sol och värme-uppehåll

Bloggen har tystnat, som ni märkt. Och jag känner att det får bli så. Så här års är det för mycket annat som pockar och drar... man vill vara ute, strosa i skogen, cykla till undangömda rastplatser, slappa på balkongen, sitta på uteserveringar...
Vi hörs när andan faller på och tid gives - eller som man säger på Gotland: Jag kummer när jag kummer...
Glad vår!

Inspirerad av Gunillas inlägg...
Nuförtiden går utflykterna inte till de stora skogarna utan till shoppingcenter. Människor upplever skogen som en all otryggare plats, läste jag för en tid sen. Vem vet vad som kan hända där, bland småkryp och stickiga buskage... När jag var barn var skogen - och ängarna - fyndplatser. Jag ville hitta den allra första tussilagon, blåsippan, vitsippan, gullvivan, liljekonvaljen... Jag ville hitta det bästa hallonsnåren, blåbärsrisen, lingontuvorna. För att sedan stolt bära hem. Se, vad jag hittat! Vet dagens barn ens vad blommorna heter? Och vem orkar ut för att plocka bär bland alla kryp och läskiga ormar. Det finns ju att köpa, djupfryst, förresten. Matsäck? Nej tack, varför bära ut maten i skogen? När jag blev äldre plockade jag svamp. Jag minns den där speciella svampblicken, hur den liksom sökte och läste av... Lyckokänslan när den fann vad den sökte. De guldgula kantarellerna!
Söndag i shoppingcentret. Blickar söker, läser av. Händer nyper och smeker. Nu hembärs istället Fynden från butikerna. De verkliga reafynden (50% på rean) eller det där plagget som... ja, som jag bara måste ha... Rastplatser. Trötta ungar. Pengar (som behövdes till annat) som liksom bara försvunnit. McDonalds, Waynes coffee. Trygga platser. Utan insekter. (Men se upp - sist jag besökte Waynes råkade vi utför ficktjuvar. Min kompis blev av med sin plånbok och när vi talade med personalen suckade de bara uppgivet och sa att det tyvärr hörde till vanligheterna...ett par gånger om dagen, minst, sa de)

söndag...

...och jag är i stort sett ledig. Solen gassar. Vår i luften. Jag tänker att man borde göra en utflykt. Det gjorde vi när jag var barn. Med korv att grilla, en lång stapel limpmackor med stekt ägg, termosar med choklad och kaffe. Vi packade in oss i folkan, pappa och mamma och ett antal barn. Och så taxen Pim, hon som dog av en överdos choklad. Vi åkte till ställen som Björkvik, Paradiset, Lida eller rent av Nynäs havsbad, parkerade bilen och marscherade iväg på själva utflykten. Vi gick ett spår alternativt sökte oss fram på egna stigar. Gladast för själva promenerandet var nog Pim, som gjorde ideliga avstickare från stigen och sprang så öronen stod rätt ut i vinddraget. Höjdpunkten var matrasten. Pappa gjorde upp eld, vilket brukade ta sin tid och aldrig riktigt ta sig. Vi åt sotiga korvar, kalla inuti, av hjärtats lust. Och fyllde på med äggsmörgåsar.
Ibland gjorde vi utflykter tillsammans med en annan familj, i två bilar. Jag minns en sådan färd, i ösregn. Det hade regnat redan då vi packat in oss i bilen, men min pappa var övertygad om att det skulle upphöra bara vi sökte oss till kusten. Det gjorde det nu inte. Regnet bara ökade. Men skam den som ger sig. Vi styrde kosan hem till den andra familjens lägenhet i stan och där hade vi vår picknick på vardagsrumsgolvet. Dock utan försök att göra upp eld.
Ja, jag ska nu göra mig helt ledig, dvs läsa de texter som ligger i en liten hög framför mig. Och sen så... vem vet...

ord...

... och som ett botemedel på min ordtorka har jag nu beställt Tranströmers samlingsvolym...

ordtorka

Jag har drabbats av ett slags ordtorka. Vad ska jag skriva här, och varför? Eller kanske ordtrötthet. Alla ord som sägs och skrivs... vet inte riktigt vad jag har att tillföra. Tala är silver... eller? Startade en ny skrivkurs i tisdags. Upplevde en viss trötthet inför det, men - som det brukar vara - försvann denna trötthet när jag väl stod inför gruppen: åtta, fram till dess okända, ansikten. Entusiasm. Lust. Längtan efter att, ja just det, formulera sig, finna ord, bilda meningar och foga dessa meningar samman till ett slags subjektiv sanning om livet, världen, människan... Det är ju fantastiskt. Hoppingivande. Min egen lust, längtan, känsla av nödvändighet efter att formulera mina specifika erfarenheter simmar omkring i ett vattendrag någonstans... som glimmande fiskar i ett mörkt vatten rör sig fragment av skeenden och sammanhang. Vet inte om jag har tålamod nog att ge mig i kast med det på allvar, och just tålamod är den avgörande faktor som skiljer en författare från en människa med författardrömmar, som avgör om det kommer att bli en bok av det hela. Om det nu är det jag vill. Jo, förr eller senare, så. Vidare måste man kunna prioritera och för att göra dessa prioriteringar måste man äga passionen. Lusten. Tillfredsställelsen i att. Och tiden. Ekonomin... När jag för många år sedan deltog i en debutantkurs på Biskops Arnö sa en av lärarna, poeten Sandro Key Åberg, att han hade ett och bara ett gott råd att ge till den som ville vara verksam som författare och detta råd var: "gift er rikt". Å andra sidan har fantastiska böcker skrivits av fattiga människor. Och av heltidsarbetande småbarnsmödrar.
Till sist vill jag tipsa alla skrivsugna vänner om min kollega, Sören Bondesons, nya bok: "Konsten att döda. Så skriver du en kriminalroman." Den handlar ingalunda endast om hur man ska bära sig åt för att få till just en kriminalroman, utan också - och kanske framför allt - om vad som krävs för att lära sig skriva, i bemärkelsen skriva en skönlitterär bok och hur man ska kunna slutföra det...

ordspråk

Funderar över det där med ordspråk, en del är ju rätt korkade, som liga tvetydiga. Ett fåtal klockrena. När blir något ett ordspråk? Någon säger något klokt och så småningom är det i var mans mun. (Ahlgrens bilar, snart i var mans mun) Jag efterlyser nya ordspråk. När jag tänker och letar i min hjärnas gamla hårddisk dyker det bara upp sånt här, flertalet rätt tvivelaktiga:

Bättre fly än illa fäkta.
Där brännvinet rinner in, där rinner vettet ut. (jo, visst är det så)
Tala är silver - tiga är guld. (?)
Bättre en fågel i handen än tio i skogen.
Inte kan en blind leda en blind.
Ett äpple om dagen, rensar magen.
Skrattar bäst som skrattar sist.
Man ska inte kasta sten om man sitter i glashus.
Man ska inte gå över ån efter vatten.
Gräset är alltid grönare i grannens trädgård.
En vis man vet att han inget vet.
Den som lever får se, (förvisso)
Sent ska syndaren vakna.

Jag vill ha fler, bättre, mustigare, roligare och troligare! Förslag önskas.
Sen söker jag på www.livet.se och hittar genst ett jag gillar:
"Om du ständigt citerar visdomsord blir du själv ett talesätt." (Thomas fuller 1608-1661) Men vem är Thomas Fuller? Ingen aning.

nätet

Det där med internet och sociala sajter har sina ljusa sidor. För någon vecka sen fick jag ett mejl. Det var från en tillfällig "nätvän", om man kan säga så. Vi fann varandra på en sajten "Vilda webben", och vips - befann vi oss i djupa diskussioner och livet, kärleken och döden; ett intensivt umgänge som sedan, av olika anledningar, rann ut i sanden. Det här var 2002. Långt före facebook´s tid. Vilda webben var (är?)en sajt i syfte att bekanta sig med nya människor, hitta likasinnade, eller inspirerande oliktänkande, snarare än en sida för dejting eller att utgöra ett socialt mingelrum. Hur som helst hörde denne vän av sig nu efter nio år. Hon hade hittat en bunt utskrifter av vår kommunikation, googlat och hittat mig.
Och idag sågs vi för första gången. Rätt nervöst, faktiskt. Lite pirrigt, rent av. Jag hade ju inte ens sätt ett foto av henne. Det hade ju tyckts oss som om vi hade så oändligt mycket gemensamt - i bakgrund, uppväxt, intressen, personlig tematik och problematik... Kanske skulle vi nu, efter nio år och för första gången live, inte hålla måttet?
Vi träffades utanför min mottagning. Hon satt på en bänk i solen. Klart att det var hon! Inget tvivel, om saken. Vi kramade om varandra och uppsökte ett lunchhak i närheten. Och där pratade och pratade och pratade vi, och så där mest hela tiden kunde vi båda instämma: ja, exakt dom erfarenheterna kunde vi känna igen oss i, de upplevelserna hade vi båda haft, de strapatserna upplevt, den smärtan, den glädjen, den boken... Tusen saker kvar att prata om när vi skildes åt. Ibland är livet verkliga möten!

Måndag...

...igen? Hur kommer det sig att det så ofta är just måndag? Under förmiddagen har det varit textdiskussioner med Skrivarlinjens andraterminare. Det är sista veckan av det Självbiografiska blocket och flera bra och starka texter har skrivits. Alla människor har en berättelse, ja, absolut. Det gäller "bara" att våga berätta och att öva på hur. Jag har sagt det förut och jag säger det igen - i författandet måste man våga sig på att ta risker, man måste ut på den hala isen, den tunna isen, uppför det höga berget, ner i de mörka gruvgångarna. Det välbalanserat normala gör ingen gripande roman. Lugnet gäspar man över. Såvida det inte förebådar den analkande stormen. Nu på eftermiddagen ska vi tala om Paulruds "Fjärilen i min hjärna" och Wijkmarks "Stundande natten", som exempel på bearbetande litteratur med existentiell tematik, faktiskt den mest basala av all existentiell tematik: Livet har ett slut, kort och gott.
Andra böcker som lästs och diskuterats under blocket är Gunilla Linn Perssons "Sagan om mig själv", Eklunds "Varulvsvalsen" och Didions "Ett år av magiskt tänkande".
Nästa vecka börjar terminens sista block, Litteratur och samhälle. Så har ett år gått, igen. Och snart är det dags för intervjuarbetet inför nästa års Skrivarlinje. Snart är det sommar. Men först påsk, vår och deklaration, och den där magiska doftande tiden mellan hägg och syrén, tid för koltrastdrillar och galna näktergalar, den där perioden som har en tendens att vara över innan man hunnit insupa den. Det borde införas ett "Mellan-hägg-och-syrén-lov", tycker jag.

dans, dans, dans

Lördag, söndag har gått i dansens tecken. Helgkurs under ledning av Paja och Madelon Milić med danser från forma Jugoslavien, snabba med en massa turer och långsamma, vackra, gungiga. Roligt!
Dessutom danskväll igår, så: sammanlagt runt tio timmars dansande, vilket känns i fötterna.
Naturligtvis glömde jag att ställa fram klockan innan jag somnade, vilket betydde snabbrush iväg i morse, efter att jag kastat en blick i morgontidningen och läst "du har väl inte glömt...." ja, just det.
Nu väntar en ny vecka. Sommartiden ger ljusare kvällar, nu, vid halvåtta, börjar det skymma.

