Såg om den gamla filmen "Sophies choice" som gick på tv1000 classic och konstaterade att jag bara kom ihåg en enda scen från filmen, den outhärdliga sekvens då Sophie, gestaltad av Meryl Streep, tvingas välja vilket av hennes barn som ska få leva och vilket som måste dö. Trots att hela filmen är stark så bleknar liksom allt annat än den scenen, vilket det ju också gjort för filmens Sophie...
Och så har jag läst ut Hustvedts Sorgesång. Det är en roman som blir bättre och bättre, ju mer man läser, ändå grep den aldrig riktigt tag i mig och jag kan inte riktigt förstå varför...

Jag börjar komma in i en lugn lunk nu, efter en hel vecka av mycket få åtaganden. Tröttheten börjar så smått vika undan, kreativiteten har vaknat till liv efter frusenheten... Jag får vaga minnen av hur livet faktiskt har tett sig - och kan te sig.
Efter att ha varit med sonen på vårdcentralen på morgonen gav jag mig ut och sprang, men den lite kortare rundan idag. Man får passa sig så att det inte slår över i fanatism. Gemensam lunch med sonen - som även han har lugnare dagar, vilket är honom väl förunnat! - satte jag vid skrivbordet. Tom, som ett nötskal utan nöt, och i samma brist på tyngd. Bestämde mig dock hårdnackat för att för en gångs skull själv följa det jag brukar uppmana min adapter att göra: sitt kvar, ge er inte, det här är ett arbetspass, även om inte ett endaste värdefullt ord hamnar på skärmen, ge er helt enkelt fan på... osv. Och tänk, ett par timmar senare har jag faktiskt skrivit vidare på den tråd jag inte kunde hitta. Och tråden löper inåt. In i mig själv, men tar ändå form i en annan gestalt än den som är jag...
Imorgon ska vi fira min far, som fyller 89 år nästa vecka! Vi, det är jag och mina syskon med familjer det. Och snart ska här tillagas tacos!

I sina lyckliga stunder är en terapisession ett genombrott i det gemensamma forskningsarbetet terapeut och klient emellan. Då man plötsligt får syn på något, en väg som legat dold där bakom krönet och som nu, efter den rätt påfrestande vandringen uppför, helt oväntat ligger där - och man förstår liksom, gemensamt, att det har varit dit man har varit på väg. Man frågar sig om man är beredd att ta den vägen och svaret är JA, trots att man inte riktigt vet hur lång den kan tänkas vara eller hur många uppförsbackar den möjligen kan ha... Och klienten, samarbetspartnern, stoppar ner sin hand i fickan och kommer i samma ögonblick ihåg att där fanns en kompass. Hur länge har den legat där tro? Han är inte säker. Kanske mycket länge. Han letade som en dåre under en tid, men inte där, på alla andra tänkbara ställen, bara inte i fickan. Till slut gav han upp. Glömde bort den. Och nu: framåt!

"Om man frågar en människa och frågar henne förståndigt, så kan hon själv säga hur det förhåller sig. Men om det ej redan funnes vetande och förstånd hos henne, skulle hon ej vara i stånd till detta". (Platon, 427-348 f Kr)
"En del traditionella terapeuter kan sägas ha anlagt attityden: jag vet, jag ska tala om för dig, medan jag förespråkar attityden: du vet, tala om för mig". (John Bowlby, 1988)

IGGY

Tänk att den gamle ikonen har kommit med en ny platta och tänk att jag (ÄN EN GÅNG) får lust att skaffa en cd (SNARAST) och tänk att han gör något nytt: "Mannen som kan yla som en varg och hoa som en uggla kan, visar det sig, även brumma som en björn och humma som en humla", skriver Malena Rydell och ger honom en 4:a. Klart upplyftande nyhet.
Jag har ännu en dag av "ledighet"... ja, bortsett från ett möte med CEAN-terapeuterna på eftermiddagen. Jag har skrivit... trevar mig fram bland sidorna och vet ännu inte om jag verkligen ska våga satsa. Det känns ovant. Det känns mödosamt. Men där finns också en liten strimma lust. Nyfikenheten ligger och lurar - och jag låter den huka där i dunklet. Om nyfikenheten blir för stor kan den bli farlig. Den som lever får se.
Apropå det där med det självdöende svenska språket så roade jag mig med att leta runt lite: här ett smakprov... och ett till!

