nätet

Det där med internet och sociala sajter har sina ljusa sidor. För någon vecka sen fick jag ett mejl. Det var från en tillfällig "nätvän", om man kan säga så. Vi fann varandra på en sajten "Vilda webben", och vips - befann vi oss i djupa diskussioner och livet, kärleken och döden; ett intensivt umgänge som sedan, av olika anledningar, rann ut i sanden. Det här var 2002. Långt före facebook´s tid. Vilda webben var (är?)en sajt i syfte att bekanta sig med nya människor, hitta likasinnade, eller inspirerande oliktänkande, snarare än en sida för dejting eller att utgöra ett socialt mingelrum. Hur som helst hörde denne vän av sig nu efter nio år. Hon hade hittat en bunt utskrifter av vår kommunikation, googlat och hittat mig.
Och idag sågs vi för första gången. Rätt nervöst, faktiskt. Lite pirrigt, rent av. Jag hade ju inte ens sätt ett foto av henne. Det hade ju tyckts oss som om vi hade så oändligt mycket gemensamt - i bakgrund, uppväxt, intressen, personlig tematik och problematik... Kanske skulle vi nu, efter nio år och för första gången live, inte hålla måttet?
Vi träffades utanför min mottagning. Hon satt på en bänk i solen. Klart att det var hon! Inget tvivel, om saken. Vi kramade om varandra och uppsökte ett lunchhak i närheten. Och där pratade och pratade och pratade vi, och så där mest hela tiden kunde vi båda instämma: ja, exakt dom erfarenheterna kunde vi känna igen oss i, de upplevelserna hade vi båda haft, de strapatserna upplevt, den smärtan, den glädjen, den boken... Tusen saker kvar att prata om när vi skildes åt. Ibland är livet verkliga möten!

Måndag...

...igen? Hur kommer det sig att det så ofta är just måndag? Under förmiddagen har det varit textdiskussioner med Skrivarlinjens andraterminare. Det är sista veckan av det Självbiografiska blocket och flera bra och starka texter har skrivits. Alla människor har en berättelse, ja, absolut. Det gäller "bara" att våga berätta och att öva på hur. Jag har sagt det förut och jag säger det igen - i författandet måste man våga sig på att ta risker, man måste ut på den hala isen, den tunna isen, uppför det höga berget, ner i de mörka gruvgångarna. Det välbalanserat normala gör ingen gripande roman. Lugnet gäspar man över. Såvida det inte förebådar den analkande stormen. Nu på eftermiddagen ska vi tala om Paulruds "Fjärilen i min hjärna" och Wijkmarks "Stundande natten", som exempel på bearbetande litteratur med existentiell tematik, faktiskt den mest basala av all existentiell tematik: Livet har ett slut, kort och gott.
Andra böcker som lästs och diskuterats under blocket är Gunilla Linn Perssons "Sagan om mig själv", Eklunds "Varulvsvalsen" och Didions "Ett år av magiskt tänkande".
Nästa vecka börjar terminens sista block, Litteratur och samhälle. Så har ett år gått, igen. Och snart är det dags för intervjuarbetet inför nästa års Skrivarlinje. Snart är det sommar. Men först påsk, vår och deklaration, och den där magiska doftande tiden mellan hägg och syrén, tid för koltrastdrillar och galna näktergalar, den där perioden som har en tendens att vara över innan man hunnit insupa den. Det borde införas ett "Mellan-hägg-och-syrén-lov", tycker jag.

dans, dans, dans

Lördag, söndag har gått i dansens tecken. Helgkurs under ledning av Paja och Madelon Milić med danser från forma Jugoslavien, snabba med en massa turer och långsamma, vackra, gungiga. Roligt!
Dessutom danskväll igår, så: sammanlagt runt tio timmars dansande, vilket känns i fötterna.
Naturligtvis glömde jag att ställa fram klockan innan jag somnade, vilket betydde snabbrush iväg i morse, efter att jag kastat en blick i morgontidningen och läst "du har väl inte glömt...." ja, just det.
Nu väntar en ny vecka. Sommartiden ger ljusare kvällar, nu, vid halvåtta, börjar det skymma.