Bilden ovan är från Internationella folkdansklubbens "Vårsprall" 2010. Nu tränas det som bäst för Vårsprall 2011. som går av stapeln den 14:e maj, 12:00 i Björns trädgård och 14:15 på Sergels torg.

böcker...

Och nu blev det riktigt, riktigt svårt. Vilka är egentligen de där verkligt stora, omskakande läsupplevelserna? Känner mig inte på långa vägar nöjd med mitt urval, men kan inte sätta fingret på vad som egentligen fattas. Men det borde finnas fler! Det måste finnas fler! Hur många böcker har jag inte läst i mitt liv (hisnande tanke)?
Sara Lidman berättade en gång att innan hon börjar läsa en bok så slår hon upp den på tre slumpmässigt valda ställen, läser en sida på varje rad och: "om det inte är någon av dessa rader som griper tag i mig så skulle jag aldrig komma på tanken att läsa den". Hårda bud...

Dostojevskij - Brott och straff
Ljungqvist - Paula, Sörj dina träd
Sandemose - Varulven
Hesse - Steppvargen
Mann - Bergtagen
Castaneda - Samtalen med Don Juan (m fl)
Morante - Historien
Haushofer - Väggen
Bibeln
Herzog - Att gå i kyla
Ahlin - Din livsfrukt
Moberg - Din stund på jorden
Lundell - Jack
Kundera - Varats olidliga lätthet
Tunström - Juloratoriet

Smältvatten...

Idag har jag kvällskurs och är ledig fram till dess. Vädret är milt. Gatan utanför mitt fönster är en sjö av smältvatten. Inte mig emot. Jag känner mig redo för vår.
Som barn älskade jag ordet vårvinter. Vet inte varför, men fann det på något vis magiskt.
Min kropp värker på kända och okända ställen efter helgens löpning och gårdagens intensivdansande. Ska låta den vila ett par dagar.
På facebook växer en tråd gällande filtips. De där riktigt ruskigt bra filmerna, vilka är de?
Cinema Paradiso
En kvinnas doft
Det stora blå
Zorba
Midnight Cowboy
Mandomsprovet
Döda poeters sällskap
(är jag fast i det förflutna, typ? finns det inga senare)
Breaking the waves
Den engelska patienten
(nja, inte precis nya, de heller)
21 gram
The eternal sunshine of a spotless mind
(... får tänka vidare, kanske krävs det några år innan det visar sig om en film verkligen är en sån DÄR FILM)

Nu ska jag ägna mig åt textläsning och hoppas på att också hinna med en promenad innan det blir dags att åka till jobbet

lista,

ja, ännu en... och denna lista tog form i mitt huvud under dagens löparrunda (Söderbysjön runt också idag, men motsatt håll. för variationens skull...) då jag närmade mig, en kvinna som promenerade på Hellasgårdens 5-kilometer. Hon hade något oformligt grönt på ena axeln, kanske en vågad designkappa, tänkte jag, säkert av det mer exklusiva slaget. Men när jag efter en liten stund var ifatt henne såg jag till min förvåning att det var en livs levande grön papegoja som satt där, för säkerhets skull, bunden med en lika illgrön lina till sin ägarinna.
Därifrån till mina djur:
Katten Kvirre, en katt som bara kom och efter stort tjat från min sida fick stanna kvar hos oss i villan i Huddinge. Han var med om många strapatser. En dag kom han hem med avhuggen svans - den ena delen hängde bara kvar i en liten slamsa och fick avlägsnas och kvarvarande stump bandageras. En annan tappade han pälsen - ja, verkligen: hela pälsen, och var under ett antal månader en skyddslös nakenkatt. Det måste ha varit en prövning för alla i familjen, eftersom hans rumsrenhet under denna period var som bortblåst. Åter en annan kom han hemhoppande på tre ben. Den ena tassen var rejält skadad och sköttes omsorgsfullt av mig under minst ett år innan den tillslut läkte. En gång vägrade han att komma fram när vi skulle åka hem efter en helgvistelse i vårt sommarhus vid sjön Tisnaren. Jag grät floder hela vägen till Stockholm. Hoppades på att han skulle vara tillbaka nästkommande helg, men inte. Men den fjärde helgen dök han plötsligt upp, jamande utanför fönstret, illa tilltufsad och mycket hungrig. Så småningom blev han sjuk. Då hade många år går och jag hade hunnit flytta hemifrån. Det blev min uppgift att ta honom till Bagarmossens djursjukhus för avlivning.
Taxen Pim. Hon kom till oss lite slumpartat kort efter att Kvirre kommit. Vänner till mina föräldrar hade skaffat henne, men upptäckt att de var allergiska. Pim och Kvirre blev goda vänner och delade mellan varven korg. Med åren blev hon gammal och trött. Dödsstöten kom en natt då någon glömt en chokladask framme, vilken hon glatt satte i sig till sista pralin.
Undulaten Nils - men jag är rätt säker på att en Nils dog och en ny införskaffades utan min kännedom under en sommar när en granne tog hand om honom. Nummer två trillade en natt av pinn, och jag insåg verkligheten bakom uttrycket: jag fann honom på burgolvet, stel och stendöd.
Katten Lukas som bodde hos mig på Ringvägen. En halvgalen, mycket vacker katt, som anföll ett flertal av mina gäster. Han vägrade flytta med mig till Högbergsgatan och lät sig helt enkelt inte infångas. Jag återvände många gånger och lockade på honom, utan resultat. Öde ovisst.
Bullterriern Gideon. En stor kärlek. Högt älskad, fortfarande saknad.
Den blågula aran Emma. Hon kom till mig som liten unge och blev helt tam. Hon sov gärna bredvid mig på huvudkudden, nedsjunken på "mage" och älskade att rulla över på "rygg" med "tassarna" rakt upp och bli kliad på magen. Hon blev dock helt olycklig och själssjuk när jag fick mitt första barn och jag tvingades göra mig av med henne. (Emma, Gideon och Nils kamperade ihop under ett antal år, goda följeslagare, riktiga familjemedlemmar!)
En hel radda med katter under de år jag bodde på landet, de flesta överkörda.
En massa fiskar.
Hunden Micki, en ostyrig blandrashund (healer/cocker spaniel)med världens varmaste bruna ögon, som av olika skäl fick byta ägare då vi flyttade från Gotland. Då hade han ätit upp ett antal säkerhetsbälten i min bil, samt ett par byxben på en middagsgäst - och givit oss oändligt med kärlek.
Jag har också delat bostad med en orm, men denne tingest utvecklade jag inte någon närmare relation till.

Jag inser att jag skulle kunna skriva många historier om var och en av dessa mina djur, fiskarna kanske undantagna... men att detta kanske inte är det rätta forumet för något sådant.

Det där speciella, liksom genomskinliga, vårsolsljuset! Som en skarp påminnelse om allt det som man saknat under vintermörkrets täcke. Efter frukosten sprang jag Söderbysjön runt. Smältvatten, fågelkvitter och min bultande puls, allt i samklang! Nu ska det bli varmare, utlovas det, med temperaturer upp mot tio plus! Jag har bokat en resa till Grekland i sommar. Till Samos, Greklands gröna ö. En ö med mycket skog och vatten, enligt reseförsäljaren: "Det påminner lite om naturen i Nackareservatet." Jahaja. Det är ju min skog det. Och den älskar jag. Så varför inte stanna hemma då? Jag tänkte på det när jag sprang. Den där skogen. Men trettio grader varmt. Och fuktigt. Och omgivet av det turkosa havet. Och en massa trevliga tavernor, med grekisk mat och retsina.
Spänt läge i världen. Ska Egeiska havet bli en krigsplats? Kan de överhettade kärnkraftverken kylas ner i tid? En dov oro i bröstet.
Den kommande veckan ska bli lite lugnare än den föregående hoppas jag. Jag har nu inte skrivit på vad det nu är på över en vecka - och jag vet faran med det; hur lätt det är att tappa bort någonting. Ett risktagande. I dagens DN kan man läsa om trenden att skriva självbiografiskt. Min kollega Inga-Lina Lindqvist intervjuas. Och Jan Henrik Swahns "Mitt liv som roman", recenseras.

Om sannolikhet

Nyheterna. Sällan har det varit hemskare att titta på nyheterna än under den senaste veckan. Japan har över femtio kärnkraftverk. Radioaktiv strålning är farligt. Det vet man. Om någonstans, så i just Japan.
Så lätt att inbilla sig att det finns något sådant som kontroll över farligheter. Myndigheterna kontrollerar. Myndigheter försäkrar. Experter försäkrar. Säkerhetssystem upprättas. Vallar mot flodvågor byggs. Kärnkraftverk byggs. Man får ta risken. Och experterna försäkrar ju. Ingen fara! Vi vill så gärna tro, men innerst inne vet vi ju ändå att vissa saker inte går att kontrollera. Att olyckor händer. Hur osannolikt det än är.

fullt upp...

Att ha "fullt upp". I vårt samhälle är väl det ungefär så bra det kan tänkas bli: "Hur är det?" "Jo, tack. Fullt upp."
Den här veckan har jag fullt upp. Pressat program. Från tidig morgon till sen kväll. Jag tycker absolut inte att det läget är det bästa tänkbara. Jag lunkar hellre än rusar. Äter frukost i lugn och ro. Och inte klockan sex. Ja, ja. Tanken var inte att klaga. Faktum är ju att det som gjort veckan så fullspäckad är mitt eget beslut. Inget jag varit nödd och tvungen till. Tvärtom. Nämligen två heldagar med Jeffrey E. Young, rektor för the Cognitive Therapy Centers of Ney York and Connecticut, liksom även för Institutet för schematerapi i New York. Fullspäckad med erfarenheter och kunskaper som han frikostigt delat med sig av. Ämnet: schematerapi för par. Jag önskar att alla par (inklusive det par som jag själv är en del av) fick tillfälle att gå schemafokuserad parterapi - att på djupet begripa de egna, och partnerns djupaste emotionella behov, och få redskap och övning i hur man kan tillgodose dem. Läkande och växande.
Idag har jag haft textsamtal med Skrivarlinjen, år 1, på förmiddagen. Därefter lunch på café Hurtig, ett av mina favoritställen. Eftermiddagen har jag varit på mottagningen.
Torsdag och fredag kommer att bestå av textsamtal med Skrivarlinjens 2:or, dans, arbete på mottagningen samt möten med två olika grupper i Terapeutiskt skrivande. Varierat och spännande. Freud lär ha sagt att de två viktigaste sakerna för oss människor är andra människor (relationer) och arbete (något viktigt att uträtta).

