SNÖ

Vilka enorma mängder snö som fallit. Fantastiskt. Snö gör människor glada. De ler och pulsar och vänder anletet upp mot de gråtunga molnen och flingorna som dalar. Själv sprang jag i skogen på förmiddagen, mitt i värsta snöfallet. Helt galet. Jag såg ut som snömannen när jag var klar. Ska detta fortgå får jag överväga att köra med skidor istället.
Jag har även hälsat på min gamla mamma idag. Vi tog fram den lilla minigranen och drack kaffe i minijuleljusens sken. Sedan ville hon välja kläder till julafton, då hon ska komma hit på grötlunch. De senaste åren har hon varit på äldreboendet, eftersom tanken på färdtjänst var alltför svår. Men nu när hon klarar att svinga sig in i en "vanlig" bil: inga problem.

Efter tre vansinnigt jobbintensiva tunnelveckor har jag nu kommit ut på andra sidan: ut i ett snöigt vinterlandskap, frostkallt, vilande. Jag har nu precis läst ut Enquists "Kapten Nemos bibliotek". Vilken strålande bok. Vilket driv. Vilket sprakande språk. Greps av lust till omläsning efter "Ett annat liv", som tog sig väsentligt mot slutet och som bland annat beskriver hur han tillslut kan sluta dricka, en gång för alla, och hur han i rasande tempo skriver de första kapitlev av "Kapten Nemo" på ett behandlingshem i Danmark (vilka tummade på några av Minesota-modellens stränga regelverk och lät den nedsupne författaren ta med sin dator. Det ska dom ha en eloge för!
Jag har idag gjort ett av julens obligatorium: kokat knäck. Katastrofen är alltid mycket nära vid mina knäckkok. Ett antal år har den där smeten vägrat stelna och förlorat formen efter fem minuter utanför kylskåp. Förra året blev de perfekta. Inte de minsta rinniga och precis lagom sega. I år blev ungefär hälften stenhårda, medan den andra hälften på tok för kletiga, detta beroende på att den eländiga smeten kokade för länge och stelnade alldeles för snabbt och först högst ovilligt rann ner i den små formarna och sedan tvärvägrade för att istället samlas i en jätteklump i kastrullens botten. Desperat hällde jag på mer grädde, för rinnvänlig konsistens, vilket tydligen inte fungerade. Nåväl. Nu ligger de i sin burk och barnen gillar dem. De gillar dem alltid. Hur de än blir.
Återstår kolakok och köttbullstrill.

Mindre än en månad till jul. Hur fort går inte en månad? Strezzen, den där speciella julvarianten, börjar vakna, sträcker sina långa armar, gäspar stort och gör sig redo. Nästa vecka jobbar jag 64 timmar, veckan därpå 50, den vanliga lästiden oberäknad. I helgen är det första advent. Var är adventsstjärna och ljusstakar? Har för mig att jag i a f märkte kartongen vid flytten. Lussebullar! Måste bakas, före lucia. Pepparkakor. Dom man köper färdiga är godare, men doften bör fylla hemmet vid något tillfälle. Köttbullar. Jag gör köttbullar en enda gång om året, men då förväntas det verkligen av mig. Mammas egna köttbullar! Ja, mina barn är sannerligen inte bortskämda när det gäller hemlagat. Igår överraskade jag mig själv - och barnen - med ett riktigt långkok. Köttgryta. Den smakade som farmors, menade barnen. Det var ett skyhögt betyg och det åts med god aptit. Och granen! Där har vi ett problem att lösa. Var? Hur ska den få plats? Dottern föreslog glatt att den kunde vara i hennes (stora) rum, men protesterna blev omfattande. Vi måste hitta en riktigt smal och liten gran. Får kompensera med mängder av kulor och glitter. Knäck, brukar också vara ett obligatorium. Och så, sist men inte minst: julklapparna. Som ska planeras inhandlas, slås in och - helst av allt - skrivas verser till. Jul, jul, strålande jul!

Vissa morgnar är svårare än andra. Jag blir liksom aldrig klar. Jag irrar omkring som idiot och vet inte vad jag ska ta på mig och när jag tillslut bestämmer mig ser kläderna, som sett helt normala ut då jag senast använde dom, fullständigt skitfula, urtvättade och allmänt trista ut. Alltså sliter jag av dem och letar efter något annat, drar ut mina byrålådor och fånstirrar ner i högarna, där ingenting tycks passa ihop med något annat. När jag har riktigt bråttom uppstår aldrig detta plågsamma fenomen, det finns ingen tid, helt enkelt: och det som har kommit på får sitta. Det uppstår inte heller, turligt nog, alla gånger med bättre tidsmån. Och när fenomenet väl dyker upp är jag alltid oförberedd. Det kommer liksom från ingenstans. Och i ett slag är alla klädkombinationer lika hopplöst omöjliga. Jag har noterat hur något liknande ibland sker med min dotter. Och jag har ett bestämt minne av att det ofta skedde just i tonåren. Fast jag kan egentligen inte begripa hur - jag var ju tonåring då man var hippieprogg och vad fanns det då att välja på? Det var slitna jeans, t-shirt, näbbstövlar. Bortsett från näbbstövlarna är det vad jag fortfarande trivs bäst i och efter en sån där svår morgon brukar det sluta med det. Jeans och t-shirt, skit samma vilken. Helt okej. När jag jobbade på gruppboende brukade vi lägga fram kläder åt de boende. Ibland måste man bli sin egen personal.

Sol idag. Känns som evigheter sen! Inte underligt att man blir trött i detta underliga land med dessa underliga årstider och underliga solförhållanden. Konstaterade att fönstren var oerhört skitiga i solgasset (och tvättade dem senare på eftermiddagen också - skinande blanka). Sprang i den blöta skogen efter frukost, långt, i lugnt mak.
Nu har jag sett på Leonard Cohen, live in London. Han har blivit 75 år nu och berättade för den entusiastiska publiken att sist han spelade i London var han 60 "and just a kid with a crazy dream". Imponerande man denne. Tänk att under sin livstid ha gjort så många fantastiska sånger. Som om allt han rör vid blir poesi. Och en poesi som jag är övertygad om kommer att bestå. Eftersom den handlar om människan. Eftersom den går rakt in i hjärtat. Eftersom den berör det vackraste av det vackra, det svåraste av det svåra... Ain´t no cure och kommer väl aldrig att bli, är kanske inte meningen eftersom det är ur det poesin föds och föds igen. Vacker är han också, den gamle mannen, och hans stämma bär ännu hans sånger. Jag ångrar mig så att jag inte tog chansen att se honom när han var i Stockholm senast. Kommer han att orka göra ännu en turné? Vem vet.
I morgon ska vi ha kaffe- och tårtkalas för 15-åringen med delar av släkten. På själva födelsedagen sjöngs det på morgonen och åts önskemiddag på kvällen, och sedan begav sig födelsedagsbarnet in till stan med kompisarna för att se New moon. Midnattsföreställningen, ska tilläggas, vilken slutade 02:10. Jag hämtade upp på Kungsgatan och förundrades över folkmassorna på väg till och från krogen. Hur orkar de? Hur orkade jag? Times they are a changing...

Senare, när jag på kvällen läser vidare i Enquists självbiografiska historia,så anar jag svaret på den där icke-gestaltningen. Han har väl helt enkelt bestämt sig för att nedteckna sådant han faktiskt minns, till fakta. För att gestalta krävs fiktionalisering, om inte annat så just därför att vi inte minns. Om jag ska gestalta ett minne tvingas jag fylla på med en rad mer eller mindre osäkra detaljer. Frågor uppstår. Hur såg det egentligen ut? Vilken färg hade tapeterna. Med vilket tonfall blev detta sagt? Hur såg han eller hon ut? Vad hade hänt innan och vad hände efter?
Den gestaltade varianten finns ju redan skriven, i "Kapten Nemos bibliotek", från 1991, den roman som allmänt anses vara Enquists främsta.
Personligen är jag mer förtjust i den gestaltade "sanningen" än i den strikt biografiska.
Men, "Ett annat liv" är inte dålig, och framförallt inte ointressant. En underbart minne är det av en läsning P.O. gör tillsammans med bland annat den då nydebuterade författaren Göran Tunström, som trollbinder, framförallt den kvinnliga delen av, publiken, med sin avspändhet, textens närvaro, de precisa orden och den välljudande värmländskan. Romanen Tunström läser ur är "Maskrosbollen", vilken ska bli hans stora genombrott. P.O. får det tvivelaktiga nöjet att läsa efteråt. Han läser i tjugo minuter, så snabbt han kan och svettas ymnigt under hela läsningen.

En snäll vecka: onsdag - fredag = ingen undervisning, vilket betyder någon timmes extra morgonsömn samt TID att läsa texter och hopp om en ledig helg! Skönt. Nu har jag plöjt alla distanstexter, flera riktigt bra, och kan ta en lugn kväll. Jag ska äta middag med barnen och titta på "Morden", den fristående fortsättningen på "Graven", vilken jag tog del av på vår gamla analoga, svartvita batteri-tv, i stugan i Fröjel - med varierad framgång, ska tilläggas, eftersom vår stuga befinner sig i ett slags radioskugga. Det var hur som helst det enda program som följts i stugan och nu när den analoga tiden är över är den tiden definitivt förbi.
Jag läser nu Enquists "Ett annat liv". Den är spännande, eftersom den handlar om honom, men i övrigt gör den inget stort intryck på mig. Jag funderar över varför han valt att berätta den i 3:e person. Det känns lite krystat, eftersom det ju så uppenbart handlar om honom själv och till stora delar inte är gestaltat utan bara återberättat rätt upp och ner. Har han inte orkat gestalta?
På fredag blir dottern 15 år och jag frågar mig än en gång: hur gick det till? Nyss höll jag henne i min famn.

Rain, rain.... Jag har hört Terence Trent d'Arby´s låt spela i huvudet hela helgen. (En förbannat bra låt, som tur är!) Så, man kan säga att den regniga helgen förde det goda med sig att jag blev påmind om denne kanonartist. Han är faktiskt hur bra som helst, eller var i alla fall - har inte hört honom på senare år... Igår kväll var det danskväll i internationella folkdansklubben, extra kryddad av livemusik med dragspelaren Izmet Lolic, från Orientexpressen, en fantastisk man att hantera sitt instrument. Så mycket roligare det är att dansa till levande musik! Jag, som hade lämnat bilen hemma eftersom jag tänkte mig ett glas vin eller två, dansade oavbrutet i tre och en halv timme, och vandrade sedan hemåt på slaka ben.
Idag trotsade jag väderleken och gav mig ut att springa efter frukost. Skogen låg tyst och fuktig. Inga andra människor ute. Sen har jag dammsugit och torkat golv, varit med dottern i Farsta C och inhandlat ett par tröjor till henne, samt fikat, och kört igång ett par tvättar. Börjar så smått vänja mig vid att inte ha tvättmaskin i lägenheten. Det har till och med sina fördelar, inser jag. Hå hå ja ja: jag säger som farbror Melker: Denna dagen ett liv. Och vilket liv sen.

