klänningen...

När jag var med dottern och shoppade någon gång i våras hittade jag en fantastiskt fin men ytterligt svåranvänd klänning, för typ ingenting. 70% på reapriset. Det är då jag brukar slå till. (dottern, däremot, är fullständigt ointresserad av plagg med röda prislappar på - hon ser dem överhuvudtaget inte.) Det var i första hand färgerna jag föll för, blått, grönt - som skog, gräs, himmel, vatten. Det är inte färgerna som gör den svåranvänd, utan mer själva modellen: tunn, skir, med mängder av volanger. Och längden. Den är helt enkelt väldigt kort.
Och så har den hängt där i garderoben. Ända tills igår. Då jag av någon outgrundlig anledning kände att tiden var mogen. Internationella folkdansklubben hade danskväll och klänningen ifråga är visserligen så långt från folklore man kan komma - men, i alla fall. Och jag motverkade den vågade längden (eller snarare avsaknad av längd då) genom att bära den till ett par manchester-tights. Snyggt, konstaterade jag. Riktigt snyggt!
Låt mig säga att jag aldrig någonsin har fått så mycket uppmärksamhet för min klädsel! Och det av den mest skiftande karaktär. "Du ser ut som en geting", utbrast någon, med odelat positivt tonfall. En blågrön geting? Hur snyggt är det på en skala. "Åh, vilken fantastisk klänning!", tyckte en annan. "Du påminner om hon, operasångerskan i schlagerfestivalen", hävdade en annan. Maria Ernman! Hjälp! Den som fällde kommentaren noterade utan tvekan min tveksamma respons och tillade: "Ja, men det är väl fantastiskt - fast det är ju inte den stil du brukar ha, jag menar, du har ju lite mer läder och sånt mest". Ja, jag gillar läder och äger ett antal läderjackor samt två par läderbrallor - dock inget som jag brukar dansa i! "Du är som kvällens drottning", menade ytterligare en annan. "Åh, du är så fin". "Fantastisk klänning!"
Och nej, det var alls inte obehagligt eller ens obekvämt. Jag kände mig fint! Och inte som Maria Ernman. Min klänning kan kanske associeras med hennes - om ni föreställer er den blå och grön och så kort att rumpan nätt och jämt skyles.
Idag har jag shoppat med dottern igen. Det betyder att hon köper och jag tittar på och betalar. Ett linne à 250 pix, ett par mjukisbrallor för 400. Själv hittade jag två t-shirts med röda prislappar för 49 kronor stycket.

drömmar...

Nattens dröm:
Jag befann mig i vardagsrummet i barndomshemmet i Huddinge. Inte ensam dock och inte som barn, utan som vuxen, tillsammans med X, en man som funnits i mitt liv. Utanför fönstret var ett slags träsk (samma träsk som egentligen var beläget en bit in i skogen, vilken började på andra sidan vägen, men som i drömmen fanns bara några meter utanför själva huset). Där simmade en bäver glatt omkring, till synes bekymmerslöst. Jag och X skyndade ut för att titta närmare. Jag var ivrig och lutade mig fram över vattnet, tills jag gled i. Jag blev inte rädd alls, bara konstaterade att det hände. Så dök "bäverns" huvud upp, alldeles intill mig. Jag insåg att den var på väg upp. Bara det att den växte och växte, blev stor som en björn - och, till min förskräckelse insåg jag att det faktiskt var just en björn, en stor, lurvig brunbjörn. Hotfull. Flyktmekanismen slog till. Jag kravlade mig upp, fick i samma stund syn på C (X:s nu vuxne son och tillika min styvson), bara en pojke i drömmen, runt tio år. X och jag fick fatt i honom, tog i varsin hand och började springa därifrån, alltmedan brunbjörnen kom lufsande efter oss. En varg dök upp från ingenstans och förstärkte faran. C var motsträvig. Marken var nu lerig, vi gled, halkade. C slet sig loss ur vårt grepp. Han var nu naken. Han ville inte följa med oss - utan envisades med att njutningsfullt rulla runt i leran.
Där vaknade jag. Men hjärtklappning.
När jag funderar över drömmar brukar jag tänka att man drömmer om sig själv, och är hela - eller stora delar - av rollistan. Man plockar liksom fram de roller och den scenografi man behöver för iscensättningen.
En man och en kvinna i fönstret i mitt barndomshem. Ett träsk. Lockande, och lite farligt. En bäver. (kan fälla stora träd, men jobbar ofta väldigt ostrukturerat: ett träd här, ett träd där) En stor farlig björn. En varg. (vad är hotfullt i mitt liv?) Ett försök till "räddning" av C (mitt inre barn?). Lera. Nakenhet. (in the mud)
Det som jag fann mest spännande med denna dröm var inslagen av vilda djur. Vet mig aldrig ha drömt om vare sig en bäver eller en björn förut. Ej heller om en varg.
När jag vaknade var jag olycklig över att jag aldrig skulle kunna springa trygg i skogen igen... En enorm lättnad när jag tillslut insåg att det varken finns varg eller björn i mina skogar.

