Båda mina bloggande kollegor har nu lagt ner sitt bloggande. Jag förstår dem. Att blogga tar sin tid. Man kan fundera på om det är mödan värt. Själv ämnar jag i alla fall köra på ett tag till. Idag har jag haft ettorna på Skrivarlinjen igen. Vi har haft fokus på miljögestaltningar, detta ofrånkomliga kitt vars syfte är att hålla samman det man kallar textens rum; den plats där vi som läsare kan sätta ner våra fötter, det rum där man som författare befinner sig i skrivandets stund. Vi har också uppehållit oss vid PERSPEKTIV, den position i rummet från vilken vi betraktar det. En härlig förvirring i själva klassrummet. Att undersöka saker och närstudera dem skapar förvirring. Ju mer man studerar något desto fler frågor uppstår - och det tycks som om saker och ting man funnit självklara plötsligt blir mystiskt svårbegripligt. Att gå vidare med tillit, trots att man inget förstår - är det inte också vad livet handlar om. Det handlar om ett slags tro. I den bemärkelsen är alla - eller de flesta av oss - troende. Vi litar på att vi ska överleva. Vi tror kanske till och med att vi ska (för)bli lyckliga, eller i varje fall inte olyckliga; att vi ska leva ett drägligt och under stundom behagligt liv. Tillit är livsviktigt. I livet. I skapandet. I skrivandet.
Oates talar mycket och med stor kärlek om undervisandet, som hon ju bedrivit under hela sitt författarskap. Om hur undervisningssituationen, salen med elever, mötet med eleverna, mellan eleverna, allt som uppstår i det där rummet äger ett slags oförutsedd magi. Jag håller med henne. Och allt handlar om närvaro. Utan närvaro ingen magi. Och utan rum ingen närvaro (och tvärtom). Och ingen närvaro utan tillit. Utan tillit ingenstans att sätta ner sina fötter.

litteratur

Ni har väl inte missat debatten om den svenska litteraturen i DN. Det har jag, upptäckte jag idag. Vad är litteratur? Vad är god litteratur. God för vem? Och varför? Litteraturmanifest kan nog vara bra - i den bemärkelsen att en författare bör (är tvungen) att inför sig själv ta reda på vad han/hon vill med sin berättelse/roman/deckare/dagbok, eller vad det nu är. Vad har man för syn på litteraturen. Vad tycker just jag är viktigt? Varför skriver jag? Vad vill jag? Vilka moraliska/etiska stolpar har jag att hålla mig till? Etc.
Som jag ser det är den allvarligaste faran för en levande litteratur det som stavas kommersialism. Räknandet av pengar. Vinster.
Jag blir lite mörkrädd då jag tar del av manifestet signerat av sju svenska författare, rädd för den stelbenthet de tio punkterna rymmer. Och helt bortglömd tycks den faktor som heter DRIVKRAFT vara. Liksom det som handlar om utforskande. Liksom det icke fullt synliga, det som man kan kalla "undermedvetet" i oss. Att skapa är alltid att ge sig ut på okända farvatten. Att lämna farleden och söka sig in bland grynnor och skär. Att skriva är att gång på gång gå vilse. Att skriva är osäker, gungande mark.
Den sista punkten i "Manifest för ett nytt litterärt decennium" lyder:
10. Den skönlitterära prosans obegränsade potential gör den till en unik konstform. Vi tänker aldrig sälja ut den, aldrig heller överge den, aldrig heller gå vilse i den. Vi vill skriva romaner som blir lästa. Vi vill göra 2010-talet till ett berättandets decennium.
En författares verk är alltid större än författaren. Gudskelov.

Olika falla livets frukter...
Vissa områden i Stockholm mutas in under natten och tidiga morgontimmar, i alla fall så här års, innan kylan slår till. Observatorieparken är ett sådant område. Där blir parkbänkarna förvandlade till någons hem under natten. Där gör man sig en hörna av grässlänten till sin. När jag kommer från tunnelbanan på morgnarna och promenerar genom parken och upptill Skrivarakademins adress på Kungstensgatan kan jag alltid räkna till minst fyra tillfälliga natthärbärgen. I morse inte mindre än sju. Med tidningar som lakan, rock eller jacka över kroppen, inte sällan mössa och vantar, och ofta en halsduk över ansiktet, vilar dessa människor, till synes fridfullt. Någon har hängt sin tvätt över ryggstödet. De flesta har en eller flera plastkassar omkring sig, med sina tillhörigheter, kan man gissa. Jag får en känsla av att inte höra hemma, då jag smyger förbi. Som om jag sett något jag inte borde ha sett, kommit för tidigt.
På eftermiddagarna finns intet spår. Inte efter dem. Men desto fler från människor som intagit sin lunch i parken, och varma dagar är det gott om tömda öl- och vinförpackningar. Men efter natthärbärgena intet spår.

