tisdag 30 juni 2009

tisdag, onsdag

Efter att ha sprungit i den sommarljumma skogen på förmiddagen åkte jag och sonen ut till Sandholmarnas naturreservat, längst ut på Tyresö. Har länge velat åka ut för att rekognosera och äntligen blev det av. Fantastiskt fint! Och på en halvtimmes avstånd! Där, på en klippa i solen, svalkad efter ett bad i behagligt tempererat vatten började jag läsa den bok jag ryckt åt mig före avfärd, Anna Schulzes debutbok, novellsamlingen Brist. A S är en av mina kollegor på Skrivarakademin och hennes bok har legat där på mitt nattygsbord länge och väntat. Och jag blev inte besviken! För en gångs skull läste jag och fann att detta handlar om MIG! Det är sannerligen inte ofta. När litteratur är som bäst får man en känsla av att det här skulle jag själv ha kunnat skriva, om jag bara hade kommit på det. Eller - det här har jag varit med om, jag mindes det bara inte längre. Lysande, är mitt omdöme. Jag är nu full av förväntan på hennes roman Ge mig en människa och detta gör mig glad och full av tillförsikt.
Kvällen tillbringades på haket Nyfiken gul, vid Eriksdal, tillsammans med två av mina bästa väninnor. Vi diskuterade, bl a, PROGGEN, med anledning av utställningen på Nordiska. Varför blir jag alltid så ANTI i samma ögonblick som någon människa börjar LOVORDA något? Vad är det som driver mig att alltid gå EMOT. Jag har inget som helst emot Proggen, som jag ju själv var ett slags del av när det begav sig, då på sjuttiotalet, men i samma stund som någon framhäver en företeelses ser jag dess skuggsida. Förmodligen är jag en rätt jobbig person att diskutera med.
Kvällen avslutades med del 2 i en nya skräckserien Harper´s Island. En inte allför uppmuntrande historia.
Idag är marken regnblöt. Känns helt okej. Och vi får tillträde till vår nya lägenhet!

söndag 28 juni 2009

Förortssommar...


Hemma i förorten igen. Gassande värme. Dallrande över asfalten. Ett slags ödekänsla. Var är alla? Några har parkerat sig i ett par vilstolar i den mycket lilla parken nedanför mitt fönster. Det ser outhärdligt ut. Blommorna på balkongen har torkat och lagt sig i en rismatta över bordet. Och inne i lägenheten visar termometern på 29 grader. Jag tänker på E G och på hur han måtte lida - om han nu vore hemma i stan. Men jag tror att E G är på väg till Frankrike och där är det kanske svalare?
Det tycks mig som i en avlägsen dröm: det att jag gick upp 05:00 i morse. Det att det var alldeles ljummet och att havet låg blankt, delvis döljt i dimsjok, och hur Karlsöarna liksom svävade över vattenytan, som bara just dessa öar kan.
07:00 med båten över blankt hav till Nynäs. Och sedan då hettan. Det har varit varmt på ön också, och soligt - som jag önskade mig. Havet har dock varit isande kallt uppfriskande och vindarna svalkande. Själv har jag blivit minst två nyanser ljusare i håret och lika många mörkare i hyn. Jag har läst Evanders I min ungdom speglade jag mig ofta och nästintill chockats av den självömkande tonen i "romanen" samt Aiono Trosells Järngreppet och förundrats över dess fyrkantighet. Jag har skrivit ner några små utkast på möjliga trådar i min berättelse och jag har ätit en hel massa fantastiska anrättningar från grillen.
Väl hemma i lägenheten drabbades jag av klaustrofobiska känslor. Var är horisonten? Den väldeliga himlen? Havet? Näktergalarna? Och som sagt - var är förortens alla människor. Svaret på det sistnämnda fick jag då jag mot sen eftermiddag cyklade längs med Flatens stränder: just där är de, om inte hoppande, dykande, simmande i det uppskattningsvis 22-gradiga vattnet så hopträngda på sandplättarna eller utspridda på berghällar och klippor runt i kring. Inte så tokigt det heller. Där ämnar jag också svalka mig imorgon, om den gudabenådade värmen håller i sig och vad framgår av DN:s väderkarta lär den så göra. Mörkrött, mörkrött, mörkrött i dagarna fem.

måndag 15 juni 2009

Gotland


Imorgon far jag till Gotland. Så nu blir det nog i allafall glest mellan inläggen! Önskar mig sol och ett ljummet hav!

Den som väntar på Godot...

Jag är så glad att jag tyckte om Berggrens uppsättning av Godot. Gav mig iväg hemifrån, lite smått oroad över att också jag skulle finna den långtråkig, buskisartad, icke-berörande, men nej - den motsvarade mina ursprungsförväntningar och långt mycket mer. Så jäkla bra! Varje replik (nåja, nästan: hade liiite svårt för någon inslängd anspelning på fildelare och andra företeelser i tiden - helt onödigt, men dessa sekunder av dipp i magin kan jag gott överse med!), varje gest, varje liten rörelse harmonierande mot scenens ödsliga kulle, det kala trädet och den fantastiskt stora himlen.
Vad jag har svårare för är människors benägenhet att ta tag i varje litet tillfälle till gapskratt. Vad är det med människor? Går de på teater för att få skratta av sig? är det måttet på en bra pjäs. Jag fattar ingenting och frågan far genom mitt huvud: är det dom eller jag som har något fel - och aldrig känner jag mig så ensam som då, omringad av de rungande skrattsalvornas tortyr. Eller är det så att det är vad som uppfattas som självaste livets mening; gapskrattet. Och om jag värjer mig mot detta gapskratt - när alla andra skrattar, vem är det då som är konstig? Förmodligen jag... Hur som helst kan man ju säga att denna min ensamhetsupplevelse där i folkhavet fyller sin funktion för förståelsen av, eller snarare upplevelsen av, allas vår väntan på Godot.
Stående ovationer efteråt - och för en gångs skull deltog jag av hela mitt hjärtat. Lysande poesi!

fredag 12 juni 2009


Idag är det skolavslutningar för mina barn. Nåja, sonen bestämde sig för att sluta redan i onsdags. Dottern har avslutning på eftermiddagen, med traditionsenlig tårtfest - fast inomhus, p g a regnrisken.
Igår kväll bjöd jag dem båda på sommarlovsmiddag ute. Vi var på restaurang Orkidé vid Medborgarplatsen och åt kryddstarkt och gott. Trevligt! Tänk, vilken ynnest det är att ha dem. Det där med barn tas ofta för en självklarhet. Jag kan fortfarande tänka att det är det största miraklet av alla! Lokalnyheterna upptas nu till stor del av mordet på den 16-åriga flickan i stockholmsförorten Stureby, inte långt härifrån. Det är så fasansfullt så jag inte riktigt förmår ta in det i min skalle. Hur kan det gå så snett? Hur kan det gå så långt? Vad får två jämnåriga kompisar till något sådant? Var är de vuxna? Var är tilliten? Förtroenden? Samtalen?
Återstoden av kvällen upptogs till stora delar av slingande av dotterns hår... En omständig procedur med detta utpillande av hårslingorna, ihopjoxandet av kemikalierna - och sedan den något nervösa väntan på resultatet, som tack och lov blev strålande. Nu undrar jag bara: hur länge kommer hon att vilja ha det blont den här gången?
Ja, som ni märker blev det inget riktigt sommarlovsledigt för den här bloggen, inte än i alla fall. Nu ska jag skriva vidare på det som nästan börjar kännas som ett romanmanus och sedan ska jag köpa tårtor!

onsdag 10 juni 2009

Glad sommar!

Det går mot sommarlov, ledighet och resor. Jag tänker ta paus från bloggandet - bortsett från ett eller annat sporadiskt inlägg.
Under rubriken Bonniers väljer väg i kris i dagens DN läste jag om det jag i och för sig redan visste. Men inte mindre nedslående läsning för den sakens skull. Tänk att det har gått så långt så att förläggarna måste pitcha de böcker som de tror på inför marknadsavdelningen. Det är, ursäkta uttrycket, för jävligt. Vart är vi på väg? Svaret är ju ganska uppenbart: vi är på väg mot att se litteratur som en vara vilken som helst. Om man så lägger in detta i det sammanhang som kallas Humaniora, om vilket för övrigt två lika intressanta som nedslående artiklar stått att läsa i de senaste dagarna (1, 2), så klarnar bilden ytterligare. Kultur ska löna sig. De humanistiska fakulteterna bör bevisa sin samhällsnytta. Vad man glömmer är att detta samhälle råkar bestå av människor. Som Arne Jarrick säger i en av artiklarna:
"Det krävs teknisk kunskap för att bygga en bro. Det krävs teknisk kunskap för att bomba sönder en bro. Men det krävs annan vetenskap för att förstå varför man bombade sönder bron och hur man ska rädda samhällen som har blivit utsatta för det".

måndag 8 juni 2009

von Triers nya, "Antichrist"