Bilden av den fullkomligt galne Muammar Gadaffi bränner på näthinnan. "Ut på gatorna, alla ni som älskar Muammar Gadaffi", spottar han fram och slår näven i bordet. "Var inte rädda för råttorna." Om det inte vore på riktigt skulle man kikna av skratt. Karln är som hämtad ur en satirisk skämtfilm. Diktatorn årgång 2011. Men nu är det ju på allvar. Han finns. På riktigt. Demonstrationer och upplopp fortgår och sprider sig. Den ena efter den andra av hans förtrogna hoppar av. En statsman som förklarar krig mot sitt eget folk är magstarkt. Ett statsöverhuvud som sätter in bombflyg mot sina landsmän. Ja hjälp. Resten av världen håller andan. Vad ska komma härnäst?
Här i Sverige är problemen av annan art. Kylan håller i sig. Det är ont om parkeringsplatser. Isen lägger sig i Östersjön. En stor mängd internetköp avbryts. Snöröjningen fungerar inte. Det är för dåligt sandat på trottoarerna. För trångt i tunnelbanan. Internetuppkopplingen segar och man får inget vettigt gjort.
Tre (3!) av mina klienter har avbokat sig idag p g a sjukdom, samtliga med hög feber. Ny influensavåg? Dags att handsprita igen? Kanske skulle man alltid handsprita, men vad händer med immunförsvaret om man ständigt desinficerar sina händer?
Det finns goda smittor också. Skratt kan smitta. Liksom entusiasm och inspiration och mod.

Det räcker nu! Hör ni att dom ropar det:
Det räcker nu! Dom gör det nu:
Mäktigt, som en flodvåg, skall dom resa sej.

Det räcker nu! Miljoner människor ropar det;
Det räcker nu! Dom gör det nu:
Mäktigt, som en flodvåg, skall dom resa sej.

Så diktade Björn Afzelius. Då gällde det det latinamerikanska folket. Nu sveper en flodvåg över arabvärlden.

tisdag...