Imorgon startar jag en kortkurs i terapeutiskt skrivande i samarbete med CEAN-utbildning. Det finns platser kvar så om någon är intresserad: skynda! Roligt att den kan starta och jag hoppas att de som stått kvar på reservplats på Skrivarakademins kurser ser att det finns fler möjligheter.
I övrigt har veckan bara rullat på, med inget utrymme alls för att underhålla denna blogg.

lördag

Ibland förvånar SVT genom att visa en riktigt bra film - och det på en lördag! Det tyska dramat "De andras liv", 21:30, på bästa sändningstid, visade sig vara en fantastisk film med handlingen förlagd till de sista åren i DDR innan murens fall. En stasi-medarbetare avlyssnar en manusförfattare och hans skådespelare och tillika käresta, förändras, tar ställning, agerar, för att flera år senare hitta en bok, med titeln "sonat till den goda människan", skriven av den författare han till priset av sin egen degradering inom stasi hjälpt undkomma den myndighet han själv representerade, dedicerad till honom själv. En film som skakar om och berör!
Idag har jag dansat bulgariskt. Så himla roligt när de där obegripligt snabba, märkliga takterna med alla sina om möjligt ännu snabbare steg och mångfald av turer till slut börjar sitta! Och igår såg jag Winnerbäck på Annexet, en fantastisk konsert - om man bortser från alla smått fanatiska fans: de där som åker i bussar och följer hela jäkla turnén och går på varenda konsert och kan varje ord i precis varenda låt och dessutom envisas med att högljutt sjunga med; och det får man ju lov att göra, bortse från dem, menar jag). Winnerbäck har gör bra låtar och är en mästare på att fånga stämningar av det förlorade och han sjunger, trots sin lågmäldhet, med en intensitet som skapar en intensiv närvaro. Han är verkligen där och det är publiken också.
Apropå närvaro - nu är jag där igen - så har det varit mycket av den varan hela veckan. Eric Fylkesons arbete med ettorna på Skrivarlinjen var ett rent konststycke. Helt fascinerande hur han på tre dagar lyckades förvirra och förundra eleverna och förmå dem att passera gränser och våga, just NÄRVARA (och därtill lära sig sina dikter utantill och framföra dem på liv och död). Ja, jag kunde tyvärr inte se själva föreställningen igår, men har förstått att de var ännu bättre än under repetitionerna! På onsdag ska jag utvärdera poesiblocket med dem, det ska bli väldigt spännande!

Denna vecka har ettorna på Skrivarlinjen poesivecka med Eric Fylkeson, vilken mynner i offentlig läsning på fredag kväll. Eric F var, för er som inte vet det, poetryslam långt innan ordet var uppfunnet. Han kan det där med scennärvaro. Igår var jag med och tjuvlyssnade någon timme och jag skulle gärna ha deltagit hela veckan. Vi rör oss på olika scener livet igenom, sa han, "med en ständig rädsla att göra bort oss". Och: att det finns ett enda botemedel mot den "katastrofala" göra-bort-sig-situationen - nämligen det att vara DÄR. Närvaro alltså. Den som är närvarande, på riktigt, till 100%, är oantastlig. Blev lycklig över att höra honom prata om det!
Tyvärr kan jag inte vara med och lyssna på fredag (men imorgon ska jag vara med hela dagen, under repetioner) eftersom jag ska lyssna på Lars Winnerbäck på Hovet. Inte något jag precis är ledsen för, men synd att det krockar. Idag har jag två grupper, "Att skriva", nu på eftermiddagen och "Att skriva terapeutiskt" ikväll. Att vara lärare är verkligen att röra sig på en scen. Och att vara närvarande. Att låta ingenting annat finnas än rummet/scenen.

Mer Lindorm

Ja, nog är det både vackert och förfärligt sorgligt... som livet självt:

En fader med sin son

Molnstrimmig måne dallrar
i blank och svartnande sjö.
Syrsorna klippa sömnigt
i ängens nyslagna hö.
Skymningarnas gråa aska
faller på utbränd dag.
Vi gå längs den stenige stranden
min lille son och jag.

Han tittar, pekar och pratar
och snubblar ibland på en sten,
jag kramar smeksamt hans näve,
liten och solbrynt och len.
Sin friska barnaförundran
frågar han aldrig trött.
Jag går i avlägsna tankar
och svarar helt förstrött.

Hur länge får jag hålla
din lilla näve så här
och skydda dig och stödja
och vaka vart vägen bär ?
Jag undrar blott huru länge
jag får vara i ditt behag.
Du växer och går ifrån mig
alltmer för varje dag.

Din vilja ska styvna trotsigt,
du skall gömma dig gosseblyg.
Våra ögon skola skiljas,
din själ ska spira i smyg.
Med dunkla, brännande känslor
skall du i hemlighet gå
och jag måste stå vid sidan
och hjälplöst blott se på.

Min son, om du blott visste
vad över din säng jag drömt.
Dina första vita socker
i skrivbordslådan jag gömt.
De små, små, mjuka socker
bli stora, hårda skor,
som trampa sig väg i världen
och trampa far och mor.

Det måste bäras och tålas
fast det är tungt och svårt.
Din lilla hand skall lossna
ur min, fast jag håller hårt.
Du går ju ändå ifrån mig,
vem hejdar växandets fart ?
-Nu skyndar vi på, min gosse,
vi äro hemma snart.

Den sista oktoberhelgen, grådisig och vindstilla. Jag sprang i skogen på förmiddagen. Hösten luktar curry. Åns vatten spegelblankt. Nu har jag varit på Skogskyrkogården för att lägga en krans på min farmor och farfars grav. Skogskyrkogården är stor. Åtskilliga gånger har jag irrat omkring där utan att hitta rätt. Men nu hade jag fått i uppdrag av min pappa, som inte längre orkar ta sig dit, att "hälsa på" hos dem och jag ville inte irra bort mig. Således använde jag mig av den söktjänst som numer finns på nätet, ett slags de dödas eniro,och fick lätt som en plätt veta kvarters- och gravnummer. Dessutom var graven utmärkt på en karta. Fantastiskt!
Jag satte mig på cykeln och trampade iväg. Den här helgen råder kaos på våra begravningsplatser, jag visste det, men blev ändå förbluffad. Ringlande bilköer, ilskna bilister, vakter, korvförsäljare, familjer med barnvagnar, full kommers i blomster- och kransbutikerna, och i en närliggande villaträdgård hade barnen svartförsäljning av korv, kaffe och bullar. Ska vi minnas våra döda så låt oss göra det med en varmkorv, detta det svenskaste av det svenska, och en Mer.
Trots mina förberedelser fick jag ändå cykla omkring och läsa på skyltar en god stund innan jag kom rätt. Världsarvet Skogskyrkogården är gigantiskt - men det är vackert, inte minst denna helg.

Fredag

Idag har jag försökt mig på att skriva lite på det egna materialet - som skulle ha legat där och samlat damm om det inte vore för IT-tekniken. Jag minns när jag köpte min föregångare till dator; en gigantisk skrivmaskin av märket Canon, där man kunde redigera typ fem rader innan man skrev ut dem. Den var dyr som fanken och det ingick hemservice vid eventuella problem, vilket jag utnyttjade vid minst två tillfällen. Några år senare köpte jag min första dator, en liten bärbar Toshiba med ett nypris på 45000 kronor (tror jag betalade 15!) och en minnesdisk "lika stor som den som användes för projekterandet av JAS-gripen"! En minst lika gigantisk instruktionsbok medföljde och jag tassade i veckor kring denna magiska tingest utan att ens våga slå på strömmen. När jag ytterligare ett par år senare försökte sälja den fick jag veta att det nog inte fanns någon som ville betala så mycket som en spänn för den. Snacka om värdefall.
Hur som helst har jag blåst bort lite virtuellt damm från mina dokument, ett slags romanprojekt kanske, samt en möjlig diktsamling... Men ack, så långsamt det går - inte så konstigt, med tanke på att jag ger det så lite tid...

Höstlov och barnen vänder på dygnet som vanligt... Ja, jag var själv likadan, en gång i tiden. Men det var då det. Igår träffades delar av mitt gamla gymnasiegäng. Fyra 55-åriga tanter. Hur i all världen gick det till? Vi påminner alltmer om våra mammor (eller, i mitt fall, pappor), men vi märker det liksom inte själva. Dock skiljer klädstilen oss från dem. Det är liksom samma stil på oss fortfarande, jeans, t-tröja. "Basketdojor". Det där andra, som vi ikläder oss då vi beger oss till våra arbeten, är liksom lite av utklädning; ett slags maskerad. Igår kväll tillkom en ny(gammal) kompis. Det var ungefär trettio år sedan vi sågs senast. Och det var bara att ta vid, ungefär där vi slutade.
Idag är jag ensam hemma, ett fenomen som sannerligen inte inträffar särskilt ofta. Det är tyst. Mörkt utanför fönstren. Jag hade tänkt montera en tv-bänk som jag och dottern inhandlade på IKEA igår, men jag drabbades av akut matthet bara av att öppna förpackningen och kika ner på alla delar, bläddra igenom monteringshäftet och väga plastpåsen med alla skruvar, plugg och andra konstigheter i. IKEA verkar helt okej just när man går omkring och väljer. Snyggt. Inte så dyrt. Men sen! När man kommer hem med sin låda! Varför kan de inte erbjuda ett färdigmonterat alternativ för några extra hundralappar? Jag tror det skulle bli en försäljningssuccé av minst samma omfattning som när en gång idén med det omonterade lanserades! Jag bestämde mig snabbt för att sova på saken. Köpte för övrig även tre kastruller à 100 spänn. Och till och med dom var omonterade. Samt två badrumsmattor för 20 kronor stycket. Ingen montering krävdes. Ett rent fynd!

vintertid

Vintertiden är nu obönhörligen på plats. Vaknade, slut in i minsta muskel efter bulgarisk dans OCH danskväll, och släpade mig upp ur sängen, ned till frukostbordet. Sedan jag ätit min youghurtportion (med fullkornsflingor, kiwi, banan - hur kommer det sig att man kan äta samma frukost dag efter dag, vecka efter vecka, år ut och år in, utan att tröttna?) och bläddrat igenom alla DN:s bilagor, insåg jag, efter att ha fått den där lilla bilden med tillhörande text "ställ in grillen..." i blickfånget att klockan skulle vridas tillbaka. Därefter återvände jag till sängvärmen en timme till. Någon glädje ska man väl ändå ha av den där timmen som försvann i våras och nu återlämnas.
För exakt tio år sedan flyttade jag in i lägenheten på Gråboväg i Visby. Sedan dess har jag flyttat in i (och ut ur) två lägenheter. Nu bor jag i min 16:e bostad, föräldrahemmet oräknat. Inte konstigt att jag var lite trött vid senaste flytten...

På eftermiddagen åkte jag in till mamma på äldreboendet. Jag hade köpt rosor på ICA först, samt digestive-kex. Väl där blev jag påmind om att det var hennes namnsdag, så det passade ju bra. Mamma är nyopererad för grå starr, en "operation" som hon hade inplanerad för nästan tio år sen, men aldrig vågade genomföra. Hon är paniskt rädd för läkare, minst sagt. Nu - när hon är gammal och inte kan ta saken lika mycket i egna händer - blev det genomfört i alla fall. Men nej, hon såg just inget bättre, tyckte hon. Jag plockade fram hennes gamla glasögon, tvättade dem och bad henne prova. Resultatet uteblev inte:
- Jag kan ju se ditt ansikte, utropade hon. Så härligt.
Vi provade att läsa också.
- Dikter av Nils Ferlin, stavade hon sig igenom. Så underbart.
Mindre typsnitt än det i rubrikerna klarade hon visserligen inte, men det var gott nog så. "En döddansares visor", "Barfotabarn", "Vilse". Hon tycktes få en vision av hela dikten bara genom att läsa titlarna.
Och hon kunde se vad tavlorna på väggen föreställde. Bara en sån sak.
Och jag läste dikter för henne. Hennes mest älskade: Thopelius Vintergatan, Spela kula, och Lindorms Far och son och Lyckans minut, de sistnämnda med tjocknad hals och tårade ögon.
SEN gjorde jag mitt absolut bästa för att få personalen att begripa att mamma nu hade opererat ögonen för starr och att hon givetvis skulle använda sina gamla glasögon, inte världens lättaste sak. Språkförbistringen är stor inom äldreomsorgen. Läs för övrigt Ragnar Thoursies "Sånger från äldreomsorgen"! Inte ofta det ges rapporter inifrån, precis. Och så Lindorm:

Lyckans minut - Erik Lindorm

Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick?
Att fjärdarna gnistra och jorden är varm,
och himmelen utan en prick?

Vad är det för tid, vad är det för år?
Vem är jag? Vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?

Jag lever. Jag lever. På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst millioner år
på denna enda minut.

Allt handlar om att skapa närhet. Det är ingången i varje text, det som fängslar läsaren och håller henne/honom kvar. För att skapa närhet måste man använda sig av de fem sinnena. Detta förutsätter att där måste finans en person/karaktär som använder sig av dessa fem sinnen. Vi läser för, brukar jag säga, att få en chans att uppleva världen genom någon annans sinnen - för att få en känsla för hur världen skulle te sig OM vi vore någon annan än just den vi är. Förmodligen är litteraturen den arena där de bästa förutsättningarna för ett sådant experiment finns. I vår vardag traskar vi ju omkring utan att ha så värst mycket hum om hur människorna runt omkring oss upplever sin verklighet. Men i litteraturen kan vi se, lyssna, känna, lukta med en annan människa, inifrån en annan människa...
idag har jag undervisat om, ja just det, betydelsen av "textens rum".
En av mina deltagare berättade att hon arbetat i restaurangbranchen och hur hon då insåg att anledningen till att glas på (finare) restauranger är så blanka är att man putsar dem. Hon hade på motsvarande sätt nu förstått att anledningen till att hon upplevde en text som "bra" var att någon hade arbetat med den, "putsat". Någon (författaren) har tålmodigt (eller ivrigt) jobbat sig in i detta textens rum och på så sätt skapat ett rum också åt läsaren.
Hur ofta har jag inte hänvisat till Olof L:s kloka ord om litteraturen som en arena där läsaren och författaren tillsammans bygger en "verklighet"... "Om konsten att läsa och skriva" är fortfarande, enligt mig, den bästa boken om skrivandets hantverk och mysterium.

Vart tar alla helger vägen, och var kommer alla vardagar ifrån? Denna helg var målsättningen att först komma ifatt och sedan vila. Avstod från bulgarisk danskurs efter en del vånda - men man kan inte göra allt. Så är det. Jag sprang istället, i nästan en timme. En meditativ rensning av lungor och hjärna och känslohjärta. Städade. Badade. Handlade. Lagade mat. Det där som handlar om själva existensen. The basic. Såg programmet med Wollter på kvällen. En helt igenom sympatisk kille (farbror). Trevlig. Och med hjärtat i behåll. Idag var det städdag i bostadsrättsföreningen. Eller, visade det sig, snarare trädgårdsdag. Krattning. Lökar i jorden. Klippa och såga lite i de yviga jasmingrenarna. (det kommer en vår igen - men mörkret är svårt, tycker jag!) Därefter åkte dottern och jag till Farsta. Köpte lite grejer till henne - och även till mig själv - samt åt en sån där onyttig lunch på donken, innan vi åkte vidare för att besöka den gamla mamman på äldreboendet. Ingen bilutflykt denna dag. Men hon bedyrade att det var den bästa dagen sedan hon lämnade sitt egna hem. Hon minns inte längre all ensamhet hon utstod där, i sitt gamla hem. Hon minns inte längre all förvirring, alla måltider hon aldrig åt, alla duschningar hon inte klarade av att genomföra och inte heller alla sömnlösa nätter. Och tur är kanske det.
Och nu, NU, har jag äntligen tagit mig igenom alla dikter som vi ska tala om imorgon. Jag har med andra ord till slut hunnit ifatt.
Fina dikter, för övrigt - tema: skriv en självbiografisk dikt (om ditt liv) på minst två sidor.

Torsdag

... och äntligen en ledig kväll! Jag har gjort ugnspannkaka, men hoppade över det där med soppan.
Dagen har varit behaglig. Vandrade iväg, nåja - småsprang - till tunnelbanan i morse. Strålande sol. Skarpa höstdofter. Lyssnade förresten lite på Vivaldis höst häromdagen (finns på youtube med vackra höstbilder) - den är vacker, går inte att komma ifrån. På förmiddagen hade jag handledning och fick som vanligt med mig en massa skarpa tankar och användbara verktyg - och huvudet ekande av frågor. Bra frågor. Självklara frågor. Men inte alltid så lätt att ta tag i...
- Jag är rädd för att dö!
- Varför det?
- Det är hemskt, bara. Det kommer att bli förfärligt.
- Varför det? Alla dör ju. Vad är det med det?
- Jag vill ju leva!
- Jaha? Varför är det så viktigt att leva.

Så lätt att fastna i beskrivandet av någons dödsångest, istället för att aktivt utforska det som gör livet viktigt.

Därefter lunch på Hurtig med en kompis från det förflutna som dykt upp igen (via facebook), en gammal kurskamrat från "Skapande svenska" i Uppsala, hösten 1981! Hurtig är ett av mina favoritställen - en massa goda rätter att välja bland, fantastisk grönsaks- och fruktbuffé, allt i klassisk kondismiljö. Under lunchen pratade vi om kulturetablissemanget med alla sina små grupperingar och konstaterade att vi känner oss gamla och lite uppgivet trötta och inte längre tycker att saker och ting är så himla viktiga, samt om hur svårt det är att förändras. Jag bryr mig knappt om vem som får nobelpriset längre. Vad spelar det liksom för roll. Men - jag tycker förstås att det vore fantastiskt roligt om Tomas Tranströmer fick det! Och så pratade vi lite om pseudonymen Kepler, som numer var och en vet vem (vilka) som står bakom. Jag läser just nu boken ifråga, Hypnotisören, och finner den erbarmligt dåligt skriven. Är det jag som är dum? Eller vem? Var finns det där fantastiska hantverket, som det talats om... Eller är det så enkelt att de två bakom den där Kepler befinner sig i en sån grupp där någonting gott helt enkelt måste sägas?

Ikväll tänker jag titta på TV. SOS Gute, ett tämligen intelligensbefriat program där man kan se hur turisterna ställer till det på Gotland - samt se fina bilder från ön, förstås! (Den där kommisarien vid havet GÅR ju helt enkelt inte att titta mer på, det är så uselt så att det inte ens fungerar med det där studiesyftet jag försökte anamma). Därefter del 2 av INLÅST. En halvtimme in i programmet kommer jag att stå inför det svåra valet: slå över till Babel eller inte, men vad fanken, det finns en lösning: svtplay!

höst

Ännu en helg går mot sitt slut. Jag har sett två sevärda filmer, "Wrestler" och "Benjamin Buttom", varav den förstnämnda riktigt, riktigt bra och mycket berörande, dansat bulgarisk dans, sprungit i den höstdoftande skogen och inmundigat en, trots det trendfjantiga namnet, smarrig brunch i sällskap med ett antal väninnor. Där diskuterades dokumentären - även om flera ville kalla det såpan - "Bakom stängda dörrar", vilken jag lovordade häromdagen föga anande den stormvind av känslomässiga reaktioner den uppväckte, ett faktum jag fick klart för mig redan följande dag då debatten härjade för fullt. Kriminalvårdens reaktioner var hårda - vid närmare eftertanke inte så konstigt med tanke på de klena resultat man själv uppvisar ifråga om förebyggande/hejdande av kriminalitet bland unga. Även bland oss "vanliga", vi, det svenska folket, tycks programmet riva upp stormar av känslomässigt argumenterande, ett faktum jag finner mer förvånande. Kunde man verkligen "lita" på de gamla kåkfararnas goda inflytande (en gång tjuv, alltid tjuv!), var det inte ytterst olämpligt att tussa ihop dessa redan rejält "störda" unga killar med sådana busar, skulle det inte tvärtom bara befästa deras trevande brottsliga identiteter? Själv vill jag ge en eloge till dessa gamla kåkfarare som menar att detta projekt är så viktigt att de är villiga att återuppleva och möta sig själva i ett fängelse igen. Man känner igen resonemangen från den massiva kritik som "lugna gatan" utsatts för, av samma anledningar. En gång buse alltid buse. Och buset ska veta sin plats och inte komma här och tro att de vet något som inte den institutionella "vården" vet, och det mycket bättre. Jag är övertygad om att den gamle ex-brottslingen som bestämt sig för att inte bara bryta sin egen brottskarriär utan dessutom att förhindra och bryta andras brottskarriärer faktiskt vet en hel del, just tack vare (på grund av!) sina egna erfarenheter. Och jag vidhåller att dokumentären om de unga (somliga av dem bara sexton) inlåsta ynglingarna är ett beundransvärt och modigt initiativ - som för en gångs skull sätter fingret på något mycket väsentligt.

Direkt på Idol följde en ny dokusåpa (hur många kan man göra, om vad kan man inte göra en sådan?). Det som skiljde denna från alla andra var det faktum att den visade sig vara angelägen. Ett antal unga pojkar som av olika - och oklara - orsaker hamnat i droger/kriminalitet. Ett litet gäng med en oroande framtid, om man så vill. Ett litet gäng som nu fått chansen att sitta i fängelse i förtid - och under en högst begränsad tid. Tillsammans med ett gäng vuxna, med kriminellt förflutet och många, långa erfarenheter av fängelseliv. Bakom projektet finns bl a Grunevald. Ja, vilken strålande idé: att utnyttja dokusåpans ramar till att konkret stoppa en kriminell utveckling, då när möjligheterna ännu är stora. Då när människans vilsenhet i livet ännu är tydlig!

Har idag träffat min fördjupningsgrupp i Terapeutiskt skrivande. En fantastisk förmiddag. Tänk att ha som jobb att få vara med och lära känna människor på djupet - att få ta del av deras insikter, kliven över enorma trösklar, brottandet med att finna ord för det ordlösa, sätta namn på det namnlösa.

Koppla av med Idol - det är vad jag nu tänker mig. Rensa huvudet. Tankarna. Känslorna. Vet inte varför dessa idoltävlingar är en sån vila. Kanske för att de är totalt inriktade på yta. Det är lika dant med Let´s dance och den där idiotiska varianten med kändisar som konståkare. Men det är något avskalat över det. Inget onödigt skitprat. Inga vansinnighetstävlingar som går ut på att äta konstiga saker eller stå på en plankjävel hur länge som helst. Raka rör, liksom. Och någonstans handlar det också om en talang och allt går ut på att slipa på och få denna talang att gå hem, hos en jury som "kan sin sak" och hos oss, dvs det sk "svenska folket". Talade för en stund sedan med en kollega i telefon. Denne kollega skulle nu skriva en dikt. Som avkoppling. Lyllo! Själv har jag nog aldrig funnit någon avkoppling i att skriva. Avkoppling. Tömning. Det är Idol det.

Djurgården by car...

Det blev så att vi, jag och sonen, tog en biltur med den gamla mamman igår. Hon tände på alla cylindrar då jag kastade ur mig förslaget.
- Ja, men det gör vi, svarade hon kvickt, som om det vore det mest naturliga i världen.
Vi styrde ut mot Djurgården. Det har varit en av hennes önskningar. "Jag skulle så gärna vilja se Djurgården igen". Jag har funderat på hur detta ska lösas. Rullstolen på bussen? Färdtjänst? Långpromenad med rullstol. Nu - efter hennes återerövrade förmåga att 1) ta sig från boendet till parkeringen utanför utan rullator, med bara en arm att hålla i, 2) svinga sig in i en helt vanlig personbil - var ju detta önskemål lätt som en plätt att tillmötesgå.
Och vad hon pratade! Det var gator här och gator där som hon kände igen - även om de fick lite fel namn ibland - och det var åh, så härligt och om ni bara visste och nu kommer dom andra allt att bli avundsjuka (det sistnämnda tycktes utan tvekan förgylla upplevelsen ytterligare). Vi körde i sakta mak, med nedvevade rutor så att höstdofterna sköljde in över oss, varenda körbar liten väg - och jag insåg att det finns en hel del platser på Djurgården där jag inte varit.
- Tänk att dom inte har byggt här i alla fall, konstaterade mamma.
Och det har hon ju rätt i, även om tanken aldrig föresvävat mig. Ett Djurgården med radhus och höghus och kanske ett par köpcentrum...
Mammas nästa önskning är kanske inte lika lätt. Det är att komma tillbaka till Gotland en gång till. Tål att grunna på.

att springa

Att springa i skogen en solig morgon i slutet av september: färgskalan går från grönt, via gult till rött, aspstammarna skimrar grått, luften är klar och full av dofter. Ett meditativt lugn tar kroppen i besittning. Andningen går av sig själv. En lätthet. Jag tycker att jag svävar ett par millimeter ovan marken.
Nu ska jag besöka min gamla mamma. Hörde av min syster att personalen till slut givit med sig vad gäller blöjor och det torra konstaterandet att "alla har det" (rättvisetänkande?). NU har mamma trosor - utan blöjor - och gladare än på länge. Ett stycke liv återerövrat!
Gårdagens film hänger kvar inom mig, det hur möten, till synes slumpartade, kan komma att påverka oss för resten av livet.
I DN roar sig idag Maria Schottenius med att dra upp likheter mellan Anna Anka och Lars Norén. Så dåligt, så man inte vill tro att det är sant! "Båda gillar att shoppa", och "båda förtalar sina anställda", drar hon till med, liksom att "båda har en konventionell kvinnosyn". Vad ska man säga: läs Noréns dagböcker - eller välj att inte läsa dom, Schottenius försök att göra sig lustig är LÅGVATTEN. Ebb. Totaltorka!

dans... och "The reader"

Idag har jag dansat bulgariskt hela eftermiddagen... många turer, snabba steg, sköna takter. Sedan har jag tittat på filmen "The reader". Jäkla bra film, som visar på komplexiteten i en hel mängd av frågor: begreppet SKAM, moral, etik. En film med en massa gråtoner - i avsaknad av svart eller vitt. Jag tyckte mycket om den och blev djupt berörd.
Nu ska jag krypa till kojs med slutet på Austers roman. Den är bitvis väldigt "litterär", lite doftlös, men när den INTE är det är den mycket bra.

skogen, gläntan i den

En dag full av texter... textdiskussioner i år 2 på förmiddagen, bra sådan. Många har börjat på nya spår, fördjupat spår, kommit närmare det egna, personliga - sin röst. Så här efter ett drygt år kan man se hur lång vägen är, hur det som började i en liten simpel skrivövning letat sig fram för att bli ett huvudspår i en större berättelse, hur många och långa och tillsynes onödiga de där nödvändiga omvägarna var.
Man kan inte gå raka vägen fram till gläntan i skogen eftersom man också måste utforska själva skogen, och skogen har inga anlagda gångvägar utan istället, ibland knappt urskiljbara, av djur upptrampade små stigar. Och skogens alla levande väsen tar aldrig närmsta vägen och för den delen inte helt säkert på väg just mot gläntan, men det är spåren från det levande vi måste följa.
Vissa spår återkommer vi till. Ibland utan att vi märker det. Ett huvudspår? Kanske. Vi måste stanna upp, utforska. Titta, lyssna, begrunda, ta ut riktmärken, vädra i luften, dra in.
"Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse."
Det är den första raden i Tomas Tranströmers dikt "Gläntan" (ur Sanningsbarriären, 1978), för lång för att återge i sin helhet. Det är en dikt som följt mig sen dess jag först stiftade bekantskap med Tranströmers poesi. En dikt som jag alltid har med mig, som alltid visar mig på något viktigt som jag djupt inom mig redan vet. När poesi är som bäst belyser den våra djupaste insikter! Varje rad talar: "Men på den öppna platsen är gräset underligt grönt och levande." Ja, så är det.

Att se... och så Anna Anka

Har ni lagt märke till fenomenet Anna Anka. Kalle Anka och Arne Anka kände vi redan, men nu kommer hon med stormsteg, de okända släktingen. B-kusinen, som man säger på Gotland. En syssling? Eller rent av en brylling? En hybrid! Vem är det, tänker jag. En ny seriefigur? Utan tvekan skulle hon göra sig bra som sådan. Kanske skulle till och med en sån seriemotståndare som jag falla pladask för hennes dråplighet. Igår skrek löpet ut den lockande rubriken: "Anna Ankas mörka hemlighet". Det är något mytiskt över rubriken. Som en lockande äventyrsfilm, eller del 4 i den fantastiska äventyrsberättelsen om fru Anka. Nej, det går inte. Namnet tar udden av det hela. Man kan inte låta sin äventyrshjältinna heta Anna Anka! Det komiska anslaget blir för grovt... hon får hålla sig där, i seriegenren. Jag ser albumen framför mig:
Anna Anka
Anna Anka och flykten till Amerika
Anna Anka och kärleken
Anna Anka flyttar in
Anna Anka i Hollywood
Anna Ankas mörka hemlighet

Jag har just kommit tillbaka från operationsbordet. Nåja, det låter mer drastiskt än vad det är. En liten prick som skulle bort. Doktorn menade att jag inte "borde vara alltför oroad". Förmodligen ingenting farligt. Men denna lilla operation betyder tränings- och dansstopp i minst en vecka. Denna lilla operation får mig att inse hur lyckligt lottad jag är som får springa, dansa, duscha, bada hetbad med en massa skum i - och hur låg jag kan bli över restriktioner som med för sådana begränsningar. Allt är sannerligen relativt. Jag minns när jag i min ungdom ordinerats sängläge under en längre tid, sex eller åtta veckor, vill jag minnas, p g a äggledarinflammation. Och jag minns det våldsamma lyckorus jag erfor när jag för första gången fick ge mig ut på promenad - ja, det kändes verkligen som första gången! Och tänk om man alltid kunde gå omkring med en sån där nyfödd blick. Med sinnena vidöppna för det fantastiska under vi vandrar omkring i: livet.

Håkan Nessers New York- roman, "Maskarna på Carmine Street", var fantastisk - ända fram till upplösningen då H N tycktes återfalla i gammal hederlig kriminalromanupplösning. Gott hantverk - som alltid i hans fall - men den fram tills dess austerinspirerade, smått magiska, berättelsen tappade luft och djup. Lite som en fågel som trillar ner från himlen, eller en fisk som spolas upp på land. Synd, på en i övrigt så lysande berättelse. Får en känsla av att han lite gav upp. Nu får Oates vila ännu en stund medan jag läser just Paul Austers nya, "Mannen i mörkret", en besynnerlig historia om en åldrande, efter en olycka skadad, man, som för sin överlevnads skull bygger en fantasihistoria - ett slags alternativliv. Och vad är väl skrivandet om inte byggandet av ett sånt alternativliv. Liksom barnets lek! En av mina kolleger säger att han skriver för att han fortfarande tycker om att leka.
Apropå besynnerliga historier vill jag tipsa om en av de märkligaste och intressantaste böckerna jag vet: "Den besynnerliga händelsen med hunden om natten", av Mark Haddon. Den är klassificerad som ungdomsbok, något man får överse med.

uppskattning...

Tänk vad lite uppskattning kan göra. Nätt och jämt har jag hunnit formulera och publicera mina tankar om tidsbrist vad gäller bloggandet så kommer det en sån där kommentar som får en att känna lust. (tack Helena) Och jag känner att jag omedelbart vill formulera mig.
Och inspiration. "What else can you do but inspire", sa Bob Dylan. Så sant. Vad är egentligen det där vi kallar inspiration. Jag vill hävda att det är NÄRVARO. Att komma nära "varat". Att träffa på (eller träffas av) en inre (eller någon annans) uppmärksamhet. En stark och genomträngande uppmärksamhet. Ett fokus. Ett för mänsklig samvaro nödvändigt fokus. Ett i terapirummet nödvändigt fokus. Ett i undervisningssalen nödvändigt fokus. Och - förstås - ett i skrivandet nödvändigt fokus.
Och nej, jag ska inte ge upp mitt bloggande. Det kanske går en eller annan dag utan inlägg ibland...
Nu ska jag återgå till den genomusla filmen i serien kommisarien och havet: ett skitmanus byggt på en katastrofdålig deckare, med kalkonrepliker, sakfel och - till råga på eländet - en helt surrealistisk dubbning. Så varför tittar jag? Ja. Av det dåliga kan man lära sig mycket. I ett material fullt av brister finns en tydlighet - man kan liksom se potentialen just för att det spännande lyser med sin frånvaro.
Jag brukar säga till mina elever att det bara är bra om/att deras texter har brister. Det är av det vi lär oss.

tidsbrist... igen

Till den lilla trogna skara som brukar ta er tid att läsa denna blogg vill jag bara säga att, som ni ju märkt, bloggandet lyst lite med sin frånvaro. Jag har för mycket att göra just nu. Helt enkelt. Så är det. Anmäl er som följare, vet jag, så slipper ni gå in på sidan och mötas av samma gamla text. Jag ger inte upp, än, tror jag.

Jag har inte riktigt hunnit med denna blogg de senaste dagarna. Det har, som man säger, gått i ett.
I lördags hade vi födelsedagsfika. Jag hämtade min gamla mamma i bilen - UTAN vare sig rullstol eller rullator. Min syster hade införskaffat två (små!) anslagstavlor på IKEA och hängt upp dom med fisklina från taklisten. Mamma var nöjd. Nu återstår det där med blöjorna. Jag har fått ytterligare belägg för nedgörandet av det idiotiska påståendet "här har alla blöjor", vilket yttrats av en i personalgruppen på boendet. (Det finns faktiskt en hel del paralleller till vad som utspelade sig på anstalten i filmen "Den nya människan". ) Nu hämtade jag mamma vid halv två och lämnade henne igen vid halv sex. Fyra timmar. Inga problem. Hon gick på toa när hon kom tillbaka hem. (En bravad som jag nog inte skulle ha fixat - och säkert inte alla i personalgruppen på boendet heller!)
Min pappa med fru anlände med färdtjänst. Varken pappa eller mamma orkade upp för trappan för att beskåda övervåningen och utsikten från den fina altanen. Men dom åt mackor och tårta och fick träffa varandra ännu en gång.
I söndags tittade jag på filmatiseringen av "gotlandsdeckaren" Kommisarien och havet. Att boken ifråga inte är något litterärt mästerverk visste jag - men måste det för den skull bli en lika usel film? Ja, kanske det. Och måste deckare bli dåliga bara för att dom skrivs med en tydlig lokalanknytning. Naturligtvis inte. Ett strålande exempel är ju Johan Theorins kriminalromaner i ölandsmiljö. Så saluförs dom inte heller som "ölandsdeckare"! Det är någonting med det där konceptet.
Igår började dansen igen. Tre timmar, varav den sista hälften danser från Turkiet och Makedonien. Roligt att det är igång igen. Jag har saknat det. Och nu på morgonen har jag sprungit. Lågt stående sol som inte riktigt trängde ner i skogen. Luften kylig mot mina bara armar. Snart dags för en varmare mundering, misstänker jag.

Kvinnohistoria...

Jag såg på filmen "Den nya människan" igår kväll. Jag hade inga större förväntningar, men blev positivt överraskad och mer berörd än jag väntat mig. Den handlar om tvångssterilisering av unga kvinnor... det ligger närmare i tiden än vad man har lust att föreställa sig. Det öde filmen speglar är en ung flickas, i slutet av fyrtiotalet/början av femtiotalet och är en effekt av den politik som ville sätta stopp för det faktum "att de sämst rustade stod för den större delen av barnafödandet" i Sverige. Fenomenet hade börjat uppmärksammas och kritiseras, men fortgick. Flickor från mindre bemedlade familjer, sådana som "inte förväntades kunna ta hand om sig själva" omhändertogs. Villkoret för att släppas ut var sterilisering. Filmens huvudkaraktär, vilken bygger på ett fall ur den så kallade verkligheten, vägrar att finna sig, hon är orädd, vägrar att ge upp, blir kär, blir med barn och skickas så småningom till Sinnessjukhuset. Där tillbringar hon 27 år, innan hon "rehalibiteras" i samhället, efter sjukvårdsreformen 1979. Och hon var långtifrån ensam. Ett skakande dokument, för att uttrycka mig schablonmässigt.
Idag fortfarande sommar. Jag steg upp i ottan ändå och har sprungit, städat, tvättat och läst texter för brinnande livet. Nu återstår städning på dotterns skola - en mindre lustig konsekvens av att ha sina barn på denna friskola...

Sensommar

Sensommaren dröjer kvar. Ljum luft. Blå himmel. Mörk grönska. Jag har haft textdiskussioner med år 2 idag. Tänker på hur deras texter utvecklats sedan förra hösten. För att lära sig skriva måste man skriva. Så är det. Övning ger färdigheten. Ett faktum man aldrig kommer ifrån.
Just nu gör jag en liten paus från läsandet av den nya distansgruppens texter. Jag tänker på det faktum att även de kommer att utvecklas, fördjupas och förbättras.
Imorgon är jag "ledig", vilket betyder att jag kan ägna mig åt textläsning hemifrån och att jag kan unna mig att ställa klockan i varje fall lite senare än vanligt. Jag tänker springa också. Jag har nu sprungit ett par gånger i veckan i över ett år. Sträckan har mer än fördubblats. Jag springer snabbare och blir inte lika slut. Faktum är att skillnaden är enorm. Övning ger färdighet, även på denna punkt. Och snart är det helg. Då ska jag hämta min gamla mamma i bilen - berättade jag att vi testade för två veckor sedan och att hon faktiskt kan svinga sig in - utan rullstol. Vi ska ha 17-årskalas. Tid är något relativt. Det kan kännas som både en evighet sedan och som alldeles nyss. I en salig blandning. En gång fick jag den filosofiska frågan: ser du tiden som en linje eller en cirkel. Svaret är väl både och. Därtill något tredje som skulle kunna liknas vid en väldig mindmap eller nåt, satt i ständig rörelse så att linjer och ringar hela tiden förskjuts och byter plats och riktning, där ljusa och mörka minnen svävar kring, samband uppstår och försvinner, och som bara blir mer och mer komplicerad allteftersom tiden tickar och går.

Nesser

Två tredjedelar in i Oates dagböcker gör jag paus och släpper in Håkan Nesser. Jag läser hans senaste roman Maskarna på Carmine Streeet. Nesser är en fantastisk berättare och hanterar skrivandets hantverk med en sådan självklar elegans. Jag håller med somliga kritiker om att den nya romanen är starkt influerad av Paul Auster - men vad gör det: jag älskar Paul Auster. Jag tänker mig att Nesser både leker och samtalar, sådär halvt i smyg, med Paul Auster, kanske rent av hyllar honom.
Här finns miljön, privatdetektiven, gåtan. Och så sorgen efter ett förlorat barn. Katastrofen. Vägen mot undergång - eller kanske mirakel: det är än så länge en öppen fråga.
Sex fot under jord/hejdar sig i dagbräckningen två blinda maskar/lystrar förvånat till rösten från ovan/ ändrar riktning och möts som av en händelse
Denna dikt har berättarjaget, författaren Eric Steinbeck, låtit en romankaraktären i en av sina romaner skriva, och dessa rader har, visar det sig, vid samma tidpunkt, den kvinna som sedan blivit Eric Steinbecks fru skrivit i en anteckningsbok. En osannolik slump? En metafor de båda fångat och som drivit dem samman? Eller en lögnaktig efterkonstruktion?
Jag njuter av att läsa Nesser. Jag njuter även av att läsa Auster.

Jag är på jakt efter en anslagstavla till min gamla mamma. En sån där i kork. En stor en. Anslagstavlor verkar inte vara på modet. Särskilt inte såna i kork. Och framförallt inte stora. Det närmaste jag kom var en liten rackare, på Klas Ohlsons. Den där anslagstavlan, som jag alltså inte hittade, ska jag försöka hänga upp hos min mamma. Det är inte världens lättaste. På äldreboendet får man nämligen varken spika eller skruva i väggarna, inte ens ett häftstift eller en liten knappnål får tryckas in i väggarna - man måste väl tänka på kommande hyresgäster: de boende brukar kanske inte bli alltför långvariga hyresgäster. Kludd då, tänker ni kanske. Nej, inte heller en kluddbit får hamna på väggarna, och absolut inte flera. Anslagstavlan måste alltså fästas i tunn tråd och hänga från taklisten. Mamma vill ha den där anslagstavlan för att vi ska kunna sätta upp fotografier på den. Hon har fullt av fotografier på barn och barnbarn och barnbarnsbarn i sin (eller bör jag skriva äldreboendets?) lägenhet. Problemet är bara att hon inte ser dem. Hon har lite svårt att gå, men om hon fick dem samlade på ett ställe så... När jag ändå är på g så vill jag nämna att min mamma inte heller vill ha blöjor. Hon behöver inga blöjor. Hon kan hålla sig och hon kan gå på toaletten. Men personalen menar att det alltid kan hända en olycka. Förvisso kan det hända olyckor. Men borde de inte gå henne till mötes och rent av glädjas över att hon inte vill använda deras blöjor. Skulle de själva vilja gå omkring med en stor blöja? Knappast. Vill någon - som inte måste - göra det?
Nåväl. Någon anslagstavla blev inte köpt idag. Ska sondera terrängen på IKEA också. I annat fall får det bli två stycken av den mindre sorten. Såvida jag inte helt enkelt trotsar kludd- och häftstiftsförbudet.

Kursstarter...och meriter

Inledningen av hösten kantas av kursstarter. Igår var det dags för Att skriva terapeutiskt, fördjupning - en ren fortsättningskurs med gruppen som gick basnivån förra terminen. Mycket roligt att träffa alla igen! I de terapeutiska grupperna finns alltid ett sådant allvar: ytan är inte det intressanta. Jag tycker mycket om arbetet i dessa grupper.
Därefter följde lärardag för Skrivarakademins lärare. Vi talade om det där att hantera ett självbiografiskt stoff. Egentligen är det ju så att det är fullständigt oväsentligt huruvida man vill skriva om något man själv har varit med om eller inte. I en bemärkelse är all skönlitteratur baserad på det självupplevda. I en annan är all skönlitteratur fiktiv. Allt hänger på vad man vill göra av sitt material, hur man ska hantera det. Själva lärardagen mynnade i en mer informell sittning. Av någon anledning kom jag plötsligt att tänka på att jag - eller snarare en av mina romaner - har varit med i IKEA-katalogen. Ni vet, i en sån där inredningsbild. Detta är kanske min största merit som författare, vem vet? Tyvärr har jag slängt katalogen ifråga. Eller kanske är den största meriten att jag, tillsammans med den nu döda bullterrriern Gideon, exponerades på ett foto på Ulla Montans utställning med författarporträtt på Stadsmuseet en gång i tiden? Dessvärre har ju ingen av dessa meriter särskilt mycket att göra med mitt författarskap. En av mina kolleger hade däremot skaffat sig en merit att verkligen vara stolt över. Eller skaffat och skaffat: hon hade representerats med en av sina noveller i den första antologin i Vitryssland med en av sina noveller! Det är inte dåligt! Samma kollega visade sig ha även en annan merit, av totalt annan beskaffenhet. Hon hade en gång blivit tillfrågad att spela med Led Zeppelin. Det knäcker rätt hårt, om jag får säga min mening.

Somliga dagar är ordknappa. Bokstäver fladdrar omkring, utan att bilda någon meningsfullhet. Människan är meningsskapande av naturen, påstås det. Jag tänker med fasa på den gamla slagdängan ..."det finns en mening, med allt som sker..." Nej, det tror jag inte. Vissa företeelser är helt igenom utan mening. "Inget ont som inte har något gott med sig." Också ett idiotuttryck. Det finns saker som är av ondo och enbart av ondo. Sådant ser livet ut, den där livstråden, mellan födelse och död. Det blåser hårda höstvindar idag. Men livet pågår. Liksom döden.

Och regnet strilat som väntat ned nu på morgonen Förvånande glad i hågen, med sovsäck, liggunderlag, varma kläder, matsäck och godis i bagaget och iklädd regnjacka, begav sig ändå dottern hemifrån i morse. Hon (och jag) hade kollat prognosen. Regnet skulle ge med sig. Solen titta fram. Promenaden fram till själva tältplatsen var nedkortad till överstigliga tre kilometer. Så lite förbluffad blev jag när hon tjugofem minuter senare var tillbaka hemma igen med hela sin packning. Skolan hade bestämt sig för att ställa in. Men vilken prognos hade dom läst? Och hur kan man peppa ungdomarna till att genomföra en sådan strapats och sedan ställa in? Fem dödskallar.
Nu "datar" hon i sängen och käkar godis.
Gårdagens kurs avlöpte väl. Märker att jag är lite ovan att bara ha tre timmar på mig. Ett rasande tempo alltså - och det ska det vara. Avslutade med Paraply-dikterna. (vågade mig förra veckan på att överge paraplyerna till förmån för båtshakar - MEN paraplyer ÄR bra...) Full kurs med nio deltagare. Flera av dem uppgav som skäl till varför de sökt kursen att de "vill skriva, men inte skriver". Det är spännande det där, att man verkligen kan vilja saker och ting, längta efter dem, och att man ändå inte gör dem. Att en människa kan gå hela livet och nära en dröm, om att sjunga till exempel, men aldrig komma till skott. Hindren är för stora, många gånger inte identifierade. Själv har jag i flera år längtat efter att sjunga i kör, gärna Caroline af Ugglas, utan att göra slag i saken. Men kanske nästa termin? Jag längtar då och då efter att måla. Det var flera år sedan. Jag skyller på tidsbrist, men: tid är allt vi har.

september

Dags för kvällskurs. Jag kommer att köra två stycken varannanveckokurser, vilket betyder sexton tisdagskvällar inalles. Det känns, så här vid tisdag nummer ett, som ganska många. Vädret inbjuder mer till en utekväll, på någon servering, eller varför på inte altanen i förorten. Jag har en stark känsla av att hösten kommer imorgon. Och jag har stöd av prognosen. Det vore så himla typiskt! I våras var min dotters skola på camping utanför Södertälje. Det spöregnade och var svinkallt hela tiden. Imorgon är det dags för nästa camping, någonstans ute på Tyresö, och prognosen säger 15 grader och regn.
Själv har jag överhuvudtag inte mycket till övers för det där med camping, inte ens när jag var ung, inte ens vid varmt och fint väder. Man sover dåligt, är kall och i avsaknad av i stort sett allting. Utom naturen då. Och mygg. Och fästingar.
Nej, tacka vet jag hotellrum, cafeer och restauranger.
Jag tänker på det där med litteratur och vitsen med att läsa. I böckernas värld lär man känna karaktärerna väl, oftast bättre - och framför allt snabbare - än i verkliga livet. Om de människor som finns runt ikring oss vet vi inte mycket. Vi känner oftast inte deras tanke- och känslovärld, ser inte deras skuggsida, deras undertext, utan tjoar och glammar och pratar en massa, alltsammans under djup upptagenhet av oss själva. Man säger ju ibland att ett samtal är två monologer som råkar mötas vid ett par enstaka tillfällen. Tänk om vi istället verkligen lyssnade och verkligen betraktade andra människor utifrån en uppriktig önskan att lära känna dem och förstå vad de egentligen uttrycker.

