stöveltramp

I natt vaknade jag av ljudet av stöveltramp, sjungande slagrop och taktfasta, högljudande "heil". I förorten. Mitt i natten. Tänkte att det jag hörde måtte ha färgats av någon ond dröm, kanske föranlett av det program jag såg på tv häromdagen, till minne av förintelsen - i programmet, Räddad av fienden, fick man följa en av de överlevande på resa tillbaka till resterna av förintelselägren - men nej: det jag hörde kom allt närmare. Förmådde inte ta mig ur sängen, ville kanske inte se... Låg vaken en lång stund och lyssnade, det hela kulminerade och avlägsnade sig sedan, vek av uppåt fotbollsplanen, vad jag kunde avgöra. En iskall kyla inom mig. Var detta avsikten? Att sprida fasa, mitt i natten, då risken för motattacker torde vara minimal? Eller var det "bara" ett gäng överförfriskade, vilsna tonåringar i behov av uppmärksamhet? Jag vet inte. Men känslan dröjer kvar som en kall vind i mitt hjärta.

Lördagseftermiddag, sista dagen i januari. Gråmulet. Men solen tränger ibland igenom. Ett par minus. Har varit med sonen i Globen, för klippning. Blev även ett donkenbesök.
I DN debatterar Daniel Sjödin och Jerker Virdborg den "unga romanen". Intresseföreningen noterar... "Jag vill ha romaner som bejakar förtrollningen, du förespråkar dem som trasar sönder den", säger författaren Jerker Virdborg. För mig finns en och framför allt en väsentlig beståndsdel i romanens kropp och den heter närvaro. Kanske menar vi samma sak.
Mitt eget skrivande skvalpar kring men får ingen riktning. I stiltje? Nej, likt en oskicklig seglare som inte förmår fånga upp den lilla styrvind som ändå finns där släpper jag rodret och ägnar mig istället åt fiske på oagnad krok. Inte särskilt förvånande att fångsten lyser med sin frånvaro.
Minns när jag var på seglarläger på Stora Kornö i Bohuslän för många, många, långa år sedan. "Det finns alltid vind", tjatade vår lärare på sin sjungande bohusländska. "Tro inget annat!"
En av de sista dagarna anordnades en regatta. Då var det ingalunda stiltje, utan blåste kuling - en rätt hård vind för våra bohus-ekor! Jag och min kompis Madeleine var de enda av tjejerna som vågade oss på det hela. Det gick inget vidare. Vi kryssade i den hårda vinden, men avdriften var hela tiden för stor och snart låg vi ohjälpligt efter. Efter en stund dök ett par gubbar upp i eka försedd med snurra. De hade noterat vårt läge och ville nu hjälpa oss att ta hem segern. Det tycktes oss som en omöjlig sak, men okej, kör i vind och sagt och gjort: gubbarna la sig intill och gav order: "Längre upp i vinden. Vänta med slaget. Full styrfart. Nu!" Ingen mer avdrift. Slagen satt perfekt, precis då läget var det ultimata. Sakta men säkert tog vi hem och gick om en efter en av de andra bohus-ekorna. Tillslut låg vi i täten med bara ett par slag kvar till mållinjen. Gubbarna lämnade oss. Vi hade full fart in mot land, redo för nästa slag, men inte än, vänta, vänta... Hur gick det till? Vet inte riktigt. Men i full fart sköt ekan upp på de släta klipporna och där satt vi. Snacka om snopet.
Det gäller att förstå sig på det där med vindar, slag och avdrift för att kunna segla på egen hand...

Språket, melodin

Nu har jag läst alla texter. Jag funderar över språket och på Olof Lagercrantz lysande bok Om konsten att läsa och skriva. Jag måste ta med den till adepterna på måndag:
"Kan man lära sig skriva? Jag förmodar det. Kanske kan man lika lite tala om en medfödd skrivarförmåga som om en medfödd talang att snickra stolar. Övning, arbete, är här som på varje område den enda säkra metoden.
Men när man lärt sig allt som läras kan - att upprepningar är stilens död, att onödiga ord tynger som sten, att superlativen är riskabla för den som vill vinna tilltro och tusen andra regler, har man ändå ingenstans kommit.
Det är på rytmen det kommer an. En svåråtkomlig inre organisation. En språkets andning!"
Så underbart och samtidigt så förfärande och dessutom så sant! Olof Lagercrantz fortsätter sedan med ett citat ur Pär Lagerkvists novell Far och jag, det är själva inledningen det handlar om:
När jag var bortåt tio år gammal, minns jag, tog far mig i handen en söndagseftermiddag och vi skulle ut i skogen och höra på fågelsången. Vi vinkade farväl åt mor, som skulle stanna hemma och laga kvällsmaten och inte fick följa med. Solen sken varmt och vi gav oss friskt på väg."
Ja. Kan det bli så mycket bättre. Och måtte ingen för ett ögonblick inbilla sig att dessa rader fötts i stunden.
Hur bär man sig då åt för att komma åt denna organisation? Jag tror det handlar om att lära sig lyssna. Att hitta det där speciella örat, förmågan att se, inte bara till ordens innehåll, såväl enskilt som tillsammans, utan också till helheten: ord, rytm, undertext, flödet - och att inte ge sig förrän helhetens harmoni finns där. Att finna sin inre stämgaffel.

Fredag....