Bilden ovan är från Internationella folkdansklubbens "Vårsprall" 2010. Nu tränas det som bäst för Vårsprall 2011. som går av stapeln den 14:e maj, 12:00 i Björns trädgård och 14:15 på Sergels torg.

böcker...

Och nu blev det riktigt, riktigt svårt. Vilka är egentligen de där verkligt stora, omskakande läsupplevelserna? Känner mig inte på långa vägar nöjd med mitt urval, men kan inte sätta fingret på vad som egentligen fattas. Men det borde finnas fler! Det måste finnas fler! Hur många böcker har jag inte läst i mitt liv (hisnande tanke)?
Sara Lidman berättade en gång att innan hon börjar läsa en bok så slår hon upp den på tre slumpmässigt valda ställen, läser en sida på varje rad och: "om det inte är någon av dessa rader som griper tag i mig så skulle jag aldrig komma på tanken att läsa den". Hårda bud...

Dostojevskij - Brott och straff
Ljungqvist - Paula, Sörj dina träd
Sandemose - Varulven
Hesse - Steppvargen
Mann - Bergtagen
Castaneda - Samtalen med Don Juan (m fl)
Morante - Historien
Haushofer - Väggen
Bibeln
Herzog - Att gå i kyla
Ahlin - Din livsfrukt
Moberg - Din stund på jorden
Lundell - Jack
Kundera - Varats olidliga lätthet
Tunström - Juloratoriet

Smältvatten...

Idag har jag kvällskurs och är ledig fram till dess. Vädret är milt. Gatan utanför mitt fönster är en sjö av smältvatten. Inte mig emot. Jag känner mig redo för vår.
Som barn älskade jag ordet vårvinter. Vet inte varför, men fann det på något vis magiskt.
Min kropp värker på kända och okända ställen efter helgens löpning och gårdagens intensivdansande. Ska låta den vila ett par dagar.
På facebook växer en tråd gällande filtips. De där riktigt ruskigt bra filmerna, vilka är de?
Cinema Paradiso
En kvinnas doft
Det stora blå
Zorba
Midnight Cowboy
Mandomsprovet
Döda poeters sällskap
(är jag fast i det förflutna, typ? finns det inga senare)
Breaking the waves
Den engelska patienten
(nja, inte precis nya, de heller)
21 gram
The eternal sunshine of a spotless mind
(... får tänka vidare, kanske krävs det några år innan det visar sig om en film verkligen är en sån DÄR FILM)

Nu ska jag ägna mig åt textläsning och hoppas på att också hinna med en promenad innan det blir dags att åka till jobbet