...och snön faller, och vi med den, som Lundell diktade. En vit mur utanför fönstret. Känns lite meningslöst, eftersom det ju ändå utlovas plusgrader till helgen...
Jag har tillbringat dagen med:
1) Boka Tallin-kryssning. En minst sagt tidsödande sysselsättning: efter en timme vid online-systemet gick det ändå inte att betala, så det slutade med ett telefonsamtal. Länge leve telefonbokningar. Personliga sådana där man får det man vill och vet vad man egentligen beställt. Jag och barnen ska åka några dagar under sportlovet. Har aldrig åkt på "kryssning" och heller aldrig besökt Tallin (eller Baltikum över huvud taget) och definitivt aldrig bott på ett första klassens spa-hotell (och aldrig på ett fem-stjärnigt hotell heller, för den delen - det brukar landa på två stjärnor och kanske ett plustecken...)
Så att jag ser med spänning fram mot detta. Vi verkar i alla fall inte vara ensamma om tanken - jag lyckades knipa de sista två rummen på detta gigantiska hotell med typ hur många rum som helst.
2) Boka båtbiljetter till Gotland. Vi behöver ner för att göra i ordning innan sommaren och vis av erfarenheten från förra året, då det helt enkelt var slut på biljetterna till varenda lämplig helg och gräset var meterhögt då vi kom ner till midsommar, tänkte jag se till att vara ute i god tid.
Men det var med nöd och näppe det. Djurplatser i ena riktningen. Alternativ avgångstid i den andra. Hur tidigt är folk egentligen ute?
Nu väntar kvällskursen Att skriva. Börjar bli dags att bege sig in mot staden.

Måndag...

... ja, måndag. Morgon. Undervisning väntar hela denna dag. Skrivarlinjen går in i det "Självbiografiska blocket", det ser jag fram emot. Brukar bli ett viktigt - och ibland - förlösande block. Dagen ska ägnas åt utvärdering av föregående block (Dramatik/film) samt introduktion av det nya. Jag har en kasse böcker med mig för ändamålet. Jag hade velat ta med mig dubbelt så många, minst. Att prata litteratur blir så mycket mer konkret då man faktiskt har en bok att hålla i, öppna, läsa ur, titta på. Mer livfullt.
Solen gassar över Spökparken. Fem minusgrader. Perfekt skidväder. Men jag har ont i tårna (!) av helgens åkande över isar och genom skog. Fattar inte varför! Tårna. Tre stycken närmare bestämt... Apropå isar, så åkte två skidåkare genom isen på ån igår. Jag åkte där i lördags och konstaterade att vindbrunnar och andra dunkla öppningar var oroande många... Ingen fara med åkarna. Ån är grund och inga problem att ta sig upp ur. Men rejält kallt, tänker jag. Det var tolv minus vid tillfället.

tips

Glömde ju: att jag skulle tipsa om följande intressanta recension av Nils Uddenbergs bok "Själens schamaner. Personliga essäer om psykiatri", signerad Ann Heberlein. Heberlein har en förmåga att sätta fingret på de lite ömmande punkterna:

"Uddenberg har skrivit en sympatisk bok som åtminstone övertygar mig om att de flesta psykiatrer, i olika tider och sammanhang, drevs och drivs av en vilja att bota.
Han beskriver hur synen på psykisk sjukdom och den sjuke ändrats över tid – från helig dåre, till farlig, till ömklig. Hur mänskligt beteende betraktas är alltså i viss utsträckning beroende av sammanhanget. Innebär det att psykisk sjukdom bara är en fråga om samhälleliga attityder och normer, om vad som betraktas som avvikande och normalt, om tillåtna och förbjudna beteenden och tankar?
Så där tänker många. Särskilt de som aldrig lidit av några svårare psykiska åkommor själva, tänker jag, måhända fördomsfullt. Ett aktuellt exempel är Teater Giljotins föreställning ”Bli en dåre!” som enligt uppgift vill undersöka gränsen mellan kreativitet och galenskap, galenskap och normalitet.
Föga förvånande har ”Bli en dåre!” hyllats. Kulturmänniskor älskar sånt, att få känna sig lite avantgarde, toleranta, vidsynta och härliga i opposition mot förtryckande normer och stelbenta samhälleliga institutioner." läs mer

Som synes (?) lider jag inte alltför mycket över mina försvunna hårtestar. Jag har försonats. Ja, ja. Tillbaka till den här stilen. Dagen har varit arbetsfri, eller i varje fall arbetsplatsfri... Jag har läst lite texter, påbörjat läsning "Fri från oro, ångest och fobier", av Maria Farm Larsson och Håkan Wisung, den förstnämnda kollega till mig på Psykoterapeutisk centrum, där jag jobbar en och en halv dag i veckan. Fredagar brukar vi vara där samtidigt. Maria är en sån som sätter på kaffe och alltid frågar om man vill ha en kopp. För det mesta är vi ju båda upptagna i våra respektive rum, men i fredags - då snöovädret hindrade människors planer, försenade dem eller fick dem att helt utebli - fikade vi tillsammans. Boken framstår som klar, redig och tillämpbar. Känns matnyttig - vilket märkligt ord: vaddå matnyttig??? - Jag jobbar inte så mycket med beteendeterapi, men det är inte sällan användbart som ett delmoment, också i mer djupgående terapier.
Min kropp, som fått vila ett par dagar, har nu återhämtat sig efter helgens skidåkning. Så i morse sprang jag, inte så långt, en halvmil kanske, och därefter lite styrka.
...och så har en väldig massa sidor Murakami anlänt... ett par decimeter text, typ!

frissan

Att gå till frissan, det är något femtiotalsaktigt över uttrycket. Min mamma gick till frissan. I Huddinge centrum. Belägen vägg i vägg med fiskaffären, med sina rinnande fönster. Där utlovades tjugofem öre om man hittade ett ben i den benfria torskfilén. Jag minns inte att vi hittade något, men kommer ihåg att tjugofem öre var lika med en puckstång.
Själv går jag helt enkelt och klipper mig. Men det var ju inte vad mamma i första hand gjorde. Hon permanentade (inte så ofta), tonade (inte heller så ofta) samt "la håret" (en gång i veckan), dvs fick det upplagt på papiljotter. Som sagt: jag klipper mig. Och det gjorde jag igår. Att klippa sig är rätt läskigt. Man vet ju liksom aldrig hur man kommer att se ut. Jag har ett hemskt minne från då jag för första gången skulle klippa mig själv, utan någon förälders närvaro. Det blev förfärligt. Gråtfärdig åsåg jag hur frisörskan kapade allt mer av mina (redan från början rätt korta) hårtestar. Resultatet var minst sagt skrämmande. Kanske hade hon tagit mig för en kille? Utan tvekan var frisyren en killfrisyr. Kort, kort. Jag vägrade, för första gången, skolan dagen därpå - och jag begrep att även mamma måste ha tyckt det såg rätt eländigt ut, eftersom hon tillät mig stanna hemma, inte bara en dag utan resten av veckan.
Igår hade jag en liknande upplevelse - och det trots att jag den här gången uppsökt inte bara just den salongen utan till och med just den frisörskan. Hon klippte mig nämligen helt exemplariskt i december och jag var fullt övertygad om att NU, nu hade jag äntligen hittat MIN frisör!
Glad i hågen återvände jag alltså. Fick håret tvättat, tog plats i stolen, förklarade. Lite kortare där, behåll längden här, etc. Lutade mig tryggt tillbaka. Men se, det skulle jag inte ha gjort. Halvvägs in i klippningen insåg jag att människan inte hört ett ord av vad jag sagt, alternativt bestämt sig för att bara göra något annat än det jag bett henne om. Frisyren hon jobbade på var helt enkelt: kort. Rätt och slätt. Och för sent för alla ingripanden.
Olusten vällde över mig. När hon tillslut var klar sa jag att det inte var bra. Det höll hon inte med om. Det här är snyggt, menade hon. Och håret var slitet. Trehundra kronor fattigare blev jag. Och resten av dagen - innan möjlighet att själv tvätta och rufsa - ett helvete att uthärda.
Nu har jag vant mig. Lite grann, i alla fall. Och nej, jag tänker inte vägra jobbet.

