The Pirat bay. Utan tvekan är frågan komplex. Så lätt att bara vara för eller emot saker och ting, att dela in människor: the bad and the god guys. Fann en intressant blogg. Men givetvis menar jag att författarfonden ska stanna hos författarna!

Sportlovet går mot sitt slut och nästa vecka väntas inga lediga dagar. På Skrivarlinjen ska vi ägna oss åt Walter Ljungquists författarskap, är tanken. Därav omläsningen av Paula. Mitt exemplar är fullt med blyertsdragningar i marginalerna. Passager som jag förstår, och ibland minns, berörde mig på djupet. Nycklar till min egen förståelse av människans och hennes värld. Jag undrar vad eleverna tycker om den värld som är W L:s, och om de villigt stigit in i den. För jag inser nu att det är en förutsättning som krävs. På måndag ska jag köra introduktion och på onsdag blir det heldag utifrån hans novell Jan, Gunilla och hästarna.
Då jag gick "Skapande svenska" i Uppsala, 1981 tror jag, hade vi en dag med Bengt Nerman, som ju doktorerade på Walter Ljungquist, något som resulterade i den lysande boken Den skapande processen. Jag kan nog säga att den dagen var en för mig alldeles avgörande dag. Den gav mig nycklar, eller snarare hjälpte mig att få syn på de nycklar som jag hela tiden haft, till ett slags skapanderum inom mig.
Förmodligen är det just därför jag med förkärlek vill lägga in en sådan dag, även om jag inte tror mig om att kunna göra det lika strålande som en gång Bengt Nerman. Men som den absolut viktigaste ingrediensen i all pedagogisk verksamhet ser jag passionen. Det att brinna för det man talar om.
En av alla mina förstrykningar: Tiden dör i varje ögonblick men föds på nytt i nästa. Tidens frukt är det synliga, men det synligas frukt är det ännu (för oss) osynliga, det eviga, oförgängliga, tidlösa. Tiden dör ständigt för att kunna föda det tidlösa.

Bruno K

Jippi! Har just lyckats - gnm tålmodighet och list - att boka tre biljetter till föreställningen den 17:e på Södra teatern, varav två platser bredvid varandra. Man undrar förstås varför det då är helt omöjligt att boka två platser. Samtidigt. Nåja. Nu har jag i alla fall en biljett över... Om någon känner sig hågad så hör av er. Biljetterna ska hämtas ut på måndag.

”All rovdrift och våldtäkt av vår jord är en direkt spegling av den pågående skövlingen av människans inre mark. Den destruktiva bristen på mening och dom själens kalhyggen du inte kan se eller ta på är det mest skrämmande.

Lika skrämmande som att leva i ett samhälle där medlidande ersatts av skadeglädje och där dom viktiga rösterna och tankarna kvävs och ersätts av utarmning och fördumning, ersätts av ett förnedringsspel i händerna på media.

Min poesi går ingens ärenden.

Samtidigt är den en serie ljussättningar av vår tid. I grunden handlar det om att varje människa är större än sin situation och att vår framtid beror på vår förmåga att kunna känna sorg över det som gått förlorat.

Livet och samhällsutvecklingen kan ta ifrån dej allt, råna dej på allt - men ingen kan ta dina minnen ifrån dej, ingen kan råna dej på din sorg.”

Bruno K. Öijer om sitt pågående arbete

Torsdag. Det betyder Bastugatan, där min terapilokal ligger. Jag har nu en lucka i schemat. Jag brukar se till att lägga in sådana luckor. I boken som jag tidigare nämnt, av Patricia Tudor-Sandahl, Det omöjliga yrket, beskrivs vardagen för en terapeut med 10-minuterspausar mellan klienterna. Åtta-nio bokningar om dagen. Lika många livsöden. Samma närvaro från terapeutens sida. Samma uppmärksamhet. Omöjligt? Absolut. I alla fall för mig. Jag brukar inte göra mer än fyra bokningar på en och samma dag. Gärna med halvtimmeslånga pauser. Inte så effektivt, förstås. Och inget större klirr i kassan. Men det är det värt!
Har jag varit på bokrean? Den frågan fick jag igår och svarade: nej, inte på flera år. I morse insåg jag att det inte stämmer. Visst går jag på rean. Bara det att den flyttat in i datorn. Till Adlibris och Bokus. Jag handlar i princip alla mina böcker via dessa två nätbokhandlar. Ibland känner jag att jag inte borde det, att jag skulle stödja de "riktiga" bokhandlarna. Jag är ju trots allt författare, även om ingen av mina böcker längre finns att köpa. Ja, annat än på antikvariat då. Även dessa besöker jag då och då. På nätet, ja. Det finns ett förträffligt söksystem via antikvariat.net där man enkelt skriver in den bok man är ute efter och genast kan se var den finns och i vilket skick den är, bestämma om man vill hämta den eller få boken ifråga hemskickad - och, om man väljer det senare, betala med den faktura som medföljer paketet. Bara en sån sak! Man litar på sina bokofiler. Och skulle titeln inte finnas tillgänglig så kan man sätta den under bevakning och lugnt invänta e-postmeddelande om när den finns i "lager". Strålande. Senast i morse var jag sålunda på bokrean, där jag girigt plockade åt mig en kasse böcker, innehållande bland annat Anders Paulruds "Som vi älskade varandra". Mina bokstaplar sträcker sig mot himlen.