Dottern, ännu inte riktigt frisk, envisades med att ge sig iväg till Praon. Sonen snart redo att ge sig av. Jag tänker inleda dagen med att springa. Behöver det, känner jag...
Strålande recensioner till Revolutionary Road, 4:a i såväl DN som SvD. Det samma gäller ungdomsfilmen I taket lyser alla stjärnorna, samt - mer överraskande - Andreas Dresens Sjunde himlen, vilken t o m kammade hem en 5:a i SvD. Det tycks mig som en spännande film:
"Sjunde himlen är en modig film som avstår från en massa ord till förmån för åskådarens fantasi. Kärlek är lycka och sorg oavsett i vilken ålder man drabbas av den. / - - - / Hur knullar 80-åringar? (själv visste jag inte att dom gjorde det!) Svaret på den frågan får ni när ni ser Sjunde himlen." Detta kan läsas i Jeanette Genteles recension.

Dessutom recenseras min kollega Sara Gordans bok Uppställning med albatross i SvD, medan recension utlovas på måndag i DN (i vilken hon själv medarbetar...) Lyrisk kortprosa! 69 sidor.
Igår recenserades för övrigt Stefan Gurts nya roman, på ett heluppslag i DN. Fantastiskt. Och så roligt, med tanke på hur han verkat lite i det dolda. "Den nya boken kunde kanske vara hans mästerverk", hette det.
Men bortsett från ett och annat litet undantag så är det ju så, som en annan kollega, Sören Bondesson, brukar säga: att på kultursidorna hyllas bara verk av sådana som man är rädd för. Och det är nog så att de även är rädda för varandra,
Men Stefan Gurt är ingen rädd för!

Okej...

... tjuren vid hornen: här är verkligheten. 55 år och en dag gammal. Varken mer eller mindre. Är nu på väg till min terapilokal på Bastugatan för klientarbete... Därefter väntar möte på Serafens äldreboende (nej, det är inte så att jag ska ställa mig i kö eller nåt) där min mamma bor. Boendet har skötts av det privata vårdföretaget Aleris, vilka grundligt miss-skött sitt uppdrag, inte kunnat garantera säkerheten för de boende och nu, efter knappt ett år, blivit fråntagna sitt uppdrag då Stockholms stad själva tagit boendet under sitt ansvar. BORT MED PRIVATISERING OCH VINSTTÄNKANDE FRÅN VÅRDEN NU!

55

Ja, nu är bara frågan den: hur länge exakt förblir man 55 och när övergår det hela i ett 55+ tro? 55+ låter äldreboende...
Uppvaktning blev det i alla fall, av man och sömniga barn. Ja, jag var i sanningens namn inte heller alltför pigg - efter en märklig natt med än märkligare drömmar befolkade av diverse elever i skrivande och med branta backar, berg-och-dal-banor, hiskliga bilfärder med avåkningar till följd och försök från somliga av dessa personer att få bort mig från förarplatsen i min egen bil (något som jag tack och lov lyckades förhindra, eftersom jag helt klart insåg vilka katastrofala följder det skulle få om jag fråntogs kontrollen)! Symboliken tycktes mig glasklar.
Jag fick finfina presenter: Magnus Ugglas bloggbok (ser fram mot en befriande läsning - jag älskar den mannens respektlöshet), Bruce Springsteens senaste (älskar den nostalgiska livslängtan hans sånger kan väcka i mig), diverse badsalter, skum och väldoftande attiraljer (vad vore livet utan heta bad?), Winnerbäck-filmen Solen i ögonen (som gick på tv och jag nog gärna ser igen om några veckor!) och sist, men inte minst, ett utlovat ekonomiskt bidrag för fjällresa (skidåkning med barnen blir av - jippi!)... Dessutom förmedlades skönsång. Men hundra år och sedan hundra till? Vet inte jag...

Nu ska jag återgå till handledning (över nätet, det välsignade) av texter, innan jag besöker affären för att inhandla ingredienser till födelsedagsmiddag + tårta!

Här, endast 54....

Imorgon fyller jag 55 år. Det känns förfärligt. Vart har alla år tagit vägen? Allt jag skulle göra, allt jag ville se... Ja, jag vet att livet inte är slut än. Jag är fortfarande vid sk god vigör. Jag dansar, springer och utövar power-yoga - allt för att motverka detta kroppens förfall. Jag har ett hyfsat spännande jobb. Tak över huvudet. Mat på faten. Man. Underbara barn. En (visserligen hyrd och i uselt skick) stuga på Gotland med världens mest fantastiska utsikt. En skidresa till fjällen (än så länge) årligen. Ledighet på sommaren (obetald, men dock). Kläder. Bil. Cykel. Ja ja. Men imorgon blir jag 55 och jag begriper det inte. Känner mig ju fortfarande som en ungdom, som om jag tillhörde en annan generation vid möten med människor över 60 - och ibland t o m över 50. Vad är det för fel? Som min lillebror, snart 50, brukar säga: Hur gammal kan en människa egentligen bli?

En knut finns där i skrivandet. En bitterhet? Usch. Ett sådant otrevligt ord. Jag ville ju hinna med att försörja mig på mitt skrivande. Nu har jag en refuserad roman och en dito novellsamling i min låda. Det kommer att ta minst tre år innan jag får ett nytt manus färdigt. Om jag någonsin lyckas åstadkomma det. Och jag känner, djupt inom mig - och det är kanske det värsta - att det saknas något väsentligt i båda mina opublicerade manus och jag tror mig nu veta vad det är som felar... Inte språket, inte tekniken, inte gestaltningen, inte dialogerna, karaktärer eller miljö. Allt detta och lite till kan jag och behärskar... Nej, det som fattas är RISKEN och NÖDVÄNDIGHETEN. Det att gå in i arbetet på liv och död. Skriv som du stod på dödens tröskel, skriv som du satt vid din älskades dödsbädd, som W Ljungquist uttryckte saken.
Så bitterhet? Snarare ett slags svek. Och en tilltagande gnagande, malande otillfredsställelse, över allt det som fått förbli ogestaltat och icke-uttryckt.

