet

Jag har just kommit tillbaka från operationsbordet. Nåja, det låter mer drastiskt än vad det är. En liten prick som skulle bort. Doktorn menade att jag inte "borde vara alltför oroad". Förmodligen ingenting farligt. Men denna lilla operation betyder tränings- och dansstopp i minst en vecka. Denna lilla operation får mig att inse hur lyckligt lottad jag är som får springa, dansa, duscha, bada hetbad med en massa skum i - och hur låg jag kan bli över restriktioner som med för sådana begränsningar. Allt är sannerligen relativt. Jag minns när jag i min ungdom ordinerats sängläge under en längre tid, sex eller åtta veckor, vill jag minnas, p g a äggledarinflammation. Och jag minns det våldsamma lyckorus jag erfor när jag för första gången fick ge mig ut på promenad - ja, det kändes verkligen som första gången! Och tänk om man alltid kunde gå omkring med en sån där nyfödd blick. Med sinnena vidöppna för det fantastiska under vi vandrar omkring i: livet.

Håkan Nessers New York- roman, "Maskarna på Carmine Street", var fantastisk - ända fram till upplösningen då H N tycktes återfalla i gammal hederlig kriminalromanupplösning. Gott hantverk - som alltid i hans fall - men den fram tills dess austerinspirerade, smått magiska, berättelsen tappade luft och djup. Lite som en fågel som trillar ner från himlen, eller en fisk som spolas upp på land. Synd, på en i övrigt så lysande berättelse. Får en känsla av att han lite gav upp. Nu får Oates vila ännu en stund medan jag läser just Paul Austers nya, "Mannen i mörkret", en besynnerlig historia om en åldrande, efter en olycka skadad, man, som för sin överlevnads skull bygger en fantasihistoria - ett slags alternativliv. Och vad är väl skrivandet om inte byggandet av ett sånt alternativliv. Liksom barnets lek! En av mina kolleger säger att han skriver för att han fortfarande tycker om att leka.
Apropå besynnerliga historier vill jag tipsa om en av de märkligaste och intressantaste böckerna jag vet: "Den besynnerliga händelsen med hunden om natten", av Mark Haddon. Den är klassificerad som ungdomsbok, något man får överse med.

uppskattning...

Tänk vad lite uppskattning kan göra. Nätt och jämt har jag hunnit formulera och publicera mina tankar om tidsbrist vad gäller bloggandet så kommer det en sån där kommentar som får en att känna lust. (tack Helena) Och jag känner att jag omedelbart vill formulera mig.
Och inspiration. "What else can you do but inspire", sa Bob Dylan. Så sant. Vad är egentligen det där vi kallar inspiration. Jag vill hävda att det är NÄRVARO. Att komma nära "varat". Att träffa på (eller träffas av) en inre (eller någon annans) uppmärksamhet. En stark och genomträngande uppmärksamhet. Ett fokus. Ett för mänsklig samvaro nödvändigt fokus. Ett i terapirummet nödvändigt fokus. Ett i undervisningssalen nödvändigt fokus. Och - förstås - ett i skrivandet nödvändigt fokus.
Och nej, jag ska inte ge upp mitt bloggande. Det kanske går en eller annan dag utan inlägg ibland...
Nu ska jag återgå till den genomusla filmen i serien kommisarien och havet: ett skitmanus byggt på en katastrofdålig deckare, med kalkonrepliker, sakfel och - till råga på eländet - en helt surrealistisk dubbning. Så varför tittar jag? Ja. Av det dåliga kan man lära sig mycket. I ett material fullt av brister finns en tydlighet - man kan liksom se potentialen just för att det spännande lyser med sin frånvaro.
Jag brukar säga till mina elever att det bara är bra om/att deras texter har brister. Det är av det vi lär oss.

tidsbrist... igen

Till den lilla trogna skara som brukar ta er tid att läsa denna blogg vill jag bara säga att, som ni ju märkt, bloggandet lyst lite med sin frånvaro. Jag har för mycket att göra just nu. Helt enkelt. Så är det. Anmäl er som följare, vet jag, så slipper ni gå in på sidan och mötas av samma gamla text. Jag ger inte upp, än, tror jag.

