Efter sammantaget fyra timmars längdåkning under helgen är nu kroppen rätt mör. Somliga lårmuskler ger sig till känna, liksom armar och rygg. Men vilka dagar! Finns det något vackrare en en solbelyst snötyngd skog? Idag blev det, den här och var öppna, ån ut till Ältasjön, spåret runt, skogen till Söderbysjön - där solen gassade - vidare över Dammtorpssjön till Hellas och sedan tillbaka; nu med solen i ögonen (och skuggorna bakom) till Brostugan, detta helt osannolika smultronställe i utkanterna av Nackareservatet, där man brer smörgåsar och gräddar våfflor för glatta livet under vinterns helgdagar. Och det till mycket humana priser. Det känns som man är någonannanstans, där man sitter lite provisoriskt i solgasset och balanserar varmt kaffe och köttbullsmacka i knät. Och det utan en bil i närheten. Som vid en raststuga i fjällen. Och absolut inte som i en förort söder om stan! Vilken lisa för en mörkertrött själ!
Såg en ruggigt bra film på tv igår, "Sin nombre"
Gripande, rått och mitt i alla hopplöshet människans dröm om förändring!
Inlägg
2 kommentarer:
Kan se dig framför mig då du glider fram sjungandes Winnerbäck!! (solen i ögonen)
Din helg låter helt underbar!
För mig har det blivit några promenader här på Terra nova och inne i Visby!
Hela em idag var jag hos mamma och hjälpte henne rensa efter pappa...(en mindre solig upplevelse)
"Sin nombre"! är den alltså inte allt för grym?
Tufft, med sådan rensningar, Gunilla!
Och "Sin nombre" - snudd på för grym, men sådan grymhet finns och känns därför viktig. Och strimmor av hopp finns faktiskt i filmen...
Skicka en kommentar