Men jag ska läsa mina berättelser igen, ta mig tid till det, och känna efter. Det är förmodligen alla arbetstimmar värda. Självkritik är bra, brukar jag lära mina elever, men inte om den blir så stor så att man förlorar förmågan att också se det som faktiskt är bra. Och en roman till lovar jag mig själv... låt säga, före min 60-årsdag.

Jag drömmer mig till varmare breddgrader...

Det blev en trevlig middag igår, med god mat, gott vin och ett jäkla babbel om högt och lågt. Och rätt vad det var så hade sju timmar förflutit och klockan var natt. Till min förvåning insåg jag, på väg hem på tunnelbanan, att trängseln vid t-centralen var att likna med den i rusningstrafik. Insåg, än en gång, att jag har blivit gammal. Kände mig trött och småyr av vinet och den sena timman. Ur trygghetsaspekt hade jag myckel väl kunnat promenera hem själv, tillsammans med övriga nattsuddare, men fint med sällskap. Slocknade i samma ögonblick som huvudet kommit tillrätta i kudden.
Slaskblask idag igen. Visning av radhus, tillsammans med x antal barnfamiljer. Förskräcklig inredning med gigantisk skinnsoffa och massproducerade litografier, bl a en av Visby ringmur - till den gotländska familjens förtjusning ("Seij, de e jo sum hemme, Söjderport du, där har vi varit du") - men hur har folk det egentligen? Whiskypavor till allmän beskådan bakom välputsade glasdörrar och total avsaknad av böcker. Nåja. Man blir ingalunda lyckligare av att läsa böcker! Själv läser jag just nu Paulruds Fjärilen i min hjärna, så vacker och så oändligt sorglig!

Radhuset ifråga (med 135kvm friköpt tomt!) var hur som helst för litet. Vi behöver ett rum till... så är det.

Därefter inhandlade jag och dottern en ny dator i Sickla. Blev en HP, bärbar sådan, med webkamera, enligt hennes önskemål (fanns f ö ingen utan...) med 2-års drulleförsäkring. Avslutade med fika! Sen har tiden rullat på, som den gör när datorer ska komma igång, och jag hann inte iväg på min power-yoga...

En seg lördagsmorgon. Masade mig inte upp förrän halv tolv, men dessförinnan vaken i omgångar, också under natten. Vag oro i bröstet... insåg plötsligt att två kurser ställs in denna termin, vilket är lika med 8 timmar/veckan mindre betalt. Lågkonjunkturen får människor att hålla i plånboken och så måste nu även jag göra.
Har vi verkligen råd med Duved i påsk? Redan bokat och jag vill!
Igår var dottern på Chris Brown-konsert på Hovet tillsammans med en kompis. Jag skjutsade och hämtade. Ett myller av tonårstjejer (och en och annan kille) utanför då jag kom med bilen efteråt,flertalet i Fjällräven, modell dun eller den tunnare som nu gäller... min egen dotter i högklackat utan strumpor.. toppen!
Nu har jag sprungit. Slask och halt som fan, även i skogen! Ikväll är jag bjuden på middag hos en av mina bästa vänner - tillsammans med en annan av mina bästa vänner. Nice. Nu ska jag bada. Vad vore livet utan varma skumbad?

Obama, Leonardo och musikkväll

Historiskt ögonblick? Farväl till det gamla... Vilken kommer betydelsen att bli - t ex för mannen till vänster i bild. För USA. För världen? Att Obamas första åtgärder är att påbörja stängningen av Guantánamolägret och sätta igång med fredsarbetet mellan Israel och Palestina lovar i a f gott! Hej då Bush. Heja Obama!


Just nu finns det flera filmer som jag vill se: Benjamin Buttons otroliga liv (leder f ö filmtoppen just nu), Lucas Moodyssons Mammut, Revolutionary Road, i vilken Leonardo diCaprio och Kate Winslet spelar mot (varför inte med?) varandra igen. Har det någonsin funnits ett så vackert kärlekspar på film, ja, bortsett från Omar Sharif och Borta med vindens Scarlett då... Ska bli spännande att se om jag kommer iväg på någon av dem. Vanligtvis slutar det med att jag ser dem på dvd så småningom. Lär bli fallet med t ex Maria Larssons eviga ögonblick, nu utkommen på sådan. Varför är det så svårt att komma iväg på bio. Film är ju bäst där, sägs det. Ja, bortsett från pop cornen då. Men när jag senast var på bio, med dottern - så det var ändå en ungdomsfilm med jag och EN vuxen till i publiken (morsor på bio?) - så knaprades inte pop corne och alla var verkligen tysta. Jag misstänker att det berodde på att alla tyckte filmen var skitspännande och bra. Så kanske beror det på själva filmen, det där med knaprandet?

Igår kväll bjöds det på musikkväll på dotterns skola. En klass med tjugo elever och hela sex band. Inte illa! Allt från uppunkad Staten och kapitalet med Ebba Grön-stuk, till mjuka tongångar och egenkomponerat. Dessutom pizza och fantastiska citronmuffins!

LÄS NEDAN:
Detta erbjuder Skrivarakademin!

Berättandets återkomst Ekonomiska kriser till trots – det finns de som ser ljust på framtiden. För områden som kultur och utbildning kan utvecklingen till och med bli positiv. Erik Grundström är rektor och konstnärlig ledare för Skrivarakademin. – Vad jag ser framför mig är en strukturförvandling. Ett värderingsskifte där kulturella värden som skapande och berättande får sin upprättelse i takt med försvagningen av samhällets ekonomiska värden. Detta innebär en renässans för berättelsen, tror Erik Grundström. Men kanske inte i det gamla bondesamhällets form, där alla samlades framför brasan och berättade historier för varandra. – Nej, det moderna berättandet har andra former. Framför allt utgår det ifrån individen. Genom berättandet får man möjlighet att uttrycka sin egen identitet. Kanalerna är annorlunda. Man använder bloggar, sociala nätverk på internet, mobiltelefoner, små förlag. Erik Grundström nickar medhållande. – Det har blivit lättare att nå ut med sitt skrivande. Även tillgängligheten har blivit större. Själva historien är egentligen av underordnad betydelse. – Jag brukar säga att alla historier redan är berättade, menar Erik Grundström. Han fortsätter: – Vad skrivandet egentligen handlar om är att i uttrycket och språket identifiera sin egen identitet. Och att i detta skapande bygga en karaktär. Historien om Skrivarakademin började ganska blygsamt med en skola vars grundare hade en okuvad tro på sin egen idé. Nu som då drivs skolan av författare. Idén var lyckosam och skolan växte. Och växte. Växte på samma sätt som dess elever som också i många fall blev framgångssagor. Erik Grundström återkommer flera gånger under vårt samtal till skolans egen särart som också blivit dess framgång. Det som är speciellt och det som är särskiljande för Skrivarakademin. – Vi ville bygga en skola efter egen profil profil, berättar han. En skola med en helt unik undervisning. Vi lär ut de konstnärliga och hantverksmässiga grunderna. Pedagogiken bygger sedan på elevernas eget arbete. En bra författare har lärt sig bejaka sitt eget språk och uttryck. För skolan är erfarenhet och yrkeskompetens viktiga krav. Lärarna handplockas och måste vara etablerade författare. I lärarkåren finns såväl novell- och romanförfattare som lyriker och dramatiker. Eleverna handplockas efter ansökan och intervjuer till linjerna. På de öppna kurserna, terminskurserna tas eleverna in på motivering. Eleverna behöver en yrkeskompetens i botten för att ge dem denna rätta livserfarenheten och förmågan till självständigt arbete. – Vi vill vara en skola byggd av lärare som sätter elevernas eget skapande i centrum. Lärarnas egen yrkeskompetens tillsammans med elevernas egna motiv till skrivandet är hela grunden för skolans idé. Erik Grundström med plommonlila skjorta och perfekt knuten matchande slips är fjärran från den gängse bilden av konstnärliga ledare vars uppenbarelse vanligtvis präglas av kaos. Nej, Erik Grundström är perfektionen, djupet och lugnet personifierat. En stilsäker man. Samma epitet som han fick i Dagens Nyheter när hans nya bok recenserades i positiva ordalag som kan sammanfattas i de tre orden: En stilsäker författare. Liksom för så många andra författare började hans skrivande i läsandet. Hans stora inspirationskälla är Tage Aurell. En novellist med ett sparsmakat och korthugget språk. På samma sätt som också Erik Grundströms språk beskrivs. Om olika stilar och berättargenrer säger han så här: – Alla författare har sin egen berättarstil och den ena stilen är inte bättre än den andra. Huvudsaken är man är bra på just sin stil. Vi har inga fördomar. Vill du skriva chiclit så gör det. Det är en konst att skriva den genren också. Man väljer själv, bara man gör det bra. Många av Skrivarakademins elever blir mycket framgångsrika. – Vad vi ger våra elever är hjälp på hela resan. Från det första nybörjarmanuskriptet till den slutliga debutboken och etablering. Ja, vi hjälper även till med att läsa refuseringsbrev. – Det är mycket få författare i Sverige som kan försörja sig på sitt skrivande, kanske tjugo stycken totalt. De flesta hittar sin försörjning på andra ställen, som till exempel lärare eller med arbete inom media. Han menar att förklaringen ligger i att det svenska språket är så litet. För att lyckas försörja sig som författare måste man bli översatt och helst också bli filmad. Man måste också vara beredd på att kunna marknadsföra sig själv, att våga ställa sig i strålkastarljuset. –Därför bjuder vi kontinuerligt in många olika föreläsare till våra kurser och utbildningar. Föreläsarna kan vara översättare, bokförläggare, agenter, redaktörer, med flera, som kan berätta för eleverna om hur verkligheten ser ut. För fem år sedan hade man 130 elever på en termin, nu är det upp till 500–600 elever. Långt ifrån alla elever på Skrivarakademin är blivande författare. – Alla vill inte bli författare. Det finn många andra skäl till varför man vill berätta en historia. En arkeolog behövde lära sig historieberättande för att lättare kunna söka forskningspengar. Vi har också många elever som arbetar som journalister eller inom media, eller som kommer från reklambyråerna. En av de senaste satsningarna är en skrivarkurs på distans. Även den blev mycket populär. –Vi hade 25 sökande på 15 platser. Skolan startade 1992, men det var först 2003 som man blev uppköpt av Folkuniversitetet. – Det har varit bra och absolut nödvändigt för oss att gå upp i Folkuniversitetet, konstaterar han. Trots lite gnissel ibland har vi i huvudsak varit nöjda med sammanslagningen. Den starka utvecklingen av skolan kan kanske kännas svindlande. Man är nu uppe i tre linjer, skrivarlinjen, skrivarlinjen distans och barn- och ungdomslitteratur och 50–60 terminskurser. Erik Grundström känner också att man måste slå av lite på takten. – Eftersom vi vuxit så oerhört under de senaste åren kommer det bli nödvändigt att stanna upp. Vi ska satsa på kvalitetsarbete och se till att våra utbildningar fortsätter vara unika och efterfrågade. Även om vi väntar en än större tillströmning av elever till våren – på grund av – eller tack vare – den pågående ekonomiska krisen. Åsa Larsson, Jovan Rajs, Sanna Wallin, Anders Nyqvist, Jenny Lexhed, Denise Rudberg, Susanna Alakoski, Jens Lapidus, Peter Fröberg Idling, Sara Stridsberg, Jenny Jägerfeld, Cecilia von Krusenstjerna är bara några av alla de författare som har debuterat efter Skrivarakademin. Susanna Godée, Projektledare på Läkemedelsföretag Gick kursen Att skriva, våren 2008. Varför gick du en skrivarkurs? – Jag har alltid älskat att skriva. Jag fick leta runt lite men när jag hittade den här kursen var det bästa alternativet. Hur är det med skrivandet just nu? – Jag skriver för hemmabruk. Allt – från dikter till noveller och påbörjade romaner. Vad betyder skrivandet för dig? – För mig är det ett sätt att uttrycka mig. Att få kontakt med min inre värld men också att utforska den yttre världen. Det är mitt sätt att tänka. Jens Lapidus, Författare till boken Snabba Cash och nu senast Aldrig fucka upp Gick kursen Kriminalroman och Thriller När Jens Lapidus gick på Skrivarakademin experimenterade han med olika stilar, men föll hela tiden tillbaka till det språk som han sedan använde i Snabba Cash. – Det var ett medvetet val att ta bort alla andningspauser i boken. Jag valde att låta ett hårt, kallt och snabbt språk reflektera en hård, kall och snabb värld. Det avskalade språket med korthuggna meningar är delvis influerat av domstolspråket som Jens kom i kontakt med via sitt jobb. Erik Grundström är både lärare och författare. Han tycker att det viktiga är att man uttrycker sin egen personlighet i skrivandet.