Jag har inte riktigt hunnit med denna blogg de senaste dagarna. Det har, som man säger, gått i ett.
I lördags hade vi födelsedagsfika. Jag hämtade min gamla mamma i bilen - UTAN vare sig rullstol eller rullator. Min syster hade införskaffat två (små!) anslagstavlor på IKEA och hängt upp dom med fisklina från taklisten. Mamma var nöjd. Nu återstår det där med blöjorna. Jag har fått ytterligare belägg för nedgörandet av det idiotiska påståendet "här har alla blöjor", vilket yttrats av en i personalgruppen på boendet. (Det finns faktiskt en hel del paralleller till vad som utspelade sig på anstalten i filmen "Den nya människan". ) Nu hämtade jag mamma vid halv två och lämnade henne igen vid halv sex. Fyra timmar. Inga problem. Hon gick på toa när hon kom tillbaka hem. (En bravad som jag nog inte skulle ha fixat - och säkert inte alla i personalgruppen på boendet heller!)
Min pappa med fru anlände med färdtjänst. Varken pappa eller mamma orkade upp för trappan för att beskåda övervåningen och utsikten från den fina altanen. Men dom åt mackor och tårta och fick träffa varandra ännu en gång.
I söndags tittade jag på filmatiseringen av "gotlandsdeckaren" Kommisarien och havet. Att boken ifråga inte är något litterärt mästerverk visste jag - men måste det för den skull bli en lika usel film? Ja, kanske det. Och måste deckare bli dåliga bara för att dom skrivs med en tydlig lokalanknytning. Naturligtvis inte. Ett strålande exempel är ju Johan Theorins kriminalromaner i ölandsmiljö. Så saluförs dom inte heller som "ölandsdeckare"! Det är någonting med det där konceptet.
Igår började dansen igen. Tre timmar, varav den sista hälften danser från Turkiet och Makedonien. Roligt att det är igång igen. Jag har saknat det. Och nu på morgonen har jag sprungit. Lågt stående sol som inte riktigt trängde ner i skogen. Luften kylig mot mina bara armar. Snart dags för en varmare mundering, misstänker jag.

Kvinnohistoria...

Jag såg på filmen "Den nya människan" igår kväll. Jag hade inga större förväntningar, men blev positivt överraskad och mer berörd än jag väntat mig. Den handlar om tvångssterilisering av unga kvinnor... det ligger närmare i tiden än vad man har lust att föreställa sig. Det öde filmen speglar är en ung flickas, i slutet av fyrtiotalet/början av femtiotalet och är en effekt av den politik som ville sätta stopp för det faktum "att de sämst rustade stod för den större delen av barnafödandet" i Sverige. Fenomenet hade börjat uppmärksammas och kritiseras, men fortgick. Flickor från mindre bemedlade familjer, sådana som "inte förväntades kunna ta hand om sig själva" omhändertogs. Villkoret för att släppas ut var sterilisering. Filmens huvudkaraktär, vilken bygger på ett fall ur den så kallade verkligheten, vägrar att finna sig, hon är orädd, vägrar att ge upp, blir kär, blir med barn och skickas så småningom till Sinnessjukhuset. Där tillbringar hon 27 år, innan hon "rehalibiteras" i samhället, efter sjukvårdsreformen 1979. Och hon var långtifrån ensam. Ett skakande dokument, för att uttrycka mig schablonmässigt.
Idag fortfarande sommar. Jag steg upp i ottan ändå och har sprungit, städat, tvättat och läst texter för brinnande livet. Nu återstår städning på dotterns skola - en mindre lustig konsekvens av att ha sina barn på denna friskola...

Sensommar

Sensommaren dröjer kvar. Ljum luft. Blå himmel. Mörk grönska. Jag har haft textdiskussioner med år 2 idag. Tänker på hur deras texter utvecklats sedan förra hösten. För att lära sig skriva måste man skriva. Så är det. Övning ger färdigheten. Ett faktum man aldrig kommer ifrån.
Just nu gör jag en liten paus från läsandet av den nya distansgruppens texter. Jag tänker på det faktum att även de kommer att utvecklas, fördjupas och förbättras.
Imorgon är jag "ledig", vilket betyder att jag kan ägna mig åt textläsning hemifrån och att jag kan unna mig att ställa klockan i varje fall lite senare än vanligt. Jag tänker springa också. Jag har nu sprungit ett par gånger i veckan i över ett år. Sträckan har mer än fördubblats. Jag springer snabbare och blir inte lika slut. Faktum är att skillnaden är enorm. Övning ger färdighet, även på denna punkt. Och snart är det helg. Då ska jag hämta min gamla mamma i bilen - berättade jag att vi testade för två veckor sedan och att hon faktiskt kan svinga sig in - utan rullstol. Vi ska ha 17-årskalas. Tid är något relativt. Det kan kännas som både en evighet sedan och som alldeles nyss. I en salig blandning. En gång fick jag den filosofiska frågan: ser du tiden som en linje eller en cirkel. Svaret är väl både och. Därtill något tredje som skulle kunna liknas vid en väldig mindmap eller nåt, satt i ständig rörelse så att linjer och ringar hela tiden förskjuts och byter plats och riktning, där ljusa och mörka minnen svävar kring, samband uppstår och försvinner, och som bara blir mer och mer komplicerad allteftersom tiden tickar och går.