Båda mina bloggande kollegor har nu lagt ner sitt bloggande. Jag förstår dem. Att blogga tar sin tid. Man kan fundera på om det är mödan värt. Själv ämnar jag i alla fall köra på ett tag till. Idag har jag haft ettorna på Skrivarlinjen igen. Vi har haft fokus på miljögestaltningar, detta ofrånkomliga kitt vars syfte är att hålla samman det man kallar textens rum; den plats där vi som läsare kan sätta ner våra fötter, det rum där man som författare befinner sig i skrivandets stund. Vi har också uppehållit oss vid PERSPEKTIV, den position i rummet från vilken vi betraktar det. En härlig förvirring i själva klassrummet. Att undersöka saker och närstudera dem skapar förvirring. Ju mer man studerar något desto fler frågor uppstår - och det tycks som om saker och ting man funnit självklara plötsligt blir mystiskt svårbegripligt. Att gå vidare med tillit, trots att man inget förstår - är det inte också vad livet handlar om. Det handlar om ett slags tro. I den bemärkelsen är alla - eller de flesta av oss - troende. Vi litar på att vi ska överleva. Vi tror kanske till och med att vi ska (för)bli lyckliga, eller i varje fall inte olyckliga; att vi ska leva ett drägligt och under stundom behagligt liv. Tillit är livsviktigt. I livet. I skapandet. I skrivandet.
Oates talar mycket och med stor kärlek om undervisandet, som hon ju bedrivit under hela sitt författarskap. Om hur undervisningssituationen, salen med elever, mötet med eleverna, mellan eleverna, allt som uppstår i det där rummet äger ett slags oförutsedd magi. Jag håller med henne. Och allt handlar om närvaro. Utan närvaro ingen magi. Och utan rum ingen närvaro (och tvärtom). Och ingen närvaro utan tillit. Utan tillit ingenstans att sätta ner sina fötter.

litteratur

Ni har väl inte missat debatten om den svenska litteraturen i DN. Det har jag, upptäckte jag idag. Vad är litteratur? Vad är god litteratur. God för vem? Och varför? Litteraturmanifest kan nog vara bra - i den bemärkelsen att en författare bör (är tvungen) att inför sig själv ta reda på vad han/hon vill med sin berättelse/roman/deckare/dagbok, eller vad det nu är. Vad har man för syn på litteraturen. Vad tycker just jag är viktigt? Varför skriver jag? Vad vill jag? Vilka moraliska/etiska stolpar har jag att hålla mig till? Etc.
Som jag ser det är den allvarligaste faran för en levande litteratur det som stavas kommersialism. Räknandet av pengar. Vinster.
Jag blir lite mörkrädd då jag tar del av manifestet signerat av sju svenska författare, rädd för den stelbenthet de tio punkterna rymmer. Och helt bortglömd tycks den faktor som heter DRIVKRAFT vara. Liksom det som handlar om utforskande. Liksom det icke fullt synliga, det som man kan kalla "undermedvetet" i oss. Att skapa är alltid att ge sig ut på okända farvatten. Att lämna farleden och söka sig in bland grynnor och skär. Att skriva är att gång på gång gå vilse. Att skriva är osäker, gungande mark.
Den sista punkten i "Manifest för ett nytt litterärt decennium" lyder:
10. Den skönlitterära prosans obegränsade potential gör den till en unik konstform. Vi tänker aldrig sälja ut den, aldrig heller överge den, aldrig heller gå vilse i den. Vi vill skriva romaner som blir lästa. Vi vill göra 2010-talet till ett berättandets decennium.
En författares verk är alltid större än författaren. Gudskelov.

Olika falla livets frukter...
Vissa områden i Stockholm mutas in under natten och tidiga morgontimmar, i alla fall så här års, innan kylan slår till. Observatorieparken är ett sådant område. Där blir parkbänkarna förvandlade till någons hem under natten. Där gör man sig en hörna av grässlänten till sin. När jag kommer från tunnelbanan på morgnarna och promenerar genom parken och upptill Skrivarakademins adress på Kungstensgatan kan jag alltid räkna till minst fyra tillfälliga natthärbärgen. I morse inte mindre än sju. Med tidningar som lakan, rock eller jacka över kroppen, inte sällan mössa och vantar, och ofta en halsduk över ansiktet, vilar dessa människor, till synes fridfullt. Någon har hängt sin tvätt över ryggstödet. De flesta har en eller flera plastkassar omkring sig, med sina tillhörigheter, kan man gissa. Jag får en känsla av att inte höra hemma, då jag smyger förbi. Som om jag sett något jag inte borde ha sett, kommit för tidigt.
På eftermiddagarna finns intet spår. Inte efter dem. Men desto fler från människor som intagit sin lunch i parken, och varma dagar är det gott om tömda öl- och vinförpackningar. Men efter natthärbärgena intet spår.

Utbildningsdag för lärarna idag. Många hade avstått från deltagande, fann inte detta lockande nog, eller i vissa fall rent avskräckande, trodde sig veta att det bara skulle skitpratas och lullas.
Eftersom jag är en av dem som förespråkar fortbildning så begav jag mig nu dit, och det inte utan förväntan, ska sägas. Vad är mer inspirerande än input från en spännande föreläsare!
Lite misstänksam blev jag allt när jag en minut efter utsatt tid stegade in i salen och fann stolarna placerade så där i ring, ni vet, olycksaligt förebådande att här skulle man nog tvingas säga trevliga saker, ja kanske rent av ägna sig åt lite sjuttiotalsutlevelser. Sen kom filten fram. Filten med alla saker - allt från trådrullar till leksakspistoler - en imponerande samling, måste sägas. Alla skulle så välja en sak (eller två) som representerade/symboliserade deras yrkesverksamhet som lärare. Jag grabbade blixtsnabbt en bok med titeln "Ordens musik" - och bestämde mig för att vara med på noterna. Här skulle vi ju helt enkelt presentera oss, och varför inte på detta sätt. MEN SEN! Sen vidtog "prata-med-granne-i-fem-minuter-och-redovisa", vandra kring på golvet - hur som helst, målmedvetet, auktoritärt etc, leda varandra utan ord, vandra blundande, röra sig i små "tåg" med mera, med mera... - ni kan nog föreställa er.
Meningen var att vi skulle få insikter om oss själva som lärare, tror jag mig begripa. Fick jag veta något? Nej. Lullades det? Ja!
Myspys à la förskola eller nåt. Helt sanslöst. Det plyschmjuka sjuttiotalet lever, helt uppenbart. Anti-auktoritär pedagogik my ass. Det här var förtryck på högre nivå än så.

Introdagen på Skrivarlinjen avlöpte bra. Alla verkar sugna. Potential finns. Jag drömmer märkliga, och lite läskiga drömmar - en salig blandning av ställen jag bott på, platser jag kallat "hemma", och människor som stått mig nära, somliga av dem inte längre i livet. Något ropar därinne. Något vill formuleras. Hoppas på att kunna ta upp min romantråd igen, att den fortfarande finns där. Vill samla de mänskliga tillkortakommandena, mina egna, men förklädda. Idag skiner solen. Jag har sprungit - gick trögt eftersom jag var uttröttad - duschat, solat mig lite på balkongen, betalat räkningar. Nu väntar tvättstugan. Livet, typ, för vad är det väl annat än dessa ständiga göromål. Vardagen.
Oates retar sig på Jesus. Finner honom diktatorisk och motsägelsefull, och just därför intressant. Hon retar sig även på Kiregaard. Hon hävdar att båda dessa personers undermedvetna skuggvärld fyller dem och får dem att agera och formulera sig utifrån dessa skuggvärldar. Själv kan jag inte låta bli att reta mig lite på henne. Men hennes tanke att det är skitprat med K:s tes att livet bara kan förstås baklänges tilltalar mig. Livet kan inte förstås, och varför skulle det alls vara viktigt med en sådan förståelse?

Så börjar allvaret. Imorgon introduktion med årskurs 1 på Skrivarlinjen. Ett oskrivet blad. Eller rättare sagt: väldigt många oskrivna blad.
Oates hävdar att hon inte begriper sig på människor som vill skriva och inte finner någon lust i det. Själv har hon skrivit sig igenom livet. Ett par romanprojekt på g, några noveller, utkast till noveller, dikter och ännu mer utkast. Och så litteraturkritik. På det. Helt sanslöst. Jag känner mig som tidernas latmask i jämförelse! Och: så hävdar hon att hon är en latmask. Herregud.

Gårdagskvällen på favvostället vid Slussen, det som faktiskt ligger just vid själva slussen, tillsammans med goda vänner. Sensommarsolen värmde fint och vi diskuterade drivkrafter, hur de förändras - och kanske försvagas - allteftersom. Nu, vid 55+, tycks saker och ting inte så himla viktigt längre. Att skriva, till exempel, är det fortfarande NÖDVÄNDIGT och måste det vara NÖDVÄNDIGT. Jag har hört en del författare säga att de måste skriva för det är det enda de kan. Själv kan jag även andra saker, i den mån jag överhuvud taget tycker att jag kan någonting. Om det, som Oates säger, är så att författaren bör veta mindre efter att ha skrivit en roman än innan, är det då också så att man som människa bör veta mindre mot slutet av livet än i dess början. På många sätt känns det som om det är så det är. Och, frågade vi oss där i solnedgången, är det inte också så att det är helt i sin ordning att känna sig mer och mer ute på hal is allteftersom erfarenheterna växer, såväl yrkesmässigt som "privat". I mitt arbete som terapeut känner jag ibland att det bara blir svårare och svårare. När jag hade min första klient visste jag - eller trodde mig veta - precis vad jag skulle göra, tänka och säga. Människan är ett mysterium. Skapande är ett mysterium. Livet likaså.

En extrasläng av sommaren och middag på terrassen. Hustak och mycket himmel och en varm kvällssol. Vissa dagar vet man inte vart de tar vägen. Detta är en sådan. Jag gick upp, åt frukost, flyttade lite böcker från en hylla till en annan, tvättstuga, promenerade fram och tillbaka till grannförorten. Handlade på vägen. Matlagning. Middag. Människan står på jordklotet. Och plötsligt är det afton. Kort poem och stora ting.
I lördags eftermiddag dog en tidigare mycket nära vän till mig. Efter den nära vänskapen följde år av ovänskap. Sedan en kort tid av ett slags försoning. Därefter ingenting på många år. Så: ett meddelande om dennes död. När någon som man en gång haft en mycket stark relation till dör är det som något av en själv dör, en del av ens liv: borta. Det är som om upplevelser som man delat med någon som plötsligt dör också dör, stelnar till en radda fotografier att sätta i ett album.
En ny påminnelse om vår dödlighet, som det heter.
Framför mig på mitt skrivbord ställde jag i lördags eftermiddag, vid femtiden faktiskt, en modell av en fyr. Och vid femtiden i lördags eftermiddag dog den person som jag fått denna fyr av.
Jag har alltid tilltalats av fyren som symbol. Ljuset som leder en över och förbi det stormiga havets alla grynnor och skär. Fyren som Kristussymbol.
Fyren ovan värderas till 6 miljoner och är målad av Strindberg, som målade många fyrar under de år som han inte förmådde skriva.