Utbildningsdag för lärarna idag. Många hade avstått från deltagande, fann inte detta lockande nog, eller i vissa fall rent avskräckande, trodde sig veta att det bara skulle skitpratas och lullas.
Eftersom jag är en av dem som förespråkar fortbildning så begav jag mig nu dit, och det inte utan förväntan, ska sägas. Vad är mer inspirerande än input från en spännande föreläsare!
Lite misstänksam blev jag allt när jag en minut efter utsatt tid stegade in i salen och fann stolarna placerade så där i ring, ni vet, olycksaligt förebådande att här skulle man nog tvingas säga trevliga saker, ja kanske rent av ägna sig åt lite sjuttiotalsutlevelser. Sen kom filten fram. Filten med alla saker - allt från trådrullar till leksakspistoler - en imponerande samling, måste sägas. Alla skulle så välja en sak (eller två) som representerade/symboliserade deras yrkesverksamhet som lärare. Jag grabbade blixtsnabbt en bok med titeln "Ordens musik" - och bestämde mig för att vara med på noterna. Här skulle vi ju helt enkelt presentera oss, och varför inte på detta sätt. MEN SEN! Sen vidtog "prata-med-granne-i-fem-minuter-och-redovisa", vandra kring på golvet - hur som helst, målmedvetet, auktoritärt etc, leda varandra utan ord, vandra blundande, röra sig i små "tåg" med mera, med mera... - ni kan nog föreställa er.
Meningen var att vi skulle få insikter om oss själva som lärare, tror jag mig begripa. Fick jag veta något? Nej. Lullades det? Ja!
Myspys à la förskola eller nåt. Helt sanslöst. Det plyschmjuka sjuttiotalet lever, helt uppenbart. Anti-auktoritär pedagogik my ass. Det här var förtryck på högre nivå än så.

Introdagen på Skrivarlinjen avlöpte bra. Alla verkar sugna. Potential finns. Jag drömmer märkliga, och lite läskiga drömmar - en salig blandning av ställen jag bott på, platser jag kallat "hemma", och människor som stått mig nära, somliga av dem inte längre i livet. Något ropar därinne. Något vill formuleras. Hoppas på att kunna ta upp min romantråd igen, att den fortfarande finns där. Vill samla de mänskliga tillkortakommandena, mina egna, men förklädda. Idag skiner solen. Jag har sprungit - gick trögt eftersom jag var uttröttad - duschat, solat mig lite på balkongen, betalat räkningar. Nu väntar tvättstugan. Livet, typ, för vad är det väl annat än dessa ständiga göromål. Vardagen.
Oates retar sig på Jesus. Finner honom diktatorisk och motsägelsefull, och just därför intressant. Hon retar sig även på Kiregaard. Hon hävdar att båda dessa personers undermedvetna skuggvärld fyller dem och får dem att agera och formulera sig utifrån dessa skuggvärldar. Själv kan jag inte låta bli att reta mig lite på henne. Men hennes tanke att det är skitprat med K:s tes att livet bara kan förstås baklänges tilltalar mig. Livet kan inte förstås, och varför skulle det alls vara viktigt med en sådan förståelse?

Så börjar allvaret. Imorgon introduktion med årskurs 1 på Skrivarlinjen. Ett oskrivet blad. Eller rättare sagt: väldigt många oskrivna blad.
Oates hävdar att hon inte begriper sig på människor som vill skriva och inte finner någon lust i det. Själv har hon skrivit sig igenom livet. Ett par romanprojekt på g, några noveller, utkast till noveller, dikter och ännu mer utkast. Och så litteraturkritik. På det. Helt sanslöst. Jag känner mig som tidernas latmask i jämförelse! Och: så hävdar hon att hon är en latmask. Herregud.

Gårdagskvällen på favvostället vid Slussen, det som faktiskt ligger just vid själva slussen, tillsammans med goda vänner. Sensommarsolen värmde fint och vi diskuterade drivkrafter, hur de förändras - och kanske försvagas - allteftersom. Nu, vid 55+, tycks saker och ting inte så himla viktigt längre. Att skriva, till exempel, är det fortfarande NÖDVÄNDIGT och måste det vara NÖDVÄNDIGT. Jag har hört en del författare säga att de måste skriva för det är det enda de kan. Själv kan jag även andra saker, i den mån jag överhuvud taget tycker att jag kan någonting. Om det, som Oates säger, är så att författaren bör veta mindre efter att ha skrivit en roman än innan, är det då också så att man som människa bör veta mindre mot slutet av livet än i dess början. På många sätt känns det som om det är så det är. Och, frågade vi oss där i solnedgången, är det inte också så att det är helt i sin ordning att känna sig mer och mer ute på hal is allteftersom erfarenheterna växer, såväl yrkesmässigt som "privat". I mitt arbete som terapeut känner jag ibland att det bara blir svårare och svårare. När jag hade min första klient visste jag - eller trodde mig veta - precis vad jag skulle göra, tänka och säga. Människan är ett mysterium. Skapande är ett mysterium. Livet likaså.