Biodag

Idag blir det bio med barnen och tänk, vi kunde enas om en film! Det blir Bedtime Stories: Hotellvaktmästaren Skeeter Bronson brukar berätta sagor för sina syskonbarn och upptäcker en dag att berättelserna på något magiskt sätt blir sanna. Skeeter försöker utnyttja denna otroliga chans att ändra sitt liv till det bättre, genom att brodera ut den ena mer fantastiska sagan efter den andra. Och där kunde det slutat lyckligt som en saga. Om inte barnen envisats med att bidra till berättelserna på ett sätt som får Skeeters tillvaro att vändas helt upp och ner och ut och in.

Därefter bulgarisk dans. En riktig höjdardag med andra ord. MEN - först ska jag jobba några timmar, i första hand med mina handledningar på Skrivarlinjen distans

Så fort det inträffar någon form av skollov börjar barnen leva nattliv... på morgonen vilar lägenheten tyst i resterna av det som pågått; en odiskad kastrull, ett tomt nudelpaket, ett tomt mjölkpaket som råkat hamna bredvid soppåsen eftersom denne var så överfull, en lampa som inte släckts...
Själv har jag nu ätit lunch och ska snart köra Terapeutiskt skrivande, fördjupning. Har läst deltagarnas texter och blivit glatt förvånad: de har alla utvecklats efter förra terminen. Roligt.
Mitt eget skrivande lyser dock fortfarande med sin frånvaro. Novellsamlingen får nu vila. Orkar inte skicka runt den till en massa förlag - har fått fyra nej och vet inte om jag vill ha fler. Tre av förlagen har läst omsorgsfullt, tycker om de fem berättelserna och har inga klagomål gällande hantverket. Olika favoritberättelser förekommer - vilket jag ser som positivt - men ingen av dem "vågar utgivning". Skäl: den kärva bokmarknaden samt det faktum att mitt manus inte är en roman. Läsaren på det fjärde förlaget meddelar kort och gott att han "inte gillar" novellsamlingar, då de inte ger utrymme för fördjupningar och slutet ofta blir för abrupt". Men han tillägger att "vi tycker att du skriver bra". Jaha. Vad att säga?
I mitt huvud finns diverse byggmaterial till en ny roman, men ingen ritning för dess byggande. I alla fall inte än. Tveksamt också vad gäller ingrediensen arbetskraft. Man får, som det heter, se tiden an. Det är ju dåliga tider för byggbranchen.

Hur slutar böcker? Såväl första- som sistameningar i romaner är spännande! Här har man fokuserat på det sistnämnda, där jag fann att min roman Allt vi har fått stå som representant för Att sluta med en lång mening (som ebbar ut i något nytt)...

Jag sitter och väntar på att en kär vän ska besöka mig. Hon kommer med färjan från Ön, där hon befunnit sig ett par veckor. Det var just på Ön vi lärde känna varandra. Storön, som den kallas av fåröborna. Nu bor varken hon eller jag kvar där. Den sköna ensligheten blev oss båda till slut för väldelig. Småskaligheten, förnöjsamheten: och dess mörka baksida.
Vi träffades på en salsakurs - eller rättare sagt på salsakursen, i bestämd form - i glasblåseriet en lördagseftermiddag, växlade några ord över en cigarett om mysteriet med denna dansart vi ville få in i våra lätt förstelnade kroppar och gav oss på det igen. Sen dröjde det några veckor: jag läste dikter på en av Visbys mer ruffiga klubbar och hon var en i publiken. Efteråt försjönk vi i samtal om skrivande och vår vänskap var ett faktum. Otaliga är de middagar vi snackat oss igenom, för att inte tala om alla fikaträffar på något av stans caféer, företrädesvis Scenholms, på den tiden det begav sig. Vi har garvat, dansat, gråtit, gått undersköna promenader längs med havet, segat oss hem genom junidoftande nätter utan slut, varit lyckliga och olyckliga. Och så har vi rest tre veckor i Italien, tillsammans med mina barn, i blommande påsktid!
Nu har vi, som sagt, båda bytt liv, ja, i alla fall i någon bemärkelse. Det är något vemodigt över tidens gång. Vi har faktiskt båda bytt liv ganska många gånger. Eller: ändrat de yttre förutsättningarna drastiskt. Ibland har jag svårigheter att hitta förbindelsen i mig själv mellan dessa så olika livsomständigheter i mitt liv. Jag kan se bilder från en period i mitt liv och undra: är detta jag? Och jag kan se mig själv i spegeln nu och undra: är detta jag? Som om jag medverkat i x antal filmer.
I morse läste jag om Noomi Rapaces rolltolkning av Lisbeth Salander. Hon berättade att hon utan tvekan klippte av det långa håret, pircade sig på en mängd ställen och tog mc-kort. Identitet, frågan om det. Tål att tänka på.