Färdigflyttat

Nu så. Flyttandet är klart och har lämnat efter sig en kropp som värker ÖVERALLT. Men det var det värt. Det här är ett hem. Inte bara en lägenhet! Och jag känner mig redan Hemma.
För övrigt läser jag Oates dagböcker och låter mig fyllas.
Till exempel med detta: När en roman är färdigskriven är man inte längre samma människa som när arbetet påbörjades. Eller: En författare bör veta MINDRE efter att ha blivit klar med sin roman än vad han/hon gjorde innan - romanen bör ha satt saker i gungning, skapat förvirring och osäkerhet på ting man trodde sig veta.
Igår hade vi planering inför terminsstarter av termin ett och tre på Skrivarlinjen nästa vecka. Ser ut att bli en höst utan brist på arbete! Och veckan därpå kör flera av mina kortare terminskurser igång. Full rulle igen.

Idag har det höglästs dialoger/hörspel samt karaktärers inre tankar. Nu ska allt pusslas samman och scener skrivas! Mycket att tänka på: Ett rum, en tid, ett perspektiv, miljö- och persongestaltningar, dialog och inre tankar - direkta, indirekta, underförstådda, konflikt, hot, hinder. På 45 minuter. Därefter uppläsning.

Susanne undrade över paraplydikt. Vad är det? Utan att avslöja själva övningen kan sägas att resultatet är en dikt där ordet paraply finns med. Funderar för övrigt på att ändra lite. Vad sägs om båtshake-dikter? Eller fiskenät? Eller kanske lift? Andra förslag mottages tacksamt.

Den tredje kursdagen ska snart börja. Idag ska vi ha textdiskussioner. Det brukar bli intensiva dagar. Omtumlande för deltagarna. Läskigt för många av dem. Jag talar mycket om det faktum att man som författare inte ÄR sin text. Men jag vet ju hur svårt det kan vara att uppleva det så. Att skriva är av naturen en högst självutlämnande syssla. Texten är ens lilla barn. Eller beviset för att man faktiskt kan något. Ens identitet. Eller den man vill vara. Och som nybörjare har man ännu inte förstått det mödosamma arbetet innan en text blir färdig, inte kunnat drömma om hur många gånger en text måste filas och skrivas om.
Jag hoppas att många insikter ska göras idag. Många AHA! Och att alla ska känna sig stärkta och fulla av lust till skapande vid dagens slut,

Första dagen...

... på jobbet, på resten av mitt liv, det som pågår medan vi är upptagna av andra ting än just det: livet.
Kursstart alltså, en kortkurs på fyra intensiva dagar. Nio deltagare = full kurs. Sex personer stod på reservplats. Distanskursen var uppe i femton anmälningar. Och på "Att skriva terapeutiskt" finns en plats kvar. Fåtal platser på övriga kurser. Så om någon vill anmäla sig: skynda till Skrivarakademins hemsida!
Vad gör en bra text bra? En bra text består av bra scener. Men vad gör då den bra scenen bra. Finns det några objektiva värden... Eftersom där finns ett skrivandets hantverk måtte det väl göra det?
Som presentation fick deltagarna nämna en roman/berättelse som "gripit tag" i dem och försöka säga något om varför:
Jag ville veta vad som skulle hända? Den handlar om något fruktansvärt och oförklarligt. Jag kände igen mig och kunder relatera till problematiken. Den var underhållande. Jag visste hur det skulle gå, men hade glömt att jag visste det. ("När litteratur är som bäst formulerar den något som vi visste, men glömt att vi visste", skriver Olof Lagercrantz:) Det var en rolig och underhållande historia. Jag tyckte om personerna fast de gjorde korkade grejer. (Eller just därför.) För de fantastiska stämningarna och känslornas skull. Berättelsen är så suggestiv.

Själv vill jag tillägga NÄRVARO. Om detta och om konsten att bygga scener ska jag tala imorgon.
Idag fick deltagarna göra tre skrivövningar och därtill proppas fulla med diverse kunskaper om perspektiv, språk och vikten av FIKTIONEN. Dagen avslutades med min gamla darling "paraply-dikten". Ibland får jag lust att försöka samla ihop alla paraplydikter som skrivits under åren!

Sista ledighetsdagen. Solen skiner även idag, men stora blygrå molnmassor tornar upp sig bakom hustaken. Det känns som om det är som det ska. Jag har tänkt mycket på Cullbergs bok Skaparkriser, som jag läste tidigare i somras. För många författare (konstnärer) kommer en sådan period av omorientering/desorientering kring fyrtio, dvs sammanfallande med "mitt-i-livet-krisen". I somliga fall, som hos Strindberg, senare. En kris har alltid två möjliga utgångar, eller kanske snarare en utgång och en undergång. Cullberg menar att man måste våga vänta ut, dvs vara i krisen, hur smärtsamt det än kan vara. Låta krisen ha sin gång och mala ner sin kreativitet i något annat. Strindberg målade under denna tid. Underbara målningar av upprivna hav, bl a. En hel del av dem hänger i Bonniers trapphus. Men skriva kunde han inte.
En skaparkris kan ta knäcken på en människa. Särskilt svårt blir det eftersom skrivandet för en författare är så intimt förknippat med identiteten. Att inte kunna skriva är att vara oduglig, också som människa. Därav vikten att söka andra utlopp för kreativiteten. Kreativitet utan utlopp går inte hur länge som helst. Till slut brister fördämningarna. Undergången. Kaos.
I DN läste jag i morse om artisten Toni Holgersson. Han bodde nu, på utslussningsboende, och hade varit drogfri i dryga året. Jag har ett par plattor av honom. Jag gillade honom skarpt, men så blev det bara tyst.
Nu ska jag bege mig till ICA för att köpa papperskassar. De duger bra till att packa ner böcker i.
Och för den delen även cd-skivor.

Augusti. Sommaren, eller i af sommarledigheten går mot sitt slut. Lämnade Gotland i fredags morse. Ljummet redan vid halvsju. Havet stilla. Lockande. De sista dagarna på ön var rent magiska. Och jag ville bara vara kvar. Sitta. Strosa. Glo. Bada. Ro. Springa och dra in dofter. Äta goda grillrätter. Dricka ett glas vin. Spela kort och "geni" med barnen. Läsa lite. Inte göra något vettigt. Inte tänka på något vettigt. Tänka på ingenting. Se på fjärilarna. Och Karlsöarna svävande där vid horisonten. Låta tiden upplösas och bara vara. Noll planering. Vakna till de skogstokiga duvorna på taket. Blicka uppåt mot andstrecken. Och fullmånen. Ljusgatan genom skogen. Alla stjärnorna.
Nu är vi dock hemma. Ännu ett Ikea-besök idag. Inte klokt: fram till för något år sedan hade jag varit på detta monstervaruhus typ tre gånger. Nu börjar jag känna mig som värsta stmkunden där i självscanningen - där jag för övrigt alldeles själv såg till att jag fick betala två gånger för en och samma vara, Det är smällar man får ta. Tur att det bara handlade om en pläd och inte om dotterns soffa! Men DÅ hade jag kanske reagerat. Kanske.
Här hemma ser det fortfarande ut som ett slagfält. Kartonger. Smutstvätt. Ett hem på väg att lämnas. Man bor in sig. Och man bor ut sig. Detta blir 16:e gången jag flyttar. Om jag någonsin gör det igen ska jag banne mig anlita en flyttfirma som sköter rubbet. Det är sinnessjukt jobbigt att flytta. Och i veckan ska jag ha kurs. Fyra dagars intensivkurs. Mitt i kaoset. Det ska nog bli bra. Det brukar bli bra. Närvaron brukar infinna sig. Koncentratioten. Inspirationen. In spirito!

Ikea idag. Ett sommarlugnt Ikea, ska tilläggas. För första gången (av de typ sju gånger som jag besökt detta varuhus) fick jag inte spader. I alla fall inte särskilt mycket. Tänk vad roligt det är att köpa nytt. Köplusten bara sväller och väller. Helst skulle jag vilja slänga varenda möbel och placera skinande nya i dess ställe. Och så det där förödande självplocket på väg mot kassorna. Och allt det där som man inte visste att man behövde... Swedish fish, till exempel. Eller älgpasta. Eller storpack servetter och ett gäng femkronorsmuggar, såna som vi har på Folkuniversitetet och som hela tiden försvinner spårlöst. Kanske är behovet grundat där på väg mot Ikeas kassor, så att när man ser dem stå i personalrummets skåp så blir frestelsen för stor?
På måndag Gotland igen. Det ska bli riktigt, riktigt skönt. Och sen... ja, sen är det dags för ny termin, nya kurser, nya samtal, nya inkomster och inte minst: nya möbler.

Kaos råder i hemmet. Vi flyttar. Fortfarande. Sitter nu vid ett provisoriskt skrivbord och försöker minnas var jag lagt saker och ting.
Fortfarande lite restrött efter den långa resan hem. Trettio timmar på tåg, plus x antal timmar på stationer. Men jag menar att man ska vara trött efter resor. Det ska kännas att man förflyttar sig - och det gör det när man reser med tåg, även om Tysklands snabbtåg ilar i höghastighet.
Mackor hinner ätas, vatten i mängder drickas och böcker läsas. Jag har plöjt Johan Theorins uppföljare till Skumtimmen, Nattfåk, även den riktigt bra. Äntligen någon som närmar sig Nessers kvaliteter i kriminalromangenren! Båda böckerna rekommenderas varmt! Har även läst (nästan) klart, Cullbergs Skaparkriser och funnit tröst i att även Strindberg haft lång period av litterär inaktivitet. Men min berättelse växer inne i mitt huvud, trots allt - och i flyttkaosaktiviteter går det inte att finna skrivro.
Caorle var fantastiskt. Vackert, soligt, varmt, enastående mat, ljumma saltbad. Kort sagt allt man kan önska sig. En dag i Venedig blev det också - denna fantastiska stad, särskilt i den svala tystnaden på kanalerna, där på baksidan av turistkommersen. Nu blir vi hemma ett par dagar innan vi far över sjöen till Gotland - hoppas att det ska gå bra bara, efter den helt osannolika krocken mellan de två färjorna idag.

skräp

Tänk vad man hittar SKRÄP när man ska flytta. Jo då, ett och annat vackert ting också, men mest bara skräp. Och det faller sig kanske naturligt, det att vi ställer undan, plockar bort, skyler över skräpet. Men varför i all världen slänger vi det inte genast? Har vi inte insett att det är skräp? Tror vi att det ska komma till användning någon gång i framtiden?
I mina grupper med terapeutiskt skrivande har jag ibland en övning som heter "Min skräpkammare".
Det är bra att rensa i de där skräpkamrarna. Och framför allt INTE packa ner skiten i en flyttkartong för att flytta in den i nya skrymslen. Om skiten får växa ser man snart inte skiten för bara skit.

svensk sommar

Småregn och ibland riktiga storregn. 15-20 grader. Helt okej, med tanke på att jag mest packar och kånkar och uträttar ärenden av olika slag. Flyttider m a o. Men nu på morgonen har jag i a f sprungit. Och på söndag bär det av med tåget mot Italiens sköna land.
Annars? Har fastnat i Harper´s Island, vilket ger sena kvällar. Skrivandet har totalt avstannat i väntan på de s k bättre tiderna. (Vi går mot bättre tider, tro mig, tro mig, som Lundell sjöng.) Jag äter jordgubbar, 15 kronor/litern nu. Goda som fan. Jag läser fortfarande Anna Schulzes Brist och Joyces Dagböcker. För övrigt har jag plockat bort typ 10 kassar böcker från hyllorna. Tänker skänka dessa till Myrorna. Antikvariaten vill inte köpa, knappt inte få. Har även fyllt en rad stora svarta sopsäckar och släpat ner i grovsopen. Dessa öppnas sedan av okända personer, innehållet hälls ut över golvet och allt som inte önskades blir så liggande där. Snyggt.