"Lust, caution är nog den vackraste film man kan se just nu men just skönheten blir ibland distraherande därför att den är så medveten. Den hindrar en från att på djupet känna med de två huvudpersonerna så som man gjorde i Brokeback mountain. Därav en femma istället för en sexa." Så tyckte Jeanette Gentelle i SvD i januari 2008 om Ang Lee´s Lust, caution, från 2007, och jag är beredd att hålla med henne... Fantastiskt foto, fantastiskt vackra människor - spännande och berörande.
Ja, även gårdagen innehöll film. Bio farväl, vad ska man med detta till?
Idag är jag (nästan) ledig. Jag startade dagen med att tvätta de återstående fönstren. Rena fönster är bra för själen! Därefter sprang jag, femtio minuter: genom skogen, längs med Ältasjön, tillbaka genom skogen... men NU måste jag börja läsa det manus som jag ska vara klar med på torsdag.

Och så var det sommarvärme, glädjande nog för dottern som skulle iväg på klassresa till Gotland!
Jag skjutsade, henne plus tre andra tjejer, till Nynäs på morgonen. De fyra brudarna fyllde upp bagageutrymmet mer än väl. De ska vara borta i tre dagar. Packningen indikerade det femdubbla. Minst! Min dotter hade en väska med skor. Fem stycken! Ja, det gäller att ha lite att välja på...
Så fick jag åka ensam hem genom sommargrönskan. Jag undrar om det är så för alla: att det kommer som en j-a chock det där att barnen rätt vad det är inte längre BEHÖVER en och vill VARA med en och kommer och PUSSAR på en så där HELA TIDEN, eller om det är bara jag som har något slags svårigheter med att hänga med.
När jag kom hem gav jag mig, som ett slags kompensation (eller kanske hämnd...), på nämnde dotters rum: Nu skulle det banne mig städas och det in i minsta vrå. Detta tog mig två timmar i anspråk och när jag var klar så var hon ett skrivbord fattigare och jag ett skrivbord rikare - ett bord som nu står på snedden tvärs över sovrummet, men vad fanken: jag har i alla fall ett skrivbord igen. ÄNTLIGEN. Känner hur kreativiteten kliar inom mig. Jajamen. Vad tycker ni förresten om detta präktiga helsvenska uttryck. Läste en artikel häromdagen där någon förutspådde det svenska språkets utdöende och detta på grund av sin tråkighet! Personen ifråga hade nog inte tänkt på ord som FINEMANG, HEJDUNDRANDE, RÖDASTE RAPPET och för den del JAJAMEN, eller varför inte JAJAMENSAN!

Kanaler

Hjälp. Jag har blivit med digital-tv och med den precis hur stort tv-utbud som helst. De tidigare 21 kanalerna är nu en försvinnande liten del av allt som kan matas fram med fjärrkontrollen. Det fullkomligt myllrar av faktaprogram, debatter, natur, komedier, action, drama, nyheter. Efter tre dagar har jag nu lyckats se tre hyfsat bra filmer, nåja en av dem, 21 dresses (eller var det 27?) var mest i tonårsdotterns smak och inte ens hon orkade se klar den. I film nummer två, Martian child, agerar Johan Cusack science fiction-författaren som fullföljer sin nu döda frus önskan om att adoptera ett barn - och det är sannerligen inte vilket barn som helst, utan en liten krake som tillbringar sina dagar i en stor pappkartong, eftersom han inte "tål solsken" då han lever i (skydds-)föreställningen att han är en liten marsian. Faktiskt ingen tokig film, ett slags tragikomisk ET där ET bestämmer sig för att stanna på Jorden. Nummer tre, slutligen, den klart udda The Darjeeling limitid, av Wes Anderson, om tre minst sagt märkliga bröder på en lika märklig tågresa genom Inden i syfte att hitta den till klosterlivet förlupna modern. Klart sevärd!
Men hjälp. Detta tar tid! Bara det att nästla sig igenom tv-programmen. Är det nu man ska börja prenumerera på tv-tidningar, kanske?

"Joyce Carol Oates står för vårens flopp." Själv tycker jag, efter läsning i DN kultur, att om något är en flopp så är det Maria Svelands s k recension. Och det hon recenserar är Oates Dagbok 1973-1982 - i alla fall är det vad hon borde göra. Men till stora delar ägnar hon sig istället åt att recensera sin egen bild av Joyce Carol Oates, eller snarare henne krossade bild av den samme. Där Maria Sveland tidigare sett en kvinnosakskvinna, en feminist, en icke-traditionellt könsrollsbunden person - allt enligt Svelands egna kriterier för det samma - ser hon nu en kvinna som kritiserar och rent av (hemska tanke!) tar avstånd från feminism:

"Vad jag däremot har svårare att sympatisera med är hennes återkommande utbrott mot ”feministerna” (vilka de nu är?) som hon beskriver som ”otäcka” och ”förbittrade”.
Hon kritiserar Ms Magazine för att de skriver om kvinnors sexuella njutning med den raljerande meningen: ”Vad spelar det för roll om världen håller på att upplösas, om folk svälter ihjäl, så länge bara de strävsamma unga kvinnor som prenumererar på Ms lär sig att locka fram fysiska spasmer i sina kroppar … och högt förklarar sitt muntra oberoende av män.”Den ”feministiska litteraturen” menar Oates, gnäller på män och vill säkerställa det kvinnliga oberoendet med hjälp av lesbiska relationer. Det låter nästan som något en väldigt rädd och osäker man kunde ha sagt. Återigen förvånas jag över den milsvida skillnaden mellan den Oates jag lärt känna genom hennes romaner och den Oates som skriver hennes dagbok."

Nej, så får inte en hyllad kvinnlig författare formulera sig, enligt Sveland. Inte heller får hon göra något så konservativt stelbent som att älska sin man:

"Och om det är någon som vågat skildra familjen med nattsvarta penseldrag, utan minsta antydan till skönmålning är det Oates. Därför förvånar mig också hennes idoga upprepande av hur mycket hon älskar sin Ray."

Sådant gör nämligen Maria Sveland "skeptisk":

"Men jag blir alltid skeptisk när någon verkar ha ett behov av att deklarera hur mycket han eller hon ”älskar” sin underbara man eller fru. Precis som jag blir skeptisk när någon säger att den haft en lycklig barndom. Eller när någon gång på gång påtalar hur mycket hon älskar sitt barn (underförstått till skillnad från oss andra … Kan inte låta bli att tänka att någon som måste upprepa hur mycket hon älskar sitt barn har problem med just det: att älska sitt barn ..."

Ja. Stackars människa. Och stackars läsare. Och stackars Oates som drabbas av en sån usel läsare! Kan inte låta bli att även citera slutklämmen i den så kallade recensionen:

"Det är med viss sorg i hjärtat som jag nu tvingas konstatera att min kärlek antagligen skulle förbli helt obesvarad om vi verkligen möttes. Den Joyce Carol Oates som framträder i dagboken skulle med stor sannolikhet tycka att jag var en sällsynt burdus, gapig, vulgär och ointelligent människa."

Ja, snacka om självinsikt! Här kommer länk till Svelands artikel.

Minnen

Allt är föränderligt. Åren går. Vi åldras. Vi går mot döden vart vi går, som det heter i psalmen. Våra minnen är inte beständiga, nej, inte ens de. Tvärtom förändras våra minnesbilder med tiden. Denna dag har jag tillbringat i sällskap med min äldsta väninna, ja, inte till åren komna utan den vän som jag känt under flest år. Vi träffades när vi började ettan i Vista skola i Huddinge. Hon är nu sen många år bosatt i en annan stad och vi träffas inte särskilt ofta. Men det är så där som det är med riktigt gamla vänner - det är liksom bara att ta vid där man var, sist eller en annan gång. Spelar ingen större roll. Idag åkte jag ut till henne där hon var, hos sin mamma. Mamman var sig lik, men äldre. Vi fikade i hennes kök. Jag har fikat många gånger i hennes kök. Alltid med en massa fikabröd till. Så även denna gång. Fast förr var det i ett annat kök. Hon har sålt sin villa och bor i lägenhet nu. När hon fick veta att jag jobbade på Skrivarakademin hämtade hon en pärm i vilken hon hade en massa handskrivna texter. Hon ville gärna läsa en av dem för mig. Det var ett slags saga om en katt som hette Emil. Katten hade en hundkompis som hette Pim. Det var min gamla barndomshund, taxtiken Pim, det! Hon förekom visserligen bara på tre rader, men ändå! Efter det gjorde vi en rundtur i Huddinge, såg fantastiska radhuskomplex i det som förr var skogar och ängar, såg min gamla lekskola, vår högstadieskola samt mitt barndomshem. Det hade målats blått och gräsmattan föreföll väldigt liten.
Efter det styrde vi kosan in till min mamma på äldreboendet. Mamma kände inte igen min väninna först, men blev sedan väldigt glad, nästan lycklig tror jag... Men hon var fullt och fast övertygad om att väninnan var en biståndshandläggare som deltagit i ett planeringsmöte en gång. På S:t Görans sjukhus. Detta är något som hon har ett klart och tydligt minne av. Så är det med det. Mamma berättade också att hon mindes en gång när hon och jag hade stått vid ett fönster. Det regnade. Och jag hade konstaterat just detta: att det regnade. Hon frågade mig om jag kom ihåg det. Det gör jag inte. Ja, varför minns vi det vi minns och just det och ingenting annat? Och varför etsar sig somliga saker fast där i någon hjärnvirvel?