Nesser

Två tredjedelar in i Oates dagböcker gör jag paus och släpper in Håkan Nesser. Jag läser hans senaste roman Maskarna på Carmine Streeet. Nesser är en fantastisk berättare och hanterar skrivandets hantverk med en sådan självklar elegans. Jag håller med somliga kritiker om att den nya romanen är starkt influerad av Paul Auster - men vad gör det: jag älskar Paul Auster. Jag tänker mig att Nesser både leker och samtalar, sådär halvt i smyg, med Paul Auster, kanske rent av hyllar honom.
Här finns miljön, privatdetektiven, gåtan. Och så sorgen efter ett förlorat barn. Katastrofen. Vägen mot undergång - eller kanske mirakel: det är än så länge en öppen fråga.
Sex fot under jord/hejdar sig i dagbräckningen två blinda maskar/lystrar förvånat till rösten från ovan/ ändrar riktning och möts som av en händelse
Denna dikt har berättarjaget, författaren Eric Steinbeck, låtit en romankaraktären i en av sina romaner skriva, och dessa rader har, visar det sig, vid samma tidpunkt, den kvinna som sedan blivit Eric Steinbecks fru skrivit i en anteckningsbok. En osannolik slump? En metafor de båda fångat och som drivit dem samman? Eller en lögnaktig efterkonstruktion?
Jag njuter av att läsa Nesser. Jag njuter även av att läsa Auster.

Jag är på jakt efter en anslagstavla till min gamla mamma. En sån där i kork. En stor en. Anslagstavlor verkar inte vara på modet. Särskilt inte såna i kork. Och framförallt inte stora. Det närmaste jag kom var en liten rackare, på Klas Ohlsons. Den där anslagstavlan, som jag alltså inte hittade, ska jag försöka hänga upp hos min mamma. Det är inte världens lättaste. På äldreboendet får man nämligen varken spika eller skruva i väggarna, inte ens ett häftstift eller en liten knappnål får tryckas in i väggarna - man måste väl tänka på kommande hyresgäster: de boende brukar kanske inte bli alltför långvariga hyresgäster. Kludd då, tänker ni kanske. Nej, inte heller en kluddbit får hamna på väggarna, och absolut inte flera. Anslagstavlan måste alltså fästas i tunn tråd och hänga från taklisten. Mamma vill ha den där anslagstavlan för att vi ska kunna sätta upp fotografier på den. Hon har fullt av fotografier på barn och barnbarn och barnbarnsbarn i sin (eller bör jag skriva äldreboendets?) lägenhet. Problemet är bara att hon inte ser dem. Hon har lite svårt att gå, men om hon fick dem samlade på ett ställe så... När jag ändå är på g så vill jag nämna att min mamma inte heller vill ha blöjor. Hon behöver inga blöjor. Hon kan hålla sig och hon kan gå på toaletten. Men personalen menar att det alltid kan hända en olycka. Förvisso kan det hända olyckor. Men borde de inte gå henne till mötes och rent av glädjas över att hon inte vill använda deras blöjor. Skulle de själva vilja gå omkring med en stor blöja? Knappast. Vill någon - som inte måste - göra det?
Nåväl. Någon anslagstavla blev inte köpt idag. Ska sondera terrängen på IKEA också. I annat fall får det bli två stycken av den mindre sorten. Såvida jag inte helt enkelt trotsar kludd- och häftstiftsförbudet.

Kursstarter...och meriter

Inledningen av hösten kantas av kursstarter. Igår var det dags för Att skriva terapeutiskt, fördjupning - en ren fortsättningskurs med gruppen som gick basnivån förra terminen. Mycket roligt att träffa alla igen! I de terapeutiska grupperna finns alltid ett sådant allvar: ytan är inte det intressanta. Jag tycker mycket om arbetet i dessa grupper.
Därefter följde lärardag för Skrivarakademins lärare. Vi talade om det där att hantera ett självbiografiskt stoff. Egentligen är det ju så att det är fullständigt oväsentligt huruvida man vill skriva om något man själv har varit med om eller inte. I en bemärkelse är all skönlitteratur baserad på det självupplevda. I en annan är all skönlitteratur fiktiv. Allt hänger på vad man vill göra av sitt material, hur man ska hantera det. Själva lärardagen mynnade i en mer informell sittning. Av någon anledning kom jag plötsligt att tänka på att jag - eller snarare en av mina romaner - har varit med i IKEA-katalogen. Ni vet, i en sån där inredningsbild. Detta är kanske min största merit som författare, vem vet? Tyvärr har jag slängt katalogen ifråga. Eller kanske är den största meriten att jag, tillsammans med den nu döda bullterrriern Gideon, exponerades på ett foto på Ulla Montans utställning med författarporträtt på Stadsmuseet en gång i tiden? Dessvärre har ju ingen av dessa meriter särskilt mycket att göra med mitt författarskap. En av mina kolleger hade däremot skaffat sig en merit att verkligen vara stolt över. Eller skaffat och skaffat: hon hade representerats med en av sina noveller i den första antologin i Vitryssland med en av sina noveller! Det är inte dåligt! Samma kollega visade sig ha även en annan merit, av totalt annan beskaffenhet. Hon hade en gång blivit tillfrågad att spela med Led Zeppelin. Det knäcker rätt hårt, om jag får säga min mening.

