Revolutionary road

Yates roman var ingen stor, omtumlande läsupplevelse, kanske för att jag sett filmen och redan "kunde" handlingen. Ändå imponerar romanen. Den är så exakt. Så omsorgsfull. Så avtäckande. Och till slut står de där, alla avklädda, ensamma med sina ekande tomrum. Förutom April, som inte längre är i livet. Det är prosa utan krusiduller, effektiv och rakbladsvass.
Nu läser jag Elisabeth Rynells Hohaj, vars prosa snuddar vid, korsar och beträder poesins språk. Det är svindlande vackert och så långt från Yates som tänkas kan. Ondska och godhet vandrar sida vid sida. Sorg och kärlek. Livet. Det stora och det ynkliga. Det norrländska landskapets väldiga skönhet öppnar sig inom mig:
Det är tomt. Jag hör mitt eget hjärta nu. Och det andra. Långt under snön. Det väldiga, heta.
Jag har bara läst de första femtio sidorna än och ser fram mot återstoden.

Idag ska jag ha "terapeutiskt skrivande"... Det är alltid som att beträda okänd mark, som att stiga ut på en sån där norrländsk myr utan att veta hur långt det är mellan tuvorna. Men inget skrämmande i det! Jag har just läst veckans texter, där uppgiften var att skriva om en betydelsefull person i livet. Starka, berörande resultat. Tror att vi ska tala om "värden" idag, enligt existentiell modell.

Bob!

Ny platta på g! Herr Dylan är vänlig nog att bjuda på en gratislåt,

Beyond here lies nothing.
Hämta på: www.bobdylan.com

Inte många skulle ge sig på att snickra en utsökt stol utan att först studera hur man ska gå till väga; titta på olika modeller, se vilka verktyg som är nödvändiga att införskaffa, överblicka materialutbud, avsätta tid, testa verktygen, utvärdera, bestämma sig för modell… kanske rent av tillverka ett par teststolar, av enklast tänkbara modell, innan man ger sig på en mer avancerad?

Och om man nu inte har gjort allt det där så borde man väl inte bli så besviken om resultatet inte blir så lysande… eller? Att snickra en stol är en konst. Liksom att bygga en bok.

Konstigt nog tycks många människor tro att de kan skriva en bok, bara sådär: utan närmare studier i ämnet, utan att ta reda på vilka de nödvändiga verktygen är, utan att ha överblickat material eller tittat på olika modeller. Och när resultatet inte blir bra känner de sig missmodiga och i värsta fall misslyckade och ger upp.

Erich Fromm menar att kärleken är en konst – och för att kunna utöva/praktisera denna konst (såväl som andra) krävs en rad ansträngningar och mycket träning. Fromms hållning till konsten att älska skiljer sig radikalt från vad man kan säga vara den gängse uppfattningen i vår tid, där det ju mer handlar om att hitta ”rätt” människa att älska, och där själva förmågan att älska sällan sätts under lupp och ifrågasätts – vilket är att likna vid en människa som aldrig lärt sig segla och än mindre att navigera, som trots det – fullt övertygad om sin förmåga att kunna segla – söker efter nya vackra segelbåtar, sedan de föregående kapsejsat eller gått på grund.

Fromm menar att det bara finns en sak att göra för den som vill undgå misslyckanden i kärlek, och det är att uppriktigt fråga sig vad som egentligen är orsaken/orsakerna till misslyckandet och därefter grundläggande studera ämnet Kärlek.

För att kunna lära sig en konst är det nödvändigt att dels bli hemmastadd i teorin, dels att bli det i praktiken, men detta räcker ändå inte, säger Fromm, man måste också göra den företeelse det gäller till en hjärtesak!

Själv påminner jag mig nu, pinsamt nog, att jag byggt en hel del totalt utan kunskaper och helt utan ritning, bland annat ett torrdass. Inte världens snyggaste kanske, men funktionsdugligt. - och i mina ögon vackert... Dock bara för eget bruk, ska tilläggas!

Sommartid! Ett vårtecken så gott som något. En vecka kvar till påsklov, med skidåkning under klarblå himmel och solvarmt i lä på fjälltopparna. Så tänker jag mig det. Vi får väl se.

Jag har hoppat och stampat och skuttat omkring till de där rumänska tongångarna ännu en dag – nu har jag försökt återställa kroppen i något slags normalläge genom hett bad. Lyckades sådär. En sann lisa att sovmorgon väntat imorgon!