Efter sammantaget fyra timmars längdåkning under helgen är nu kroppen rätt mör. Somliga lårmuskler ger sig till känna, liksom armar och rygg. Men vilka dagar! Finns det något vackrare en en solbelyst snötyngd skog? Idag blev det, den här och var öppna, ån ut till Ältasjön, spåret runt, skogen till Söderbysjön - där solen gassade - vidare över Dammtorpssjön till Hellas och sedan tillbaka; nu med solen i ögonen (och skuggorna bakom) till Brostugan, detta helt osannolika smultronställe i utkanterna av Nackareservatet, där man brer smörgåsar och gräddar våfflor för glatta livet under vinterns helgdagar. Och det till mycket humana priser. Det känns som man är någonannanstans, där man sitter lite provisoriskt i solgasset och balanserar varmt kaffe och köttbullsmacka i knät. Och det utan en bil i närheten. Som vid en raststuga i fjällen. Och absolut inte som i en förort söder om stan! Vilken lisa för en mörkertrött själ!

Såg en ruggigt bra film på tv igår, "Sin nombre"
Gripande, rått och mitt i alla hopplöshet människans dröm om förändring!

Varför ska alla nu göra enmansföreställningar(shower!) om sina egna liv. Eva Funck ansluter sig nu till den allt större skaran av kulturpersonligheter av olika slag som ska få oss att le - och kanske gråta - med underhållaren ifråga. Jonas Gardell, Mark Levengood, Eva Dahlgren, Maria Lundqvist. Med flera. Och nu alltså Björnes magasins egna Eva Funck, på Boulevardteatern.
En trend. Utan tvekan. Yrkesmänniskan är en sak - men att få komma privatpersonen bakom yrkesmänniskan in på livet! Jag har svårt att förstå mig på den där lusten. Är fiktionen på väg bort. Satt på undantag, verkar den i alla fall vara. Det ser vi i litteraturen. Det ser vi på tv - där höjden av underhållning tycks vara att få komma hem i en kulturpersonlighets kök och åse hur denne tillsammans med andra kulturpersonligheter lagar mat, dricker vin, snackar allvar - umgås. Poängen är att de ska klä av sig, ibland också bokstavligt, i bar överkropp, inpå bara huden. Det känns som ett slags känslomässig utarmning. Mauro & Pluras kök, Stjärnorna på slottet, Så mycket bättre...
Alla människor har förstås ett rikt liv att dela med sig av. Men? Och? Ja, ja.
Och enmansföreställningarna (showerna!) är kanske lysande. Men jag värjer mig och undrar...

Fågeln som vrider upp världen, Kafka på stranden, Sputnikälskling. Dessa tre böcker är nu på väg hem till mig. Vilka fantastiska titlar. Ja, det är faktiskt så att jag inte läst någon av Haruki Murakamis romaner. Nu tar jag del av Monica Braws recension av Fågeln... och kan inte begripa att jag missat denna roman så totalt. Om Sputnikälskling skriver Ellen Mattson som slutkläm "Det är vad som händer här: bitarna faller isär och jag känner ingen lust att vara medskapande, att tolka, fylla i, tillmäta betydelse. Vad som då återstår är mystifikationer och melankoli, en del trivialitet, en kärlekshistoria och några mycket fina avsnitt, som hela den avslutande del där K tvingas ingripa för att hjälpa en av sina elever. Summan blir en mindre bra Murakami". Jag bestämmer mig för att strunta i hennes uppfattning och skaffa mig en egen. Kafka på stranden, slutligen, inspirerades jag till att läsa av min väninna B, med vilken jag åt middag på Rydbergs i går kväll. Även denna är recenserad av Monica Braw - som sig bör: hon är ju en sann japankännare - och det hon skriver är betydligt mer inspirerande!
En ny författarvän, således. Det känns angenämt!
Just nu läser jag Dahlströms "Spådom", vars sakliga närstudier i mänskliga tillkortakommanden och vardagens ynkedom som bäst virar sitt nät kring mig och håller mig fången - och fången vill jag vara och gläder mig därför över romanens icke föraktliga sidantal...
För övrigt har jag lubbat en mil idag (innan snöstormen bröt ut), skrivit en sida till i den där texten som jag inte vet vart den ska ta vägen, tjuter det i mitt öra, borde jag nu ägna mig åt att ta mig an de texter som ska läsas, ska jag om ett par timmar på utvecklingssamtal på dotterns skola, och därefter dansa folkdanser i märkliga takter och med konstiga rytmer...