En extrasläng av sommaren och middag på terrassen. Hustak och mycket himmel och en varm kvällssol. Vissa dagar vet man inte vart de tar vägen. Detta är en sådan. Jag gick upp, åt frukost, flyttade lite böcker från en hylla till en annan, tvättstuga, promenerade fram och tillbaka till grannförorten. Handlade på vägen. Matlagning. Middag. Människan står på jordklotet. Och plötsligt är det afton. Kort poem och stora ting.
I lördags eftermiddag dog en tidigare mycket nära vän till mig. Efter den nära vänskapen följde år av ovänskap. Sedan en kort tid av ett slags försoning. Därefter ingenting på många år. Så: ett meddelande om dennes död. När någon som man en gång haft en mycket stark relation till dör är det som något av en själv dör, en del av ens liv: borta. Det är som om upplevelser som man delat med någon som plötsligt dör också dör, stelnar till en radda fotografier att sätta i ett album.
En ny påminnelse om vår dödlighet, som det heter.
Framför mig på mitt skrivbord ställde jag i lördags eftermiddag, vid femtiden faktiskt, en modell av en fyr. Och vid femtiden i lördags eftermiddag dog den person som jag fått denna fyr av.
Jag har alltid tilltalats av fyren som symbol. Ljuset som leder en över och förbi det stormiga havets alla grynnor och skär. Fyren som Kristussymbol.
Fyren ovan värderas till 6 miljoner och är målad av Strindberg, som målade många fyrar under de år som han inte förmådde skriva.

Färdigflyttat

Nu så. Flyttandet är klart och har lämnat efter sig en kropp som värker ÖVERALLT. Men det var det värt. Det här är ett hem. Inte bara en lägenhet! Och jag känner mig redan Hemma.
För övrigt läser jag Oates dagböcker och låter mig fyllas.
Till exempel med detta: När en roman är färdigskriven är man inte längre samma människa som när arbetet påbörjades. Eller: En författare bör veta MINDRE efter att ha blivit klar med sin roman än vad han/hon gjorde innan - romanen bör ha satt saker i gungning, skapat förvirring och osäkerhet på ting man trodde sig veta.
Igår hade vi planering inför terminsstarter av termin ett och tre på Skrivarlinjen nästa vecka. Ser ut att bli en höst utan brist på arbete! Och veckan därpå kör flera av mina kortare terminskurser igång. Full rulle igen.

Idag har det höglästs dialoger/hörspel samt karaktärers inre tankar. Nu ska allt pusslas samman och scener skrivas! Mycket att tänka på: Ett rum, en tid, ett perspektiv, miljö- och persongestaltningar, dialog och inre tankar - direkta, indirekta, underförstådda, konflikt, hot, hinder. På 45 minuter. Därefter uppläsning.

Susanne undrade över paraplydikt. Vad är det? Utan att avslöja själva övningen kan sägas att resultatet är en dikt där ordet paraply finns med. Funderar för övrigt på att ändra lite. Vad sägs om båtshake-dikter? Eller fiskenät? Eller kanske lift? Andra förslag mottages tacksamt.

Den tredje kursdagen ska snart börja. Idag ska vi ha textdiskussioner. Det brukar bli intensiva dagar. Omtumlande för deltagarna. Läskigt för många av dem. Jag talar mycket om det faktum att man som författare inte ÄR sin text. Men jag vet ju hur svårt det kan vara att uppleva det så. Att skriva är av naturen en högst självutlämnande syssla. Texten är ens lilla barn. Eller beviset för att man faktiskt kan något. Ens identitet. Eller den man vill vara. Och som nybörjare har man ännu inte förstått det mödosamma arbetet innan en text blir färdig, inte kunnat drömma om hur många gånger en text måste filas och skrivas om.
Jag hoppas att många insikter ska göras idag. Många AHA! Och att alla ska känna sig stärkta och fulla av lust till skapande vid dagens slut,

Första dagen...