lista,

ja, ännu en... och denna lista tog form i mitt huvud under dagens löparrunda (Söderbysjön runt också idag, men motsatt håll. för variationens skull...) då jag närmade mig, en kvinna som promenerade på Hellasgårdens 5-kilometer. Hon hade något oformligt grönt på ena axeln, kanske en vågad designkappa, tänkte jag, säkert av det mer exklusiva slaget. Men när jag efter en liten stund var ifatt henne såg jag till min förvåning att det var en livs levande grön papegoja som satt där, för säkerhets skull, bunden med en lika illgrön lina till sin ägarinna.
Därifrån till mina djur:
Katten Kvirre, en katt som bara kom och efter stort tjat från min sida fick stanna kvar hos oss i villan i Huddinge. Han var med om många strapatser. En dag kom han hem med avhuggen svans - den ena delen hängde bara kvar i en liten slamsa och fick avlägsnas och kvarvarande stump bandageras. En annan tappade han pälsen - ja, verkligen: hela pälsen, och var under ett antal månader en skyddslös nakenkatt. Det måste ha varit en prövning för alla i familjen, eftersom hans rumsrenhet under denna period var som bortblåst. Åter en annan kom han hemhoppande på tre ben. Den ena tassen var rejält skadad och sköttes omsorgsfullt av mig under minst ett år innan den tillslut läkte. En gång vägrade han att komma fram när vi skulle åka hem efter en helgvistelse i vårt sommarhus vid sjön Tisnaren. Jag grät floder hela vägen till Stockholm. Hoppades på att han skulle vara tillbaka nästkommande helg, men inte. Men den fjärde helgen dök han plötsligt upp, jamande utanför fönstret, illa tilltufsad och mycket hungrig. Så småningom blev han sjuk. Då hade många år går och jag hade hunnit flytta hemifrån. Det blev min uppgift att ta honom till Bagarmossens djursjukhus för avlivning.
Taxen Pim. Hon kom till oss lite slumpartat kort efter att Kvirre kommit. Vänner till mina föräldrar hade skaffat henne, men upptäckt att de var allergiska. Pim och Kvirre blev goda vänner och delade mellan varven korg. Med åren blev hon gammal och trött. Dödsstöten kom en natt då någon glömt en chokladask framme, vilken hon glatt satte i sig till sista pralin.
Undulaten Nils - men jag är rätt säker på att en Nils dog och en ny införskaffades utan min kännedom under en sommar när en granne tog hand om honom. Nummer två trillade en natt av pinn, och jag insåg verkligheten bakom uttrycket: jag fann honom på burgolvet, stel och stendöd.
Katten Lukas som bodde hos mig på Ringvägen. En halvgalen, mycket vacker katt, som anföll ett flertal av mina gäster. Han vägrade flytta med mig till Högbergsgatan och lät sig helt enkelt inte infångas. Jag återvände många gånger och lockade på honom, utan resultat. Öde ovisst.
Bullterriern Gideon. En stor kärlek. Högt älskad, fortfarande saknad.
Den blågula aran Emma. Hon kom till mig som liten unge och blev helt tam. Hon sov gärna bredvid mig på huvudkudden, nedsjunken på "mage" och älskade att rulla över på "rygg" med "tassarna" rakt upp och bli kliad på magen. Hon blev dock helt olycklig och själssjuk när jag fick mitt första barn och jag tvingades göra mig av med henne. (Emma, Gideon och Nils kamperade ihop under ett antal år, goda följeslagare, riktiga familjemedlemmar!)
En hel radda med katter under de år jag bodde på landet, de flesta överkörda.
En massa fiskar.
Hunden Micki, en ostyrig blandrashund (healer/cocker spaniel)med världens varmaste bruna ögon, som av olika skäl fick byta ägare då vi flyttade från Gotland. Då hade han ätit upp ett antal säkerhetsbälten i min bil, samt ett par byxben på en middagsgäst - och givit oss oändligt med kärlek.
Jag har också delat bostad med en orm, men denne tingest utvecklade jag inte någon närmare relation till.

Jag inser att jag skulle kunna skriva många historier om var och en av dessa mina djur, fiskarna kanske undantagna... men att detta kanske inte är det rätta forumet för något sådant.

Det där speciella, liksom genomskinliga, vårsolsljuset! Som en skarp påminnelse om allt det som man saknat under vintermörkrets täcke. Efter frukosten sprang jag Söderbysjön runt. Smältvatten, fågelkvitter och min bultande puls, allt i samklang! Nu ska det bli varmare, utlovas det, med temperaturer upp mot tio plus! Jag har bokat en resa till Grekland i sommar. Till Samos, Greklands gröna ö. En ö med mycket skog och vatten, enligt reseförsäljaren: "Det påminner lite om naturen i Nackareservatet." Jahaja. Det är ju min skog det. Och den älskar jag. Så varför inte stanna hemma då? Jag tänkte på det när jag sprang. Den där skogen. Men trettio grader varmt. Och fuktigt. Och omgivet av det turkosa havet. Och en massa trevliga tavernor, med grekisk mat och retsina.
Spänt läge i världen. Ska Egeiska havet bli en krigsplats? Kan de överhettade kärnkraftverken kylas ner i tid? En dov oro i bröstet.
Den kommande veckan ska bli lite lugnare än den föregående hoppas jag. Jag har nu inte skrivit på vad det nu är på över en vecka - och jag vet faran med det; hur lätt det är att tappa bort någonting. Ett risktagande. I dagens DN kan man läsa om trenden att skriva självbiografiskt. Min kollega Inga-Lina Lindqvist intervjuas. Och Jan Henrik Swahns "Mitt liv som roman", recenseras.