Vad jag pratar om...

Haruki Murakamis bok, för att återkomma till den: jag var omedelbart fast i denna... ja, vad ska man kalla den? En roman är det i alla fall inte? Och inte heller någon självbiografi. Och ingen faktabok i ämnet löpning. Nej, snarast, x antal dagboksanteckningar, i första hand sammanhållna av tråden löpning, i andra hand av författande, i tredje av träning i ett vidare perspektiv: Murakami tävlar även årligen i triathlon, där också simning och cykling ingår. Murakami skriver att han springer för att orka göra jobbet skriva... Hm. Om han inte hade ett yrkesliv som författare skulle han träna betydligt mer. Han är mån om att inte träna så mycket så att det inkräktar på yrkeslivet. Detta betyder att han i princip löptränar en timme om dagen - och därtill tid för styrka och stretch.
Varför fastnar man i en text. Först och främst kanske igenkänning. Olof Lagercrantz har sagt någonting i stil med att när litteratur är som bäst upptäcker vi någonting som vi redan visste, fast vi hade glömt att vi visste det - eller aldrig kunnat sätta ord på det. Han har också sagt att litteratur uppstår på en arena, där läsaren har hand om ena planhalvan.
Om man själv springer är det förstås inspirerande att läsa en bok som handlar om löpning. Jag fyller på, ser mig själv, vet vad han talar om när han talar om puls och andning, om kroppens lätthet när det går bra, och hur tunga benen kan kännas om man gått ut för hårt.
Men där finns något mer: jag tilltalas verkligen av Murakamis hållning till livet. Han är en amatörlöpare som löper med sig själv som enda medtävlare. Han menar att det var en självklarhet att han började springa. En dag satte han bara igång. Detsamma med skrivandet. En dag satte han bara igång. Varför? Det tycks vara en rätt oviktig fråga. Han springer för att klara av att göra det, långt. Det handlar om uthållighet. Det handlar om lidande. Det handlar om befrielse. Det handlar om tillfredsställelsen över att ha gjort det man föresatt sig. Och det handlar om att ha roligt. Som livet, typ.
Att läsa Haruki Murakamis bok är som att se sig själv i livets spegel. Och det kan också löpning vara. Liksom att skriva.

Detta har varit en bra vecka! 4,5 mil löpning. 3,5 timme dans. En riktigt trevlig och rolig fredagskväll, med två gamla barndomskompisar, på restaurang "Lilla Capri", vilka dessutom serverade kanongod mat och ett husets vin som var i en klass för sig. Och så idag, som grädde på moset, tog jag långfärdsskridskorna i näven och promenerade ner till ån (vilken förbinder Söderbysjön och Ältasjön med varandra)och tog mig denna väg ut till Ältasjön. Jag har inte åkt skridskor på ett par år och fullständigt glömt hur alldeles underbart det kan vara! Slät, glansig is, gnistrande sol, medvind, (och ja, således motvind också, men det har jag liksom glömt)fartvind!
Där på isen började jag tänka på alla ställen som jag har bott på, och lista dem i mitt huvud.
Åkervägen 11 Huddinge,
Eldarvägen Gröndal,
Ringvägen 90,
Ringvägen 88,
Karlbergsvägen,
Högbergsgatan 81 nb,
Högbergsgatan 81 3 tr,
Måsstigen 2 Gustavsberg,
brorsans sommarstuga Ingarö,
brorsans kompis sommarstuga Ingarö,
Klockarbostaden Björke Romakloster,
Söderhemsgatan Visby,
Gråboväg Visby,
Skarpnäcks Allé 20,
Skarpnäcks Alle 18,
Glidflyktsgatan Skarpnäck.
Var och en av dessa adresser har sin historia. Var och en av dessa adresser är också ett rum, öppet för besök under en skridskotur.
Nu värker somliga vristmuskler som nog inte tagits i bruk på väldigt länge.
Jag har också, som avslutning på denna vecka, sett Winters bone. En märkligt kuslig film som fick mig att intensivt uppleva att jag INTE vill bila omkring på landsbygden i USA.