Så långt hann jag... nu har det gått ett par timmar och min vän har åkt vidare mot sin nya hemstad. Hon hade för övrigt bytt hårfärg. Eller egentligen inte: hon hade slutat att färga sitt hår och nu var det grått. Det var en intressant prövning, menade hon. I grått hår ser man ut som den tant man är. Länge leve tanten!

Revolutionary road...

... såg den på bio igår, jäkligt bra och kusligt om drömmen om det speciella och avsaknaden av autenticitet. En film som skakar om och känns. Vad gör vi med våra liv? Vad gör vi av dem? Den där föreställningen att vi måste göra någonting av livet, istället för att... tja, rätt och slätt leva det.
Livets mening: Att förvalta sitt pund. Använda sin begåvning. Ett icke-autentiskt liv: att inte använda de gåvor man utrustats med. Vanmakt och inre tomhet: att veta sin begåvning men nonchalera den.

Jag är en sån som alltid läser morgontidningarnas bostadsbilagor. I bostäder som tilltalar mig flyttar jag in. Ja, det vill säga om priset är något så när inom möjligheternas ram. Charmiga villor på Djurgården och fantastiska våningar på Strandvägen har jag aldrig bosatt mig i. Jag bestämmer vem som ska bo var, börjar möblera, bädda sängar, ställa upp mina böcker och ta en kopp kaffe på balkongen, eller ännu bättre, ute i den grönskande trädgården. Just nu har jag bosatt mig i ett rött hus i norra Roslagen, med tillhörande sjöbod - bara en sån sak. Att äga en sjöbod har länge varit en hägrande dröm.
Jag förmodar att den där föreställningen om att hitta hem har att göra med längtan efter ett slags inre hemkomst, men också om att vara i samklang; så att mitt, som man säger, autentiska jag fick harmoniera med de rum jag ska kalla mitt hem. Jag har inte bott på så många ställen där så varit fallet. Barndomshemmet? Ja, möjligen. Så har vi Rucklet. Och så det jag kallar för Det vita huset. Samtliga dessa hem har jag ändå lämnat, av olika anledningar. Jag har även haft en alldeles egen Skrivarstuga, vilken också var en typ av hem. Kännetecken: Ett lyckligt pirr i magtrakten när man stiger över tröskeln. Min nuvarande bostad, byggd på åttiotalet, i kollektivhuset i förorten, ger mig inget sådant pirr.
Det sägs att nattliga drömmar om Hem är något djupt symboliskt. Kanske gäller detsamma dagdrömmar. En spännande artikel i DN handlar om villaförortens hem i litteraturen.

"LEDIG"

Jag funderar över det där med drömmar om framtiden och det faktum att framtiden ju förr eller senare liksom hinner ikapp en... Vad drömde jag då (sitter i mitten, med syskon på var sida) tro? Idag är jag ledig. Det betyder att jag inte ska iväg till någon av mina arbetsplatser idag. Inte heller ska jag "jobba hemma", dvs att jag har inga texter som jag "måste" läsa, inte just idag, och jag har bestämt mig för att de kan få vänta tills nästa vecka. Om jag ändå skulle få för mig att läsa något, så får det betraktas som jobb under semestern, eller nåt. Inte heller har jag några planer på att "arbeta hemma", vilket betyder att jag inte har för avsikt att skriva. Om jag ändå skulle få för mig att göra det så är det att betrakta som ett slags bonus mitt i ledigheten. Jag har två projekt på gång, men båda brinner på sparlåga. Det är fullt möjligt att jag kommer att strypa bränslet ytterligare och låta dem slockna. Att blogga faller dock inte in under detta som kallas arbete, får fundera över var det ska placeras: som ett slags rast kanske.
Däremot har jag vissa planer på att städa - det behöver dammsugas och torkas - samt att vidta en rejäl garderobsrensning. Dylika göromål tillhör kategorin trista nödvändigheter.
Funderar även på att ta en promenad i det soliga vintervädret, men förmodligen slår jag två flugor i en smäll och promenerar till hemköp, så att jag kan passa på att utföra ännu en trist nödvändighet: handling.
Dottern är också "ledig" idag. Det betyder att hon har hemstudiedag, men hon sover ännu gott. Kanske kan vi vara lite lediga tillsammans framåt eftermiddagen!

Våra hemligheter...

När man ska skapa en karaktär och/eller göra en karaktärsbeskrivning måste man komma åt djupen inom människan. De där outgrundliga djupen i mänskans själ, skulle kanske Walter Ljungquist uttryckt saken. Jag tycker om ordet mänska, mjukhet i det, lockelsen.
Man kan ställa sig frågor som: Vilken är den här karaktärens största rädsla, högsta dröm, hinder för denna dröm. Man kan även tänka: Vad är det som den här karaktären inte vill att andra ska veta om honom/henne. Jag brukar kalla det för karaktärens hemlighet.
Naturligtvis kan man ställa samma slags frågor till sig själv... Till den levande människan.
Hemligheten kan givetvis vara ett slags lik i någon garderob, men det kan också - och är oftare - en inre hemlighet, som i sig gömmer föreställningen att om andra människor fick veta detta om mig skulle de finna mig avskyvärd, obehaglig, skrämmande, vedervärdig... och ingen skulle vilja vara med mig (=jag kan inte få någon kärlek från andra om jag visar vem jag är, egentligen).
Som så mycket annat rymmer detta en paradox: våra hemligheter är i själva verket det som andra människor kan känna igen sig i eftersom de är just allmänmänskliga. Det där som vi gör allt för att ingen ska få syn på är själva vägen till sann empati och kärlek. Det tål att tänka på.
Vem vill läsa om välfungerande yta? Vem vill välfungerande yta, egentligen?
Tänker på Tranströmers diktstrofer:
Det gör ont att gå genom väggar/det gör ont, men det är nödvändigt/och väggen är en del av dig själv/Det är så för alla, utom för små barn/För dem ingen vägg

Idag arbetar jag på mottagningen. Fem bokningar idag, varav en grupp. Fem unika mötet. Fem samtal som rör sig under vardagens ytskikt. Det är sannerligen en ynnest. Patricia Tudor-Sandahl skriver i sin bok Det omöjliga yrket om alla svårigheter terapeutyrket innebär. Och visst, det är inget lätt yrke. Inga säkra utgångar. Understundom rätt svårt med resultatmätning. Men samtidigt ett fantastiskt jobb! Patricia Tudor-Sandahl har för övrigt skrivit många, många klokheter! En bloggande psykiater, och tillika författare, är för övrigt Åsa Nilsonne. Kika gärna på den!

Jag brottas med en förkylning, ingen stor sak men tillräcklig för att gnaga. Ombesiktning av bilen på förmiddagen. Bror har skött sig (och vem trodde något annat!) och allt var till belåtenhet. Resten av dagen har jag suttit vid min dator; läst texter och svarat på diverse frågor om skrivande från deltagarna på min distanskurs. Fantastiskt egentligen, att så många människor när en längtan efter att uttrycka sig i text. Det är något grundläggande mänskligt, det att vilja berätta, tänker jag. Kanske fyller skrivarkurser delvis platsen efter den gamla lägerelden, runt vilken man berättade. Skrivarakademin som en väldig lägerplats, där ett flertal brasor sprakar och flammar på olika håll, på de olika våningsplanen! Brasor kan också spraka så muntert (som de hela tiden gör hos Tolkien) i självaste cyberrymdens hjärta...

Böcker, böcker och åter böcker

Jag äger en väldig massa böcker. Många har jag ännu inte läst. En och annan kommer jag kanske aldrig att läsa. Inom facklitteraturen märks framförallt två ämnesområden; teologisk litteratur samt böcker inom området psykologi/psykoterapi. Men skönlitteraturen är den som tar störst utrymme, tveklöst. Jag har högar av böcker som ligger på tur - jag vill gärna se det så, som om väntan är ömsesidig: böckerna väntar på mig och jag väntar på dem. Att där finns ett slags tålmodighet. Mina högar växer. På mitt nattygsbord samsas nu sjutton titlar om utrymmet. De välvilliga har fått stå tillbaka ett antal gånger, just nu har Paula hamnat ovanpå, men vad kan man förvänta sig om man blivit en 900-sidig historia där massgravarna tornar upp sig på sida efter sida. Jag har tagit mig igenom de första 700 - och jag vill och ämnar absolut även läsa de kvarstående 200. MEN (som Tony Irving säger). Nu läser jag en av mina tidiga förälskelser. Paula. Det blir min tredje läsning av denna roman, men det är säkert femton år sen den senaste. Minns hur jag berusades vid min allra första läsning. Över språket och dess möjligheter. Över världen som öppnade sig och över möjligheten att bygga mina egna världar. Över sättet att se på världen som hemlighetsfull och gåtfullt ruvande. Över mig själv som den källa att ösa ur! Och visst framstår Walter Ljungquists språkdräkt nu som en aning överbelastad, och han själv - eller hans väsen för att tala med honom - som hemmahörande i en annan tidsålder, men jag berusas faktiskt fortfarande om än inte lika okontrollerat och utan att bli lika yr i bollen. Men berusas gör jag: över det allvarsamma, om man så vill pretentiösa. Och över det skrivna ordets möjligheter, de där svarta små tecknen på pappret som öppnar sig och tillsammans bygger en värld av liv. Men hade han blivit utgiven idag? Hade något förlag vågat tro och satsa? Inte helt självklart... Kulturutredningens förslag hade nog inte gjort möjligheterna större.