Om sannolikhet

Nyheterna. Sällan har det varit hemskare att titta på nyheterna än under den senaste veckan. Japan har över femtio kärnkraftverk. Radioaktiv strålning är farligt. Det vet man. Om någonstans, så i just Japan.
Så lätt att inbilla sig att det finns något sådant som kontroll över farligheter. Myndigheterna kontrollerar. Myndigheter försäkrar. Experter försäkrar. Säkerhetssystem upprättas. Vallar mot flodvågor byggs. Kärnkraftverk byggs. Man får ta risken. Och experterna försäkrar ju. Ingen fara! Vi vill så gärna tro, men innerst inne vet vi ju ändå att vissa saker inte går att kontrollera. Att olyckor händer. Hur osannolikt det än är.

fullt upp...

Att ha "fullt upp". I vårt samhälle är väl det ungefär så bra det kan tänkas bli: "Hur är det?" "Jo, tack. Fullt upp."
Den här veckan har jag fullt upp. Pressat program. Från tidig morgon till sen kväll. Jag tycker absolut inte att det läget är det bästa tänkbara. Jag lunkar hellre än rusar. Äter frukost i lugn och ro. Och inte klockan sex. Ja, ja. Tanken var inte att klaga. Faktum är ju att det som gjort veckan så fullspäckad är mitt eget beslut. Inget jag varit nödd och tvungen till. Tvärtom. Nämligen två heldagar med Jeffrey E. Young, rektor för the Cognitive Therapy Centers of Ney York and Connecticut, liksom även för Institutet för schematerapi i New York. Fullspäckad med erfarenheter och kunskaper som han frikostigt delat med sig av. Ämnet: schematerapi för par. Jag önskar att alla par (inklusive det par som jag själv är en del av) fick tillfälle att gå schemafokuserad parterapi - att på djupet begripa de egna, och partnerns djupaste emotionella behov, och få redskap och övning i hur man kan tillgodose dem. Läkande och växande.
Idag har jag haft textsamtal med Skrivarlinjen, år 1, på förmiddagen. Därefter lunch på café Hurtig, ett av mina favoritställen. Eftermiddagen har jag varit på mottagningen.
Torsdag och fredag kommer att bestå av textsamtal med Skrivarlinjens 2:or, dans, arbete på mottagningen samt möten med två olika grupper i Terapeutiskt skrivande. Varierat och spännande. Freud lär ha sagt att de två viktigaste sakerna för oss människor är andra människor (relationer) och arbete (något viktigt att uträtta).

Om Black swann: Tveklöst en stark film, nästan lite väl (mag)stark, skulle jag vilja säga. Onödigt mycket skräckeffekter, för min smak. Under vissa scener satt jag och stirrade ner i mitt knä. Den kändes helt enkelt lite överdriven, den kuvade och starkt hämmade dottern/ballerinan, den riktigt störda vakande modern, den på operabaletten härskande avundsjukan/bitterheten/elakheten... Men en hollywoodproduktion är en hollywoodproduktion. Och Svansjön är ändå alltid Svansjön. Scenografin mästerlig. Dansen likaså (hur i all världen har Natalie Portman kunnat lära sig att dansa så???) och till det starkt teatraliska uttryckets försvar kan sägas att filmen ju faktiskt är en tolkning av Svansjön - som handlar om en uppsättning av just Svansjön. Svansjön i Svansjön alltså.
För övrigt är det lite svårt att förstå att man (jag) faktiskt orkar bry sig (mig) om the Black Swann så här i skuggan av katastrofen i Japan. Men det är liksom för stort att skriva eller säga något om. För ofattbart. Obegripligt. För svårt och så fruktansvärt att ord inte finns tillgängliga.
Måndag och tisdag ska jag delta i seminarium/workshop med Jeffrey Young. Det ska bli fantastiskt spännande. Hoppas återkomma om detta.