... på jobbet, på resten av mitt liv, det som pågår medan vi är upptagna av andra ting än just det: livet.
Kursstart alltså, en kortkurs på fyra intensiva dagar. Nio deltagare = full kurs. Sex personer stod på reservplats. Distanskursen var uppe i femton anmälningar. Och på "Att skriva terapeutiskt" finns en plats kvar. Fåtal platser på övriga kurser. Så om någon vill anmäla sig: skynda till Skrivarakademins hemsida!
Vad gör en bra text bra? En bra text består av bra scener. Men vad gör då den bra scenen bra. Finns det några objektiva värden... Eftersom där finns ett skrivandets hantverk måtte det väl göra det?
Som presentation fick deltagarna nämna en roman/berättelse som "gripit tag" i dem och försöka säga något om varför:
Jag ville veta vad som skulle hända? Den handlar om något fruktansvärt och oförklarligt. Jag kände igen mig och kunder relatera till problematiken. Den var underhållande. Jag visste hur det skulle gå, men hade glömt att jag visste det. ("När litteratur är som bäst formulerar den något som vi visste, men glömt att vi visste", skriver Olof Lagercrantz:) Det var en rolig och underhållande historia. Jag tyckte om personerna fast de gjorde korkade grejer. (Eller just därför.) För de fantastiska stämningarna och känslornas skull. Berättelsen är så suggestiv.

Själv vill jag tillägga NÄRVARO. Om detta och om konsten att bygga scener ska jag tala imorgon.
Idag fick deltagarna göra tre skrivövningar och därtill proppas fulla med diverse kunskaper om perspektiv, språk och vikten av FIKTIONEN. Dagen avslutades med min gamla darling "paraply-dikten". Ibland får jag lust att försöka samla ihop alla paraplydikter som skrivits under åren!

Sista ledighetsdagen. Solen skiner även idag, men stora blygrå molnmassor tornar upp sig bakom hustaken. Det känns som om det är som det ska. Jag har tänkt mycket på Cullbergs bok Skaparkriser, som jag läste tidigare i somras. För många författare (konstnärer) kommer en sådan period av omorientering/desorientering kring fyrtio, dvs sammanfallande med "mitt-i-livet-krisen". I somliga fall, som hos Strindberg, senare. En kris har alltid två möjliga utgångar, eller kanske snarare en utgång och en undergång. Cullberg menar att man måste våga vänta ut, dvs vara i krisen, hur smärtsamt det än kan vara. Låta krisen ha sin gång och mala ner sin kreativitet i något annat. Strindberg målade under denna tid. Underbara målningar av upprivna hav, bl a. En hel del av dem hänger i Bonniers trapphus. Men skriva kunde han inte.
En skaparkris kan ta knäcken på en människa. Särskilt svårt blir det eftersom skrivandet för en författare är så intimt förknippat med identiteten. Att inte kunna skriva är att vara oduglig, också som människa. Därav vikten att söka andra utlopp för kreativiteten. Kreativitet utan utlopp går inte hur länge som helst. Till slut brister fördämningarna. Undergången. Kaos.
I DN läste jag i morse om artisten Toni Holgersson. Han bodde nu, på utslussningsboende, och hade varit drogfri i dryga året. Jag har ett par plattor av honom. Jag gillade honom skarpt, men så blev det bara tyst.
Nu ska jag bege mig till ICA för att köpa papperskassar. De duger bra till att packa ner böcker i.
Och för den delen även cd-skivor.

Augusti. Sommaren, eller i af sommarledigheten går mot sitt slut. Lämnade Gotland i fredags morse. Ljummet redan vid halvsju. Havet stilla. Lockande. De sista dagarna på ön var rent magiska. Och jag ville bara vara kvar. Sitta. Strosa. Glo. Bada. Ro. Springa och dra in dofter. Äta goda grillrätter. Dricka ett glas vin. Spela kort och "geni" med barnen. Läsa lite. Inte göra något vettigt. Inte tänka på något vettigt. Tänka på ingenting. Se på fjärilarna. Och Karlsöarna svävande där vid horisonten. Låta tiden upplösas och bara vara. Noll planering. Vakna till de skogstokiga duvorna på taket. Blicka uppåt mot andstrecken. Och fullmånen. Ljusgatan genom skogen. Alla stjärnorna.
Nu är vi dock hemma. Ännu ett Ikea-besök idag. Inte klokt: fram till för något år sedan hade jag varit på detta monstervaruhus typ tre gånger. Nu börjar jag känna mig som värsta stmkunden där i självscanningen - där jag för övrigt alldeles själv såg till att jag fick betala två gånger för en och samma vara, Det är smällar man får ta. Tur att det bara handlade om en pläd och inte om dotterns soffa! Men DÅ hade jag kanske reagerat. Kanske.
Här hemma ser det fortfarande ut som ett slagfält. Kartonger. Smutstvätt. Ett hem på väg att lämnas. Man bor in sig. Och man bor ut sig. Detta blir 16:e gången jag flyttar. Om jag någonsin gör det igen ska jag banne mig anlita en flyttfirma som sköter rubbet. Det är sinnessjukt jobbigt att flytta. Och i veckan ska jag ha kurs. Fyra dagars intensivkurs. Mitt i kaoset. Det ska nog bli bra. Det brukar bli bra. Närvaron brukar infinna sig. Koncentratioten. Inspirationen. In spirito!