Det mesta är osagt

... så heter en bok om språket och dess möjligheter, skriven av Johan Althoff. Då och då inleder jag mina skrivargrupper med att fritt ur minnet citera honom:

13 ord kan ställas samman på över 6 miljarder olika sätt. "En stjärnklar vinterkväll kommer en man med uppseendeväckande röd keps gående på vägen." En mening på 13 ord. När dessa ord plockas om drivs betydelser åt olika håll. Inkörsportar till nya berättelser blir synliga.
Om varje mening tagit 20 sekunder att skriva och vi arbetat dygnet runt har 4000 år gått. Med 8 timmars arbetsdag skulle vi behövt nästan 12000 år, för att uttömma variationsmöjligheterna hos 13 ord.
Prova, vet jag!

Ja, även idag en så kallad arbetsfri dag. Jag har sprungit en och en halv timme på morgonen. Vet inte riktigt vad det betyder i antal kilometer, men jag gissar på någonstans runt tretton. Det var riktigt ordentligt halt, bitvis glashalt, vilket medförde att jag fick sänka farten rejält ibland. Det är faktiskt den längsta sträcka jag sprungit. Jag sprang genom skogen ut till Ältasjön, förbi Älta centrum, vidare mot Flaten, in mot Ältasjöns motsatta strandlinje och så skogen tillbaka. Jag lyssnade på Robins senaste platta - den är riktigt, riktigt bra! - och när den tog slut drog jag hörsnäckorna ur öronen och njöt av fågelkvitter och vattenporl.
Nu har jag skrivit en sida till. En (1) sidan - kanske inte mycket att skryta med, men dock. Jag ska ge mig ut och handla nu. Kanske blir det en sida till sen... Jag har tänkt att jag ska försöka skriva utan kontroll, i ovisshet. Låta orden fogas samman till meningar som det faller sig, bara vara i det språkliga flödet. Flyta med. Jag tänker att skrivandet ska få vara som ett vattenflöde, uppe från en klar fjällsjö någonstans, och att det ska få söka sig fram som det vill. Vem vet var jag hamnar! Kanske i havet, kanske i ett stilla sidoflöde som tillslut bara upphör...

garanti

När jag för ett par veckor sedan befann mig på Stalands varuhus så kände jag plötsligt något hårt i munnen: en tandbit. Igen! (Ja, det samma hände i december månad, på jobbet, i samband med att jag slet av en rejäl tugga segt lantbröd. Jag fick snudd på panik. Såg framför mig hur tanden borrades upp eller slipades ner, så att en ny stifttand skulle kunna fästes. Ve och fasa. Och vad skulle det inte kosta??? Tanden lagades någon vecka senare, snabbt och lätt, för runt en tusenlapp.)
Nu var det alltså dags igen. Jag misstänkte direkt att det var den gamla lagningen av min sönderbitna tand som lossnat på nytt - eller möjligen andra halvan av den. Nytt skräckscenario. Och i morse var det dags för att konfronteras med åtgärdsförslagen, förberedd.
Jodå, det var den nytillverkade delen (i plast) av tanden som lossnat. "Vi får slipa bort lite mer och göra lagningen kraftigare", sa min tandläkare. Sagt och gjort. Blunda, slappna av. "Går det bra?" Jo, då. Efter 20 minuter var det klart.
"Det går på garantin", meddelade hon. Va? Garantin? Vad menade hon? "Ja, det var ju bara två månader sen du lagade den. Någon måtta får det vara", tyckte hon.
Leve folktandvårde!