Igår kväll var jag och såg den omtalade Antichrist, en klart omtumlande film som jag har svårt att tänka mig att någon går oberörd ifrån. Ett stycke drömlik, mytisk poesi, målad i otroligt vackra bilder, där Trier tar ut svängarna som aldrig förr. Filmen är dedicerad till Andrej Tarkovskij. Jag skulle gissa att han hade tyckt om filmen, inte minst för dess bildspråk. Tarkovskij var inte särskilt förtjust i kritikernas alla tolkningsförslag. Han ville hävda att en hund är en hund och ingenting annat. Det kan förstås tyckas som en förenkling, men jag inbillar mig att jag förstår vad han menade. Poesi är till sin natur mångbottnad. Metaforens natur är den att den visar på någonting som inte låter sig sägas på annat vis än just i den form den har. Därmed inte sagt att det inte kan vara spännande att ta del av människors tolkningar, som i Carl-Johan Malmbergs fantastiskt jublande recension i SvD. Jag bär Triers film med mig som en erfarenhet, som en dov dallring, lockande men ändå lite farlig.
På söndag ska jag (äntligen) få se I väntan på Godot. Jag känner mig lite orolig, eftersom jag hört flera personer uttrycka att den är tråååkig, lååång och dessutom (lite förvånande) buskis! Becket som buskis - är det möjligt?

fredag 5 juni 2009

Jag får ett slags klump i magen så här i sommarlovstider. Studentflaken tornar upp sig i city, det visslas i pipor och skrålas och tjoas för fullt. Lukten av öl och skumpa ligger tung över den ljusnande framtiden. Varv efter varv körs runt den eftertraktade rondellen ner mot Hamngatan. Ett slags gemenskap där på flaket i de dundrande bastonerna. Eller? När jag gick ut gymnasiet hade man just avskaffat studenten. Vi vägrade att bära studentmössor, till vår lärares sorg. Vi vägrade att åka den inhyrda limousinen till avslutningsmiddagen. Vi menade det vara ett utslag av borglighetens diskreta charmlöshet. Sedan dess har jag tyckt att det framstår som lite löjligt att säga att man tar studenten, med utspring och hela balletten. Inte så att jag önskar det gamla tillbaka - då när somliga som inte klarat alla sina ämnen fick stå där med skammen - men... jag vet inte. Ändå, som sagt, tjocknar halsen och vemodet fyller mig när jag ser den där skrålande desperationen. Det känns som om det jag ser är ett koncentrat av själva livets drömmar, förhoppningar och besvikelser. Livets gemenskap - och stora ensamhet. När jag stod på perrongen och väntade på mitt tåg häromdagen, med den där rörelsen inom mig, fick jag syn på en ensam kritvit studentmössa i en av vagnarna. Den bars av en yngling. Han satt inklämd där i sätet halsandes ur sin ölflaska. Blicken nedfälld. Sorgsen. På väg mot sin ljusnande framtid.
Som den uppmärksamme noterar har jag lagt till en ny länk. Den går till en sida som en vän från Internationella folkdansklubben och tillika elev från Skrivarakademin, ansvarar för. Per, som denne vän heter, blev för inte så länge sedan ordförande i dansklubben och har nu - efter extremt kort tid - valt att lämna sin post. En viss turbulens kan anas. Kanske den första turbulens som virvlat ut från dansklubben, kanske genom en dörr som helt oväntat stod lite på glänt. Vad vet man? Jag är inte så insatt i alla turer, men hur som helst ämnar han nu låta den som vill ta del av en följetong med titeln "Provinsiella klubben". En fiktiv historia, ska poängteras, som den som så önskar kan prenumerera på alternativt följa på berättelsens alldeles egna hemsida. Eftersom jag värnar om det fria ordet, ogillar neddragna gardiner och dessutom uppskattar en underhållande historia så länkar jag förstås.

torsdag 4 juni 2009

"Att hålla sig sysselsatt är botemedlet mot alla motgångar...Det är också det som krossar den kreativa instinkten", skriver Joyce Carol Oates i Dagbok 1973-1982.
Under handledningen på morgonen talade vi sk klientorienterad psykoterapi, med rötter i den humanistiska skolans behovsteorier. Det är också där det existentiella tänkandet har sina rötter.
Känslor=information, till sig själv och andra. Känslor är viktiga. Beslut som fattas utan hänsyn till känslor (alt utan förmåga att uppfatta sina känslor) kan bli hur korkade som helst. En del människor har inte (längre) tillgång till sina känslor. Hur gör man då?
Vidare talade vi om den kognitiva hållningen, dvs avsikten att hjälpa klienten från att "vara" problemet till att "äga" det, till skillnad från de kognitiva metoderna, vilka kan vara av flera olika slag.
Jag njuter och suger i mig. Tycker hemskt mycket om var handledares förmåga att fritt röra sig inom fältet Kognitiv hållning, existentiellt perspektiv och mer känsloinriktad psykoterapi. När terapi bara blir metod stelnar den lätt i rummet.