Earth hour gick enligt rykten halvbra… Ingen större skillnad här i förorten, vad jag kunde se. Storbildskärmarna lyste blått där de brukar, en och annan kvarglömd julstjärna log lite sorgset. Lite som det där med vänlig vecka, tycker jag, fast ännu fjuttigare… En timme! Och på en sådan tidpunkt då det mesta är nedsläckt i alla fall... Är det för övrigt någon som är så gammal så att ni minns den gamla Hyland-boken. I mig har de där verserna liksom etsat sig fast för gott:

Vänlig vecka snabbt förgår, bättre vore vänligt år.

Älgen ensam satt och log, i en sönderskjuten skog.

Nyckelbarnet sa till pappan, far jag såg din fru i trappan.

Fans är popidolens svans, fanns ej fansen han ej fanns. Och så vidare...

Snacka om tidsdokument. Intressant det där med vad som fastnar i våra huvuden – och hur det kan tänkas påverka oss. Jag menar, orden ligger ju där och mal i bakgrunden, år efter år efter år. Vet inte om det finns forskning i ämnet, eller om man får göra det på egen hand, med hjälp av sin terapeut:

Nu går jag bort sa, lille Per. Nu går jag bort dit stigen bär. Att söka slottet Silvertopp, att få prinsessan Rosenknopp. Jag tror att hon mig bannar, om här jag längre stannar.

Eller varför inte:

Långt på en stjärna bodde han, i himlens prakt.

Hon bodde i en annan sol och i en annan trakt.

Och Salami, så hette hon, och Sulamit var han,

och båda älskade så högt och älskade varann.

Svidande vackert, inte sant?

Jag lyssnar på Olle Ljungström, som jag sent omsider hittat fram till. Det var väldigt länge sen någon (för mig) ny musik (artist) lyckades ta sig hela vägen in till mitt hjärta. Kan inte begripa att han gått mig förbi – så jäkla bra. Så berörande. Inget hymlande, ingen inställsamhet. Och så den där rösten. Har nu investerat såväl i albumet Sju som samlingsplattan Bäst.

För övrigt är det rumänsk danskurs som gäller denna helg. Erik Veenstra, från Holland, står för undervisningen. Rasande tempo, på såväl undervisningstakt som steg och rytmer. Så nu är jag tämligen mör i kroppen och får göra mitt bästa för att vila upp den till morgondagens zigenarrytmer! Och försöka hitta på ett sätt att hinna ta de första stegen innan nästa ska tas...

Fredag. Igen! En hel alldeles orörd helg ligger där framför oss. Ett biobesök kanske, ja, varför inte se en riktigt dålig film, kan det vara något: Inte ofta biofilmer ges betyget noll, men här har vi exempel.

Mördande tråkigt. Frank Millers "The Spirit" är proppfylld av film noir-klichéer, skriver DN:s Mårten Blomkvist. / ---/ "Storyn ser ut som något man kunde ha fått fram efter att ha matat David Lynch med LSD och bett honom återberätta "Jakten på den försvunna skatten". "The Spirit" är ännu en bekräftelse på paradoxen att inga filmer blir så obegripliga som de där figurerna pratar riktigt mycket."

Eller: Med sorg i hjärtat bevittnar man detta snöhöljda svenska animerade barnplågeri och åhör det stolta trumpetandet om hur det ska komma att spridas över världen som från ett blågult Pixar, och om hur många länder som redan köpt det, skriver Eva af Geijerstam.

"Det handlar – om jag förstått det rätt – om en glasögonprydd och uppfinningsrik tomtegosse som med hjälp av en flygrädd kråka (?) ska återta tomtarnas stulna vinterförråd från något som kallas ”troll”.
Trollen är ett slags hårlösa, överviktiga, nakna (fast könlösa) och leverfläckade maxi-Gollums med alligatortänder, toppridna av ett grymt och girigt åldringstroll.
Varken de eller tomtarna har något gemensamt med våra allmänt spridda och välkända folksageväsen. Tomtarna är snarare en form av industrialiserade gnomer i toppiga hattar, vars själlöshet får varje trädgårdstomte att framstå som ett under av levande och kärleksfull charm."

Jag vet inte hur det är med er, men omdömen som dessa gör mig nyfiken! Hur dåligt kan det egentligen bli?

I väntan på vadå...

Ensamstående. Nej tack. Låter som ett slags misslyckande, ett ”ingen ville ha´na”, ni vet. Singel? Nja. Något bättre. Så där i väntan på - vadå? Eller Godot – som det för övrigt inte finns några biljetter till. (Och tacka för det: Persbrandt är ju med. Hur många har inte väntat på en sån?)