Det är många skiljelinjer som delar vår värld. Inte bara den mellan pengar och pengar. En annan spännande linje går mellan konst och konst. En konstfackelev agerar psykos på Liljeholmsbron, en annan klottrar ner en tunnelbanevagn för miljonbelopp. Detta som examensarbeten. Ibland blir man bara så trött.

Igår var det födelsedagsmiddag hemma hos min syster. Förutom hon själv firades min nevös 25-årsdag. Jag minns min egen, som väldigt nära och på samma gång oändligt avlägsen. Tvåan på Högbergsgatan, gathuset. Den som jag till min familjs bestörtning bytte till mig då jag lämnade ett förstahandskontrakt på en trea på Ringvägen till förmån för denna tvåa med rivningskontrakt, för att jag hade blivit så förälskad i detta Ruckel. Men jag ångrade mig aldrig - och fortfarande är Rucklet mina drömmars hus, ett slags hem i djupet av mitt hjärta.
Till gårdagens middag kom även min mamma. Det var hennes första utflykt från äldreboendet, förutom transporter till läkarbesök. Hon har konsekvent vägrat, men nu hade vi bestämt oss: nu fick det vara slut. Jag befann mig i god tid på äldreboendet, hjälpte henne ner i entrén där vi inväntade färdtjänsttransporten. Mamma kunde styra upp sin rollator för rampen och lät sig spännas fast i sätet. Sonen följde sedan med i nämnda buss, vilken ledsagades av mig där vi "kompiskörde" ut till min syster. Allt avlöte väl. Mamma kunde till och med, med stöttande från var sida, ta sig upp för villatrappen. En stund senare anlände min pappa med fru, i en annan färdtjänst, och så kom det sig att de fick mötas ännu en gång, pappa och mamma. Jag hoppas att fler tillfällen ska ges! Och att mamma ska vara något mer villig till såna utflykter i framtiden.

Fortsätter tråden om pengar, smutsiga sådana, eller rena...
Det finns nog ingenting som jag ogillar så mycket som människor som tror sig om att vara förmer än andra. Det må handla om välgörenhet, hälsa eller kultur - det är samma unkenhet i botten. Föreningen vi som vet lite bättre, vi som har de rätta åsikterna, vi som förstår oss på, vi som kan tillgodogöra oss...
För en tid sedan var jag, som jag redan berättat om, tillsammans med x antal intressanta människor inbjuden till ett samkväm. Där talades det om andlighet, utifrån ett vi-som-förstår-oss-på-andlighetsperspektiv. Bland andra närvarade en präst i svenska kyrkan. Han talade om de fyra läsnivåerna i Bibelns texter och konstaterade lite uppgivet att 97% av alla som är medlemmar i svenska kyrkan inte har förmåga att läsa dessa texter utifrån den fjärde, och högsta nivån, och således aldrig riktigt kommer att begripa vad det egentligen handlar om. Ingen protesterade. Tvärtom nickades underförstått lite här och där.
Tolle är förresten också en förmögen man. Det kostar en del att gå på hans föredrag och att delta i hans retreater. Så pass att han gjort sig en förmögenhet. Är hans pengar smutsiga, tro?
Är inte alla vinstpengar lite smutsiga? Är inte all verksamhet som skor sig lite på andras olycka lite halvsmutsig, i a f?
När jag åsåg den där tv-debatten härom kvällen betvingade sig ett parallelldebatt upp i min hjärna, den som Jesus en gång förde med sina lärljungar då de hade synpunkter på att han skulle ligga till bords med sånt folk som tullindrivare och skökor.
Den som kastar första stenen...
Nej, det är inte så att jag är för porrindustrin. Men jag förutsätter inte att en person som ägnar sig åt att driva en sådan industri är en usel människa, så där rätt igenom. Inte heller att en person som driver ett välgörenhetsföretag är alltigenom god. Och jag menar att pengar är pengar. Inget annat.

