Nu har jag tagit mig igenom Ulf Lundells alla sex pjäser. Nåja, det var ingen större svårighet att göra det. Lite i tjatigaste laget blev det nog tillslut - men å andra sidan: den femte, sjätte pjäsen av vilken dramatiker som helst skulle bli lite så vid en sån här läsning, med den ena efter den andra...
Och ja, visst är det väldigt många äldre manliga musiker och författare och ungefär lika många yngre (och i den äldre musikern/författaren förälskade, alt attraherade av) kvinnor med sexuella lustar, även om rollerna är ombytta vid ett tillfälle - men i det fallet är kvinnan verkligen klart neurotisk. De första två pjäserna, Kejsardyk och Backstage, är de klart bästa. I Kejsardyk träffas två åldrade barndomsvänner (manliga!) och samtalar kring en speciell kväll i ungdomen då någon av dem (kanske?) har gjort ett kejsardyk från hög höjd och då någon av dem eller de båda tillsammans (kanske?) har våldtagit en jämnårig tonårsflicka. På ett djupare plan behandlas frågor om skapandets villkor, fiktionalisering, drömmar, verklighetsförvrängningar, skuld och försoning. Tät stämning. Fin scenbild. En ovisshet som blir hängande kvar. Backstage går för närvarande att se på teater Moment i Högdalen. Ett slags drama om Artistens dilemma - och åldrandets.
Offpist: tema, Sverige, hemlöshet, sexualitet, förljugenhet, feghet, brist på förmåga till relationer. Helt okej, tänker jag. Lundell har använt sig av det mesta han brottas med, får jag för mig, och försökt mala ner det i huvudet på sina karaktärer. De resterande tre pjäserna känns mer som försök, utkast... till samma sak, och det är ju så det är med Ulf Lundell: han använder allt. Jag har mycket svårt att tänka mig att han stryker eller kastar saker, ett led i det han kallar icke-litterärt. Och till sist står mig alla lyxmiljöer och dito problematiker en bit upp i halsen, och jag blir rätt TRÖTT på alla dessa kvinnor, vars främsta egenhet tycks vara att leva ut sina sexuella fantasier - som dessvärre känns mest som manliga pornografiska chablonbilder av kvinnors lust...

Proggens affischer

"Sjung bort bekymren", är det progg det? Igår var jag på invigningen av Nordiska museets nya utställning - "Proggens affischer". Där vimlade det av gamla proggare och ex-proggare vilka minglade runt och log igenkännande åt Tältprojekt, Luciafirande på Konstfack, Gärdesfester där grupper som Panta rei, Grus i dojjan, Träd, gräs och stenar, tillsammans med artister som Turid och Jan Hammarlund spelade inför en entusiastiskt alternativ publik. Den sistnämnde spelade även under gårdagens invigning. Han hade en rundhalsad tröja, vit skjorta där under och flint. Jag blev lite förvånad. Jag hade glömt att åren gått, också för honom. Han sjöng tyvärr inte sin "Skolsång" utan en nyskriven låt om sina upplevelser av en festival någonstans i Sverige, en festival som påminde honom om den gamla goda tiden. Ja, det var tider det. Då alla kunde sjunga. Då gemenskapen var stor och stark och vi alla voro tusenden. Då solidaritet var ledordet och alla delade med sig av både det ena och det andra. Då man sket i trender och inte var så modekänsliga. Eller?

Det må vara som det vill med den saken: en imponerande samling affischer har det blivit. Allt ihopsamlat och utlånat av entusiasten Håkan Agnsäter, då det begav sig trummis i gruppen "Solen skiner". Idag är det publik invigning, 16:00!

STREZZ

Har varit på föreläsning om stress på förmiddagen. Det var Giorgio Grossi, från Stressmottagningen i Stockholm, som talade. Jag har lärt mig en massa saker som jag glömt att jag redan kunde. Somligt föll på plats först nu. Har liksom legat i en bortglömd fröpåse någonstans.
1) Hjärnans funktion är att upptäcka fara och ta oss därifrån, så snabbt som möjligt.
2) Hjärnan struntar fullkomligt i faktiska egenskaper.
3) Hjärnan tolkar och bedömer och vill göra det så snabbt som möjligt.
4) Hjärnans redskap för tolkning och bedömning är de Automatiska Tankarna (AT), oftast negativa... (Hjälp, jag står inte ut. Jag klarar inte det här. Ännu ett misslyckande... etc)
5) Att klara överlevnaden (från den gamla grottbjörnen)!
6) Det krävs träning för att se saker och ting som de verkligen är (utan tolkning)
7) Se upp för "måste-tankar".
8) Byt ut alla "jag måste" mot "jag vill".
9) Det existerar bara två måsten: Att välja och att dö!
Nio punkter är ojämnt. Mitt ordningssinne säger mig att jag borde skriva en tionde. (även "jag borde"-påståenden kan med fördel bytas ut mot "jag vill"-påståenden) Jag inser att jag inte vill skriva en tionde punkt. Jag måste nu stressa vidare för att ha en terapeutiskt-skrivande-grupp. Jag menar: jag vill komma i tid till denna grupp, eftersom jag menar den vara viktig och jag dessutom belönas med såväl lön som andra betydelsefulla ting (bekräftelse, känsla av betydelse, nya lärdomar - alltsammans sådant som motverkar stress)! Jag gör således valet att sluta skriva nu.

Igår var jag för första, och med största säkerhet sista, gången på Bindefeldt-evenemang; en brunchkryssning med det senaste tillskottet av flytande nöjeshotell, Baltic Queen, och jodå, herr Bindefeldt stod uppställd iklädd sjömanskostym redo att kindpussa den som så önskade. Och det var uppenbart att en och annan hyste en sådan önskan! Ombord trängdes vi lyckligt utvalda vid brunch-anrättningarna - det ska ju vara brunch nu för tiden - till vilka det serverades vin och champagne i mängder medan fartyget rundade Djurgården för att visa upp sig vid Stadsgården. Misstänker att stora delar av gästerna var lätt överförfriskade när vi ett par timmar senare äntrade kajen i Värtan igen. Gratis är som bekant gott. Såg jag några kändisar då? Inte många... men Ernst Billgren med fru var nästan nära att sätta sig vid vårat bord och i trängseln vid avstigning hade jag så gott som filmkrönike-Orvars hästsvans i näsan. Det ni! Och så spelade Eric Gadd!
Idag har jag cyklat till Hellasgården. På tillbakavägen stopp vid Handelsträdgården. Som alltid full rusning där just den där helgen med riktig sommarkänning. Den där längtan efter växter och jord - om så bara för en liten balkonglåda!

En fantastisk löparrunda i morse: vitsippsbackar, ljuva fågelsångsdrillar, liljekonvaljeskott, små gröna blad, en liten skogsmus, en stor hare, en hackspett, ett stånd styvmorsvioler i en bergsskreva, en citronfjäril och fantastiska dofter - och så hjärtslagen, pulsen, känslan av att orka. När jag började springa regelbundet, i september förra året, ömsom gick jag och småsprang i sammantaget 20 minuter. Nu springer jag, med lätthet, 30 minuter. Vet inte om jag ska lägga på mer eller nöja mig. Det hela får inte heller ta för lång tid i anspråk. Efteråt kör jag lite hantlar - och även det har givit resultat: orkar mycket mer nu!
Resten av förmiddagen gick till deklarationen. Det var en del nyheter (varför dessa eviga nyheter???) som jag blev tvungen att ta reda på, bl a ett slopat avdrag för nedsättning av egenavgifter. Typiskt. Nyheter hos skatteverket är sällan goda nyheter. Men en god nyhet är den att deklaration med bilagor nu ligger i en plastmapp, klart för inlämning. Kände mig så nöjd att jag unnade mig en stund i solgasset på balkongen, med DN:s bostadsbilaga samt fredagskrysset.
Snart väntar matlagning i kollektivhuset... Inget jag ser fram emot precis. Är nog för gammal för kollektivhusidéer. Har nog alltid varit för gammal för det. Eller för osocialt lagd, helt enkelt.

Nu har jag i a f tagit en liten tjur vid hornen och STÄDAT. Skakat olustigt dammiga sängkläder, dammsugit upp smulor och stora mängder damm och grus, torkat köksgolvet rent från oidentifierbara fläckar och diverse spill, kört och hängt en tvätt. Hux flux blev klockan så här mycket! Nu återstår fönstren! Det får bli en annan dag. Hinner inte - och dessutom funkar denna syssla bättre att utföra då solen skyms av moln. Så är inte fallet idag! En ny värme i luften också, en doft av sommar... uppvärmd jord, växande. Och jag fryser inte, fast fönstret står öppet.
Jag antar att nästa tjur är den där deklarationen. Även det får bli en annan dag. Nu har jag texter att läsa och sen ska jag iväg till mottagningen på Bastugatan.

Oates...

Snart kommer Joyce Carol Oates Dagbok 1973-1982. Vilken skatt! Om ni inte redan har gjort det så se intervjun i Babel på svt-play.
Oates menar att det är livsviktigt att skriva dagbok om man ska författa, eftersom det är ett sätt att fördjupa tänkandet. För att skriva måste man tänka, säger hon och vidare att det krävs tid för att tänka. Folk som tittar på tv, lyssnar på musik hela tiden eller är "upptagna med annat" kan inte utöva ett författarskap. Och med ett lite vemodigt leende konstaterar hon att "lyckliga människor nog inte skriver dagbok". Författandet är ett heltidsgöra, där läsning, tänkande och dagboksskrivande ingår vid sidan av själva gestaltandet (det skönlitterära skrivandet), men Oates hävdar att hon själv inte har offrat något för sitt skrivande. Hon har umgåtts med goda vänner. Hon har haft ett långt och mycket lyckligt äktenskap, fram tills dess hennes man dog förra året. Men, konstaterar hon, "jag har aldrig haft barn" och hon säger att hon vet författare som "offrat" sitt skrivande av detta skäl.
Det är förstås utsålt till hennes besök på Kulturhusets författarscen i sommar och jag förbannar mig själv som inte omedelbart köpte mig en biljett. Men - man kan följa den på storbildsskärm i hörsalen, live, typ.

Vill, helt apropå, tipsa om en annan artikel, som gärna hade fått vara minst dubbelt så lång: jätteintressant Lotta Lundberg!

Den förlorade vildmarken...

Kanske kan den återerövras för oss stackars storstadsmänniskor? Rent av i ett par jeans? Ja, ibland är det svårt att veta vad man ska tro. Är det ett försenat aprilskämt? Jag vet inte riktigt. Men i tidningen city läser jag under min färd in mot Rådmansgatan i morse följande:
Nötta av älgjakt, snusdosor eller ris i kåtan - snart kommer jeansen med unika historier. Bröderna Olssons designerjeans har burits av sju samer under sex månader.

"Det luktar lite när Oskar och Anton Olsson plockar fram de sju originalen. Jeans som inte tvättats på ett halvår och suttit på varje dag får en viss odör men framför allt ett unikt utseende.

- Fyra par är extremt välslitna. De fick egentligen inte tvätta jeansen men JanÅke var på älgslakten och de blev täckta i blod och då ringde han och frågade om han möjligtvis fick skölja av dem, berättar Oskar.

Jeansen som burits av sju samer i Jämtlandstrakten ska skickas till Japan där man tar fram kopior och i oktober finns tre av jeansen i butik. Resten kommer våren och hösten 2010.

Idén med samiskinspirerade jeans föddes för snart nio år sedan.

- Vi gillar Lee och Levis som har en story bakom sina jeans och ville göra något liknande. Vi tittade på vår släkts historia och hämtade inspiration ur den samiska kulturen, säger Oskar.

Företaget döptes till Denim Demon och brödernas jeans fick samiska detaljer i grönt, blått och rött plus sydsamiska namn. Jeansen säljs sedan ett par år tillbaka i flera butiker i Sverige och ett 20-tal butiker utomlands. Och nu kommer jeansen som burits av samer och fått namn som JanÅke, Nils-Ove och Jonna. Månad för månad har Oskar och Anton fått bildbevis på hur byxorna slitits. Nils-Ove riskerar bakläxa.

- Han hade varit i Åre och sett vad våra jeans kostar och då bestämde han sig för att bara ha dem på helgerna. Poängen var ju att de skulle ha dem varje dag för att man ska kunna härleda slitningarna till händelser, säger Anton.

Jeansen har bland annat ringar av snusdosor, de har slipats av ris i kåtan och rivits upp av en motorcrosskedja. Köparna kommer att få en karta som beskriver plaggets historia.

De sju jeansen i Project Ware Out kommer att finnas i 100 par av varje och beräknas kosta runt 3 500 kronor i butik."

Men är det inte fantastiskt? Människor är beredda att betala rejält för ett par väl använda och alldeles unika jeans. Borde inte det allra mest unika vara att liksom fixa sina egna, d v s slita på sina jeans. Vad är då problemet? Har folk så många jeans hemma att de inte hinner slita några. Har de inte tålamod? Eller är det bättre att de slits i vildmarken. Av en äkta same!

En kompis till mig hade ett slags personalfest nyligen. Då lagade personalen mat tillsammans, eftersom det "är trevligt att laga mat". Var? Ja, inte hemma hos någon, utan under betydligt mer exklusiva former, på Kajsa Warg. Har även matlagning blivit något fint? Något man är beredd att betala pengar för att få vara med om? Ja, herregud.

Danskväll igår igen. Kom hem svettigt utmattad vid halvtolvtiden. Inga barn hemma. Dottern sov över hos kompis. Sonen kom hem sent. Numer är jag sällan vaken när han menar att det kan vara dags att lägga sig, särskilt inte under helger.
Jag har nu läst alla texter inför morgondagen och undrar vad jag egentligen ska göra med denna lediga eftermiddag som uppenbarat sig. Det känns som om jag borde komma ut i solen. Men det behöver städas. (när torkade jag golven senast? hur länge sen är det egentligen sen jag bytte lakan i sängen?) Jag kunde skriva någon timme. Betala räkningar. Förbereda deklarationen. Rensa mitt skrivbord från onödigheter. Ja, skrivbord och skrivbord. Jag har en liten arbetsvrå, inhyst i sovrummet, och i denna lilla arbetsvrå måste allt samsas; skönlitterära alster, räkningar, textbuntar, väntande boktravar av skiftande karaktär. Under en period av mitt liv hade jag en skrivarstuga. Vilken ofantlig lyx, kan jag nu tänka. Där skrev jag min roman Rucklet. Ett arbetsrum på nedre botten och en ateljé på vinden. Däruppe hade jag staffli och oljefärger. Genom vindsfönstret såg jag ut över himmel och åkrar.
Huset var den gamla "fattigstugan" i Björke socken på Gotland. Någonstans bland alla mina papper har jag kopior på en brevväxling mellan en ung kvinna, boende i stuga i början av nittonhundratalet, och hennes käraste, som var inhyst som dräng någon mil därifrån. Inget större avstånd idag. I breven planerar de för sina möten. När och var. Idag bara att skicka ett sms. Ett meddelande på facebook. Var livet krångligare förr. Eller rent av enklare? I en artikel i DN, med rubriken Det omöjliga dygnet, som bl a handlar om det tidskrävande i att läsa och skriva böcker, läser jag att "någon har räknat ut att arbetstiden för den genomsnittlige bronsåldersmänniskan uppgick till 40 minuter om dagen!"

Ska leta fram de där pappren någon dag. Men inte idag. Jag ska ta fasta på det där att komma ut i solen - och slå två flugor i en smäll genom att ta bilen in till min gamla mor. Hon vill säkert också komma ut i solen.

fredag...

...och solen sköjer ner över Spökparken här utanför. I den lekte min mamma som barn. En fascinerande tanke. Alla dessa dagar, var det livet? Ja, det är väl så det är. Idag har jag haft Roman- och novell, grundkurs. Textdiskussioner på förmiddagen, gestaltningsövningar på eftermiddagen. Därefter har jag jobbat med mina handledningstexter. Så att nu har jag bara en textbunt kvar till helgen. Plus en föreläsning i utvecklingspsykologi som ska skrivas. Imorgon kväll är det dansfest. Ser fram mot detta. Liksom mot morgondagens sovmorgon och därpå följande löprunda. Jag måste öva mig på att ta en sak i taget. Inte ödsla en massa tankar på saker och ting i förväg. Som deklarationen, till exempel. Den ska jag försöka att inte tänka på i helgen. Som räkningarna som ska läggas in för betalning. Bort! Som mamma som väntar på att jag ska ta ut henne i vårsolen. Vi får se. Hinns det så hinns det. Om inte får det bli en annan dag. Som dotterns rum som jag lovat måla om. Bort med tanken på detta tills det blir dags. Nu ska jag gå ut i solen. Titta på de blå scillafälten på Observatoriekullen. Lyssna på fåglarnas drillar. Åka hem. Ta en fördrink... Till skillnad mot Magnus Uggla tänker jag dock inte avslöja denna drinks innehåll.

Spännande företagstänkande enligt kollega på Skrivarakademin: 20% av verksamheten vinstgivande. 80% måste finansieras med de där 20. Man kan tänka så kring t ex förlagsbranchen, även om min gissning är att man där räknar med en betydligt större andel vinstverksamheter (böcker: typ deckardrottningar, självhjälpsböcker, kok- och trädgårdsböcker)!

Man kan även tänka sig sitt eget företag (firman) så (fast omvänt, liksom): 20% författande, 80% brödföda. De 80 ska finansiera de där 20...

Nu undrar jag, kan man även tänka sitt liv så: 20% verkligt liv (autenticitet), 80% knalla på (slentrian, yta, gnäll)?

Den där boken jag läser nu, Sigge Eklunds Det är 1988 och har precis börjat snöa, den om "fadersuppgörelsen" handlar om hur författaren via en kasse kasettband får kontakt med sin barndom. Han inser att han någonstans på vägen förlorat just sin autenticitet - det där verkliga, fullödiga levandet - och hur han via dessa kasettband, med ljudupptagningar från barndomen, återupplever sina egna upplevelser av livet i all dess storhet. Äventyret. Känslorna. Det skrämmande. Det underbara. Det sorgliga. Dofterna. Stjärnhimlen. Går det att återerövra. Eller: paradise lost - forever?

En vanlig anledning till att folk söker sig till terapi, för övrigt: en känsla av inre tomhet och meningslöshet, som ett resultat av brist på sådan äkthet. En önskan om att återerövra det förlorade. Själva barndomen går förstås inte att få tillbaka - trots uttrycket om att "det aldrig är försent att få en lycklig barndom", men kanske det att stå förundrad inför världen. Jag kommer att tänka på en alldeles särskild morgon, som egentligen på alla sätt och vis var en alldeles vanlig morgon, efter en lång tid av svårmod och starka känslor av icke-liv. Jag klev ut genom dörren - det var på våren, luften ljum och fylld av häggdoft och fågelsång. Och jag fylldes av en mycket stark lyckokänslan, helt oförberett. Ett rus som kom inifrån - av ingen särskild anledning. En upplevelse av att jag var levande. En stark känsla av närvaro. Allt förstärkt av de föregående månadernas känslotorka, kanske.

Autenticitet är nu inte liktydigt med lycka. Autencitet handlar om att leva, att vara närvarande, i samklang med sig själv, eller med sitt true self, som Winnicott sa...

Tillbaka på jobbet igen. Två handledningar på eftermiddagen, varav en per telefon. Känner mig rätt glad åt dessa två manus utveckling. De har absolut förbättrats under den tid jag varit inkopplad. Båda eleverna har gjort ett jäkligt bra jobb! Det finns inget bättre än när man pekat på en brist i ett manus, gett ett förslag till förbättring - och författaren sedan har hittat sin alldeles egna lösning på problemet. Då finns där hopp. Att utveckla ett manus handlar ju inte om att författaren ska "rätta" det efter handledarens kommentarer, vilket dessvärre en och annan tycks tro.

Under lunchen idag diskuterades skrivtid, respektive brist på skrivtid, nödvändigheten i skrivande, respektive onödigheten i den samma, uttrycksbehov och icke-uttrycksbehov. Nej, man måste inte författa resten av livet för att man har skrivit x antal böcker. Det finns en frihet i den tanken, tycker jag. Jag tror mig veta att det romanprojekt som jag börjat skissa och tråckla lite här och där på kommer att ta mycket lång tid att brodera mig igenom. Ja, men då är det väl så.

Vi talade även om det faktum att säljande böcker sällan är bra skrivna, och att om man ska hjälpa folk att skriva säljande böcker får rikta in sig på att lära ut själva hantverket. Punkt slut. Inget mer. Som någon sa: märker man att någon är för bra får han eller hon spela i en annan liga, vars deltagares böcker inte alltid når ut, slår igenom och storsäljer, den liga som inte genererar deckardrottningar och spänningskungar, utan bara författare.

När jag googlar på "deckardrottningar" får jag för övrigt veta att dessa drottningar inte gillar epitetet.

vardag

Snart åker vi in till Åre för att strosa kring lite i efterdyningarna av påskhysterin och äta lunch innan tåget går vid tretiden. Mats, som förestår pensionat Fjällporten, har lovat skjutsa oss så att vi slipper taxikostnader. Vänligt av honom. Detta pensionat är vänligt! Tillmötesgående personal. Familjär stämning. God mat.
Under tågresan ska jag läsa de textbuntar som legat orörda en vecka, samt börja fundera lite kring den föreläsning i utvecklingspsykologi som jag ska ha nästa vecka då Skrivarlinjen ska syssla med barnlitteratur. Det är ju ett jättelikt område, så det gäller att sovra. Ska köra lite Piaget och Ericsson, tänker jag. Välkommen tillbaka till verkligheten?

Nu är årets sista åk avklarat, i riktigt tung snö, skidor återlämnade, kroppar återhämtade i den ångande bastun och annandagens middag ska så småningom avnjutas. Solen gassar igen, från klarblå himmel. Tänk så mycket lättare allt är när ljus och värme återvänder. För mig är det en verklig avkoppling att komma bort så här, vara hemifrån. Det är som om hjärnan slår ifrån, tankeverksamheten går ner på lågverk. Det är de där så kallade automatiska tankarna som slår av på takten, de som ofta håller mig vaken på nätterna därhemma, de som har med planering och kontroll att göra. Städning, tvätt, bankärenden, försörjning, mat. Måsten. Krav. Jobbet. Författandet. Brist på författande. Stress. Nu har jag under några dagar släppt allt. Ett slags mindfullness, typ. Datorn som jag skriver på gillar inte det ordet, och föreslår istället minnesförlust. Tja, inte så tokigt kanske.
Dock finns vissa saker som måste skötas om - till dessa hör omläggnings av sonens sår (efter mopedolyckan). Detta ska jag ta mig an nu. Datorn gillar inte heller ordet mopedolyckan - föreslår till min förvåning "moped olyckan". Hjälp. Har särskrivningarna letat sig in i word nu också?

Så får Leif Zern recensera Ulf Lundell. Det gillar han, tror jag. Och han tycker att det "börjar ganska hyggligt"! Är det bra eller dåligt? "En tumstock vid bedömningen av dramatik är att leta efter författaren. Ju svårare han eller hon är att finna, desto bättre pjäs. En roman tillåter i princip hur mycket subjektivitet som helst. Ett drama kräver dramatikerns förmåga att gömma sig i sina gestalter." Detta tycker han inte att Ulf Lundell lyckas med. Förmodligen strävar han inte heller efter det.
Lundell har aldrig varit särskilt kulturell och nu skriver han pjäser utan att gilla att gå på teater... Men det skulle inte förvåna mig om Leif Zern kommer att bege sig till teater Moment till premiären av "Backstage".
Själv är jag spänd på att få läsa pjäserna, när jag kommer hem...
Igår kväll började jag läsa Sigge Eklunds Det är 1988 och har precis börjat snöa, en, som det heter på baksidestexten "smärtsam och befriande fadersuppgörelse". Ögonen föll dock igen redan efter tjugo sidor, något som dock inte berodde på boken utan total utmattning efter åkning och en massa frisk fjälluft.

Femton plus och strålande sol hela dagen. Fett varmt, som det heter. Och alldeles underbart skönt och vackert. Tussilago längs med liftarnas uppfarter. Forsande vatten här och var. En fjäril. Stor rovfågel, fyra fem stycken, som kretsade mot det himmelsblå. Kanske örn?
Något bättre resultat i backarna idag också. Bitvis rätt okej, till och med.
Påskhelg. En gång i tiden följde jag kyrkoårets gång. Jag saknar det mellan varven. Ett slags andlighetens rytm i det. Skärtorsdagen med instiftandet av nattvarden, sveket, förådelsen, långfredagens mörker, påsknattens mysterium, påskdagsglädjen. Lovsångerna. Vad ljus över griften, Han lever o fröjd!
Påskhögtider blir rätt andefattig detta förutan. Visst blir barnen glada för sina påskägg - men hur mycket godis äter det inte andra dagar också?
Nåväl - nu väntar påskbuffé här på pensionatet. Kanske tar vi en öl och en nubbe till sillen. Det ska bli trevligt!

Fin dag. Sol och 12 +. Rätt tungkört med andra ord. Ja, det har ärligt talat gått rätt dåligt i backarna. Jag har helt enkelt inte tillräckligt med styrka i benen att sätta emot. Resultatet blir okontrollerad åkning med alldeles för mycket stopp i svängarna - vilket bara ytterligare tröttar de arma benen. Kommer att tänka på mitt livs sämsta recension, alla kategorier. Jag har lyckats förtränga vem som författade denna, i SVD, men han - att det var en han minns jag - liknade min roman Allt vi har vid ett uselt slalomåk där han menade att jag hade noll koll, missade de totalt oförutsedda svängarna, långt utanför portarna, och ja, att det i stort sett var ett under att jag alls tog mig ner för backen. Lite så var det idag. Men - det var skönt i solen. Matsäcksmackorna goda, utsikten över Åreskutan, den frusna sjön och Renfjället på andra sidan strålande.
För övrigt kan jag rapportera att deckardrottningens gotlandsdeckare snart är utläst och att - hör och häpna - jag nu vill läsa den till slut. Vill därför att jag vill veta vem skurken är, kort och gott. Trots att språket är platt och gestaltningen usel. Förmodligen har hon provåkt backen och vet hur hon ska ta sig ner. På kortast möjliga tid.

Vita vidder

Jag och barnen har nu anlänt till pensionat Fjällporten, ätit en kanonmiddag med rotfruktsoppa och lammstek med potatisgratäng och ska nu krypa i säng så att vi orkar upp så tidigt som möjligt imorgon bitti, innan det blir för varmt och töigt i backarna. Strålande sol idag. Vi hoppas på samma väder imorgon förstås! Idag är det skärtorsdag. Tänk så mycket konstiga traditioner det finns. Åre är alltid - så även idag när vi anlände med tåget - fullproppat av kraftigt överförfriskade norrmän, som åker runt runt runt i samhället i sina bilar, utstyrda märkliga munderingar, frenetiskt skränande, i tron om att de är coola, får man anta. Ibland är hoppet om mänskligheten lägre än annars.

Kan inte annat än glädjas med Annika Östberg och hennes anhöriga. Har inte för avsikt att ta ställning till hennes grad av medskyldighet, det är inte min sak - och varför nu? "Hon är inte så liljevit", säger G W Persson. Andra talar om hur "vi i Sverige" hjälteförklarat henne. Att "vi" tror att hon är oskyldigt dömd. I det känner jag inte igen mig. Men hon har suttit fängslad i 28 år. I Californien. Känns inte som ett alltför milt straff i alla fall.

Good enough?

Sitter och lyssnar på Lisa Ekdahls nya platta. Låter bra! Jag är glad att den damp ner i brevlådan idag, så att jag hinner lägga över den på spelaren och lyssna på tåget mot Duved imorgon. Perfekt. Brukar vara en lång dags färd... Jag är ledig idag. Ska packa. Handla lite matsäck. Välja lektyr. Trevliga bestyr, med andra ord.
Tillbringade gårdagskvällen på Rydbergs tillsammans med min väninna B, även hon KPT-utbildad terapeut. Vi talade ( bland annat) om det där med att ha skaffat sig en massa kunskaper om tanke- och anknytningsmönster, scheman, mentala bilder, dysfunktionalitet och allt vad det heter, att ha redskapen till förändring, men att ändå i grunden inte förmå ändra sig själv. Att man liksom gång efter annan ändå drattar dit. Ett slags förbannelse i det där vetandet. I att se sina tillkortakommanden och brister. Å andra sidan är det ju där man måste börja. Gång på gång, kanske. Det är av den anledningen som terapeuter bör se till att gå i egenterapi regelbundet.
Freud menade att terapeutens (psykoanalytikerns) yrke var ett "omöjligt" yrke i den bemärkelsen att "man i förväg kan vara säker på att uppnå ett otillfredsställande resultat". Enligt samme Fredus faller ytterligare två yrkesområden under denna kategori, nämligen politik och pedagogik. Själv skulle jag vilja lägga till ytterligare ett: författandet - vars resultat aldrig blir riktigt så bra som tänkt, där det fulländade verket alltid tycks lysa med sin frånvaro. Men - å andra sidan är det väl också själva drivkraften.
Inte konstigt kanske att livet tycks mig svårt ibland: som terapeut, lärare och författare. Kanske kan Patricia Tudor-Sandahls ord också gälla i vidare bemärkelse: " Det är alltför lätt att idealisera då man beskriver den goda terapeuten och därför vill jag /---/ påminna om Winnicuts begrepp ´good enough` som han ursprungligen använde då han ville beskriva föräldrars samspel med sina barn. /- - -/För barnet räckte det långt om de var `tillräckligt bra´.
Good enough! Ja, kanske det.

Vårsprall och läsning av "deckardrottning"

Gårdagen avslutades, som vanligt, med dans. Nu börjar årets Vårsprall hamna inom synhåll. I år en vecka försenat, den 16 maj, med dansande först i Björns trädgård och därefter på Sergels torg, nere på Plattan.
När det blev tid att lägga sig ska jag välja ny bok, och nej, det blir inte de sista 200 sidorna i De välvilliga och inte heller Rynells Hitta hem. Så där nästan mot min egen vilja letar jag istället fram en sån där Deckardrottning ur hyllan, nämligen Marie Jungstedts I denna ljuva sommartid - en så kallad gotlandsdeckare. I baksidestexten står det, i ett citat från Falu kuriren att denna bok "fyller alla kriterier på en god kriminalroman". Detta bekräftar det jag redan tror om denna deckare. Det ska sägas att jag tycker om att läsa deckare. Om de är bra, vill säga. Deckardrottningarna har jag hittills inte givit en chans, inte någon av dem. Vet egentligen inte riktigt varför, för eftersom jag inte läst någon av deras verk borde jag ju heller inte tycka att det är uselt. Men nu tänker jag ta reda på vad jag egentligen tycker. Så är det.
Jag släcker sänglampan på sidan 42. Då har följande hänt: en semestrande gotländsk familjefar, Peter Bovide (!) blivit skjuten sönder och samman på Sudersands camping, gotlands tv-reporter, Johan Bergh (som har ett urspårat förhållande med Yvonne Winarve (!) med team vrider förtjust sina händer, kriminalkommisarien Knutas (!) befinner sig på semester och hans kvinnliga ställföreträdare får rycka in, och - Bovides kompanjon berättar om att offret känt sig förföljd och fått konstiga samtal. Platser och gatunamn, hittillls förutom på Fårö även i Slitetrakten och Visby, är förstås viktiga. Alis kiosk, bara en sån sak. Här ska läsaren känna igen sig och veta var han/hon är - men inte genom miljögestaltningar, läsaren har ju ändå varit där! Chablonerna haglar, krumma vindpinade tallar, trängs med svarta fårskockar, utslängda gårdar byggda av gotländsk kalksten, enbuskar och jodå, en och annan sork (läs snubbe, typ). Ja. Detta på 42 sidor. Klart att det inte finns plats för så mycket mer än informerande. Och det veerkar ju inte heller behövas. Drottningtronen kan nås ändå, eller kanske just därför. Nåja, nu ska jag inte döma hela historien på bara 42 sidor. Jag återkommer i frågan.

Jag läste ut Elisabeth Rynells roman Hohaj igår. Onekligen en stark läsupplevelse. En kärlekshistoria, eller egentligen flera. Men det är sannerligen ingen historia om den där kärleken som övervinner allt, utan snarare en berättelse om kärlekens omöjligheter. Och den lämnar mig med en malande sorg över livets korthet, en vrede över ondskans alla segrar - samt den djupare frågeställningen om vad ondska egentligen är för något. Ett skrikande varför i den soliga aprildagens skarpa ljus.
Hennes nya roman Hitta hem väntar på mitt nattygsbord. Jag kommer att närma mig den med viss försiktighet...

Grattis till Ida Linde, författarkollega på Skrivarakademin, till fina recensioner för Om jag glömmer dig blir jag en annan! I svd:s recension får jag även veta att Ida Linde var fotbollsspelare, innan hon började skriva böcker. Där ser man.
Nu ska jag gå ut i vårgasset för att överblicka skadorna på sonens moped, efter vurpan igår kväll. De kroppsliga skadorna har redan inventerats och tagits under omvårdnad, och trasade kläder kasserats.
Alla ni som har barn som kör moped: se till att de kör i skyddskläder!!!

Drömde om djur i natt, hästar och nötkreatur. En tydlig bild av en enslig gård intill en regnfuktig landsväg. Natt. Boningshus i trä. Två våningar. Ladugård intill, omgärdad av en vallgrav med bro över. Någon form av katastrof var i antågande. Men vilken? Djuren behövde släppas fria, först nötkreaturen, kor, tjurar och kalvar, som rusade över bron och ut på landsvägen i klumpig flykt, därefter hästarna, med glänsande skimrande kroppar och manarna flaxande i vinden, musklernas smidighet. En och annan bil som tvärnitade, med tjutande bromsar, och kryssade sig igenom. Inget mer. Kanske vaknade jag?

Man kan se drömmar som brev från de okända djupen inom oss, säger Lars Åke Lundberg, präst, författare, terapeut och trubadur, adresserade till vårt mer medvetna jag, och vi kan välja att öppna dem eller låta dem förbli olästa.

Religion är till för dem som är rädda för helvetet, andlighet för dem som har varit där.

Mitt första möte med Lars Åke Lundberg var på S:t Lukasstiftelsen på Gotland. Han talade kring andlighet i böcker och utgick bland annat från en scen ur Emil på Lönneberga, av Astrid Lindgren. Emil och drängen Alfred badar tillsammans. Det är i kvällningen. Den lilla sjöns vatten är mörkt och stilla. Näckrosorna, vars stjälkar sträcker sig ner i det okända djupet, lyser i dunklet. Det är en stund av andakt. Inte många ord sägs, men de som sägs är av djup betydelse:

- Du och jag, Alfred, säger Emil.

- Ja, tror jag det, du och jag Emil, svarar Alfred.

I tidningen läser jag att Gardell ska rädda Gud. ”Men ibland kan jag känna, som någon sa, att det är mitt uppdrag att vrida Gud ur ­händerna på idioterna.” Jo, jag tackar. Men vem ska identifiera vilka de där idioterna är, undrar jag oroligt. Gardell själv, eller? Och klarar sig inte Gud utan Jonas Gardells hjälp, ja, då blir jag verkligen mörkrädd.

Något som kan skingra sådan rädsla: lyssna.

Idag är våren verkligen här, med full kraft. På förmiddagen, när jag sprang min vanliga runda, var skogen förvandlad! Blåsippor hade skjutit upp ur fjolårslöven, hasseln hängde i klasar, fåglarna drillade som tokiga, vattnet porlade och rann. Rena trolleriet! Och hur lätt var det inte att springa utan dessa extralager av kläder!

Varje gång jag ser blåsippor så längtar jag till den där ön i Östersjön och det fantastiska blåsippsmattorna där. Första gången jag upplevde dem visste jag knappt inte hur jag skulle hantera det: detta överflöd, detta slöseri!

”Att förtrollas – ingenting är enklare. Det är ett av markens och vårens äldsta trick: blåsipporna. De är på något vis oväntade. De skjuter upp ur det bruna fjolårsprasslet på förbisedda platser där blicken annars aldrig stannar. De brinner och svävar, ja just svävar, och det beror på färgen. Den där ivriga violettblå färgen väger numera ingenting. Här är extas men lågt i tak. `Karriär´ - ovidkommande! `Makt´ och `publicitet!´ - löjeväckande! De ställde visst till med stor mottagning uppe i Nineve, the giordo rusk ok mykit bangh. Högt i tak – över alla hjässor hängde kristallkronorna som gamar av glas. Istället för en sådan överdekorerad och larmande återvändsgränd öppnar blåsipporna en lönngång till den verkliga festen, som är dödstyst.” (Blåsipporna, Tomas Tranströmer)

Solen gassar över förorten. Dottern trippar ut i sina pumps. Sonen undrar om det verkligen behövs jacka. Jag, som är gammal och förståndig, säger att jo, det behövs. Man ska vara försiktig med vårens kalla vindar. "Än får du gå med båd strumpor och skor, än är det långt till vår, säger mor". En kompis till mig, manlig sådan, behåller alltid långkalsongerna på till 1:a maj, oberoende av väderlek. Ja, då slipper man fundera. Även om det hänt att det är riktigt vinterväder denna dag.

Livet är en sjukdom med dödlig utgång, läser jag i Tommy Hellstens bok Ju mindre du gör desto mer får du gjort. Det är därför det finns religioner, menar han - och jag är nog benägen att hålla med honom. Religionen är ju (i bästa fall?) svaret på frågan om livet. Döden är påminnaren, vilket ju manifesteras runt om i våra kyrkor med orden "en ny påminnelse om vår dödlighet..."
Hur ska man kunna leva livet fullt ut med vetskapen om att det när som helst kan upphöra?
Det går inte att förhålla sig till livet utan att förhålla sig till döden, även om säkert många försöker.

Tala om döden – Det är också ett av de råd som Yalom ger till tverksamma terapeuter: eftersom det hör livet till; att inte tala om döden blir att utestänga en viktig existentiell del av livet (ytterligare skäl till egenterapi för terapeuten!). Ska vi föra viktiga samtal om livets mening kan vi inte skygga för döden och den realitet som den utgör och innebär i alla människors liv. I samtal som på olika sätt innesluter tankar och erfarenheter om döden finns, tror jag, också en kunskapskälla att ösa ur, eftersom – bekant – vårt förhållningssätt till döden återspeglar hur vi lever och vice versa.

Det är också en av de stora skillnaderna mellan liv och gestaltat liv. Personer i böcker kan förvisso dö och gör inte sällan det, men om jag börjar om från sidan ett så lever de igen. Ett slags uppståndelse, gång efter gång - om än med dödlig utgång.

"Tänk dig om du skulle leva med en spion... hur coolt är det?", säger Ulf Lundell apropå konflikten mellan familjeliv och författarskap. För er som missade Babel på svt igår, kolla på webben - där finns även den oklippta intervjun! Ulf Lundell talar om sociala fiaskon, skrivmaskiner och förhållandet till döden. Dessutom väljer han att spela - av alla tänkbara låtar - min egen favoritlåt Human. Lite fånigt förstås, men på något sätt gör det mig glad.
Jag lägger genast in en förhandsbeställning på hans nyskrivna pjäser också. Är jag på väg att bli en förhandsbeställare tro?
Igår kväll åt jag middag tillsammans med en gammal vän, som det heter. Vi var på persiskt restaurant och åt kungligt gott. Hon fyller 60 i sommar, och är alltså jämngammal med Lundell. Vi träffades, hon och jag, i Rucklet på Högbergsgatan, där hon bodde i ett av gårdshusen då jag flyttade in. Senare blev vi grannar, vägg i vägg med varandra. Vi pratade allvar och festade och hyrde sjöbod på Gotland och åt en väldig massa kokta rödbetor ihop. Rödbetor, det var även en av ingredienserna i den persiska (?) maten. Att börja närma sig 60 fanns inte på kartan. I den mån jag tänkte på 60-åringar så var det som på ett slags halvdöda individer utan känslor. Med ena benet i graven. Jag hade ännu inte insett min egen dödlighet. Ulf Lundell hävdar i den där intervjun att man tänker mindre på döden vid 60 än vid 50, och att tanken på den inte längre är så farlig.
Vart tar livets alla dagar vägen? Alla planer man gjort upp. Alla drömmar man tänkt sig att förverkliga. Och - inte minst - allt det där andra som liksom händer istället, allt det man aldrig räknade med, aldrig drömde om, eftersom det ju inte går att föreställa sig sådant man inte vet något om. Kort sagt. Livet.

"Livet kommer alltid att förbli olevt," säger Ulf Lundell i intervjun. Ja, i någon bemärkelse är det väl så.

Nästa person som intervjuades i Babel var den mer och mer upprört viftande Jonas Gardell. Men vad är det frågan om? Han tycks på allvar tro att han har kommit på något alldeles nytt om såväl Jesus som historisk person som om kristen tro och dess bekännelse ur teologiskt perspektiv. My God!

Siri Hustvedt och Lisa Ekdahl

Två saker att se fram emot:
Snart kommer Siri Hustveds nya roman, Sorgesång, ut - något som jag längtat efter alltsedan jag läste hennes föregående, Vad jag älskade. Jag skyndade mig att förhandsbeställa - ja, inte för att jag tror att jag skulle bli utan bok om jag lät bli, enkom för att få den i min hand så snabbt som möjligt. Har likaså bokat ett exemplar av Lisa Ekdahls nya platta, Give me that slow knowing smile, vilken borde droppa ner i lådan precis när som helst.
För övrigt tänker jag över några andra, mer svåruppnåeliga saker.
Sommargotlänning. Jag är på Gotland större delen av somrarna, betydligt längre än vad många sommargotlänningar är. Men detta faktum kvalificerar mig inte för titeln.
Intellektuell. Vad krävs för att bli en sådan? Tror inte att jag uppfyller kriterierna, vilka de nu är.
Bloggare. Hur mycket ska man blogga för att bli en sådan?
Jag vet inte, men jag har en känsla av att pengar är av viss betydelse i samtliga tre fall.
Osäker på om det är något att stå efter (inte pengar, titlarna) men ändå.

Till sist: Vilket är aprilskämtet? Att 5,7 miljarder delats ut i bonusar till utvalda personer på de svenska storbankerna, eller att SL kommer med ett nytt vip-kort vilket ger innehavaren förmåner som garanterad sittplats och förtur vid busshållplatser?