KEJSARENS NYA KLÄDER:
FINNS DET INGET BARN HÄR SOM KAN PEKA OCH ROPA
ATT KARLN INTE HAR NÅGRA KLÄDER

"Vi har förlorat oss själva i för mycket tänkande, säger Eckhart Tolle. Ju mer vi identifierar oss med mentala förmågor, desto mer kommer egot att styra våra medvetanden. Och det har ju hittills inte visat sig så fruktbart, ­säger han och hävdar att våld och destruktivitet ökat i takt med människans alltmer avancerade tankeverksamhet.

Nej, för att överleva som art behöver vi göra oss av med egot och tänka mindre. Dit når vi bara genom att vara mer närvarande i nuet och därmed återknyta kontakten med den livskänsla som skurits av av intellektet, menar denne tyskfödde 60-åring som blivit en av vår tids mest populära andliga lärare.

När amerikanska pratshowdrottningen Oprah Winfrey första gången bjöd in honom till sitt program för åtta år sedan var boken The Power of now (Lev livet fullt ut, Energica förlag 2002) bara något år gammal. Sedan dess har den sålts i över två miljoner exemplar och översatts till 33 språk.

Nu sitter hon mitt emot honom i en webb-tv-studio i USA varje måndagkväll och betar av ett kapitel i taget ur hans senaste bok, A New Earth. Under webbsändningen kan människor koppla upp sig från hela världen och delta med frågor till Eckhart Tolle.

Det är Anne från Irland, Kathy från Peking och Don från Stamford som skajpar, mejlar och ringer. Kan Mr Tolle förklara hur man kan gå ned i vikt enbart genom ett andligt sökande? På vilket sätt man kan vara mer i nuet med sina barn? Och vart tar egot vägen i den stund man befriar sig från det – om nu sådant är möjligt?

– Good question, svarar Eckart Tolle som är precis så lågmäld, jordnära och trivsamt skrattande hos Oprah Winfrey som när SvD fick träffa honom i ett sommarhus strax utanför Århus i Danmark i höstas. Eckart Tolle hade hållit workshop för 400 deltagare från olika delar av världen och var på väg till nästa i Spanien respektive Holland.

Överallt talar han om egot – hur det präglar vårt kollektiva medvetande, gör oss fångna i våra tankar och hindrar oss från kontakt med vårt verkliga jag. Han säger att mänskligheten behöver ett andligt uppvaknande till nuets, livets och varandets medvetenhet.

I boken Lev livet fullt ut – liksom hos Oprah och liksom för SvD – berättar han om tiden som litteraturdoktorand vid Cambridge i Storbritannien i slutet av 1970-­talet. Han var 29 år och drömde om att bli en av de stora intellektuella inom akademin.

Men Eckhart Tolle var nästan ständigt deprimerad, förutom de korta stunder då han nådde den yttre världens mått på framgång. Som när han precis hade disputerat.

– Jag var lycklig några få veckor, berättar han. Sedan återkom min depression. Till slut var jag så nära självmord att jag tänkte ’jag kan inte leva med mig själv längre’.

–Men en dag insåg jag hur märklig denna tanke var. Om jag inte kan leva med mig själv måste det finnas två av mig. Ett jag och ett själv. Och bara en av dem kan ju vara den verkliga.