Om Black swann: Tveklöst en stark film, nästan lite väl (mag)stark, skulle jag vilja säga. Onödigt mycket skräckeffekter, för min smak. Under vissa scener satt jag och stirrade ner i mitt knä. Den kändes helt enkelt lite överdriven, den kuvade och starkt hämmade dottern/ballerinan, den riktigt störda vakande modern, den på operabaletten härskande avundsjukan/bitterheten/elakheten... Men en hollywoodproduktion är en hollywoodproduktion. Och Svansjön är ändå alltid Svansjön. Scenografin mästerlig. Dansen likaså (hur i all världen har Natalie Portman kunnat lära sig att dansa så???) och till det starkt teatraliska uttryckets försvar kan sägas att filmen ju faktiskt är en tolkning av Svansjön - som handlar om en uppsättning av just Svansjön. Svansjön i Svansjön alltså.
För övrigt är det lite svårt att förstå att man (jag) faktiskt orkar bry sig (mig) om the Black Swann så här i skuggan av katastrofen i Japan. Men det är liksom för stort att skriva eller säga något om. För ofattbart. Obegripligt. För svårt och så fruktansvärt att ord inte finns tillgängliga.
Måndag och tisdag ska jag delta i seminarium/workshop med Jeffrey Young. Det ska bli fantastiskt spännande. Hoppas återkomma om detta.

spådom

... Dahlströms Spådom är nu utläst - det tog sin tid... En högst märklig roman. Tre livsöden, tre djupt subjektiva perspektivpersoner, alla outtalat märkliga, lite konstiga, fobiska, kritiska, känslokalla. Dahlström kryper så nära in i dem att just denna sida blottläggs, obarmhärtigt. Att läsa Spådom är att vara totalt närvarande. Jag brukar säga att vi läser romaner för att få en liten aning om hur det skulle kunna vara om vi vore någon helt annan än den vi nu är. Att vi förstås aldrig riktigt kommer att få veta, men dock: en aning! I Dahlströms roman är jag mycket nära denna erfarenhet, och erfarenheten är - i dessa tre fall - obehaglig. En undangömd sida av det att vara människa. Dahlström förklarar ingenting. Han litar till 100 % på sin läsare och när romanen slutar är det i ett slags totalförvirring. Vad har jag egentligen varit med om? Vad är det för märklig gåta som belyses. Hans text lämnar en inte ifred, lämnar ingen ro och när jag läst de sista sidorna som på något sätt ändå knyter ihop alltsammans (men hur?) är det på sätt och vis ett slags befrielse. Jag förstår inte hur han har lyckats skriva den här romanen. Har han vetat vart den är på väg? Vad han vill med den? Jag tänker mig det som en undersökning, inåt. Och själva handlingen - intrigen, framåtrörelsen - finns i utmarkerna.

Lev som du vill...

...och inte som du lärt dig - eller: reinventing your life! Jag har förmodligen nämnt den förut, men vill göra det igen. Yeffrey Young, fil.dr, psykolog och grundare av den sk schematerapin, och tidigare verksam vid Arnold Becks (grundaren av den kognitiva terapin) institut, har tillsammans med Janet S. Klosko, samlat sina erfarenheter från schematerapi och sammanställt något så ovanligt som en "självhjälpsbok" som bygger på långvarig klinisk verksamhet. I svensk översättning (av Mia Östlin) kom den först förra året, femton år efter utgivningen.
Schematerapi är en vidareutveckling av traditionell kognitiv beteendeterapi med starka influenser av gestalt- och affektterapi, sam av anknytningsteori.
Vi människor har ett antal emotionella grundbehov. Om dessa bemöts på ett icke adekvat sätt, när vi är små och hjälplöst utelämnade till de vuxna som ska ta hand om oss (anknytningspersoner), kommer det att ge upphov till behovsfrustreringar. Barnet får så att säga själv ta hand om sina behov, efter bästa förmåga - vilket inte är mycket, eftersom barnet (ännu) inte är utrustad med någon sådan förmåga. Det "synliga" (men ibland svårupptäckta) resultatet i vuxenålder är olika former av destruktiva livsmönster.
Nästa vecka kommer Jeffrey Young till Stockholm för en tvådagars workshop i hur man kan använda scematerapi för parrelationer. Regi: Kognitiva institutet. Denna workshop är också ett av utbildningsblocken i institutets schematerapiutbildning, vilken jag har den stora förmånen att delta i. Ser fram mot dessa dagar med spänning!

Lill Lindfors - En Man I Byrån

kvinnodag?

Ja, det är nog bra med en sån, men borde inte alla dagar vara kvinno- (och mans-)dagar. Människodagar. Jag tänker på den gamla "Röda fjädern-boken" - och jag förstår att inte många vet vad jag syftar på, eftersom det var HUR LÄNGE SEN SOM HELST som man tittade på Hylands Hörna och Röda fjädern-insamlingar, och ja, till och med beställde denna (lysande!) bok, med dagsverser för varje bokstav.
"Vänlig vecka fort förgår, bättre vore vänligt år."
Och nu när jag formulerat denna dyker det förstås upp en hel radda andra, som:
"Nyckelbarnet sa till pappan, far, jag såg din fru i trappan." (Ja, det var då det, på 60-talet) Eller den fantastiska: "Älgen ensam satt och log, i en sönderskjuten skog." (Och det var före Hälge, det) Och: "Fans är popidolens svans, fanns ej fansen han ej fanns."
Idag skiner i alla fall solen på alla tjejer, killar, kvinnor, män, tanter, farbröder, gummor och gubbar, i alla fall här i Stockholm.
"Åh, åh, åh, tjejer, åh, åh, åh, tjejer, vi måste höja våra röster för att höras..."... och idag kommer Åsa Mobergs självbiografiska roman "Kärleken i Julia Anderssons liv" ut, efter att ha legat i byrålådan i nära nog fyrtio år.
Känns dock spännande, som ett tidsdokument. Jag kan nog inte avhålla mig från att beställa. Och som det kan vara inspireras jag i min tur, av själva recensionen:

Tillbaka från kryssningen till Tallin. Alltsammans högt över förväntan: god mat i stora mängder, musik, bra hotell, fantastisk utsikt, härligt spa, promenader i Tallinn, restaurangbesök, mera spa och fler restauranger, trådbussen till presidentpalatset, snöstorm, vårsol, umgänge och goda bakelser. Staden Tallinn påminner mig om Visby, men ändå så annorlunda. Ett större allvar. En gråton. En stad jag gärna återvänder till.
Och vilken vila! Vatten i alla dess former. Och värme. I ångbastun, den 95-gradiga finska bastun, i den turkiska, i bubbelpoolen, i dimsjoken över utomhusbasängen, i hudens salta svett. Allt utan brådska.
Men kanske störst av allt: Den mäktiga färden över mörka isvatten. Genom det lilla fönstret i vår hytt glömde jag nästan bort att vi befann oss på ett slags flytande hotellkomplex: utanför de hoppressade isflaken i rännan och bortom den obruten is, öppet vatten, svart, sedan mer is. Motorernas arbetande. Ljudet av isen mot skrovet. Ett mycket kraftigt strålkastarsken som sveper över isen och sedan, som från ingenstans, det upplysta skeppet, möte mycket nära i rännan, sveper som ett slags sagoskepp och sedan: mörker igen. Mycket stark närvaro!

mer vår...

... och en timme i löparspåret. Fågelsång. Vattendropp. Solljus mellan trädgrenarna. I eftermiddag väntar kryssningen till Tallin och några dygns riktigt slöliv. Jag tänker ta med mig "Adams bok", (Åsa Moberg och Adam Inczèdy-Gombo) som jag länge tänkt läsa utan att det blivit av. Jag tar också med mig den "text" som jag skriver på, men i mitt huvud. Jag vet inte vad jag ska kalla det, annat än "text". Det är ingen roman (även om det kanske skulle kunna bli det) utan ett helt osorterat flöde, där min mamma, jag själv och min pappa är de centrala trådarna, i nämnd ordning, antar jag. Mamma - flodhästen i vardagsrummet - tar stort utrymme. Pappa - en diffus drömgestalt, med tiden allt tydligare. Och så jag då. Med nödvändighet låter jag texten flöda fritt, bölja fram och tillbaka, strömma, forsa, sippra - i värsta fall sina och torka ut. Ja, vem vet? Jag känner det som att jag vill invänta, samla ihop. Som att jag liksom har rusat i förväg. Så långt att jag tappat orienteringen. Vart tog alla vägen? Och jag själv?
Vitsen med att se bakåt är att det blir lättare att gå framåt. Ja, kanske det?

Vår i luften

Solsken över Kungsholmen. Det hade varit en dag att ta ut mamma, köra henne i rullstolen, just här, förbi Rådhuset, ner till Norrmälarstrand. Jag tänkte det när jag lunchade snett emot Rådhuset idag. Att det var en sån dag. Nu närmar det sig årsdagen av hennes död. En saknad slog upp i mig, utan förvarning. Efter henne - och efter min pappa, som dog två månader senare.
Mamma var en vän av dikter. Erik Lindorm, Hjalmar Gullberg och många andra. Hon läste väldigt mycket, och jag antar att mitt "litteraturintresse", eller kanske snarare, behov av andra världar, är något jag fått av henne. Pappa skröt däremot länge med att han läst en bok och att det räckte. "Nej tack, jag har redan en bok", var ett stående skämt. Den boken var "Seagull". Sämre bok kan man ha. Han hade också en och annan favoritdikt. Där fanns Ferlins "Inte ens en grå liten fågel" t ex - och så denna, av Bodil Malmsten:

Vi som lever
Är bara döda på semester
Nån sorts sommargäster
Så
Ta ett bloss för moster Lillie
Ett halsbloss & ett glas rött
Ett bloss för moster Lillie för moster Lillie har dött
Hon gick bort i strumpor med sömmar
& dödliga rock´n rolldrömmar
Hon gick bort till någonstans-
Somewhere för att det fanns
En korsning med inbromsningsspår i
Ifrån West Side Story
Så
Sätt dig på hennes gravsten
& dingla med dina smalben
Minns skymten av hennes lår
När du var tretton år
Hon hatade regler & tjat
& ord som hata och hat
Så
Ta ett bloss för moster Lillie
Lucky Strike & ett stort glas rött
Ett halsbloss för moster Lillie har dött
Hon gick bort i vingliga klackar
I slippriga uppförbackar
Hon sa att hon var fyrtitvå
Sån´t ändrar man inte på
Så
Fimpa på hennes årtal
Låt Waits hålla hennes bårtal
& låt henne gå när hon går
Till Singapore
& minns alla bloss hon gav
& aska på hennes grav
På Alla helgons dag
Så
Ta ett bloss för moster Lillie
Ett djupt bloss – ett fullt glas rött
& skåla för Lucky Lillie som gått nånstans & dött
& minns hennes slitsade kjol
Parfymerna mysk kaprifol
& ringen från Samarkand
& svarta behåband
Minns bourbon & billigt vin
Minns doften av bränd bensin
& minns alla bloss hon gav
& dansa på hennes grav
På Alla hjärtans dag
Så
Ta ett bloss för moster Lillie låt glöden inte dö
Ett svidande halsbloss Lucky Strike
För att hon måste dö
Hon gick bort med sin walkman på
Dit icke hon går att nå
Hon tog sitt Downtown Train
Till Prince i Purple Rain.