"Ja se pengar, ja se pengar,

är till bekymmer, för fattig och för rik", som det heter i den gamla slagdängan. Det finns svarta pengar och vita pengar, smutsiga, rena, illvilligt förskaffade pengar och så de där ärligen förtjänta stålarna, som det talas om I Klas Klättermus - fast där handlar det om nötter, så klart.
På kvällsöppet med Ekdal igår diskuterades Berth Miltons hypotetiska flermiljongåva till Stadsmissionen. Skulle man kunna tänka sig att ta emot den? Det var frågan. Debatten utvecklade sig till en magstark historia, där representanter för välgörenhetsorganisationer talade om etiska principer och policy och om vikten av omtanke om givaren. Cancerforskningen kan inte ta emot pengar från t ex tobaksindustrin - samma tobaksindustri som fått enorma skadeståndskrav från människor som drabbats av sjukdomar till följd av denna industri. Stadsmissonen kan inte ta emot pengar från ex vis krigs- eller porrindustrin. Välgörenhet är lite fint. Ja, inte så lite förresten. Något av vi som har lyckats och är så fantastiska människor att vi ger också till dom som inte har lyckats. Vem vill ha Miltons smutsiga penningar? Kanske uteliggarna! Ju längre programmet fortskred desto mer hamnade mina sympatier hos Berth Milton, som dessutom noga och tålmodigt förklarat att den hypotetiska gåvan kom från honom som privatperson, att grunden till hans förmögenhet ingalunda är porrindustrin (sin porrfirma köpte han med "ärligen förtjänta pengar" från fastighetsbranchen) och att han dessutom sedan många år skänkt pengar till alla möjliga ändamål. Välgörenhetsrepresentanterna skruvade på sig och talade i bästa politikeranda, d v s gav inte ett redigt svar på någonting, men en sak stod helt klart: inte för ett ögonblick ansåg de sig själva ha med några dirty affärer att göra. Det finns fint folk och så finns det folk. Det finns fina pengar och pengar. Och så de riktigt fula pengarna. Berth Milton är inte längre säker på att den hypotetiska gåvan hypotetiskt sett kommer att hamna hos Stadsmissionen, ens om dom finner honom vara en värdig givare och kan överväga att ta emot de hypotetiska åtta miljonerna. Men det beror inte på det här resonemanget utan på att Milton läst på om Stadsmissionen och fått veta saker och ting om deras fina firma. Bland annat att hälften av all kollekt går till feta pensionspengar åt Missionens chefer.

Varför?

En av mina kolleger på Skrivarakademin, Ylva Wallin, har tagit upp tråden "Varför skriva". Det gläder mig!
Jag minns en författarkväll, för många år sedan på (det gamla, på Hästgatan) biblioteket i Visby, då jag skulle tala om mitt författarskap. Jag utgick bl a från Rainer Maria Rilke och hans Brev till en ung poet. Den unge poeten hade sänt Rilke en bunt dikter och ville nu ha hans utlåtande: var dikterna tillräckligt bra eller inte? Kunde han tänkas "bli poet", på riktigt, någongång i framtiden. Rilkes svar kan sammanfattas på följande vis: Ställ dig själv en enda fråga. Kan jag leva utan att skriva. Om svaret är ja, ägna dig då åt någonting annat. Och om svaret är nej, så fortsätt skriv och vad jag anser om dina dikter är fullständigt ovidkommande.
Jag kan inte påstå att jag slukar detta med hull och hår. Som skrivarlärare vet jag ju att skrivandet ingalunda mår bäst av att utvecklas på egen hand utan hjälp av andra, mer erfarna läsare. Det finns naturligtvis nyanser. Det beror också på vad man menar med att kunna leva utan. Det beror på vem man är som människa, hur man tänker och känner och på hur ens självbild ser ut.
Jag kan tänka mig att jag framstod som rätt svulstig och inte så lite pretantiös den där författaraftonen. Har en känsla av att det var väldigt tyst efteråt. På den tiden var mitt självklara svar på Rilkes fråga: Nej, jag kan inte leva utan att skriva.
Nu: undersökning pågår.
Men fortfarande har han "rätt", romantikern Rilke. Utan verklig, autentisk drivkraft står man sig slätt.
I en av mina romaner har jag lånat ett par rader av honom:
Hur sträckte jag ej mina kluvna händer
i namnlös bön till dej att få tillbaka
de ögon, som jag såg dig med.

I går hade jag utvärdering med eleverna på Skrivarlinjen, för det självbiografiska blocket. Som jag hoppats har detta block landat fint och öppnat många dörrar, kända som okända. Det gjorde mig glad! Därefter dans. Det gjorde mig också glad.
Som avslutning på gårdagen tittade jag på del 1 i Förintelsen, Holocaust, från 1978. Kommer ni ihåg? Jag var lite orolig att den inte skulle hålla längre, men första avsnittet bådade gott, i det avseendet. Lite långsammare tempo förstås, jämfört med samtida produktioner, vilket jag i huvudsak uppfattar som positivt. En mycket ung Meryl Streep, i en roll på betryggande avstånd från den i Mamma mia. Nåja, hon är säkert fantastisk i den med.
Släckte sedan sänglampan efter att ha umgåtts med Ugglas Jag hade en gång en blogg. Befriande med en så totalt oseriös bok för omväxlings skull. Dessutom är han rolig och lyckas med jämna mellanrum locka fram både fniss och skratt. Men när jag väl släckt lampan var det (återigen) kört och slut på det roliga. Ett slags rastlös oro och en rad av mer eller mindre ointressanta tankar började sin tjurrusning i hjärnan. Dessutom satte dom i våningen ovanpå igång sin tvättmaskin vid 01:15. Vad tänker dom på - misstänker att det är just det dom alls inte gör.
Nu väntar tandläkarbesök med dottern och tröttheten hänger som ett blygrått moln i övre delen av skallen.