Lars-Olof Franzén

När jag läser i DN att han inte längre är i livet känns det som en vän har försvunnit. Lite märklig känsla. Jag kände inte Lars-Olof Franzén. Möjligen har jag stött ihop med honom någon gång. Och ändå lämnar nyheten om hans bortgång ett stort ödsligt tomrum inom mig. Han var en av de kritiker jag respekterat allra mest. Och jag glömmer aldrig den stora glädje jag kände när jag såg att just han var den som recenserat min första roman i DN, jag var glad redan innan jag läst vad han hade att säga. Och stolt. Det var som att få en fin utmärkelse. Bara det att han läst den! Han recenserade sedan alla mina böcker. Det kändes som om han såg det jag skrivit. Hans läsning gjorde inte bara böckerna rättvisa, utan nästan bättre. (Gud give oss alla kloka läsare, som Joseph Conrad sa.)
Den uslaste recension jag någonsin fått stod att läsa i SvD. Jag har lyckats förtränga namnet på denne litteraturkritiker, som retat sig så utomordentligt på min roman Allt vi har.
Men vilken känsla det var att därefter smörja in själen i det balsam som Lars-Olof Franzén skrivit om samma bok. Det gjordes både en och två gånger!

En dag av textläsningar, skogspromenad med kollega, samt ny titt på lägenhet. Måste akta mig för att börja flytta in redan nu.
Nu på kvällen har jag sett Vetenskapens värld, i vilket man fick följa en minst sagt hängiven fransk arkitekt som i tio års tid har ägnat sig åt att lösa mysteriet: hur gjorde dom" egentligen. Han hade lagt ner sin firma och sålt lägenheten för att helhjärtat kunna gå upp i detta. En sann nörd med andra ord. Och enligt min, visserligen amatörmässiga, uppfattning verkar han ha en helt okej och trovärdig teori. Det tyckte dock inte den svenske experten som kommenterade i programmet. Ja, imponerande framstår i alla fall såväl själva pyramidbyggena som den entusiastiske franska pyramidnördens arbete.
Kvällen avslutades med vikning och sortering av typ 411 plagg i dotterns garderob. Samt inplockande av detsamma. Också ett imponerande verk.

Hur gick det med skraplotterna, undrar kanske någon. Som vanligt. Ingen vinst, bara en massa skräp... Men eftersom jag aldrig tror att jag ska vinna så blir jag heller inte besviken. Mitt mesta vinnande alla kategorier var på dotterns gymnastikuppvisning för ett par år sedan, då jag kammade hem inte mindre än två andrapriser. Dessvärre innebar detta två datorväskor. Och jag behövde inte ens en. Men ändå. Vilken känsla: att höra sitt nummer ropas ut, och det inte mindre än två gånger.
Gårdagen var en dag av dansande. De två framträdandena i offentlighetens bleka ljus och därefter dansfest hela kvällen. Idag är fötterna ömma, men hjärtat glatt! Och jag har cyklat genom häggdoften till det bästa sunkfiket söder om stan: det i Orhem. En pärla för alla som inte sätter design och effektiv service i första rummet, men gillar originalitet, natur, goda mackor och mumsiga bakverk till hyfsade priser.