listor

Det där med att skriva listor är något som med åren fallit bort. Eller rättare sagt, ändrat karaktär. Nu skriver jag inköpslistor, samt listor över diverse förpliktigande göromål. Listor vars innehåll bockas av/strykes och fylls på i en jämn ström. Då och då uppstår dagar utan listor, likt mjukt blommande sommarängar - men, inte alltför ofta.
Förr i världen skrev jag ett slags erfarenhets-/upplevelselistor. De var ett slags hjälp att se de samlade erfarenheterna, ett utforskande av frågan: vem är jag?
För en tid sedan skrev jag (här i bloggen) en lista över de ställen jag bott på. Här kommer en över vad jag yrkesmässigt ägnat mig åt, i den utsträckning jag nu minns det:
Vistaskolan, Huddinge år 1-6
Källbrinksskolan, Huddinge, år 7-9
Huddingegymnasiet 1970-73
Melins bar, Huddinge
Renhållningen, Huddinge (latrintömningen!)
Konsumbageriet, Högbergsgatan
Delicato
Praktik på lekskolan, ja vad den nu hette
Nybodahöjdens äldreboende
Pedagogik, Sthlms universitet
Bildkurs, S:T Eriks folkhögskola
Sociologi Sthlms universitet
Etnologi, - " - (I det fina lilla huset på Djurgården)
Filmvetenskap, Sthlms universitet
Postsorteringen, Posten, Stockholm
Beckomberga sjukhus (sa upp mig tredje anställningsdagen)
Långbro sjukhus
Rålambshov sjukhus (där jag sa upp mig den första anställningsdagen)
Nybohovs särskola
"Små försök", Barnens Ö - under en rad somrar!
Nybodahemmet
Katarina Västra skola, omsorgslärare
Södra Latin, klasslärare (hushållslinjen!)
Skapande svenska, Uppsala universitet
Kulturcirkeln, bokhandelsbiträde
Litteraturvetenskap, Stockholms universitet
Korrekturläsare, DN
Korrekturläsare SvD
Reimersholmes gruppbostad
Nacka elevhem
Gotlands Allehanda, Visby
Hajdes, gruppboende, Fröjel
Manusutbildning, högskolan Visby
Humanus, Visby (komvux, svenska A+B)
Östersjöns författar- och översättarcentrum, Visby
Fisksätra gruppboende
Skrivarakademin, Sthlm
Contar utbildning (till samtalsterapeut)
Plus: ett väldigt stort antal skrivarkurser alltsedan 1983 och framåt... Och eget skrivande då (som vanligt hamnar det sist, längst ner) En kortroman, fyra romaner, en novellsamling, x antal opublicerade titlar. So far..
Hm... var det allt?

När jag skriver ner detta sker det igen: hur jag förflyttas till alla dessa platser, känner dofter, ser människor. Hur något setts i rörelse. Historier vaknar, pockar...
"Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet."

klänningen...

När jag var med dottern och shoppade någon gång i våras hittade jag en fantastiskt fin men ytterligt svåranvänd klänning, för typ ingenting. 70% på reapriset. Det är då jag brukar slå till. (dottern, däremot, är fullständigt ointresserad av plagg med röda prislappar på - hon ser dem överhuvudtaget inte.) Det var i första hand färgerna jag föll för, blått, grönt - som skog, gräs, himmel, vatten. Det är inte färgerna som gör den svåranvänd, utan mer själva modellen: tunn, skir, med mängder av volanger. Och längden. Den är helt enkelt väldigt kort.
Och så har den hängt där i garderoben. Ända tills igår. Då jag av någon outgrundlig anledning kände att tiden var mogen. Internationella folkdansklubben hade danskväll och klänningen ifråga är visserligen så långt från folklore man kan komma - men, i alla fall. Och jag motverkade den vågade längden (eller snarare avsaknad av längd då) genom att bära den till ett par manchester-tights. Snyggt, konstaterade jag. Riktigt snyggt!
Låt mig säga att jag aldrig någonsin har fått så mycket uppmärksamhet för min klädsel! Och det av den mest skiftande karaktär. "Du ser ut som en geting", utbrast någon, med odelat positivt tonfall. En blågrön geting? Hur snyggt är det på en skala. "Åh, vilken fantastisk klänning!", tyckte en annan. "Du påminner om hon, operasångerskan i schlagerfestivalen", hävdade en annan. Maria Ernman! Hjälp! Den som fällde kommentaren noterade utan tvekan min tveksamma respons och tillade: "Ja, men det är väl fantastiskt - fast det är ju inte den stil du brukar ha, jag menar, du har ju lite mer läder och sånt mest". Ja, jag gillar läder och äger ett antal läderjackor samt två par läderbrallor - dock inget som jag brukar dansa i! "Du är som kvällens drottning", menade ytterligare en annan. "Åh, du är så fin". "Fantastisk klänning!"
Och nej, det var alls inte obehagligt eller ens obekvämt. Jag kände mig fint! Och inte som Maria Ernman. Min klänning kan kanske associeras med hennes - om ni föreställer er den blå och grön och så kort att rumpan nätt och jämt skyles.
Idag har jag shoppat med dottern igen. Det betyder att hon köper och jag tittar på och betalar. Ett linne à 250 pix, ett par mjukisbrallor för 400. Själv hittade jag två t-shirts med röda prislappar för 49 kronor stycket.

drömmar...

Nattens dröm:
Jag befann mig i vardagsrummet i barndomshemmet i Huddinge. Inte ensam dock och inte som barn, utan som vuxen, tillsammans med X, en man som funnits i mitt liv. Utanför fönstret var ett slags träsk (samma träsk som egentligen var beläget en bit in i skogen, vilken började på andra sidan vägen, men som i drömmen fanns bara några meter utanför själva huset). Där simmade en bäver glatt omkring, till synes bekymmerslöst. Jag och X skyndade ut för att titta närmare. Jag var ivrig och lutade mig fram över vattnet, tills jag gled i. Jag blev inte rädd alls, bara konstaterade att det hände. Så dök "bäverns" huvud upp, alldeles intill mig. Jag insåg att den var på väg upp. Bara det att den växte och växte, blev stor som en björn - och, till min förskräckelse insåg jag att det faktiskt var just en björn, en stor, lurvig brunbjörn. Hotfull. Flyktmekanismen slog till. Jag kravlade mig upp, fick i samma stund syn på C (X:s nu vuxne son och tillika min styvson), bara en pojke i drömmen, runt tio år. X och jag fick fatt i honom, tog i varsin hand och började springa därifrån, alltmedan brunbjörnen kom lufsande efter oss. En varg dök upp från ingenstans och förstärkte faran. C var motsträvig. Marken var nu lerig, vi gled, halkade. C slet sig loss ur vårt grepp. Han var nu naken. Han ville inte följa med oss - utan envisades med att njutningsfullt rulla runt i leran.
Där vaknade jag. Men hjärtklappning.
När jag funderar över drömmar brukar jag tänka att man drömmer om sig själv, och är hela - eller stora delar - av rollistan. Man plockar liksom fram de roller och den scenografi man behöver för iscensättningen.
En man och en kvinna i fönstret i mitt barndomshem. Ett träsk. Lockande, och lite farligt. En bäver. (kan fälla stora träd, men jobbar ofta väldigt ostrukturerat: ett träd här, ett träd där) En stor farlig björn. En varg. (vad är hotfullt i mitt liv?) Ett försök till "räddning" av C (mitt inre barn?). Lera. Nakenhet. (in the mud)
Det som jag fann mest spännande med denna dröm var inslagen av vilda djur. Vet mig aldrig ha drömt om vare sig en bäver eller en björn förut. Ej heller om en varg.
När jag vaknade var jag olycklig över att jag aldrig skulle kunna springa trygg i skogen igen... En enorm lättnad när jag tillslut insåg att det varken finns varg eller björn i mina skogar.

Bilden av den fullkomligt galne Muammar Gadaffi bränner på näthinnan. "Ut på gatorna, alla ni som älskar Muammar Gadaffi", spottar han fram och slår näven i bordet. "Var inte rädda för råttorna." Om det inte vore på riktigt skulle man kikna av skratt. Karln är som hämtad ur en satirisk skämtfilm. Diktatorn årgång 2011. Men nu är det ju på allvar. Han finns. På riktigt. Demonstrationer och upplopp fortgår och sprider sig. Den ena efter den andra av hans förtrogna hoppar av. En statsman som förklarar krig mot sitt eget folk är magstarkt. Ett statsöverhuvud som sätter in bombflyg mot sina landsmän. Ja hjälp. Resten av världen håller andan. Vad ska komma härnäst?
Här i Sverige är problemen av annan art. Kylan håller i sig. Det är ont om parkeringsplatser. Isen lägger sig i Östersjön. En stor mängd internetköp avbryts. Snöröjningen fungerar inte. Det är för dåligt sandat på trottoarerna. För trångt i tunnelbanan. Internetuppkopplingen segar och man får inget vettigt gjort.
Tre (3!) av mina klienter har avbokat sig idag p g a sjukdom, samtliga med hög feber. Ny influensavåg? Dags att handsprita igen? Kanske skulle man alltid handsprita, men vad händer med immunförsvaret om man ständigt desinficerar sina händer?
Det finns goda smittor också. Skratt kan smitta. Liksom entusiasm och inspiration och mod.

Det räcker nu! Hör ni att dom ropar det:
Det räcker nu! Dom gör det nu:
Mäktigt, som en flodvåg, skall dom resa sej.

Det räcker nu! Miljoner människor ropar det;
Det räcker nu! Dom gör det nu:
Mäktigt, som en flodvåg, skall dom resa sej.

Så diktade Björn Afzelius. Då gällde det det latinamerikanska folket. Nu sveper en flodvåg över arabvärlden.

tisdag...

...och snön faller, och vi med den, som Lundell diktade. En vit mur utanför fönstret. Känns lite meningslöst, eftersom det ju ändå utlovas plusgrader till helgen...
Jag har tillbringat dagen med:
1) Boka Tallin-kryssning. En minst sagt tidsödande sysselsättning: efter en timme vid online-systemet gick det ändå inte att betala, så det slutade med ett telefonsamtal. Länge leve telefonbokningar. Personliga sådana där man får det man vill och vet vad man egentligen beställt. Jag och barnen ska åka några dagar under sportlovet. Har aldrig åkt på "kryssning" och heller aldrig besökt Tallin (eller Baltikum över huvud taget) och definitivt aldrig bott på ett första klassens spa-hotell (och aldrig på ett fem-stjärnigt hotell heller, för den delen - det brukar landa på två stjärnor och kanske ett plustecken...)
Så att jag ser med spänning fram mot detta. Vi verkar i alla fall inte vara ensamma om tanken - jag lyckades knipa de sista två rummen på detta gigantiska hotell med typ hur många rum som helst.
2) Boka båtbiljetter till Gotland. Vi behöver ner för att göra i ordning innan sommaren och vis av erfarenheten från förra året, då det helt enkelt var slut på biljetterna till varenda lämplig helg och gräset var meterhögt då vi kom ner till midsommar, tänkte jag se till att vara ute i god tid.
Men det var med nöd och näppe det. Djurplatser i ena riktningen. Alternativ avgångstid i den andra. Hur tidigt är folk egentligen ute?
Nu väntar kvällskursen Att skriva. Börjar bli dags att bege sig in mot staden.

Måndag...