Intressant artikel om bloggande som företeelse. Man kan skriva för att man givit upp hoppet om berömmelse men ändå vill leva i ett slags illusion av sådan. Man kan också skriva i tron att detta kommer att leda till berömmelse/genomslag. Man kan slutligen också skriva utan bry sig om vare sig det ena eller det andra, som en dagbok... Men varför då på nätet? Jag misstänker att det finns en grupp ödestänkare här: hittar dom mig så är det meningen... Så klart kan man skriva för att man har något viktigt att säga, men hur många har det?
I DN får man också veta att skräckmästaren Stephen King menar att Stephenie Meyer inte kan skriva, vilket föranleder mig att fundera på vem/vad som avgör detta. Uppenbarligen inte alla tonårstjejer (och en och annan kille) världen över som plöjer hennes vampyrböcker i sann bokslukarglädje. Själv köpte jag den första boken i julklapp åt dottern. Den var färdigläst typ efter ett par timmar och jag beställde snabbt som ögat de övriga två på svenska hittills utkomna böckerna, eftersom jag menar att goda läsupplevelser ska uppmuntras!

Lördag. Tät dimma över förorten. Inledde dagen med att springa, har längtat efter det och njöt av puls och andning och ensamhet: Stigen var glashal och inte många människor hade vågat sig ut! Därefter välbehövlig städning. Resten av dagen har gått åt till textläsning; brukar vanligtvis ägna fredagarna åt detta, men eftersom även gårdagen upptogs av konferens hanns inte detta med. Texterna har utvecklats och bitvis blivit riktigt bra. Det är sådana upptäckter som gör mödan värd.
Efter konferensen igår träffade jag min syster för att inhandla present till vår bror, som blir 50 imorgon. Magnus Ugglas Jag hade en gång en blogg samt en helflaska 12-årig Tullamor.
Förmodligen blir det ingen egen skrivtid den här helgen, frustrerande med tanke på att jag för en gångs skull tänkt en hel del och faktiskt formulerat ett par nya idéer. Ska försöka att inte jaga upp mig utan lugnt härbärgera... Samt fundera vidare på frågan: är det nödvändigt att skriva och i så fall varför? Blir livet tomt utan skrivandet och i så fall varför?

Känner mig fullständigt slut, möjligen är jag lite ovan vid att sitta still en hel dag och, i a f till stora delar, bara lyssna. Lärardagar på Långholmen. Förmiddagen höll Sören B i. Eftermiddagen Anna S. Temat: undervisningsmetoder i litterär gestaltning. Givande. På långholmens konferenscenter serveras också mycket mat och mycket fika, frukt, mackor och sötebröd. Detta kanske bidrar till min stora trötthet. Hade en nostalgitripp på morgonen, med Bruce Springsteens senaste i lurarna, på 4:ans buss genom mina (gamla) kvarter på Söder. Ringvägen 88. Känns som en evighet sen. Kan knappt minnas det, men tänkte på katten Lucas som försvann då jag flyttade därifrån. Södra station, Bergsgruvan, Högbergsgatan. Mindes en snöängel som gjordes i parken och spåren efter en hund som flytt hemåt genom nysnön efter att ha blivit utmanad av en arg boxer. Stråket längs med Hornsgatan... Mitt jobb på (hör och häpna) Maria Husmoderskola, det där året när vi bara festade och festade och skrattade och skrattade - och lyssnade till Bruce Springsteen hela tiden. -75?

Ja. På youtube finns mycket. Kan inte låta bli att lägga upp en länk till. Dansen heter graovsko horo

Ja, efter ett flöde av tid och efter att ha sett en mängd fantastiska youtube-klipp hittar jag detta!

Onsdag och hemma med handledningsjobb på "Att skriva-distans" som startat denna vecka. Skönt att slippa bege sig till Kungstensgatan - även om det faktiskt blev en biltur fram och tillbaka till Odenplan i morse då jag skjutsade dottern till praon. Men det gäller att inte göra en massa andra saker istället. Så lätt hänt att tiden rinner undan. Tiden är ingenting, vill jag minnas att titeln är på en av Peter Hoegs romaner. Tiden är någonting som rinner undan, kan man invända. Men är det så? Kanske är det jag som rinner genom tiden. Fick en gång frågan av en vän, för många år sen nu då jag ännu bodde på Gotland: Ser du tiden som en cirkel eller en linje? Detta frågat på bruten svenska med tydlig irländsk accent. Om inget är nytt under solen, som Predikaren hävdade, så torde den mer dra åt cirkelhållet.
Idag är det som sagt onsdag. Vilket betyder dans. Bulgarisk sådan. Bulgarisk folkdans har ett jäkla tempo, underbara melodislingor, högst förbryllande takter, en fruktansvärd massa oerhört snabba steg - man bör helst inte sätta ner fötterna i golvet - och vansinnigt många, varierande turer! Ska söka rätt på ett bra klipp endera dagen. Tills dess. Att dansa gör mig levande och fylld av glädje. Are we human or are we dancer, sjunger The Killers. Fattar inte riktigt, men gillar låten skarpt:
Are we human

En strålande vinterdag, som ämnad för skridskoåkning, ägglimpsmörgåsar och hett kaffe. Kanske även en apelsin.