onsdag 3 juni 2009

Intervjuer med sökande till Skrivarlinjen hela dagen. Tänk att det finns så många människor som brinner för att skriva, som när ett slags behov av att undersöka, sätta ord på, gestalta... Jag tror att vi kommer att få ihop ett riktigt bra gäng till hösten...
Jag var ordentligt trött i huvudet när dagen var slut. Samtal, samtal, samtal - utan paus. Jag sprang ner i tunnelbanan för att hinna med tåget till min förort - och hann; men bara för att få höra att tåget skulle tas ur trafik. Lång väntan på nästa. Proppfullt tåg när det till sist kom. Och alla människor verkade prata, högt, i sina mobiler, medan tåget ryckigt masade sig fram. Därefter inköp av middagsmat i en nästan lika proppfull affär, med lååånga köer vid kassorna. Framför mig två småkillar som skulle handla för 21:50. Chips, en dumlekola, en nötkräm. De tjafsade med varandra om vem som skulle betala (dvs ge kassören slantarna), huruvida grejerna skulle läggas i påse eller inte och om de verkligen skulle köpa just det eller kanske något annat. Min toleransnivå lika låg som blodsockernivån, och när de tillslut skulle betala fattades det 50 öre, vilket den unge kassören alltmer desperat försökte få dem att fatta. "Det kan inte fattas femti öre, jag la ner femti öre där", upprepade den yngste gång på gång och pekade på myntinkastet... Själv höll jag på att gå upp i atomer där jag stod, yr, trött och hungrig. Jag har hört tipset att om man råkar ut för den där upplevelsen av att stå i fel kö (så där så att man börjar överväga att be någon fara åt ja ni vet vad, eller t o m faktiskt gör det, och nätt och jämnt kan hålla nävarna i styr) så ska man tänka sig att man är en forskare från en främmande planet med uppdrag att studera hur jordvarelser beter sig i matkön. Faktum är att jag själv givit rådet vidare till en av mina klienter. Tyvärr kom jag dock inte själv att tänka på det där jag stod.

Imorgon bitti ska jag ha handledning i terapeutgruppen och därefter ska jag agera vikarie på Författarskolan, en eftermiddags- och en kvällsgrupp. Blir en hyfsat lång dag, med andra ord. På fredag väntar fler intervjuer.

tisdag 2 juni 2009

Idag lyckades jag för första gången titta på den omtalade serien In treatment. Hyfsat omöjligt att följa en serie som går 19:00 må-fred och i princip lika omöjligt att ägna hela söndagseftermiddagen åt veckans avsnitt, och, jo, jag vet att programmet även sänds i 24:an, men det gör inte saken så mycket bättre. Nu kommer i a f första säsongens avsnitt, del 1, på dvd, inom kort och kan förhandsbokas på cdon. Men jag insåg att det kanske vore smart att se åtminstone några avsnitt innan en sådan investering görs - tänk, om jag tycker serien är skit! Men efter trettio minuter var jag om inte fast så i varje fall engagerad. Måste nu titta även imorgon. 2:an 19:00 eller 24:an 20:00, det är frågan...
Efter en kortare visit på jobbet hälsade jag på hos min mamma. Hon kände sig gammal, sa hon. Ja, du är ju ganska så gammal, svarade jag. Hon fyller 88 i juli. Inte purungt direkt. Hon tycker att det är för tyst där på äldreboendet. Efter klockan sju på kvällen syns inte en kotte till och det ända som bryter tystnaden är en tant som skriker på hjälp mest hela tiden. Nej, det låter inte så kul. Hon längtar "hem". Till ett hem som inte längre finns. Lägenheten på äldreboendet är just hennes hem, vilket jag halvhjärtat försökte påtala för henne. Samt att det skulle vara lika tyst efter 19:00 hemma i det hem som nu är någon annans. Jag hade med mig jordgubbar som jag köpt på Hötorget. Det tyckte hon var gott. Det har hon alltid tyckt. Men på äldreboendet serveras aldrig jordgubbar. För exklusivt, förmodligen.
I lördags uppvaktade jag ju min pappa, som är året äldre än mamma. På frågan "hur mår du" svarade han mig: "Jag fyller 89, vad tror du?" Ja. Vad tror jag.

IGGYs nya

Regn faller från blygråa skyar. Jag har ledig förmiddag och sitter och lyssnar på Iggy Pop, som sjunger franska sorgliga visor vackrare än man trodde var möjligt, i alla fall av honom. Efter att lyssnat igenom den nya plattan Preliminaires kan jag bara säga att mannen äger. Så är det. Punkt slut.