... ja, måndag. Morgon. Undervisning väntar hela denna dag. Skrivarlinjen går in i det "Självbiografiska blocket", det ser jag fram emot. Brukar bli ett viktigt - och ibland - förlösande block. Dagen ska ägnas åt utvärdering av föregående block (Dramatik/film) samt introduktion av det nya. Jag har en kasse böcker med mig för ändamålet. Jag hade velat ta med mig dubbelt så många, minst. Att prata litteratur blir så mycket mer konkret då man faktiskt har en bok att hålla i, öppna, läsa ur, titta på. Mer livfullt.
Solen gassar över Spökparken. Fem minusgrader. Perfekt skidväder. Men jag har ont i tårna (!) av helgens åkande över isar och genom skog. Fattar inte varför! Tårna. Tre stycken närmare bestämt... Apropå isar, så åkte två skidåkare genom isen på ån igår. Jag åkte där i lördags och konstaterade att vindbrunnar och andra dunkla öppningar var oroande många... Ingen fara med åkarna. Ån är grund och inga problem att ta sig upp ur. Men rejält kallt, tänker jag. Det var tolv minus vid tillfället.

tips

Glömde ju: att jag skulle tipsa om följande intressanta recension av Nils Uddenbergs bok "Själens schamaner. Personliga essäer om psykiatri", signerad Ann Heberlein. Heberlein har en förmåga att sätta fingret på de lite ömmande punkterna:

"Uddenberg har skrivit en sympatisk bok som åtminstone övertygar mig om att de flesta psykiatrer, i olika tider och sammanhang, drevs och drivs av en vilja att bota.
Han beskriver hur synen på psykisk sjukdom och den sjuke ändrats över tid – från helig dåre, till farlig, till ömklig. Hur mänskligt beteende betraktas är alltså i viss utsträckning beroende av sammanhanget. Innebär det att psykisk sjukdom bara är en fråga om samhälleliga attityder och normer, om vad som betraktas som avvikande och normalt, om tillåtna och förbjudna beteenden och tankar?
Så där tänker många. Särskilt de som aldrig lidit av några svårare psykiska åkommor själva, tänker jag, måhända fördomsfullt. Ett aktuellt exempel är Teater Giljotins föreställning ”Bli en dåre!” som enligt uppgift vill undersöka gränsen mellan kreativitet och galenskap, galenskap och normalitet.
Föga förvånande har ”Bli en dåre!” hyllats. Kulturmänniskor älskar sånt, att få känna sig lite avantgarde, toleranta, vidsynta och härliga i opposition mot förtryckande normer och stelbenta samhälleliga institutioner." läs mer

Som synes (?) lider jag inte alltför mycket över mina försvunna hårtestar. Jag har försonats. Ja, ja. Tillbaka till den här stilen. Dagen har varit arbetsfri, eller i varje fall arbetsplatsfri... Jag har läst lite texter, påbörjat läsning "Fri från oro, ångest och fobier", av Maria Farm Larsson och Håkan Wisung, den förstnämnda kollega till mig på Psykoterapeutisk centrum, där jag jobbar en och en halv dag i veckan. Fredagar brukar vi vara där samtidigt. Maria är en sån som sätter på kaffe och alltid frågar om man vill ha en kopp. För det mesta är vi ju båda upptagna i våra respektive rum, men i fredags - då snöovädret hindrade människors planer, försenade dem eller fick dem att helt utebli - fikade vi tillsammans. Boken framstår som klar, redig och tillämpbar. Känns matnyttig - vilket märkligt ord: vaddå matnyttig??? - Jag jobbar inte så mycket med beteendeterapi, men det är inte sällan användbart som ett delmoment, också i mer djupgående terapier.
Min kropp, som fått vila ett par dagar, har nu återhämtat sig efter helgens skidåkning. Så i morse sprang jag, inte så långt, en halvmil kanske, och därefter lite styrka.
...och så har en väldig massa sidor Murakami anlänt... ett par decimeter text, typ!

frissan

Att gå till frissan, det är något femtiotalsaktigt över uttrycket. Min mamma gick till frissan. I Huddinge centrum. Belägen vägg i vägg med fiskaffären, med sina rinnande fönster. Där utlovades tjugofem öre om man hittade ett ben i den benfria torskfilén. Jag minns inte att vi hittade något, men kommer ihåg att tjugofem öre var lika med en puckstång.
Själv går jag helt enkelt och klipper mig. Men det var ju inte vad mamma i första hand gjorde. Hon permanentade (inte så ofta), tonade (inte heller så ofta) samt "la håret" (en gång i veckan), dvs fick det upplagt på papiljotter. Som sagt: jag klipper mig. Och det gjorde jag igår. Att klippa sig är rätt läskigt. Man vet ju liksom aldrig hur man kommer att se ut. Jag har ett hemskt minne från då jag för första gången skulle klippa mig själv, utan någon förälders närvaro. Det blev förfärligt. Gråtfärdig åsåg jag hur frisörskan kapade allt mer av mina (redan från början rätt korta) hårtestar. Resultatet var minst sagt skrämmande. Kanske hade hon tagit mig för en kille? Utan tvekan var frisyren en killfrisyr. Kort, kort. Jag vägrade, för första gången, skolan dagen därpå - och jag begrep att även mamma måste ha tyckt det såg rätt eländigt ut, eftersom hon tillät mig stanna hemma, inte bara en dag utan resten av veckan.
Igår hade jag en liknande upplevelse - och det trots att jag den här gången uppsökt inte bara just den salongen utan till och med just den frisörskan. Hon klippte mig nämligen helt exemplariskt i december och jag var fullt övertygad om att NU, nu hade jag äntligen hittat MIN frisör!
Glad i hågen återvände jag alltså. Fick håret tvättat, tog plats i stolen, förklarade. Lite kortare där, behåll längden här, etc. Lutade mig tryggt tillbaka. Men se, det skulle jag inte ha gjort. Halvvägs in i klippningen insåg jag att människan inte hört ett ord av vad jag sagt, alternativt bestämt sig för att bara göra något annat än det jag bett henne om. Frisyren hon jobbade på var helt enkelt: kort. Rätt och slätt. Och för sent för alla ingripanden.
Olusten vällde över mig. När hon tillslut var klar sa jag att det inte var bra. Det höll hon inte med om. Det här är snyggt, menade hon. Och håret var slitet. Trehundra kronor fattigare blev jag. Och resten av dagen - innan möjlighet att själv tvätta och rufsa - ett helvete att uthärda.
Nu har jag vant mig. Lite grann, i alla fall. Och nej, jag tänker inte vägra jobbet.

Efter sammantaget fyra timmars längdåkning under helgen är nu kroppen rätt mör. Somliga lårmuskler ger sig till känna, liksom armar och rygg. Men vilka dagar! Finns det något vackrare en en solbelyst snötyngd skog? Idag blev det, den här och var öppna, ån ut till Ältasjön, spåret runt, skogen till Söderbysjön - där solen gassade - vidare över Dammtorpssjön till Hellas och sedan tillbaka; nu med solen i ögonen (och skuggorna bakom) till Brostugan, detta helt osannolika smultronställe i utkanterna av Nackareservatet, där man brer smörgåsar och gräddar våfflor för glatta livet under vinterns helgdagar. Och det till mycket humana priser. Det känns som man är någonannanstans, där man sitter lite provisoriskt i solgasset och balanserar varmt kaffe och köttbullsmacka i knät. Och det utan en bil i närheten. Som vid en raststuga i fjällen. Och absolut inte som i en förort söder om stan! Vilken lisa för en mörkertrött själ!

Såg en ruggigt bra film på tv igår, "Sin nombre"
Gripande, rått och mitt i alla hopplöshet människans dröm om förändring!

Varför ska alla nu göra enmansföreställningar(shower!) om sina egna liv. Eva Funck ansluter sig nu till den allt större skaran av kulturpersonligheter av olika slag som ska få oss att le - och kanske gråta - med underhållaren ifråga. Jonas Gardell, Mark Levengood, Eva Dahlgren, Maria Lundqvist. Med flera. Och nu alltså Björnes magasins egna Eva Funck, på Boulevardteatern.
En trend. Utan tvekan. Yrkesmänniskan är en sak - men att få komma privatpersonen bakom yrkesmänniskan in på livet! Jag har svårt att förstå mig på den där lusten. Är fiktionen på väg bort. Satt på undantag, verkar den i alla fall vara. Det ser vi i litteraturen. Det ser vi på tv - där höjden av underhållning tycks vara att få komma hem i en kulturpersonlighets kök och åse hur denne tillsammans med andra kulturpersonligheter lagar mat, dricker vin, snackar allvar - umgås. Poängen är att de ska klä av sig, ibland också bokstavligt, i bar överkropp, inpå bara huden. Det känns som ett slags känslomässig utarmning. Mauro & Pluras kök, Stjärnorna på slottet, Så mycket bättre...
Alla människor har förstås ett rikt liv att dela med sig av. Men? Och? Ja, ja.
Och enmansföreställningarna (showerna!) är kanske lysande. Men jag värjer mig och undrar...

Fågeln som vrider upp världen, Kafka på stranden, Sputnikälskling. Dessa tre böcker är nu på väg hem till mig. Vilka fantastiska titlar. Ja, det är faktiskt så att jag inte läst någon av Haruki Murakamis romaner. Nu tar jag del av Monica Braws recension av Fågeln... och kan inte begripa att jag missat denna roman så totalt. Om Sputnikälskling skriver Ellen Mattson som slutkläm "Det är vad som händer här: bitarna faller isär och jag känner ingen lust att vara medskapande, att tolka, fylla i, tillmäta betydelse. Vad som då återstår är mystifikationer och melankoli, en del trivialitet, en kärlekshistoria och några mycket fina avsnitt, som hela den avslutande del där K tvingas ingripa för att hjälpa en av sina elever. Summan blir en mindre bra Murakami". Jag bestämmer mig för att strunta i hennes uppfattning och skaffa mig en egen. Kafka på stranden, slutligen, inspirerades jag till att läsa av min väninna B, med vilken jag åt middag på Rydbergs i går kväll. Även denna är recenserad av Monica Braw - som sig bör: hon är ju en sann japankännare - och det hon skriver är betydligt mer inspirerande!
En ny författarvän, således. Det känns angenämt!
Just nu läser jag Dahlströms "Spådom", vars sakliga närstudier i mänskliga tillkortakommanden och vardagens ynkedom som bäst virar sitt nät kring mig och håller mig fången - och fången vill jag vara och gläder mig därför över romanens icke föraktliga sidantal...
För övrigt har jag lubbat en mil idag (innan snöstormen bröt ut), skrivit en sida till i den där texten som jag inte vet vart den ska ta vägen, tjuter det i mitt öra, borde jag nu ägna mig åt att ta mig an de texter som ska läsas, ska jag om ett par timmar på utvecklingssamtal på dotterns skola, och därefter dansa folkdanser i märkliga takter och med konstiga rytmer...

Vad jag pratar om...