VÅRSPRALL

På lördag är det dags. Internationella folkdansklubben visar smakprov på danser från bl a Grekland, Makedonien, Bulgarien. 12:00 i Björns Trädgård, 14:00 på Sergels Torg.
På Söder är det ett slags "söder-dag", massor av aktiviteter kring Medis! Slå till.

En god dag. Lunch i Söderhallarna med terapeutkollega från CEAN. Libanesiskt. Under eftermiddagen klienter. Nu: proppmätt av karibisk kycklingsoppa med majs, baguette med korv, ost, sallad, och som krona på verket en rabarberpaj med en hög iskall vaniljsås... Inga texter som måste läsas. Inte mycket som måstes över huvudtaget. Solen gassar genom, visserligen väldigt skitiga, fönster. (Måste kanske tvätta fönster.)
Jag har två trisslotter och en tianlott liggande i ett kuvert. Oöppnade. Det var en kassörska på Hemköp som lyckades få mig att köpa dessa sist jag handlade där. Jag köper mycket sällan lotter, men nu slog jag till. Det var ett erbjudande - man fick tianlotten på köpet. Jag har ett märkligt förhållande till skraplotter. Ofta låter jag dem ligga där, oskrapade, någonstans. Som om jag väntar på det rätta tillfälla. Liksom Magnus Uggla (vars blogg jag sporadiskt följer) gillar jag inte fenomenet. Det tar tid. Man måste leta fram något att skrapa med. Man måste skrapa. Och det skräpar ner. Det är en liten procedur och jag antar att det är just det som många gillar. En del skrapar till och med tillsammans. Jag vill bara få det överstökat. Och när jag väl har satt igång går det fort som fan. Men som sagt: ändå tycks jag vänta på det rätta tillfället. Som om jag inbillade mig att siffrorna där under ytan kunde ändras, bytas ut.
Nu ska jag väldigt snart kasta mig över uppgiften... Vem vet, kanske är jag i själva verket en förmögen kvinna.

Inledde dagen med att springa. Vet inte hur långt jag springer, men riktar in mig på tiden och gissar att jag springer en 5 km på 30 minuter. Jag har stegvis utökat banan och är nu uppe i 40 minuters löpning. Helt fantastiskt i morse: rätt igenom häggdoften!
Senare på förmiddagen var jag på fotografering hos CEANterapeuterna, som byter hemsida och tänker sig ett proffsigare upplägg med bl a enhetliga fotografier på oss terapeuter. En god tanke, skulle jag tro.
Tänk så mycket lättare allt är när det är VÅR! Jag har aldrig lyckats förlika mig med den kalla, mörka tiden av året. Köpte med mig mat från GI-restaurangen på Kungstensgatan. Kycklingfilé med en massa nyttigheter som nu får min mage att knorra och bullra. Gott var det. Men nyttigt?Hoppas det ger sig till kvällens dansövningar. Men innan dess återstår möte med lärarna på Skrivarlinjen...

Så här fint såg det ut i en sluttning vid Observatorielunden idag när jag släntrade i riktning mot Odenplan efter dagens avslutning på Terapeutiskt skrivande, grund. Ett gott betyg är att de vill fortsätta i höst och eftersom jag egentligen inte planerat någon fördjupningsgrupp till hösten kom vi överens om en sluten grupp... Jag fick en TREBENT LYCKOGRODA i present av dem!
"Jag menar att terapi inte är annat än att föra in fantasi på områden där den saknas, områden som därför måste uttrycka sig genom olika slags symtom." Så skriver psykoterapeuten Thomas Moore i förordet till sin bok "Besjälat liv" från 1992. Fler klokskaper som s tår att läsa redan i förordet: "En besjälad personlighet är komplicerad och mångfacetterad, formad av både smärta och glädje, framgång och nederlag. Ett besjälat liv saknar inte sina dåraktigheter och mörka stunder." Och: "Låt oss således tänka oss själens vård som poesins tillämpning på vardagslivet."
Jag ser fram mot läsningen av denna bok där Thomas Moore, enligt baksidestexten "väver samman djupa insikter i antikens och renässansens människosyn med erfarenheter från sig egen praktik och lärargärning". Jag ska återkomma till mina tankar om boken när jag läst den!
Igår satt jag för övrigt och kikade på diverse utbildningar och kurser inom fältet psykoterapi och fann följande: Sällskapet för Existentiell Psykoterapi planerar i samarbete med Psykoterapisällskapet i Stockholm AB en fördjupningskurs i existentiell psykologi och terapi, motsvarande i omfattning 15 hp.
Verkar extremt roligt. Men knappast inte realiserbart. Eller...

Bloggare?

Måndag - och ingen undervisning på schemat. Jag ska i lugn och ro läsa texterna inför den Terapeutiska grundkursens avslutning i morgon, ägna mig åt handledningar på Att skriva, distans sista kursvecka... samt... ja, vet faktiskt inte. Det känns helt udda med tid, oplanerad tid, men okej!
Imorgon förmiddag har jag möte på Flygares teaterskola, dagen därpå planeringsmöte för Skrivarlinjen, år 2, plus år 1. Grovschemaläggning. Schemaläggning av intervjuerna. Utvärdering.
Funderar på vilka giganter som skulle ha bloggat, om det varit möjligt. Strindberg? Ja, alldeles säkert. En hel del ilskna tongångar, kan man förmoda. Dostojevskij? Kanske. Eventuellt om sin usla ekonomi och förväntade spelvinster. Proust? Om alla middagar han bevistade och vad som serverades? Fredud? Vet inte, men om hade jag följt hans blogg med intresse. För att inte tala om Sokrates! Kanske hade han haft en spalt med "sokratiskt frågande", typ:
Då var det helg och kanske lite vår någonstans i rabatterna. Men livet är mer än bara krokusar. Här kommer en dubbelfråga att tugga på under helgen:Finns det en mening med livet? Vilken är den i så fall?
Han hade nog tyckt det varit folkligt och bra, medan Platon nog lagt sig på en mer intellektuell nivå. Och hur skulle det ha varit med Jesus? Skulle han ha bloggat sina liknelser? Bergspredikan? Och om inte han, så i varje fall Paulus.

Jaha, ja. Den ena kursen efter den andra avslutas. Nu har jag gjort mitt även i Roman o novell-kursen. Jag gillar det där med att avsluta saker, utan tvekan. En skön känsla i det, nästan vad det än handlar om. MEN - så kan jag samtidigt drabbas av ett slags ödslighet någonstans i hjärttrakten; som ett litet frågetecken, mödosamt ritat med en trubbig blyerts: och vem är du nu då? Så lätt att vara genom att göra, eller att slippa vara genom att göra. Och så den där frågan om tiden; känslan av att inte ha varit där, som om livet till slut blir summan av alla sammanfattningar. Och hur ofta har jag inte försökt banka in det i mina arma skrivarelevers skallar: att de där evinnerliga sammanfattningarna aldrig kan bygga en berättelse, att allt handlar om NÄRVARO och att denna närvaro kräver att STANNA; om själva varandet. Ett slags mindfullness, således. Och, frågar jag mig, är det därför som livet blir så mycket fattigare om jag inte skriver mig ett gestaltat liv, om än inte mitt, för att själva gestaltandet kräver total inlevelse, det jag vill kalla inspiration. IN SPIRITO. I ANDE.
Jag minns när jag skrev mina första böcker; hur jag efteråt inte mindes något av alla dessa veckor, månader av skrivande, men däremot ALLT som pågått i den fiktiva romanvärlden. Nu breder maj månad ut sig. Jag sprang i den regnvåta skogen i morse och det doftade hägg, mossa, barr och just regn, och jag kände mig så där stark och närvarande och ja, fast det låter som en klyscha, jag vet: som en del av skogen, luften, dofterna. Under den kommande månaden ska jag närma mig alla ingångar och trådar och spinna vidare.

I tisdags såg jag publikrepetition av Sista dansen på Stadsteatern. Den utspelar sig på ett äldreboende och ska väl vara något slags kritiskt debattinlägg i äldrevårdsfrågan, förmodar jag. Tyvärr inte särskilt lyckat, enligt mig. Föreställningen serverade snarare ett slags nidbild av gamla människor, så där lite småtokigt senila. Lite nyårsrevyn i Säffle över det hela. Men publiken skrattade glatt - och det trots att jag aldrig sett så många gamla människor på en och samma föreställning, vilket kanske inte bara berodde på pjäsens ämne utan även på att det var en DN-kortsförmån och således alldeles gratis! Övervägde starkt att lämna efter första akten, men beslöt att jag borde se hela pjäsen för att erhålla rätten att tycka. Och andra akten var faktiskt betydligt bättre. Det blev lite mer teater, lite mindre pamflett och något mer dubbelbottnade repliker. Ett G utan vare sig plus eller minus i slutbetyg.
Idag: på morgonen handledning med (delar av) Ceanterapeuterna. Så himla bra. Hela denna vår har jag jobbat utan handledning och faktiskt glömt bort hur fantastiskt (och) nödvändigt det är; hur ett erfaret öra kan uppfatta det viktiga, ett stadigt finger peka på de absolut rätta punkterna, ett skarpt intellekt öppna vägen för kunskaper som hamnat i skymundan och ett varmt hjärta bana vägen för mänsklig förståelse. För mig var det första gången att göra detta i grupp, vilket ger än mer!
Kände mig rejält upplyft när jag två timmar senare gick ut i vårsolen på Götgatan.
Resten av dagen har jag tillbringat på Skrivarakademin, där det idag var "Öppet hus" för våra linjer, Skrivarlinjen, Skrivarlinjen distans och Barn- och ungdomslitteraturlinjen.
Nu har jag ätit makaroner med stekta korvbitar och sallad med kiwi tillsammans med barnen. Gott! Hur kommer det sig att vanlig grillkorv smakar så mycket bättre om man delar den i småbitar innan stekning? Vet inte, men så är det.
Min dotter meddelade apropå det där med plus och minus att hon erhållit betyget MVG minus på det prov hon fick tillbaka idag. Om man nu ska ge någon MVG, så VARFÖR måste man då dra ner glädjen genom att kleta dit ett MINUS efter?

Skärgårdsdag + dans

Vissa dagar är som typ två. Så känns denna. Just nu rullar allt hysteriskt. Det ena avlöser det andra. Däremellan textläsning.
Idag har år 1 skrivarlinjen haft avslutning ute på Vårholma. Uppläsning, grillning, allsång. Sedan var jag väldigt nära att se båten passera bryggan, TROTS den ordentligt uppfällda semaforen. Rent reflexmässigt började jag vinka och vifta för allt vad jag var värd och SE båten girar och kommer snällt in till bryggan. Nej, för att medfölja utåtgående turer måste man ringa och meddela detta i förväg, fick jag veta, men den uppenbarligen vänligt sinnade besättningen förbarmade sig alltså. Så nu vet jag detta. Det hade inte varit en höjdare att istället ta den inåtgående båten och hamna vid Strömkajen, för att sedan ta bussen ut till Lillsved för att hämta bilen. Särskilt inte med tanke på att jag avstått från god champagne. Nåja. Nu gick allt bra. Därefter raka spåret, för min del, för dansträning inför årets VÅRSPRALL, i Björns Trädgård samt på Sergels torg, den 16/5.
Imorgon ska jag ha den första antagningsintervjun inför hösten. Bland annat...

I filmen om Mare Kandre berättades att hon liknat arbetet med sina första böcker med att tvätta hela Västerbron med en tandborste. Ett j-a gnetande, med andra ord. Och sådant är skrivandet! Min förstamening skulle t ex behöva gnetas med en hel del. Men eftersom det här bara är en blogg låter jag den passera. I den fantastiskt bra boken Om konsten att läsa och skriva, säger Olof Lagercrantz följande tänkvärda ord: "Jag försöker granska det jag skriver i detalj. Jag finner alltid att det finns ord, som kan tas bort utan att meningen förlorar något."
Det var för övrigt ett fint och sevärt porträtt av författaren Mare Kandre, där bland annat hennes - och tillika min f.d. - förläggare Hans Isaksson och Horace Engdal lovordade hennes säregna prosa! Hon var en författare som inte värjde för det svåra - i programmet talades bl a om den novell där hon skildrar det outhärdliga gränsland när en förälder kan komma att göra sitt eget barn mycket illa. (apropå det där med utlämnande litteratur och "det mest förbjudna", kanske inte alltför rolig novell för hennes barn att läsa...tänker jag, men kan förstås tänka fel...) I en intervju säger Kandre någonting i stil med att "ena stunden verkligen hatar man sitt barn, för att i nästa stund älska det". Jag måste dock understryka att det är någonting som jag inte känner igen mig i ens det allra minsta, inte för en sekund: så har jag ALDRIG känt. Men jag vet ju att så är det inte för alla (även om jag får lov att tillstå att det är något jag har svårt att verkligen förstå). Nej, en författare ska inte värja för det svåra, "får inte vara feg", som Lundell säger.
(Hans Isaksson var min förläggare tills för ett år sedan, då han började "avveckla" sina författare. Vi hade då haft kontakt sedan 1982, då jag sände Bonniers mitt första manuskript. Han är den som läst, stöttat, rosat och risat. Förmodligen är han också den person som kommit med fler glädjebesked än någon annan - och också ett antal "sorgebud")
Läs mer om Mare Kandres böcker här!