spådom

... Dahlströms Spådom är nu utläst - det tog sin tid... En högst märklig roman. Tre livsöden, tre djupt subjektiva perspektivpersoner, alla outtalat märkliga, lite konstiga, fobiska, kritiska, känslokalla. Dahlström kryper så nära in i dem att just denna sida blottläggs, obarmhärtigt. Att läsa Spådom är att vara totalt närvarande. Jag brukar säga att vi läser romaner för att få en liten aning om hur det skulle kunna vara om vi vore någon helt annan än den vi nu är. Att vi förstås aldrig riktigt kommer att få veta, men dock: en aning! I Dahlströms roman är jag mycket nära denna erfarenhet, och erfarenheten är - i dessa tre fall - obehaglig. En undangömd sida av det att vara människa. Dahlström förklarar ingenting. Han litar till 100 % på sin läsare och när romanen slutar är det i ett slags totalförvirring. Vad har jag egentligen varit med om? Vad är det för märklig gåta som belyses. Hans text lämnar en inte ifred, lämnar ingen ro och när jag läst de sista sidorna som på något sätt ändå knyter ihop alltsammans (men hur?) är det på sätt och vis ett slags befrielse. Jag förstår inte hur han har lyckats skriva den här romanen. Har han vetat vart den är på väg? Vad han vill med den? Jag tänker mig det som en undersökning, inåt. Och själva handlingen - intrigen, framåtrörelsen - finns i utmarkerna.

Lev som du vill...

...och inte som du lärt dig - eller: reinventing your life! Jag har förmodligen nämnt den förut, men vill göra det igen. Yeffrey Young, fil.dr, psykolog och grundare av den sk schematerapin, och tidigare verksam vid Arnold Becks (grundaren av den kognitiva terapin) institut, har tillsammans med Janet S. Klosko, samlat sina erfarenheter från schematerapi och sammanställt något så ovanligt som en "självhjälpsbok" som bygger på långvarig klinisk verksamhet. I svensk översättning (av Mia Östlin) kom den först förra året, femton år efter utgivningen.
Schematerapi är en vidareutveckling av traditionell kognitiv beteendeterapi med starka influenser av gestalt- och affektterapi, sam av anknytningsteori.
Vi människor har ett antal emotionella grundbehov. Om dessa bemöts på ett icke adekvat sätt, när vi är små och hjälplöst utelämnade till de vuxna som ska ta hand om oss (anknytningspersoner), kommer det att ge upphov till behovsfrustreringar. Barnet får så att säga själv ta hand om sina behov, efter bästa förmåga - vilket inte är mycket, eftersom barnet (ännu) inte är utrustad med någon sådan förmåga. Det "synliga" (men ibland svårupptäckta) resultatet i vuxenålder är olika former av destruktiva livsmönster.
Nästa vecka kommer Jeffrey Young till Stockholm för en tvådagars workshop i hur man kan använda scematerapi för parrelationer. Regi: Kognitiva institutet. Denna workshop är också ett av utbildningsblocken i institutets schematerapiutbildning, vilken jag har den stora förmånen att delta i. Ser fram mot dessa dagar med spänning!

Lill Lindfors - En Man I Byrån

kvinnodag?

Ja, det är nog bra med en sån, men borde inte alla dagar vara kvinno- (och mans-)dagar. Människodagar. Jag tänker på den gamla "Röda fjädern-boken" - och jag förstår att inte många vet vad jag syftar på, eftersom det var HUR LÄNGE SEN SOM HELST som man tittade på Hylands Hörna och Röda fjädern-insamlingar, och ja, till och med beställde denna (lysande!) bok, med dagsverser för varje bokstav.
"Vänlig vecka fort förgår, bättre vore vänligt år."
Och nu när jag formulerat denna dyker det förstås upp en hel radda andra, som:
"Nyckelbarnet sa till pappan, far, jag såg din fru i trappan." (Ja, det var då det, på 60-talet) Eller den fantastiska: "Älgen ensam satt och log, i en sönderskjuten skog." (Och det var före Hälge, det) Och: "Fans är popidolens svans, fanns ej fansen han ej fanns."
Idag skiner i alla fall solen på alla tjejer, killar, kvinnor, män, tanter, farbröder, gummor och gubbar, i alla fall här i Stockholm.
"Åh, åh, åh, tjejer, åh, åh, åh, tjejer, vi måste höja våra röster för att höras..."... och idag kommer Åsa Mobergs självbiografiska roman "Kärleken i Julia Anderssons liv" ut, efter att ha legat i byrålådan i nära nog fyrtio år.
Känns dock spännande, som ett tidsdokument. Jag kan nog inte avhålla mig från att beställa. Och som det kan vara inspireras jag i min tur, av själva recensionen:

Tillbaka från kryssningen till Tallin. Alltsammans högt över förväntan: god mat i stora mängder, musik, bra hotell, fantastisk utsikt, härligt spa, promenader i Tallinn, restaurangbesök, mera spa och fler restauranger, trådbussen till presidentpalatset, snöstorm, vårsol, umgänge och goda bakelser. Staden Tallinn påminner mig om Visby, men ändå så annorlunda. Ett större allvar. En gråton. En stad jag gärna återvänder till.
Och vilken vila! Vatten i alla dess former. Och värme. I ångbastun, den 95-gradiga finska bastun, i den turkiska, i bubbelpoolen, i dimsjoken över utomhusbasängen, i hudens salta svett. Allt utan brådska.
Men kanske störst av allt: Den mäktiga färden över mörka isvatten. Genom det lilla fönstret i vår hytt glömde jag nästan bort att vi befann oss på ett slags flytande hotellkomplex: utanför de hoppressade isflaken i rännan och bortom den obruten is, öppet vatten, svart, sedan mer is. Motorernas arbetande. Ljudet av isen mot skrovet. Ett mycket kraftigt strålkastarsken som sveper över isen och sedan, som från ingenstans, det upplysta skeppet, möte mycket nära i rännan, sveper som ett slags sagoskepp och sedan: mörker igen. Mycket stark närvaro!

mer vår...

... och en timme i löparspåret. Fågelsång. Vattendropp. Solljus mellan trädgrenarna. I eftermiddag väntar kryssningen till Tallin och några dygns riktigt slöliv. Jag tänker ta med mig "Adams bok", (Åsa Moberg och Adam Inczèdy-Gombo) som jag länge tänkt läsa utan att det blivit av. Jag tar också med mig den "text" som jag skriver på, men i mitt huvud. Jag vet inte vad jag ska kalla det, annat än "text". Det är ingen roman (även om det kanske skulle kunna bli det) utan ett helt osorterat flöde, där min mamma, jag själv och min pappa är de centrala trådarna, i nämnd ordning, antar jag. Mamma - flodhästen i vardagsrummet - tar stort utrymme. Pappa - en diffus drömgestalt, med tiden allt tydligare. Och så jag då. Med nödvändighet låter jag texten flöda fritt, bölja fram och tillbaka, strömma, forsa, sippra - i värsta fall sina och torka ut. Ja, vem vet? Jag känner det som att jag vill invänta, samla ihop. Som att jag liksom har rusat i förväg. Så långt att jag tappat orienteringen. Vart tog alla vägen? Och jag själv?
Vitsen med att se bakåt är att det blir lättare att gå framåt. Ja, kanske det?

Vår i luften

Solsken över Kungsholmen. Det hade varit en dag att ta ut mamma, köra henne i rullstolen, just här, förbi Rådhuset, ner till Norrmälarstrand. Jag tänkte det när jag lunchade snett emot Rådhuset idag. Att det var en sån dag. Nu närmar det sig årsdagen av hennes död. En saknad slog upp i mig, utan förvarning. Efter henne - och efter min pappa, som dog två månader senare.
Mamma var en vän av dikter. Erik Lindorm, Hjalmar Gullberg och många andra. Hon läste väldigt mycket, och jag antar att mitt "litteraturintresse", eller kanske snarare, behov av andra världar, är något jag fått av henne. Pappa skröt däremot länge med att han läst en bok och att det räckte. "Nej tack, jag har redan en bok", var ett stående skämt. Den boken var "Seagull". Sämre bok kan man ha. Han hade också en och annan favoritdikt. Där fanns Ferlins "Inte ens en grå liten fågel" t ex - och så denna, av Bodil Malmsten:

Vi som lever
Är bara döda på semester
Nån sorts sommargäster
Så
Ta ett bloss för moster Lillie
Ett halsbloss & ett glas rött
Ett bloss för moster Lillie för moster Lillie har dött
Hon gick bort i strumpor med sömmar
& dödliga rock´n rolldrömmar
Hon gick bort till någonstans-
Somewhere för att det fanns
En korsning med inbromsningsspår i
Ifrån West Side Story
Så
Sätt dig på hennes gravsten
& dingla med dina smalben
Minns skymten av hennes lår
När du var tretton år
Hon hatade regler & tjat
& ord som hata och hat
Så
Ta ett bloss för moster Lillie
Lucky Strike & ett stort glas rött
Ett halsbloss för moster Lillie har dött
Hon gick bort i vingliga klackar
I slippriga uppförbackar
Hon sa att hon var fyrtitvå
Sån´t ändrar man inte på
Så
Fimpa på hennes årtal
Låt Waits hålla hennes bårtal
& låt henne gå när hon går
Till Singapore
& minns alla bloss hon gav
& aska på hennes grav
På Alla helgons dag
Så
Ta ett bloss för moster Lillie
Ett djupt bloss – ett fullt glas rött
& skåla för Lucky Lillie som gått nånstans & dött
& minns hennes slitsade kjol
Parfymerna mysk kaprifol
& ringen från Samarkand
& svarta behåband
Minns bourbon & billigt vin
Minns doften av bränd bensin
& minns alla bloss hon gav
& dansa på hennes grav
På Alla hjärtans dag
Så
Ta ett bloss för moster Lillie låt glöden inte dö
Ett svidande halsbloss Lucky Strike
För att hon måste dö
Hon gick bort med sin walkman på
Dit icke hon går att nå
Hon tog sitt Downtown Train
Till Prince i Purple Rain.

listor

Det där med att skriva listor är något som med åren fallit bort. Eller rättare sagt, ändrat karaktär. Nu skriver jag inköpslistor, samt listor över diverse förpliktigande göromål. Listor vars innehåll bockas av/strykes och fylls på i en jämn ström. Då och då uppstår dagar utan listor, likt mjukt blommande sommarängar - men, inte alltför ofta.
Förr i världen skrev jag ett slags erfarenhets-/upplevelselistor. De var ett slags hjälp att se de samlade erfarenheterna, ett utforskande av frågan: vem är jag?
För en tid sedan skrev jag (här i bloggen) en lista över de ställen jag bott på. Här kommer en över vad jag yrkesmässigt ägnat mig åt, i den utsträckning jag nu minns det:
Vistaskolan, Huddinge år 1-6
Källbrinksskolan, Huddinge, år 7-9
Huddingegymnasiet 1970-73
Melins bar, Huddinge
Renhållningen, Huddinge (latrintömningen!)
Konsumbageriet, Högbergsgatan
Delicato
Praktik på lekskolan, ja vad den nu hette
Nybodahöjdens äldreboende
Pedagogik, Sthlms universitet
Bildkurs, S:T Eriks folkhögskola
Sociologi Sthlms universitet
Etnologi, - " - (I det fina lilla huset på Djurgården)
Filmvetenskap, Sthlms universitet
Postsorteringen, Posten, Stockholm
Beckomberga sjukhus (sa upp mig tredje anställningsdagen)
Långbro sjukhus
Rålambshov sjukhus (där jag sa upp mig den första anställningsdagen)
Nybohovs särskola
"Små försök", Barnens Ö - under en rad somrar!
Nybodahemmet
Katarina Västra skola, omsorgslärare
Södra Latin, klasslärare (hushållslinjen!)
Skapande svenska, Uppsala universitet
Kulturcirkeln, bokhandelsbiträde
Litteraturvetenskap, Stockholms universitet
Korrekturläsare, DN
Korrekturläsare SvD
Reimersholmes gruppbostad
Nacka elevhem
Gotlands Allehanda, Visby
Hajdes, gruppboende, Fröjel
Manusutbildning, högskolan Visby
Humanus, Visby (komvux, svenska A+B)
Östersjöns författar- och översättarcentrum, Visby
Fisksätra gruppboende
Skrivarakademin, Sthlm
Contar utbildning (till samtalsterapeut)
Plus: ett väldigt stort antal skrivarkurser alltsedan 1983 och framåt... Och eget skrivande då (som vanligt hamnar det sist, längst ner) En kortroman, fyra romaner, en novellsamling, x antal opublicerade titlar. So far..
Hm... var det allt?

När jag skriver ner detta sker det igen: hur jag förflyttas till alla dessa platser, känner dofter, ser människor. Hur något setts i rörelse. Historier vaknar, pockar...
"Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet."