Glömde ju: att jag skulle tipsa om följande intressanta recension av Nils Uddenbergs bok "Själens schamaner. Personliga essäer om psykiatri", signerad Ann Heberlein. Heberlein har en förmåga att sätta fingret på de lite ömmande punkterna:
"Uddenberg har skrivit en sympatisk bok som åtminstone övertygar mig om att de flesta psykiatrer, i olika tider och sammanhang, drevs och drivs av en vilja att bota.
Han beskriver hur synen på psykisk sjukdom och den sjuke ändrats över tid – från helig dåre, till farlig, till ömklig. Hur mänskligt beteende betraktas är alltså i viss utsträckning beroende av sammanhanget. Innebär det att psykisk sjukdom bara är en fråga om samhälleliga attityder och normer, om vad som betraktas som avvikande och normalt, om tillåtna och förbjudna beteenden och tankar?
Så där tänker många. Särskilt de som aldrig lidit av några svårare psykiska åkommor själva, tänker jag, måhända fördomsfullt. Ett aktuellt exempel är Teater Giljotins föreställning ”Bli en dåre!” som enligt uppgift vill undersöka gränsen mellan kreativitet och galenskap, galenskap och normalitet.
Föga förvånande har ”Bli en dåre!” hyllats. Kulturmänniskor älskar sånt, att få känna sig lite avantgarde, toleranta, vidsynta och härliga i opposition mot förtryckande normer och stelbenta samhälleliga institutioner." läs mer
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
det är skillnad på dårar å dårar. Strindberg-Norén å dom som slår med basebollträn, och kanske universitetsrektorn i örebro också, han som ska vara både kemist och styckningskunnig, och kanske Mangs i Malmö också.
Ämnet upptog också hela Nya vågen i P1 i måndags och ligger till lyssning på hemsidan sverigesradio.se/p1
Heberlein själv deltog i diskussionen normal-avvikande. Alltid lika spännande
Ah, det ska jag lyssna på!
Skicka en kommentar