Idag ska jag starta en grupp i "Att skriva, terapeutiskt". Spännande. Jag tycker mycket om den tänjbara, rörliga form som dessa grupper har, ovissheten i det. Ett slags gungfly, där man varsamt får sätta ner en fot i taget. Strukturen - ja, den finns där, förstås: under ytan - har börjat sätta sig nu. Det här är min 6:e grupp, tror jag. Det terapeutiska skrivandet är i första hand en metod som bygger på närvaro och noggrannhet och med ett starkt fokus inåt. Detta ger starka, berörande texter. Det bygger också på kontinuitet - skrivandet måste pågå, helst dagligen. Slutligen bygger det på att gå rätt på den heta gröten.

Allt detta främjar förstås den terapeutiska processen, såväl enskilt som i grupp. Det händer saker och ting. Små och stora förändringar. Tillit. Hopp. Möjligheter.
Människan är ett intressant väsen. Hon kämpar som en galning för att inte visa sin sårbarhet, konstigheter, tillkortakommanden, för att inte röja sina idiotiska tankar eller blottlägga sin ömtåligaste dröm. Om de andra får veta vem jag är... egentligen... innerst inne...
Vad vi arma människor har så svårt att förstå är att det vi gömmer undan också är vår största möjlighet... I det som kan tyckas svårt så in i döden där öppnar sig möjligheten.
Simma mot det mörka!

I morse, ljus över Observatorielunden, ett blekkallt skimmer. När det allra värsta mörkret är över undrar jag alltid hur jag orkade. Ljuset. Solen. Dagen. Detta behöver jag.

Kommer plötsligt att tänka på Lars Gustafssons sonett, den som handlar om att hamna på isens undersida. Den är för övrigt ett av de få exempel jag har på att litteratur kan rädda liv:

En äldre man, boende i Stockholms skärgård fick en diktbok i julklapp av sin son. Det var Lars Gustafssons Sonetter. Han blev väl lite förbryllad. Dikter var inte direkt något för honom. Men, hursomhelst, han läste lite här och lite där och fastade för en enda dikt, förmodligen eftersom denna dikt handlade om någonting han kände igen. Det var den 27:e sonetten.

För den som är på isens undersida
ser själva isen ut som något vitt
och vindbrunnar och öppningar där fritt
vatten ännu rör sig, syns, såvida

det ännu finns ett dagsljus, som vida
mörka fält. Och bara den som vet att mitt
i mörkret finns en utväg, att vitt
betyder mörker (så kan is förvrida

den bild av villkoren som ögat gör sig)
och vet att simma, mot sin instinkt, bort
från ljuset, mot det mörka, ser dag igen.

Det finns, så snart en vana rör sig,
ett ord förändrar mening, en chans, en kort,
att någon hittar ut. Att han ser dag igen.

En tid senare hände det otroliga. Den gamle mannen gick igenom isen och där, på isens undersida, då han behövde dem som mest, kom diktraderna för honom. Man kan rädda sitt liv genom att simma mot mörkret.

Vetenskap...

Läser i tidningen, under avdelning vetenskap, att ny forskning visar att hemligheten med svärmande ökengräshoppor heter serotonin. "Mellan svärmningsperioderna lever ökengräshoppan i ensamhet. Den är liten och klen och grönaktig i färgen. Men inom loppet av några timmar, kan den förvandlas. Den blir mörkare brun, får kraftiga muskler, söker upp sina artfränder..."
Serotonin ingår, vilket kanske är bekant, i antidepressiva medel. Ja, inte för gräshoppor, utan för människor. Serotoninet får oss att se lite ljusare på saker och ting och förhöjer på så sätt också vår självbild. Vi blir mer, som det heter i artikeln, "toleranta". Lite gladare och mer sällskapliga, med andra ord.
Men vad är hönan och vad är ägget? Blir gräshopporna serotoninstinna för att de ska svärma och föröka sig (fortlevnad) eller kommer förhöjningen sig av det faktum att de får fantasier (eller, ja, impulser då) gällande svärmande och fortplantning? Detta framgår inte. Hur som helst tycks gräshoppornas förhöjda serotoninhalt inte alltid gagna oss människor:
"De övertäckte hela marken så att marken blev mörk; och de åto upp alla örter i landet och all frukt på träden..."
Allt för många av en och samma art ger mig för övrigt alltid ett visst inre obehag. Svärmande myror t ex, har även dessa förhöjda halter... ja, för att inte tala om människor i mass- sammanhang.