Ungmö är väl snarast synonymt med nucka (men låt gå för ungkarl: finns något redigt i det… - rejält, typ)! Inte undra på kanske att ett nytt begrepp nu lanseras för fullt i boken Från singel till självbo av Kicki Biärsjö, frilansjournalist med sociala frågor som specialitet och i många år ”en singlande singel som kände sig halv, hängde i barer och sökte bekräftelse hos män”, men som nu har ”valt bort det och lever i Stockholm som självbo”. Låter det bittert så är det nog inte meningen.

Jag tänker av någon anledning på Erich Fromm och hans gamla bok Kärlekens konst. Men för att slippa ifrån eventuella polemiska läsningar av detta inlägg återkommer jag till honom…

Snart är det i alla fall vår! Också något att vänta på!

En riktig mötesdag. Undrar hur många möten som pågår samtidigt runt om i vårt avlånga land, och hur effektiva de är. Själv har jag varit med om mitt livs mest effektiva möte nu ikväll. Vilket lyft! 17-18 skulle det pågå och 17-18 pågick det. Inte en minut längre. Bara en sådan sak. Alla punkter betades av (i lugn takt!) och de beslut som skulle fattas fattades enkelt och smidigt. Allt detta med hjälp av en fast styrande hand, förstås. Och vad var då detta för möte, kanske ni nu undrar. Det handlar om det nybildade nätverket CEAN-terapeuternas andra möte – och jag känner stort hopp inför framtiden! Tack alla.

Mötet innan dess var kanske inte lika effektivt. Det var det inte riktigt lika nybildade lärarrådet på FU som äntligen fick till terminens första möte. Fyra närvarande = ett våldsamt frånfall. Inga punkter att ta upp sen förra gången, eller rättare sagt inga nedtecknade sådana, och inga beslut som fattades (inte så konstigt, eftersom vi inte har några befogenheter till dylikt och nätt och jämt vet vilka som kan tänkas sitta på dem). En mer tunggrodd organisation således. Men: tack till er som kom!

Jag är ingen vän av möten, jag gör oftast mitt bästa för att undvika dem - men ibland behövs de! Till CEAN-terapeuternas nästa möte kommer jag att gå med fjäderlätta steg.

Majonäsen!

med tycke för majonäs...

Jag läser med, som det heter, behållning Sara Danius artikel om Proust och majonnäsen och finner den riktigt, riktigt bra!

Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt har liknats vid mångahanda ting, också av Proust själv då han ännu inte hade bygget under kontroll. Inte så konstigt. Ett bygge behöver sin konstruktion. Sin ritning. För att byggnaden ska kunna färdigställas, i alla fall vid stora byggen, behövs även såna där byggnadsställningar – som givetvis kommer att monteras ner innan invigningen. Kojor, lekstugor och friggebodar klara sig utan byggnadsställning, kojor till och med utan ritning. Bärande väggar och någotsånär hållbara konstruktioner är däremot oundvikliga.

Några av de liknelser Sara Danius nämner känner jag till, men precis som hon har jag inte hört tals om majonäsen!

”Vad är majonnäs? Definitionsmässigt är majonnäs en sås. Jag tvekar att säga det, men slutledningen måste ändå bli denna. Majonnäs är en sås, alltså är ”På spaning efter den tid som flytt” en sås. Det förstår man om inte annat när man läser ”Bonniers kokbok” från 1960: ”Det klassiska (franska) kökets specialitet och stolthet är de rika, fylliga och samtidigt lätta såserna. Att laga dem enligt de klassiska recepten tar ofta lång tid, fordrar en mängd ingredienser och är nog så besvärligt. Den vätska som man utgår ifrån, kokas ihop i många timmar, smaksätts med andra hopkokade spad, hälls på småskurna grönsaker som fått fräsa i fett tillsammans med mjöl, silas, kryddas med olika viner, vrids genom duk och avslutas med smör.”

Man tycker att det kunde räcka så. Det tycker inte kokboken. ”Den sås som man fått på detta sätt är dock bara en grundsås, som sedan i sin tur smaksätts med olika spad, vin och kryddor och ytterligare reds med äggulor, grädde och smör.”
Här skulle jag kunna göra det lätt för mig. Analogierna infinner sig så att säga gratis: det franska, det besvärliga, det ambitiösa, det tidskrävande, det tålamodsprövande, det njutbara, det saliggörande, det fylligt feta, det hopkokta, det ständigt närvarande hotet om ett formidabelt misslyckande…

Inget vore lättare än att säga att vi har receptet i vår hand, ett recept som inte bara beskriver hur Proust gick till väga när han skrev, utan också hur vi själva bäst går till väga när vi läser honom – det tar tid, fordrar förberedelser och är nog så besvärligt.