Eckhart Tolle blev så förbluffad av sin insikt att den invanda tankeströmmen i huvudet upphörde. Samtidigt, berättar han, spred sig en underlig stillhet inombords. Den höll i sig fem månader i sträck. Ur den inre friden upplevde han ett nytt slags vakenhet – en intensiv närvaro på en nivå han aldrig varit med om.

Eckart Tolle övergav ”livet ­utanför”, som han kallade universitetsrollen. Under ett par års tid drev han planlöst omkring i London, periodvis utan hem, jobb och relationer i flera månader. Ändå kände han sig lycksalig, ­berättar han.

– Jag förstod inte vad som hänt. Jag var helt medveten, men det fanns inget avstånd mellan mig och mina tankar. Allt var ett. Jag blev varse en annan nivå av mänsklig medvetenhet.

Eckhart Tolle uppskattar att hans tankeverksamhet minskade med åtminstone 80 procent. Resultat: När den inre dialogen inte förde så mycket väsen längre fick den djupa friden inom honom mer plats. Det var här han drog sin slutsats:

– Först när vi slutar identifiera oss med våra intellektuella förmågor kan vi uppleva en annan medvetenhet. Där blir känslan av vem man är någonting betydligt djupare än tankarna. Det handlar om en större intelligens än den som mäts i IQ-tester.

Hur når vi dit? Först och främst genom att förstå hur tankeströmmen är grunden till egot, menar Eckhart Tolle. Mentala processer formas nästan uteslutande av minnen, reaktionsmönster och oro för framtiden. De blir egots kärna, eftersom egot bara är vårt eget själv som identifierar sig med strömmen av tankar. Fast de flesta är inte medvetna om sin ständiga, inre dialog med en olycklig och negativ röst.

Och då har vi kommit till Eckhart Tolles botemedel: Att vi måste avidentifiera oss från våra egna tankar och lära oss leva precis just här och precis just nu. För livet är nu – aldrig i nästa ögonblick, aldrig någon gång senare. Ändå är vi så sällan helt och fullt hemma i nuet. För att nå dit måste vi skilja oss från tänkandets villkor, menar Eckhart Tolle.

–Du vet precis i vilka ögonblick du känner dig sant levande – det är i nuet. Som ute i naturen när det plötsligt infinner sig en intensiv glädje. Eller när du känner kärleken mellan dig och din partner. Eller i mötet med en främling. I dessa ögonblick av närvaro och livskänsla spelar vår mentala förmåga ingen roll.

Hur gör man? Jo, säger Eckhart Tolle, man behöver se sig själv utifrån och säga: Här är jag, och jag kan notera tankarna som går genom mitt huvud. Sedan kan man behöva öva sig i att vara stilla.

Själv har Eckhart Tolle vant sig vid att alltid ha sitt huvudsakliga fokus på nuet. Han riktar all medveten uppmärksamhet mot det närvarande ögonblicket – som ett slags överlämnande åt livet, menar han, en kapitulation inför det som händer nu. Sedan säger han att det är så livet blir väldigt, väldigt enkelt.

Samtidigt gäller det att skapa en relation till nuet – och se hur vi gör. Behandlar vi det som ett ­hinder som måste övervinnas? Som en fiende? Eller måste vi desperat komma till nästa ögonblick, så att nuet bara är en språngbräda?

– Om du ser vilket förhållande du har till nuet kan du också se vilken relation du har till livet. För det närvarande ögonblicket är ju livet, påminner Eckhart Tolle. Det finns inget annat, aldrig någonsin.

Vad betyder det – egentligen?

– Folk förstår inte alltid vad jag menar, medger Eckhart Tolle. Ögonblicken går så fort över. Men betoningen av min undervisning är att porten till det nya medvetandet går genom NUET. Och det är kärnan av nuet vi ska lära känna, och inse att vi aldrig kan förstå dess innersta väsen enbart med tankeapparaten. Så här föreslår Eckhart Tolle att man ska göra:

Börja med att fråga dig själv om du fortfarande andas. Flytta uppmärksamheten från tänkandet och gå in i ett tillstånd av närvaro. Det ska bli lika vanemässigt som att tvätta händerna, gå ner för trapporna eller dricka ett glas vatten. Se dig, hör dig, känn dig in i nuet – men gör det inte till ett tankemässigt upprepande, som ”nu ska jag titta på trädet” eller ”nu tar jag mitt glas vatten och dricker”. Då kommer hjärnan genast att undra vad som är vitsen och vilja tänka på viktigare saker.

Både i Oprah Winfrey’s webbsändning och under SvD:s intervju i Danmark hävdar Eckhart Tolle att mänskligheten just nu står med en fot i den gamla ego-inriktade medvetenheten och en i den nya, närvaro-inriktade. Att vi står inför en ny tid märker han på alla brev och mejl han får från läsare och tittare. Människor i många delar av världen har blivit medvetna om att de inte är sina tankar, noterar han.

– När folk börjar inse att tankeprocessen är otillräcklig, att mänskligheten inte kan fungera längre genom mer ego och mer intellekt, då får de också syn på det nya, säger Eckhart Tolle.

Att vi måste släppa egot och öka vår medvetenhet om nuet."

Agneta Lagercrantz

08-13 52 88

agneta.lagercrantz@svd.se

Gurun ifråga heter förstås Eckhart Tolle och ingenting annat!

lång dags färd...