tisdag, onsdag

Efter att ha sprungit i den sommarljumma skogen på förmiddagen åkte jag och sonen ut till Sandholmarnas naturreservat, längst ut på Tyresö. Har länge velat åka ut för att rekognosera och äntligen blev det av. Fantastiskt fint! Och på en halvtimmes avstånd! Där, på en klippa i solen, svalkad efter ett bad i behagligt tempererat vatten började jag läsa den bok jag ryckt åt mig före avfärd, Anna Schulzes debutbok, novellsamlingen Brist. A S är en av mina kollegor på Skrivarakademin och hennes bok har legat där på mitt nattygsbord länge och väntat. Och jag blev inte besviken! För en gångs skull läste jag och fann att detta handlar om MIG! Det är sannerligen inte ofta. När litteratur är som bäst får man en känsla av att det här skulle jag själv ha kunnat skriva, om jag bara hade kommit på det. Eller - det här har jag varit med om, jag mindes det bara inte längre. Lysande, är mitt omdöme. Jag är nu full av förväntan på hennes roman Ge mig en människa och detta gör mig glad och full av tillförsikt.
Kvällen tillbringades på haket Nyfiken gul, vid Eriksdal, tillsammans med två av mina bästa väninnor. Vi diskuterade, bl a, PROGGEN, med anledning av utställningen på Nordiska. Varför blir jag alltid så ANTI i samma ögonblick som någon människa börjar LOVORDA något? Vad är det som driver mig att alltid gå EMOT. Jag har inget som helst emot Proggen, som jag ju själv var ett slags del av när det begav sig, då på sjuttiotalet, men i samma stund som någon framhäver en företeelses ser jag dess skuggsida. Förmodligen är jag en rätt jobbig person att diskutera med.
Kvällen avslutades med del 2 i en nya skräckserien Harper´s Island. En inte allför uppmuntrande historia.
Idag är marken regnblöt. Känns helt okej. Och vi får tillträde till vår nya lägenhet!

Förortssommar...

Hemma i förorten igen. Gassande värme. Dallrande över asfalten. Ett slags ödekänsla. Var är alla? Några har parkerat sig i ett par vilstolar i den mycket lilla parken nedanför mitt fönster. Det ser outhärdligt ut. Blommorna på balkongen har torkat och lagt sig i en rismatta över bordet. Och inne i lägenheten visar termometern på 29 grader. Jag tänker på E G och på hur han måtte lida - om han nu vore hemma i stan. Men jag tror att E G är på väg till Frankrike och där är det kanske svalare?
Det tycks mig som i en avlägsen dröm: det att jag gick upp 05:00 i morse. Det att det var alldeles ljummet och att havet låg blankt, delvis döljt i dimsjok, och hur Karlsöarna liksom svävade över vattenytan, som bara just dessa öar kan.
07:00 med båten över blankt hav till Nynäs. Och sedan då hettan. Det har varit varmt på ön också, och soligt - som jag önskade mig. Havet har dock varit isande kallt uppfriskande och vindarna svalkande. Själv har jag blivit minst två nyanser ljusare i håret och lika många mörkare i hyn. Jag har läst Evanders I min ungdom speglade jag mig ofta och nästintill chockats av den självömkande tonen i "romanen" samt Aiono Trosells Järngreppet och förundrats över dess fyrkantighet. Jag har skrivit ner några små utkast på möjliga trådar i min berättelse och jag har ätit en hel massa fantastiska anrättningar från grillen.
Väl hemma i lägenheten drabbades jag av klaustrofobiska känslor. Var är horisonten? Den väldeliga himlen? Havet? Näktergalarna? Och som sagt - var är förortens alla människor. Svaret på det sistnämnda fick jag då jag mot sen eftermiddag cyklade längs med Flatens stränder: just där är de, om inte hoppande, dykande, simmande i det uppskattningsvis 22-gradiga vattnet så hopträngda på sandplättarna eller utspridda på berghällar och klippor runt i kring. Inte så tokigt det heller. Där ämnar jag också svalka mig imorgon, om den gudabenådade värmen håller i sig och vad framgår av DN:s väderkarta lär den så göra. Mörkrött, mörkrött, mörkrött i dagarna fem.

Gotland

Imorgon far jag till Gotland. Så nu blir det nog i allafall glest mellan inläggen! Önskar mig sol och ett ljummet hav!

Den som väntar på Godot...

Jag är så glad att jag tyckte om Berggrens uppsättning av Godot. Gav mig iväg hemifrån, lite smått oroad över att också jag skulle finna den långtråkig, buskisartad, icke-berörande, men nej - den motsvarade mina ursprungsförväntningar och långt mycket mer. Så jäkla bra! Varje replik (nåja, nästan: hade liiite svårt för någon inslängd anspelning på fildelare och andra företeelser i tiden - helt onödigt, men dessa sekunder av dipp i magin kan jag gott överse med!), varje gest, varje liten rörelse harmonierande mot scenens ödsliga kulle, det kala trädet och den fantastiskt stora himlen.
Vad jag har svårare för är människors benägenhet att ta tag i varje litet tillfälle till gapskratt. Vad är det med människor? Går de på teater för att få skratta av sig? är det måttet på en bra pjäs. Jag fattar ingenting och frågan far genom mitt huvud: är det dom eller jag som har något fel - och aldrig känner jag mig så ensam som då, omringad av de rungande skrattsalvornas tortyr. Eller är det så att det är vad som uppfattas som självaste livets mening; gapskrattet. Och om jag värjer mig mot detta gapskratt - när alla andra skrattar, vem är det då som är konstig? Förmodligen jag... Hur som helst kan man ju säga att denna min ensamhetsupplevelse där i folkhavet fyller sin funktion för förståelsen av, eller snarare upplevelsen av, allas vår väntan på Godot.
Stående ovationer efteråt - och för en gångs skull deltog jag av hela mitt hjärtat. Lysande poesi!

Idag är det skolavslutningar för mina barn. Nåja, sonen bestämde sig för att sluta redan i onsdags. Dottern har avslutning på eftermiddagen, med traditionsenlig tårtfest - fast inomhus, p g a regnrisken.
Igår kväll bjöd jag dem båda på sommarlovsmiddag ute. Vi var på restaurang Orkidé vid Medborgarplatsen och åt kryddstarkt och gott. Trevligt! Tänk, vilken ynnest det är att ha dem. Det där med barn tas ofta för en självklarhet. Jag kan fortfarande tänka att det är det största miraklet av alla! Lokalnyheterna upptas nu till stor del av mordet på den 16-åriga flickan i stockholmsförorten Stureby, inte långt härifrån. Det är så fasansfullt så jag inte riktigt förmår ta in det i min skalle. Hur kan det gå så snett? Hur kan det gå så långt? Vad får två jämnåriga kompisar till något sådant? Var är de vuxna? Var är tilliten? Förtroenden? Samtalen?
Återstoden av kvällen upptogs till stora delar av slingande av dotterns hår... En omständig procedur med detta utpillande av hårslingorna, ihopjoxandet av kemikalierna - och sedan den något nervösa väntan på resultatet, som tack och lov blev strålande. Nu undrar jag bara: hur länge kommer hon att vilja ha det blont den här gången?
Ja, som ni märker blev det inget riktigt sommarlovsledigt för den här bloggen, inte än i alla fall. Nu ska jag skriva vidare på det som nästan börjar kännas som ett romanmanus och sedan ska jag köpa tårtor!

Glad sommar!

Det går mot sommarlov, ledighet och resor. Jag tänker ta paus från bloggandet - bortsett från ett eller annat sporadiskt inlägg.
Under rubriken Bonniers väljer väg i kris i dagens DN läste jag om det jag i och för sig redan visste. Men inte mindre nedslående läsning för den sakens skull. Tänk att det har gått så långt så att förläggarna måste pitcha de böcker som de tror på inför marknadsavdelningen. Det är, ursäkta uttrycket, för jävligt. Vart är vi på väg? Svaret är ju ganska uppenbart: vi är på väg mot att se litteratur som en vara vilken som helst. Om man så lägger in detta i det sammanhang som kallas Humaniora, om vilket för övrigt två lika intressanta som nedslående artiklar stått att läsa i de senaste dagarna (1, 2), så klarnar bilden ytterligare. Kultur ska löna sig. De humanistiska fakulteterna bör bevisa sin samhällsnytta. Vad man glömmer är att detta samhälle råkar bestå av människor. Som Arne Jarrick säger i en av artiklarna:
"Det krävs teknisk kunskap för att bygga en bro. Det krävs teknisk kunskap för att bomba sönder en bro. Men det krävs annan vetenskap för att förstå varför man bombade sönder bron och hur man ska rädda samhällen som har blivit utsatta för det".

von Triers nya, "Antichrist"

Igår kväll var jag och såg den omtalade Antichrist, en klart omtumlande film som jag har svårt att tänka mig att någon går oberörd ifrån. Ett stycke drömlik, mytisk poesi, målad i otroligt vackra bilder, där Trier tar ut svängarna som aldrig förr. Filmen är dedicerad till Andrej Tarkovskij. Jag skulle gissa att han hade tyckt om filmen, inte minst för dess bildspråk. Tarkovskij var inte särskilt förtjust i kritikernas alla tolkningsförslag. Han ville hävda att en hund är en hund och ingenting annat. Det kan förstås tyckas som en förenkling, men jag inbillar mig att jag förstår vad han menade. Poesi är till sin natur mångbottnad. Metaforens natur är den att den visar på någonting som inte låter sig sägas på annat vis än just i den form den har. Därmed inte sagt att det inte kan vara spännande att ta del av människors tolkningar, som i Carl-Johan Malmbergs fantastiskt jublande recension i SvD. Jag bär Triers film med mig som en erfarenhet, som en dov dallring, lockande men ändå lite farlig.
På söndag ska jag (äntligen) få se I väntan på Godot. Jag känner mig lite orolig, eftersom jag hört flera personer uttrycka att den är tråååkig, lååång och dessutom (lite förvånande) buskis! Becket som buskis - är det möjligt?

Jag får ett slags klump i magen så här i sommarlovstider. Studentflaken tornar upp sig i city, det visslas i pipor och skrålas och tjoas för fullt. Lukten av öl och skumpa ligger tung över den ljusnande framtiden. Varv efter varv körs runt den eftertraktade rondellen ner mot Hamngatan. Ett slags gemenskap där på flaket i de dundrande bastonerna. Eller? När jag gick ut gymnasiet hade man just avskaffat studenten. Vi vägrade att bära studentmössor, till vår lärares sorg. Vi vägrade att åka den inhyrda limousinen till avslutningsmiddagen. Vi menade det vara ett utslag av borglighetens diskreta charmlöshet. Sedan dess har jag tyckt att det framstår som lite löjligt att säga att man tar studenten, med utspring och hela balletten. Inte så att jag önskar det gamla tillbaka - då när somliga som inte klarat alla sina ämnen fick stå där med skammen - men... jag vet inte. Ändå, som sagt, tjocknar halsen och vemodet fyller mig när jag ser den där skrålande desperationen. Det känns som om det jag ser är ett koncentrat av själva livets drömmar, förhoppningar och besvikelser. Livets gemenskap - och stora ensamhet. När jag stod på perrongen och väntade på mitt tåg häromdagen, med den där rörelsen inom mig, fick jag syn på en ensam kritvit studentmössa i en av vagnarna. Den bars av en yngling. Han satt inklämd där i sätet halsandes ur sin ölflaska. Blicken nedfälld. Sorgsen. På väg mot sin ljusnande framtid.