Proust hade sannolikt tyckt bra om såsanalogin. Själv såg han en parallell mellan den egna boken och en lyckad oxgryta. Det framgår av hans brev till sin kokerska Céline Cottin: ”Jag sänder er mina livfulla komplimanger och mitt varma tack för den sagolika oxgrytan …måtte min stil bli lika lysande, lika klar och fast som er gelé – måtte mina idéer bli lika mustiga som era morötter och lika närande och färska som ert kött. I avvaktan på att ha avslutat mitt verk gratulerar jag er till ert.”
Brevet är daterat den 12 juli 1909. Proust hade just påbörjat romanen. Det skulle dröja tretton år innan han var klar – med sin gryta, sin sås, sin majonnäs.”

Det tog tid att skriva denna romansvit. Och det tar tid att läsa den. Själv har jag hållit på i många, många år. Jag orkar inte vistas där för länge, men längtar ofta tillbaka. Den är ett fantastiskt bygge – som ingen var beredd att betala för. Proust fick själv stå för finanserna. Och som ingen skulle vilja vara utan, om man väl stigit in i det, vill säga.

Idag startade terminens sista block på Skrivarlinjen, Underhållningslitteratur. Där ska nu deckare och barnlitteratur trängas med ”att skriva humoristiskt”. Själv ska jag prata utvecklingspsykologi en halvdag, men i övrigt har jag (nästan) gjort mitt för denna termin, bortsett från textsamtalen då. Känns lite märkligt. Det har nästan gått för snabbt! Men samtidigt ska det bli skönt med ett lite lugnare tempo framöver. Hinna andas ut mellan varven. Hinna fatta pennan, öppna mina dokument och se vad det blivit av den senaste tidens rätt osammanhängande och högst sporadiska skrivande.

Det finns en ganska nyskriven scen i ett av dem, där karaktären X vandrar längs med Drottninggatan ner mot City. Och jag blev så himla glad när jag häromdagen gjorde samma vandring och, liksom X stannade till vid ett av de där citaten i gatan strax nedanför Blå Tornet, och läste: Älska mig alltid eller jag biter dig i strupen så att du dör. (August S, förstås) Det gick som en svag skälvning genom mig, för vad var det annat än ett motto; ett livsmotto för den ömklige karaktären X. Samt, Att älska är att giva, giv! Något att suga på för X.

Vad det nu blir av denna! Det vet jag inte men vad det än blir så lär det där blivandet ta tid. För övrigt älskar jag den delen av Drottninggatan, och inte minst vyn då man befinner sig uppe på krönet och har fritt seende bort till vad jag, än så länge, tror är Tyska Kyrkan. Helst i solnedgången, på vårkanten, när himlen skimrar röd över Söders höjder.

Efter att ha rockat Globens folkhav i gungande utmattning i det absolut sista extranumret, Folket bygger landet, kungjorde herr Lundell att det blir en turné i sommar. Självklart! En sista! Sommarturnén börjar någon gång efter midsommar och pågår hela sommaren till och med mitten av augusti. På en plats nära dig...
Och som om det inte vore nog med detta: nu debuterar han som pjäsförfattare också. Vad får han sin produktivitet ifrån?
"6 pjäser" släpps den 16 april 2009 och är en samlingsbok med sex av Ulf Lundells pjäser.

Efter mer än trettio år som romanförfattare, lyriker, artist, kompositör och konstnär debuterar Ulf Lundell nu som pjäsförfattare.

Boken 6 pjäser innehåller följande pjäser:

• Kejsardyk
• Backstage
• Offpist
• Como
• Oriental
• Cristallo

De sex nyskrivna pjäserna är samlade i en volym. De sex separata dramerna bildar en sorts helhet.

De handlar om relationer och om vår samtid. Om kärlek, sex och vänskap, politik och våld. De skildrar människor som talar med varandra och förbi varandra - på hotellrum, på en strand, i en insnöad alpstuga, i en backstageloge, vid ett frukostbord.

Gårdagskvällen avslutades med actiondramat, Den siste scouten, med Bruce Willis i huvudrollen: ”Joe Hallenbeck en omutbar detektiv var en av USA:s bästa CIA-agenter tills han stötte på en skum politiker som såg till att han förlorade sin pension – allt utom sin revolver. Nu arbetar han ensam och kämpar för att få uppdrag...
James Alexander var en stor stjärna i amerikansk fotboll men fick sparken, anklagad för att ha spelat på egna matcher och missbrukat narkotika. När Cory, en strippa – både klient till Hallenbeck och en flickvän till Dix, mördats möts Dix och Hallenbeck och trots att de inte gillar varandra bestämmer de sig för att tillsammans försöka hitta mördaren. De märker snabbt att det finns mycket skumma motiv bakom mordet och att de själva svävar i livsfara...”