Mot natten; som snart kommer efter undervisning hela dagen (som alltid okej och mer än det när jag väl är på plats och funnit närvaron - inspirationen!). Två skrivövningar, båda med fantastiskt resultat! Sedan ett möte, som till slut blev av efter vissa förhinder: 15:30 på Nils Café, trodde jag - men 16:30 hade vi sagt. Efter visst sms:ande sågs vi istället på Waynes vid Odenplan... Personen jag träffade hade jag inte sett på 25 år! Vi gick Skapande svenska tillsammans i Uppsala en gång i tiden. Samtalet flöt förvånansvärt smidigt och lätt. Vi konstaterade att vi gärna träffas igen!
Därefter dags för nästa punkt, något skummare: Gestalthuset. 11 personer inbjudna till "samtal om Ecke Tolle (den nya gurun) och lite sallad", hette det. Nåja. Visning av lokaler, presentationsrunda, film med nämnde Ecke (50 min!) och sushi. Jag lyckades knipa den vegetariska och inmundigade den med gaffel! Bröt upp vid 21:00, stapplade till Centralen. Vad gäller Ecke Tolle så har han sannerligen inget nytt att komma med - och det behöver man ju heller inte ha. Men lite otäckt detta gurufierande. Någon har t o m kallat honom en "profet". Nyandlighet, nej tack. Andlighet, gärna det!

En dag som började i allmänt slask som sedermera övergick i blötsnö. Jag ringde vårdcentralen för att få råd kring sonens handled, vilken han föll olyckligt på under gårdagens träning. Kick-boxning. Han hävdade att han halkat i svetten! Vi fick tid hos doktor strax efter nio. Ingenting brutet! Inget att göra!
Tog oss hem längs med snorhala gator. Sedan stupade han i säng (efter sömnlös natt) och jag begav mig ut och sprang. Juste grepp i skogen. Skönt! Otroligt faktiskt hur konditionen förbättrats. Kanske är jag redo för tjejmil?
I övrigt försvann min "lediga" dag på diverse ärenden: hämtade dotterns biljetter till Chris Brown, samt var på banken. I Globen. I Globen? I själva verket ligger ju banken inte alls i Globen. Sedan uppstod lite spilltid. Köpte ett par justa pjuck för 150 spänn, ett par wrangler för det samma. Värsta fyndet.
Sedan till bilprovningen, ett alltid lika spännande besök. Ombesiktning om 30 dagar. Krängningshämmarens fastsättning höger sida. Brusten fjäder, vänster fram. Ack ja! Ringde min bror när jag kom hem. "Inga problem." Fantastiskt att ha en sådan lillebror. Han fyller för övrigt snart 50. Hur nu en lillebror kan göra det! Fan tro´t...

En finkornig snö faller över Spökparken utan för Skrivarakademins lokaler på Kungstensgatan. Eleverna gör skrivövning. Den handlar om att söka smärtpunkter. Vi har talat om Gunilla Linn Perssons bok Sagan om mig själv. Större delen av boken är poesi, oerhört laddat och fantastiskt vackert mitt i smärtan. Som alltid spännande att se vad de åstadkommer. Många gånger produceras de bästa texterna här i skolan, under begränsad tid. Kanske för att tidspressen förhindrar sovringen... kanske för att prestationskraven minskar. Inte minst nu, under det självbiografiska blocket. Att använda sig av sig själv. Att förstå att man bär källan inom sig. Att våga. Riskera...

Nybrokajen 11

Ännu en frostkall dag. Stängde av och somnade om. Upp vid halv elva. Frukost. Därefter springrundan, tar mig en halvtimme nu. Behagligt trött och full av ny syre efteråt.

Klockan tre på plats på Nybrokajen 11 som gästades av Västerås symfoniorkester, med gästartissten Mats Lidström - en fantastisk colocellist. Verk av Rolf Martinsson, Mats Lidström och Felix Mendelssohn. Mediterade mig igenom Symfoni nr 3. Tänkte över mitt skrivande och insåg att inget verkligt berörande blir till med mindre än att man riskerar sig själv - och att det är det jag måste göra, om jag verkligen vill skriva en till bok. Märkligt nog en befriande tanke. När jag kom ut i den klara vinterluften på Nybrokajen igen levde en roman i mitt huvud. Slutet, de sista femtio sidorna, är redan skrivna (och ja, i dem har jag riskerat mig själv)!

Ännu frostigare idag. Ljust genomskinlig himmel. Klockan är strax efter nio och jag har tillslut, efter en hel rad av omsomningar, kommit upp och fått på mig kläderna. Igår hälsade jag på min gamla mamma på Serafens äldreboende. Från sitt rum ser hon ut över sjukhuset där hon föddes år 1921. Boendet har fått skarp kritik under det gångna året, sedan Aleris tog över. Man har så lite personal att säkerheten inte kan garanteras. Mamma har inte varit ute sen någon gång i höstas, trots garanterade 2 ggr/veckan. Hon vill inte att man ska prata med personalen. "Då blir dom sura", hävdar hon. Igår bad hon mig berätta om vad hon egentligen gjorde hela tiden då jag och mina syskon växte upp. "Jag var väl hemmafru? Vad gjorde jag hela dagarna?"

Därefter var jag på möte i det nybildade nätverket CEAN-terapeuterna. Drog upp gemensamma riktlinjer om samarbete. Spännande. Jag hoppas på utveckling.

Slutligen balkandans med Eivor. Dans är glädje. Dans är att känna sig levande! Avslutade med ett glas vin på Pig & Whistle...

Därefter tunnelbanan ut till förorten igen. Förhörde dottern på konflikten mln Israel och Palestina. Hon ska ha muntligt förhör idag.

Dikten nedan:
är förstås inte Brunos. Om nu någon, mot förmodan, inbillade sig detta!