Somliga dagar är ordknappa. Bokstäver fladdrar omkring, utan att bilda någon meningsfullhet. Människan är meningsskapande av naturen, påstås det. Jag tänker med fasa på den gamla slagdängan ..."det finns en mening, med allt som sker..." Nej, det tror jag inte. Vissa företeelser är helt igenom utan mening. "Inget ont som inte har något gott med sig." Också ett idiotuttryck. Det finns saker som är av ondo och enbart av ondo. Sådant ser livet ut, den där livstråden, mellan födelse och död. Det blåser hårda höstvindar idag. Men livet pågår. Liksom döden.

Och regnet strilat som väntat ned nu på morgonen Förvånande glad i hågen, med sovsäck, liggunderlag, varma kläder, matsäck och godis i bagaget och iklädd regnjacka, begav sig ändå dottern hemifrån i morse. Hon (och jag) hade kollat prognosen. Regnet skulle ge med sig. Solen titta fram. Promenaden fram till själva tältplatsen var nedkortad till överstigliga tre kilometer. Så lite förbluffad blev jag när hon tjugofem minuter senare var tillbaka hemma igen med hela sin packning. Skolan hade bestämt sig för att ställa in. Men vilken prognos hade dom läst? Och hur kan man peppa ungdomarna till att genomföra en sådan strapats och sedan ställa in? Fem dödskallar.
Nu "datar" hon i sängen och käkar godis.
Gårdagens kurs avlöpte väl. Märker att jag är lite ovan att bara ha tre timmar på mig. Ett rasande tempo alltså - och det ska det vara. Avslutade med Paraply-dikterna. (vågade mig förra veckan på att överge paraplyerna till förmån för båtshakar - MEN paraplyer ÄR bra...) Full kurs med nio deltagare. Flera av dem uppgav som skäl till varför de sökt kursen att de "vill skriva, men inte skriver". Det är spännande det där, att man verkligen kan vilja saker och ting, längta efter dem, och att man ändå inte gör dem. Att en människa kan gå hela livet och nära en dröm, om att sjunga till exempel, men aldrig komma till skott. Hindren är för stora, många gånger inte identifierade. Själv har jag i flera år längtat efter att sjunga i kör, gärna Caroline af Ugglas, utan att göra slag i saken. Men kanske nästa termin? Jag längtar då och då efter att måla. Det var flera år sedan. Jag skyller på tidsbrist, men: tid är allt vi har.

september

Dags för kvällskurs. Jag kommer att köra två stycken varannanveckokurser, vilket betyder sexton tisdagskvällar inalles. Det känns, så här vid tisdag nummer ett, som ganska många. Vädret inbjuder mer till en utekväll, på någon servering, eller varför på inte altanen i förorten. Jag har en stark känsla av att hösten kommer imorgon. Och jag har stöd av prognosen. Det vore så himla typiskt! I våras var min dotters skola på camping utanför Södertälje. Det spöregnade och var svinkallt hela tiden. Imorgon är det dags för nästa camping, någonstans ute på Tyresö, och prognosen säger 15 grader och regn.
Själv har jag överhuvudtag inte mycket till övers för det där med camping, inte ens när jag var ung, inte ens vid varmt och fint väder. Man sover dåligt, är kall och i avsaknad av i stort sett allting. Utom naturen då. Och mygg. Och fästingar.
Nej, tacka vet jag hotellrum, cafeer och restauranger.
Jag tänker på det där med litteratur och vitsen med att läsa. I böckernas värld lär man känna karaktärerna väl, oftast bättre - och framför allt snabbare - än i verkliga livet. Om de människor som finns runt ikring oss vet vi inte mycket. Vi känner oftast inte deras tanke- och känslovärld, ser inte deras skuggsida, deras undertext, utan tjoar och glammar och pratar en massa, alltsammans under djup upptagenhet av oss själva. Man säger ju ibland att ett samtal är två monologer som råkar mötas vid ett par enstaka tillfällen. Tänk om vi istället verkligen lyssnade och verkligen betraktade andra människor utifrån en uppriktig önskan att lära känna dem och förstå vad de egentligen uttrycker.