"Konsten har alltid kämpat för rätten att beskriva det dolda och mycket privata hos människan. I dag, när privatlivet exploateras överallt, är utmaningen snarare att begripa hur man ska skriva om verkliga människor på ett anständigt sätt." Det är slutklämmen i Åsa Beckmans artikel "Det mest förbjudna", publicerad i DN idag.
Ibland känns det som om litteraturen och dess kritiker och vetare är på väg att ta livet av varandra. Jag tycker, som Åsa B, att det finns gränser för vad man kan skriva liksom för om vilka. Kanske allra mest för HUR man kan göra det. Naturligtvis har författare alltid skrivit om det som av en eller annan orsak varit problematiskt för honom/henne. Naturligtvis har alltid människor känt igen sig, känt sig vantolkade, förvrängda, uthängda i romaner. Naturligtvis kan inte en författare BARA hitta på - även om det gick vore det inget eftersträvansvärt. Litteraturens (och konstens) viktigaste byggsten är ju trots allt författarens (konstnärens) uttrycksbehov.
En berättelse blir bara intressant när den lämnar det privata och blir personlig, och för att nå dit måste den gestaltas, sa Kristina Lugn i en intervju för en tid sedan. Gestaltningen är grundbulten. Det är skillnad på att låta någon stå som ett slags förebild till en karaktär, att låna drag och egenheter och kanske utseende. Karaktären blir ju sin egen. En människa av kött och blod - med den skillnaden att han/hon inte går att söka upp och omfamna eller ge en kok stryk.
I romaner som jag har skrivit har människor känt igen sig, med eller utan rätta. De har tyckt om det eller inte tyckt om det. De har haft synpunkter på det ena och det andra. Jag har lånat och låtit mig inspireras, men kan absolut säga att jag inte har skrivit om någon verklig människa - eftersom jag har tagit mig friheten att göra honom/henne till en karaktär i en roman...
Ämnet är inte lätt eller enkelt!

Valborgsmässoeld med dito fyrverkerier på Skarpnäcksfältet igår. Snacka stämning.
Idag 1:a maj. Inga större demonstrationer för min del. Inga mindre heller för den delen. Skulle i så fall vara: de gamla som lever på sk äldreboenden har också rätt att komma ut i solen. Vilket jag, i sällskap av dottern, handfast praktiserat denna soliga majdag genom att dra (skjuta) min gamla mor längs med Norr Mälarstrand, fram till caféet och där trängas med en mängd glasögonprydda soldyrkande, solariebruna individer, övertala denne moder att lämna rullstolen (nej, ingen kommer att ta den, nej, varför i all sin dar skulle någon stjäla en rullstol?) för att med hjälpande händer och hurtiga tillrop förmå henne att på ostadiga fötter ta sig fram till ett bord som till slut blev ledigt och förmå henne balansera på en stol (sitt nu ordentligt, ramla inte och försök för guds skull inte resa dig upp när vi går och beställer), köpa henne kaffe och kladdkaka som hon inte orkade äta och paj och läsk till dottern och kaffe och macka till mig och vad det nu mer var för typ 250 spänn och sedan dra henne tillbaka (nej då, inga stöldförsök av rullstol - lite hederlighet finns än!) längs med Norr Mälarstrand till Äldreboendet.
Det är inte roligt att bli gammal, sa Astrid Lindgren. Jag tror henne. Känner mig inte särskilt lockad av tanken att flytta in på ett äldreboende, för att där vara beroende av mina barns välvillighet: Kommer dom idag eller inte? Kommer jag att få gå ut idag eller inte?
Min mamma berättade att när hon härom dagen frågat en i personalgruppen om hon kunde få komma ut hade hon fått svaret: Nej, du var ju ute igår.