Idag frost över förortsparken

en vinande vind

snedställer

verkligheten

Röken lägger sig vågrätt

skuggorna

i mitt hjärta

rör sig långsamt

bortåt skogsbrynet

Ett mullrande brus

som vore jag mycket nära havet

En sann fröjd att lyssna. Tack SVT, men varför bara 30 minuter? Säger en del om prioriteringarna... Innan dess blev det 30 minuter Winnerbäck. Får se resten på svtplay!

Winnerbäck och Bruno K

Är det inte så typiskt, när det äntligen kommer så kommer det samtidigt. Hur tänker man på SVT? Att om man gillar Winnerbäck så trånar man inte efter Bruno K? Ja, ja, varför klaga? Det är bättre med mycket än inget alls. Och programmen går i repris. Båda två. Vid samma tidpunkt? Vet inte, men det verkar fullt möjligt.
Hur som helst: jag älskar dem båda. För att de kan försätta mig i tillstånd där jag tycker mig SE. Med vidöppna ögon. Därför att de hittar små springor inåt. Till våldsam kärlek. Stora sorger. För att de kan få mig att känna den där kittlingen i maggropen, som inför stora backen i berg-och-dal-banan. Jag säger bara: Yeaaah!

självbiografiskt

Ja. Sant eller falskt - det är frågan. Liza Marklund har fått göra avbön angående "den sanna historien" Gömda... Jag blir trött, varför envisas med dessa sanna historier. Svaret är förstås mycket enkelt: det säljer bättre. Folk vill veta hur det verkligen var.
När Robinson Kruse av Daniel Defoe just kommit ut (1719) vällde upprördheten fram i stora vågor sedan det avslöjats att historien var påhittad. Den arme Defoe fick lov att uppfinna en förklaring, vilken gick ut på att ön och allt som där hände var att betrakta som en metafor - en metafor för författarens inre!
Kan Liza M göra något liknande tro?

På Skrivarlinjen är vi nu inne på terminens andra vecka. Det självbiografiska blocket (jo då) är i full gång. I går diskuterade vi Joan Didions "Ett år av magiskt tänkande". Fantastisk bok. Underbar. Gjorde även en skrivövning i "terapeutiskt skrivande" - resulterade i mycket bra texter, med stark närvaro och stor laddning.

Idag jobbar jag hemifrån, med handledning på Skrivarlinjen distans, skönt. Jag ämnar börja dagen med att springa i skogen...

Lars Lerin!

Vilken fantastisk konstnär. Efter visst köande på Waldemars udde kom vi in. Och visst var det mödan värt att frysa lite i kön. Wow. Skynda dit. En vecka kvar.

Idag ska jag på begravning - en påminnelse om vår dödlighet. Det är vännen och musikern Thomas A som ska begravas. Han var underbar, såväl som vän som musiker! Jag minns första gången som jag såg honom, på Ön, en onsdagskväll. Vi kom samtidigt. Han vände sig om, log och höll upp dörren. Bilden av hans värmande leende har etsat sig fast i mig. Han hade säkert inget minne av det. Men jag fick syn på en människa, efter en lång period av tungt mörker. Frid!

Lång promenad längs med och över Flaten igår. Kaffe och äggsmörgås i solen vid stranden, men så kallt att det knappt gick att få i sig den arma mackan...
Jag lagade lax i citrongräddsås sen och under matlagningen gjorde vi slut på blåbärsglöggen. Inte dum, även om den vita med romspetsning fortfarande hålls i en klass för sig.
Såg Richard G i "Malmannen" sen, "baced on a true story", dvs en bro har verkligen rasat vid denna plats, men Malmannen? Ja, därom intet skrivet. Avslutade med läsning av "De välvilliga", där jag nu passerat första halvlek och således bara har dryga 400 sidor kvar...
Nu ska dottern och jag gå på bio. Twilight. Ser fram mot detta.

Så har jag sprungit in det nya året! Förmiddagen hann visserligen bli dag innan jag kom ut (sov till kvart i tolv idag - utmattad efter Sagan om konungens återkomst tätt följd av De tolv apornas planet!) men väl ute var det härligt välgörande: Ett par minus. Klar luft. Och en massa hundar.
Sedan ett varmt bad på det. Finemang. Nu väntar en av de obligatoriska middagarna; denna gång hos makens bror...

2009!

Nytt år. Igen? Ja, så är det. Strålande sol. Fem minus. Skogen gnistrande av frost och en ström av skridskoåkare på den slingrande ån mot Söderbysjön. Jag längtade att vara en av dem!

Dottern presenterade dagen före aftonen att hon var bjuden på tjejmiddag med övernattning och fick hon, "snälla, du kan ringa till A:s mamma" och vi ska få middag där (förstås). Klump i halsen. Trist. Kom på mig själv med att vilja vrida tiden bakåt ett par år. Sonen åt hemma men försvann sedan till kompis försedd med fyrverkeripåse (ja, jag vet, men inga stora grejer) och makens lillkille hakade på. Och sen satt vi där. Såg Efter bröllopet med Mads Mikkelsen och Rolf Lassgård, sändningen från Skansen(har aldrig hänt tidigare och händer förhoppningsvis aldrig mer), fyrverkerier över förorten i stora mängder samt en komedi med Bruce Willis som handlade om två bankrånare som blev kära i samma tjej, vilket de alla tre i slutändan accepterade. Också en lösning. Läste som avslutning på kvällen Gunilla Linn Perssons Sagan om mig själv - en förbannat bra bok. Vilket språk den kvinnan har!