Haruki Murakamis bok, för att återkomma till den: jag var omedelbart fast i denna... ja, vad ska man kalla den? En roman är det i alla fall inte? Och inte heller någon självbiografi. Och ingen faktabok i ämnet löpning. Nej, snarast, x antal dagboksanteckningar, i första hand sammanhållna av tråden löpning, i andra hand av författande, i tredje av träning i ett vidare perspektiv: Murakami tävlar även årligen i triathlon, där också simning och cykling ingår. Murakami skriver att han springer för att orka göra jobbet skriva... Hm. Om han inte hade ett yrkesliv som författare skulle han träna betydligt mer. Han är mån om att inte träna så mycket så att det inkräktar på yrkeslivet. Detta betyder att han i princip löptränar en timme om dagen - och därtill tid för styrka och stretch.
Varför fastnar man i en text. Först och främst kanske igenkänning. Olof Lagercrantz har sagt någonting i stil med att när litteratur är som bäst upptäcker vi någonting som vi redan visste, fast vi hade glömt att vi visste det - eller aldrig kunnat sätta ord på det. Han har också sagt att litteratur uppstår på en arena, där läsaren har hand om ena planhalvan.
Om man själv springer är det förstås inspirerande att läsa en bok som handlar om löpning. Jag fyller på, ser mig själv, vet vad han talar om när han talar om puls och andning, om kroppens lätthet när det går bra, och hur tunga benen kan kännas om man gått ut för hårt.
Men där finns något mer: jag tilltalas verkligen av Murakamis hållning till livet. Han är en amatörlöpare som löper med sig själv som enda medtävlare. Han menar att det var en självklarhet att han började springa. En dag satte han bara igång. Detsamma med skrivandet. En dag satte han bara igång. Varför? Det tycks vara en rätt oviktig fråga. Han springer för att klara av att göra det, långt. Det handlar om uthållighet. Det handlar om lidande. Det handlar om befrielse. Det handlar om tillfredsställelsen över att ha gjort det man föresatt sig. Och det handlar om att ha roligt. Som livet, typ.
Att läsa Haruki Murakamis bok är som att se sig själv i livets spegel. Och det kan också löpning vara. Liksom att skriva.

Detta har varit en bra vecka! 4,5 mil löpning. 3,5 timme dans. En riktigt trevlig och rolig fredagskväll, med två gamla barndomskompisar, på restaurang "Lilla Capri", vilka dessutom serverade kanongod mat och ett husets vin som var i en klass för sig. Och så idag, som grädde på moset, tog jag långfärdsskridskorna i näven och promenerade ner till ån (vilken förbinder Söderbysjön och Ältasjön med varandra)och tog mig denna väg ut till Ältasjön. Jag har inte åkt skridskor på ett par år och fullständigt glömt hur alldeles underbart det kan vara! Slät, glansig is, gnistrande sol, medvind, (och ja, således motvind också, men det har jag liksom glömt)fartvind!
Där på isen började jag tänka på alla ställen som jag har bott på, och lista dem i mitt huvud.
Åkervägen 11 Huddinge,
Eldarvägen Gröndal,
Ringvägen 90,
Ringvägen 88,
Karlbergsvägen,
Högbergsgatan 81 nb,
Högbergsgatan 81 3 tr,
Måsstigen 2 Gustavsberg,
brorsans sommarstuga Ingarö,
brorsans kompis sommarstuga Ingarö,
Klockarbostaden Björke Romakloster,
Söderhemsgatan Visby,
Gråboväg Visby,
Skarpnäcks Allé 20,
Skarpnäcks Alle 18,
Glidflyktsgatan Skarpnäck.
Var och en av dessa adresser har sin historia. Var och en av dessa adresser är också ett rum, öppet för besök under en skridskotur.
Nu värker somliga vristmuskler som nog inte tagits i bruk på väldigt länge.
Jag har också, som avslutning på denna vecka, sett Winters bone. En märkligt kuslig film som fick mig att intensivt uppleva att jag INTE vill bila omkring på landsbygden i USA.

Det mesta är osagt

... så heter en bok om språket och dess möjligheter, skriven av Johan Althoff. Då och då inleder jag mina skrivargrupper med att fritt ur minnet citera honom:

13 ord kan ställas samman på över 6 miljarder olika sätt. "En stjärnklar vinterkväll kommer en man med uppseendeväckande röd keps gående på vägen." En mening på 13 ord. När dessa ord plockas om drivs betydelser åt olika håll. Inkörsportar till nya berättelser blir synliga.
Om varje mening tagit 20 sekunder att skriva och vi arbetat dygnet runt har 4000 år gått. Med 8 timmars arbetsdag skulle vi behövt nästan 12000 år, för att uttömma variationsmöjligheterna hos 13 ord.
Prova, vet jag!

Ja, även idag en så kallad arbetsfri dag. Jag har sprungit en och en halv timme på morgonen. Vet inte riktigt vad det betyder i antal kilometer, men jag gissar på någonstans runt tretton. Det var riktigt ordentligt halt, bitvis glashalt, vilket medförde att jag fick sänka farten rejält ibland. Det är faktiskt den längsta sträcka jag sprungit. Jag sprang genom skogen ut till Ältasjön, förbi Älta centrum, vidare mot Flaten, in mot Ältasjöns motsatta strandlinje och så skogen tillbaka. Jag lyssnade på Robins senaste platta - den är riktigt, riktigt bra! - och när den tog slut drog jag hörsnäckorna ur öronen och njöt av fågelkvitter och vattenporl.
Nu har jag skrivit en sida till. En (1) sidan - kanske inte mycket att skryta med, men dock. Jag ska ge mig ut och handla nu. Kanske blir det en sida till sen... Jag har tänkt att jag ska försöka skriva utan kontroll, i ovisshet. Låta orden fogas samman till meningar som det faller sig, bara vara i det språkliga flödet. Flyta med. Jag tänker att skrivandet ska få vara som ett vattenflöde, uppe från en klar fjällsjö någonstans, och att det ska få söka sig fram som det vill. Vem vet var jag hamnar! Kanske i havet, kanske i ett stilla sidoflöde som tillslut bara upphör...

garanti

När jag för ett par veckor sedan befann mig på Stalands varuhus så kände jag plötsligt något hårt i munnen: en tandbit. Igen! (Ja, det samma hände i december månad, på jobbet, i samband med att jag slet av en rejäl tugga segt lantbröd. Jag fick snudd på panik. Såg framför mig hur tanden borrades upp eller slipades ner, så att en ny stifttand skulle kunna fästes. Ve och fasa. Och vad skulle det inte kosta??? Tanden lagades någon vecka senare, snabbt och lätt, för runt en tusenlapp.)
Nu var det alltså dags igen. Jag misstänkte direkt att det var den gamla lagningen av min sönderbitna tand som lossnat på nytt - eller möjligen andra halvan av den. Nytt skräckscenario. Och i morse var det dags för att konfronteras med åtgärdsförslagen, förberedd.
Jodå, det var den nytillverkade delen (i plast) av tanden som lossnat. "Vi får slipa bort lite mer och göra lagningen kraftigare", sa min tandläkare. Sagt och gjort. Blunda, slappna av. "Går det bra?" Jo, då. Efter 20 minuter var det klart.
"Det går på garantin", meddelade hon. Va? Garantin? Vad menade hon? "Ja, det var ju bara två månader sen du lagade den. Någon måtta får det vara", tyckte hon.
Leve folktandvårde!

att löpa, att skriva

En helt "ledig" måndag, arbetsfri, fri tid. Denna termin har hittills varit lugn. Jag har inte riktigt koll. Antingen är det så att det snart smäller till och det blir så där fullt upp och i värsta fall överfullt upp. Eller så är det så att jag helt enkelt har för lite jobb den här terminen. Jag har bestämt mig för att förhålla mig avvaktande, i alla fall fram till nästa planeringsmöte.
Till min stora förvåning har i alla fall denna, helt nya situation, lett till att jag plötsligen befinner mig skriva på någonting som känns hyfsat angeläget. Jag tänker förundrat: kanske skriver jag på en ny bok. Är långt ifrån säker än, men jag känner av hur någonting har satts i gungning inom mig, eller kanske snarare rullning... Man ska inte ropa hej. Nej, sannerligen inte.
Det roliga är att fredags hade jag ett spännande lunchsamtal, med min handledare tillika fd terapeut. Vi talade bl a om skapandet och dess drivkrafter. Jag sa att jag nog inte längre hade tillräckligt starka drivkrafter för att någonsin skriva en roman igen. Jag sa att jag kan en massa andra saker. Jag sa att jag kan leva utan att skriva.
(Som Rilke uttryckte det i "Brev till en ung poet": fråga dig om du kan leva utan att skriva, är svaret på den frågan ja, så skriv inte, men om svaret är nej, du kan inte leva utan att skriva, så skriv... /högst fritt citerat!)
På natten till söndagen vaknar jag med en mycket stark ingivelse: om detta ska jag skriva. På eftermiddagen tar jag mig an det hela. Skriver tre sidor. Idag ytterligare tre. I morgon? Jag vet inte, men det finns en sambandskedja mellan fri tid, konstaterandet att jag kan leva utan att skriva och kanske inte kommer att skriva någon mer bok - och, vilket jag ska återkomma till framöver, Haruki Murakamis "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning".
I fredags blev jag femtiosju år, en ansenlig ålder. Jag firade på restaurang Orkidé med familjen och min syster, hennes man och yngste son. Hennes man förevisade småskrattande sin förköpsremsa. Den var röd. Pensionärsbiljett. Jag kommer ihåg när min pappa förevisade sin första sl-remsa inhandlad till pensionärspris. Det känns inte särskilt länge sen, men måste vara över tjugo år sen. Tiden!
I födelsedagspresent fick jag bl a boken "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning", en bok som på märkliga grunder helt fångar mig i sitt garn och samtidigt får mig att börja nysta i min egen garnhärva, en bok som lika mycket som den handlar om löpning också handlar om att skriva. Den inspirerar, såväl till fortsatt löpning som skrivande, med andra ord.
I morse sprang jag för övrigt en dryg timme, vilket torde vara ungefär en mil. I strålande sol, så gott som ensam i den frusna skogen.

Osynlig...

Om Paul Austers senaste roman, Osynlig, har det sagts att det är hans bästa (sedan New York-trilogin) och jag är benägen att hålla med. Där finns spänningen, de suddiga gränserna mellan "fantasi" och "verklighet", de mystiska sambandskedjorna... Men Osynlig är också ett slags uppvisning, och i viss mån lek, med konsten att skriva en roman. Auster briljerar med ett spektra av berättarperspektiv och synvinklar, till synes hur lätt som helst, liksom med fiktionen i sig. Fiktionen rymmer lager av fiktionaliseringar. Vems version är "sann" och är denna sanning överhuvudtaget intressant? Eller rättare vilken av de fiktiva berättelserna är den "äkta". Sanningen är förstås att de olika lagren i denna berättelse tillsammans utgör den "sanna" romanen...
Nu ska jag ge mig på en av mina födelsedagsböcker: "VAD JAG PRATAR OM NÄR JAG PRATAR OM LÖPNING", av Haruki Murakami. Efter de första tio sidorna vet jag redan att jag älskar den!

Jag väntar, alltmer otåligt, på min fåtölj. Eftersom jag bytt bil, från en praktisk men slö bruksbil där man i princip kunde lasta hur mycket som helst, till en mer alert en, med större motor och i princip inget lastutrymme, blev jag tvungen att anlita Stalands fraktfirma "Bära möbler" - ja, de heter faktiskt så. Ingen billig historia, men förmodligen ändå billigare än att hyra en bil, tänker jag.
Bara det att dom inte kommer. Och inte hör av sig. Och att kundtjänst på Stalands hävdar att jag måste prata med min SÄLJARE om saken. Det är SÄLJARENS ansvar. Och att det inte går att få tag på denne säljare. Och att kvinnan på kundtjänst med återhållen ilska låter mig förstå att HENNES ansvar bara är att underrätta nämnde SÄLJARE om att jag vill ha tag på honom och att hon "inte kan springa omkring och jaga alla de tio säljare som finns i huset". Ringer det folk hela tiden och vill komma i kontakt med alla tio, frågar jag Det är SÄLJARENS ansvar, upprepar hon mekaniskt. Det är han och bara han som kan göra något i ärendet. Jag har även mailat min säljare, säger jag. Utan resultat. Hon förklarar tålmodigt att hon inte kan kontrollera om SÄLJAREN läser sin e-post. Det är, som sagt, SÄLJARENS ansvar.
Det hela verkar lite vanskligt. Måste jag uppsöka varuhuset och personligen leta rätt på honom? Hur svårt kan det vara? Tacka vet jag IKEA. Där kommer varorna när de ska, vilket brukar vara samma dag eller allra senast dagen efter. I delar, visserligen. Men ändå. Och för en billigare penning.

stilrent

Har tillbringat eftermiddagen på Stalands möbler på Södermalm, bland Jetson- och Laminofåtöljer, PHlampor och soffbord från Fritz Hansen, t ex PK61 à 27260 riksdaler. Med all tydlighet förstår jag två saker:
1) Man skulle kunna kunna få det väldigt snyggt där hemma - om man bara kastade ut allt vad man har och sedan byggde upp det från grunden.
2) Det skulle bli väldigt, väldigt dyrt.

Jag provsatte nämnde Jetson och såg ut en passande golvlampa. 29000 kronor. (På rea!)
Jag sneglade längtansfullt på en limegrön PHlampa. 6000.
Jag insåg snabbt att det i så fall i princip krävdes ett nytt köksbord, typ SH 700 för blygsamma 37000, samt ett antal passande stolar, t ex Sjuan 3107 för dryga 5000 styck.
Jag erfor att det nog inte gick att hitta någon prislapp som visade under 6000.
(Ack ja. Don efter person, som det brukar heta. Mina möbler kommer så gott som uteslutande från IKEA. Bokhyllan Bosse och soffbordet Lennart och allt vad de heter. Eller från Jysk.)

Så där väldesignat ursnyggt kommer jag nog aldrig att få till det. Men jag hade bestämt mig för att jag SKULLE köpa en riktigt skön - och snygg - fåtölj. Och en sådan köpte jag. Trots att jag halvvägs in i köpet bet av ÄNNU en tandjävel och förmodligen borde använda mina pengar till en och annan ny tand istället för att bara lappa och laga de gamla.
Jag inser att den nya - snygga och ofantligt sköna - fåtöljen kommer att trona och framhäva sig där den inom kort ska stå. Liksom peka finger åt Bosse och Lennart och allt vad de heter. Men det gör inget tänker jag, sluter ögonen och föreställer mig hur jag drottninglikt tar plats i dess mjuka famn, sjunker ner och bara pöser.

denna dagen...

...en lång, händelserik och givande dag:
På förmiddagen träffade jag min gamla terapeutiska grupp, "med skrivandet som redskap", vilken nystartade efter en termins uppehåll. Tänk att få sitta i samtal med en liten grupp människor där samtalet tar plats utan det där vardagens skyddsnät. Poul Perris, lärare på schematerapiutbildningen, sa vid ett tillfälle att han ofta föredrar att sitta i samtal med sina klienter framför att snacka skit med kompisar och kolleger, eftersom det i terapirummet pågår väsentliga samtal och riktiga möten. Jag förstår vad han menar, verkligen. Alla dessa skyddsnät som skymmer sikten och skapar meningslösa möten och urvattnade samtal.
På eftermiddagen var jag på "öppen handledning" på Kognitiva institutet med nämnde Poul Perris. Ett gäng terapeuter tar upp frågeställningar de inte finner svar på eller exempel från terapirummet de haft svårigheter att hantera, för att få detta belyst ur ett schematerapeutiskt perspektiv. Så oerhört lärorikt och, till skillnad från det mesta inom psykoterapibranschen, helt kostnadsfritt. En fantastisk förmån och oerhört inspirerande och lärorikt. Detta att få djupdyka och inte bara simma omkring på ytan, ta sig nedåt, utforska, häpna och förundras.
Apropå djupdyka så har en av mina kolleger på Skrivarakademin kommit ut (eller kommer snart ut) med en ny diktsamling, "En kubikmeter jord", en djupdykning ner i myllan, till gråsuggor, amöbor, hoppstjärtar och kvalster, en fascinerande resa ner i det djupt existentiella, öppen för den som vill följa med. Själv var jag medpassagerare under lunchen, vilken intogs i serveringen på Sabbatsberg, där för övrigt min mamma vårdades ett par veckor innan hon dog.
Eller vårdades förresten - jag vet inte det: de undrade om hon var demensutredd, minns jag och jag svarade med att fråga om de hade tagit prover för att se om hon kanske hade fått en urinvägsinfektion. Det hade de inte tänkt på men tyckte att det var ett bra "tips" och lovade att göra detta. Mina misstankar bekräftades, förstås, antibiotika sattes in och "demensen" försvann.

Upplevelse från en skrivarkurs - "Sårbarhetsskydd"

Under förra veckan hade jag, som tidigare sagts, en 4-dagars intensivkurs, "Att skriva". Häromdagen fick jag - och alla andra i gruppen - ta del av en reflektion kring veckan, skriven av en av deltagarna. Jag kände att jag ville låta fler ta del av hans kloka, fina och glädjande text, och frågade honom således om jag kunde få lägga ut den.
Här kommer den, "Sårbarhetsskydd", av Magnus Lundberg:

Sårbarhetsskydd

Plötsligt så blev det en helt annan stämning i rummet, en känsla av intimitet och öppenhet. Vad var det egentligen som hände?

Rummet är ett klassrum på andra våningen i Folkuniversitetets lokaler på Kungsstensgatan i centrala Stockholm. Ett kalt rum med röda stapelbara stolar ställda runt ett u, formad av moderna hopfällbara bord framför en vit skrivtavla i ena kortändan av rummet. Katedern är av samma typ av bord, med den skillnaden att det är det enda bordet som står ensamt. Vi sju som sitter här tillsammans med kursledaren är en brokig blandning, både till ålder och bakgrund. Vad har samlat just oss i detta rum, just dessa dagar, är att vi alla har anmält oss till Folkuniversitetets kurs Att skriva – en vecka i januari. Kursen är nu inne på sin tredje dag och denna dag har vi textkritik, reflektioner kring den berättelse som vi deltagare har ha skrivit och lämna in vid kursstart. Instruktionerna som vi fått var knapphändiga, tre till fem sidor, på temat ett oväntat möte.

Vi har nu kommit fram till lunch och haft återkoppling på fyra av de sju texterna. Alla texter har varit personliga och kursledarens uppmaning att separera orden från den som skrivit har ofta gjort sig på påmind då jag upplever detta som en stor utmaning. Lättare blir det inte när de som skrivit texterna ofta berättar öppenhjärtligt om hur och varför alsterna har kommit till. Det var någonstans här i samtalen kring våra berättelser som känslan av intimitet infann sig i rummet.

Varför är det så att intimitet uppstår i vissa sammanhang och under vissa förutsättningar. Jag har en teori! Vi känner inte varandra särskilt väl, vi deltagare här på kursen. Sammanlagt har vi träffats fem timmar två dagar efter varandra och de personliga samtalen har inte haft särskilt stort utrymme. Fokuset har legat på skrivövningar, varvat med teoretiska genomgångar. Nu under återkopplingen händer det något som jag är ovan vid, hur mycket jag än njuter av känslan.

Vad är det som händer när vi människor blir intima? Blir öppna för egna och andras känslor, visar vad vi bär på under vår fasad. Är förutsättningarna för detta, någon form av inbillad eller verklig känsla av trygghet? Blev det så att textgenomgången blev en uppvisning av ett naket jag, utan de skyddande, förvirrande ytorna som vi normalt visar upp för varandra. Är det så enkelt att vi kände oss trygga att vi får vara kvar i gruppen, även utan våra fasader. En trygghet att vi fortsatt kommer att bilda ett fungerande pussel, trots våra olikformade bitar. Ett vi, utan belastningen av ett sårbarhetsskydd.

För att besvara frågan om varför vi har ett sårbarhetsskydd, måste jag försöka se vad det är det skyddar. Min teori är skam! Skam denna rädsla för att inte få ha samband, koppling till andra. Finns det något hos mig, som om andra människor skulle få veta, skulle göra att jag inte vore värd samband till andra? Kan det vara detta sårbarhetsskydd som vi lättade på här, halvvägs in på dag tre? När vi lät de andra deltagarna ta del av våra texter och fick återkoppling, fann vi då också modet att visa att vi är ofullkomliga och att detta är okej? Att trots våra texter fick vi ända behålla vår plats i gruppen. Är det så att för att känna en känsla av samband, koppling måste vi låta oss bli synliga, bli sedda på riktigt med den ofullkomlighet vi alla bär med oss?

I förlängningen tänker jag på hur mycket sårbarhetsskydd som vi normalt går omkring med och hindrar oss människor från att mötas. Hindrar oss från att skapa den plats där, kärlek, kreativitet, tillhörighet och glädje formas. Hur skulle alla dessa dagliga kontakter bli om vi lät mötas utan detta skydd? Så mycket lättare det skulle vara att nå varandra, så mycket omvägar som skulle undvikas. Eller skulle vi komma för nära varandra?

Om målet med kursen har varit att lära oss bli bättre på att skriva, så tror jag att syftet varit att skapa en plats där vi alla går med på att vi inte skall såra varandra. En skyddande kupa! Ingen betalar flera tusen kronor för något som de inte vill göra, således trodde vi alla som anmälde oss att vi hade en ambition att skriva. I förlängningen en önskan att bli publicerade och lästa. Denna vår gemensamma akilleshäl! Det finns en tyst överenskommelse att inte kritisera den sårbarheten som vi visar upp, för vi alla delar samma önskan att skriva och bli sedda, samma skam för just längtan att bli någon som skriver, någon som förtjänar att bli läst.

Trots ypperlig kursledare vågar jag drista mig till att säga, att den stora förtjänsten är kanske just ett rum där vi slipper rädslan att känna skam, ett rum utan behov av sårbarhetsskydd.

glädjeämnen...

Den 93-årige franska motståndsmannen, Stéphane Hessel, har på bara ett par månader sålt över 600000 exemplar av sin "Indignez-vous", bestående av ynka 30 sidor, varav själva texten fyller sexton! Bodil Malmsten skriver i dagens DN. Jag önskar att jag hade varit vaken på de fåtal fransklektioner som jag inte skolkade från.
Nu kan jag typ tre meningar. När jag och min familj var i Paris i oktober så hamnade vi en exklusiv butik på Champs-Élysées. Expediten, som talade utmärkt engelska, undrade var jag kom ifrån och om jag talade franska. Jag berättade att jag var svensk och försäkrade henne att jag högst kunde säga tre meningar. Kvinnan envisades och ville att jag i så fall skulle säga någon av dessa tre meningar. Till slut drog jag till med "Je ne comprend pas" och "Je suis suédoise" och till sist något om att "katten är på bordet". Expeditet blev i det närmaste mållös och vägrade tro på att jag faktiskt inte kunde tala franska. Mitt uttal var "helt perfekt", bedyrade hon. Så var hade det inte kunnat sluta om jag bara lagt manken till. Att tala franska verkar lite coolt - men samtidigt främmande: jag kan liksom inte se att det hör ihop med mig.
Jag avvaktar hursomhelst med spänning översättningen av Stéphane Hessels hyllning till motståndet! För att tala med honom, med hjälp av Bodil Malmsten:
"Jag önskar att alla - var och en av oss - finner sin egen anledning att göra motstånd."

Ännu en sak att glädjas över är att Magnus Dahlströms roman "Spådom". Den utlovas dimpa ner i min låda om ett par dagar!
Hans prosa är som ingens annan. Jag har hans roman "Hem" i färskt minne, i vilken vi får följa den extremt feta kvinnliga socialarbetaren inifrån, ja, så till den milda grad inifrån att läsaren i princip ÄR denna kvinna.
Medan jag skriver detta lyssnar jag till Van Morrison. Honom kan man också glädjas över. Van the man!

En dag...

Läste igår klart David Nicholls roman "En dag", en roman lite i Nick Hornbys anda, men med ett djupare allvar. Jag tyckte mycket om den. Om inte jag vore så urbota less på ord som "klangbotten, ömsint, framåtdriv" och, gudbevars, "bladvändare" skulle jag kunnat använda dessa för att beskriva min läsning. Men ni kan ju tänka er. Nu nöjer jag mig med att säga att berättelsen fick mig att både skratta och gråta - och det var sannerligen ganska länge sen! - och att "En dag" är en riktigt spännande roman som fått mig att längta efter att krypa till kojs, en bok att plöja sig igenom...

Lättja och Luther

Jag brukar tänka att Luther nog är en av historiens mest missförstådda individer. "Det är nog Luther i dig", sägs det. Som gör att du ställer för höga krav, arbetar som en idiot, sover för lite, inte unnar dig av livets goda. Tidernas syndabock. Kanske vid sidan av Paulus då. Otaliga gånger citeras de förmodligen enda formuleringar man känner till av de två: "Bed och arbeta", respektive "Kvinnan tige i församlingen".
Luther låg nog inte på latsidan. Han fick en hel del gjort, utan tvekan. "Bed och arbeta", var dock, så vitt jag vet, inte något han själv kom på utan ett vanligt råd inom klostervärlden, ett råd han själv försökte leva efter och som han också gav till andra människor. Själv gjorde han tillägget: "kort och ofta". Men Luther betonade också människans frihet och var en sann kärleksivrare. Han var ju munk som, inte bara bröt mot utan också gjorde uppror mot celibatlöftet och gifte sig - med en nunna! Dessutom var han sannerligen ingen torrboll - och det var heller ingenting han förespråkade.
Och Paulus skrev ju också den berömda kärlekshyllningen i det som brukar kallas "kärlekens lov" (1 Kor 13) - även om han nu kanske inte syftade på "bara" kärleken mellan man och kvinna, utan själva Kärlekens väsen...
I den kristna, katolska, moraltraditionen är lättja en av de sju dödssynderna. Lättja, Acedia på latin (av det grekiska Akedia,) betyder "frånvaro av att bry sig" - snarare likgiltighet då...
Och lata sig kan man förvisso göra - och ändå bry sig. Kanske krävs det till och med att vi latar oss lite för att kunna bry oss, förbli engagerade, nyfikan, vakna och inte förfalla till likgiltighet? Vila är uppfinningarnas moder. Begränsningen föder geniet?

vardagen

Vardagen är utan tvekan igång. Jag har gått upp 06:30 denna vecka, vilket är för tidigt för en som svårligen kan somna före midnatt. Resultatet: mörka skuggor under ögonen, en lätt huvudvärk och en kroppens tröghet, eftersom ingen tid givits till motion. Jobbet är inte tråkigt. Kanske har jag ett av de roligare jobb man kan ha. Den här veckan kortkursen, "Att skriva", med fullmatade dagar i rätt högt tempo. Idag har jag haft textdiskussioner hela dagen. Men en fantastisk och entusiastisk grupp.
Problemet är nog att jag gillar att slappa lite för mycket. En del människor blir oroliga när de inte har något att göra. Så inte jag. Å andra sidan innefattar mitt slappande en hel del som egentligen inte är slappande: skidåkning, löpning, dans. Vid närmare eftertanke slappar jag nästan aldrig. Och det slår mig genast att jag egentligen inte vill vara utan mitt arbete. Jag tycker att det är spännande och alltid utmanande - och varierat. Skrivarutbildningar, terapeutiska samtal, möten av olika slag.
När jag tänker närmare på saken är det nog snarare så att jag behöver ett dygn med fler timmar, låt säga 28. Ett slags successiv förskjutning av dygnet, som skulle innebära att om jag går upp 06:30 dag ett, så går jag upp 10:30 dag två, 14:30 dag 3, osv... Nackdelen är att vissa dagar inträffar nattetid, men vad gör det. Variation förnöjer ju. kanske kan man prata med Robert Lind om saken...

Just nu är Björn Ranelid aktuell i kändistävlingen ”Let’s dance” i tv. Och hämndlysten för det Peter Englund skrivit på sin blogg: ”Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas.”

Man vill inte tro sina öron. Och man vill inte tro sina ögon då man ser hur FB fullkomligt nedlusas av kommentarer om Björn Ranelids förfärliga person och usla författarskap. Jag visste sen långt tidigare att som "riktig" författare bör man om inte förakta Ranelid så i a f starkt ogilla honom. Jag har faktiskt aldrig begripit varför. Dryga författare med alster av varierande kvalitet finns det gott om. Jag undrar om det kan vara det att Ranelid så öppet blottlägger sitt eget behov av upprättelse, att man så tydligt ser hans litenhet, som framkallar dessa starka känslor. Känslor så starka så Akademiens företrädare säger sig vara glad åt om människan inte skriver mer. Eller vad är det som får honom att uppträda så sjaskigt?
Jag vet inte hur många som såg och hörde Ranelid fälla den "förfärliga" kommentaren i "Let´s dance"? Förmodligen bör riktiga författare inte heller se sådan dynga. Själv gillar jag dans, vet att det är svårt och jobbigt att lära sig, vet att det krävs mod för att dansa, inte minst för publik och dessutom i tv, och imponeras av deltagarnas kamp och framgång. Varför får just inte författare ägna sig åt dylikt trams? Det överstiger min fattningsförmåga. Eller gäller det bara Ranelid? Jag tyckte Ranelids kommentar var rolig. Lite överdriven, lite som att han försvarade sig i förväg för något han inte skulle behöva försvara sig för. Men roligt tyckte uppenbarligen inte Peter Englund att det var, utan uppfattade det som ett påhopp. Ett personligt sådant, får man anta.
Jag har även läst ett flertal av Björn Ranelids romaner, gudbevars. Det gör inte "riktiga" författare. Jag menar att hans författarskap är tungt. Somliga romaner är inte lika bra som andra, men för vilken författare gäller inte det? Kanske får han en och annan bok utgiven som inte en lika storsäljande författare skulle få. Det gäller i så fall sannerligen inte bara Björn Ranelid. Men han har också skrivit riktigt, riktigt bra romaner, som jag läst med förtjusning.
Kan man inte bara lägga ned det offentliga skitsnacket. Ranelid borde väl ändå kunna få vara med i vilka program han vill utan att den kulturella stormen börjar tjuta runt knuten. Snacka om storm i ett vattenglas.

tandhygienist

Idag har jag varit hos tandhygienisten. Jag har gjort detta alltsedan min tandläkare konstaterade att jag hade "fickor". Fickor är inte bra att ha. I alla fall inte i munnen. Jag håller nu efter min fickor med tandstickor och tandtråd. Sedan dess har jag också slutat röka. Det var dock inte i första hand för fickornas skull, utan för att min dotter hävdade att hon mådde illa och fick ont i huvudet då jag kramade henne, vilket inte var så roligt. Jag är glad över att jag slutade med mina cigaretter - det gav mig många, långa kramstunder, som jag inte skulle velat vara utan för alla morgonbloss i världen. Men det är ju så att åren går och lusten att krama sin mamma avtar. Om det inte vore för fickorna kunde jag rent av börja röka igen. (Fast nej, vill inte bli av med min kondition och tjära i lungorna är faktiskt inte roligt...)

Dagens något omilda rengöring av tänder mynnade hursomhelst i kontroll av fickor. Flera av dem hade minskat. Ett par oförändrade. Ingen fördjupning. Jag gick därifrån 630 kronor fattigare, med uppmaningen att fortsätta och "jobba på" och med ett antal förpackningar tandtråd och -stickor i fickan - jackfickan, alltså.
Tandtråd är viktigt, liksom solkräm!

Men hur roligt är det

Ja, ibland undrar jag: hur roligt är det egentligen det där att följa vad ens vänner, bekanta och kolleger har för sig. Status: har just kommit hem från en underbar middag hos den och den eller den. Jaha ja. Kul. Man får liksom veta vem som bjuder, vilka som inbjuds - och kanske framför allt vilka som INTE bjuds att delta. Vet liksom inte alla som var där redan att dom var där? Vem vill man informera? Eller: jag har just blivit erbjuden världens bästa jobb - underförstått: för att jag är en av världens bästa människor. Gilla, gilla. Status: det går så himla bra för mig! Gilla. Kommentera: det har du verkligen förtjänat. Status: jag är både lycklig och lyckad.
Varför finns det ingen ogilla-knapp? Ibland längtar jag efter att ogilla. Bittert.
Inget gott som inte har något ont med sig. Det finns mycket trevligt med FB. Jag har fått kontakt med gamla vänner och bekantskaper. Det är enkelt att slänga iväg ett mail. Alla, eller nästan alla, finns ju där.
Många bjuder på sig själva, skriver roliga saker, lägger ut fina bilder...Men jag börjar störa mig på alla de där små sällskapen av inbördes beundran... Jag inser att det är mitt problem. Det är sällan själva problemet som är problemet, utan hur man förhåller sig till dessa problem. Men jag blir lite anti. Jag får lust att skriva det som man inte ska. Status: ingenting vettigt idag heller. Status: mardrömmar hela natten. Status: hjälp! Jag får lust att bli en gnällspik. Status: jag sitter här och bara glor. Status: luktar svett. Jag får lust att skriva baksidan hellre än den polerade ytan. Men faktum är förstås att jag inte behöver skriva någonting. Och inte heller läsa. Annat än det jag vill. Nu har jag gnällt färdigt.
Status: jag har plundrat granen och tömt alla glöggskvättar. Gilla!