frissan

Att gå till frissan, det är något femtiotalsaktigt över uttrycket. Min mamma gick till frissan. I Huddinge centrum. Belägen vägg i vägg med fiskaffären, med sina rinnande fönster. Där utlovades tjugofem öre om man hittade ett ben i den benfria torskfilén. Jag minns inte att vi hittade något, men kommer ihåg att tjugofem öre var lika med en puckstång.
Själv går jag helt enkelt och klipper mig. Men det var ju inte vad mamma i första hand gjorde. Hon permanentade (inte så ofta), tonade (inte heller så ofta) samt "la håret" (en gång i veckan), dvs fick det upplagt på papiljotter. Som sagt: jag klipper mig. Och det gjorde jag igår. Att klippa sig är rätt läskigt. Man vet ju liksom aldrig hur man kommer att se ut. Jag har ett hemskt minne från då jag för första gången skulle klippa mig själv, utan någon förälders närvaro. Det blev förfärligt. Gråtfärdig åsåg jag hur frisörskan kapade allt mer av mina (redan från början rätt korta) hårtestar. Resultatet var minst sagt skrämmande. Kanske hade hon tagit mig för en kille? Utan tvekan var frisyren en killfrisyr. Kort, kort. Jag vägrade, för första gången, skolan dagen därpå - och jag begrep att även mamma måste ha tyckt det såg rätt eländigt ut, eftersom hon tillät mig stanna hemma, inte bara en dag utan resten av veckan.
Igår hade jag en liknande upplevelse - och det trots att jag den här gången uppsökt inte bara just den salongen utan till och med just den frisörskan. Hon klippte mig nämligen helt exemplariskt i december och jag var fullt övertygad om att NU, nu hade jag äntligen hittat MIN frisör!
Glad i hågen återvände jag alltså. Fick håret tvättat, tog plats i stolen, förklarade. Lite kortare där, behåll längden här, etc. Lutade mig tryggt tillbaka. Men se, det skulle jag inte ha gjort. Halvvägs in i klippningen insåg jag att människan inte hört ett ord av vad jag sagt, alternativt bestämt sig för att bara göra något annat än det jag bett henne om. Frisyren hon jobbade på var helt enkelt: kort. Rätt och slätt. Och för sent för alla ingripanden.
Olusten vällde över mig. När hon tillslut var klar sa jag att det inte var bra. Det höll hon inte med om. Det här är snyggt, menade hon. Och håret var slitet. Trehundra kronor fattigare blev jag. Och resten av dagen - innan möjlighet att själv tvätta och rufsa - ett helvete att uthärda.
Nu har jag vant mig. Lite grann, i alla fall. Och nej, jag tänker inte vägra jobbet.