Två härjade, iskalla snubbar, slängda i käften men med hjärtan av guld. Tilläggas kan teman som upptagen, burdus pappa med taskig kontakt med uppkäftig tonårsdotter och olyckligt äktenskap med otrohetsinslag. Allt kommer naturligtvis att bli frid och fröjd. Skurkar övervinnas, förtroenden och kärlek återvinnas. Ja, det låter ju inte mycket för världen, precis, och förmodligen skulle jag aldrig ha börjat titta om det inte vore för huvudrollsinnehavaren. Action är inte heller direkt min favoritgenre, men jag säger bara: vilken överraskning! Nej, inte intrig- eller karaktärsmässigt. Men vilken dialog! Så jäkla kul! Filmens sista replik är bara oförglömlig:

Himlen är blå, havet är vått och tomtefan växer sig allt större därute!

Där satt den.

Jag jobbar hemma idag. Ingen kurs, alltså, vilket är en himla tur med tanke på den jättelika textbunten inför nästa vecka. Nu har den minskat betydligt – och jag har både hunnit med att springa i vårvinterskogen och försjunka i ett varmt bad. Det till bredden med hett vatten fyllda badkaret är min meditationskammare. Min plats av stillhet. En plats utan några som helst krav på tillvaron eller mig själv.

Att jobba hemma innefattar också lyxen att kunna säga hejdå till barnen när de försvinner till sina göromål på morgonen – och att finnas på plats när de så småningom släntrar in igen. En självklar rättighet, kan man tycka, men icke. Nu kommer de i alla fall, först den ene, sedan den andre och slutligen den tredje: Hej! Hur har du haft det? Bra. Själv? Jo. Trött. Inte mycket till konversation, kanske. Men ändå. En kram, och sedan beger de sig till köket för inventering av kylskåp och skafferier innan de försvinner in på sina rum med sina kap. Funkar internet? Ja? Inte mitt! Anslut först. Ja. Men anslut igen då. Ja, nu så! Sedan lägrar sig tystnaden. Vilket är bra – jag har fortfarande texter kvar att läsa.

Till slut en ”puff”: nu finns SAOL på nätet. Vilket lyft!

Apropå sådana där konditorier där kaffe är ”svenskt” bryggkaffe och ingenting annat så var jag på Sturekatten för en tid sedan. Till och med där kan man nu köpa sig en latte alternativt en cappucino. Dock syns ingen kaffemaskin till bakom disken, utan dessa drycker tillreds någon annanstans, så där i skymundan, oklart vart. I övrigt är allt sig likt sedan sist. Utbudet av kakor och smörgåsar och bakverk har inte påverkats synbart av influenser från sydligare breddgrader. Så inte heller personalen. Personalen på Sturekatten består av bistra damer, i svårbestämd ålder, alla som hämtade från någon nedlagd konsumbutik. De verkar mest tycka att kunder är till allmänt besvär och bara medför en massa merarbete. Riktiga stenansikten som buttert slänger fram det man önskar. Misstänker att Sturekattens ledning inte jobbar alltför mycket med kundservice och attitydfrågor. Misstänker att de inte haft någonting att göra med hostmanship eller organisationen Värdskapet. Det behövs nu inte heller. På Sturekatten är det alltid fullt vid borden.

Och på något sätt gillar jag de där vrånga tanterna. Man ser ju annars inte så värst mycket av dem längre, de där sura, lätt livströtta tanterna. Det finns inte så mycket plats för dem i den nya välputsade inställsamt leende världen. De befinner sig mil och åter mil från Stureplans brats. Och där står de: livs levande, i hjärtat av bratsens nöjeskvarter!

Och de försöker i sannerligen inte lura på en något man inte vill ha.

Lite på nåder sjunker man ner i någon av de slitna fåtöljerna. Som i smyg bläddrar man i ett tummat exemplar av någon gammal roman, som man absolut aldrig har hört talas om, skriven av en lika okänd författare, som ligger slängd i något hörn. Man äter sin bakelse och hämtar påtår på påtår från serveringsbordet som tronar mitt i salen. Ja, om man inte beställt en latte förstås.

Val

Igår var jag kallad till möte på sonens gymnasieskola för information om val till år 2. Och information blev det. Här ska det nu väljas inriktning och sedan ska det plockas och pussla bland s.k. valbara kurser. Man bör tänka strategiskt. Ska man vidareutbilda sig och i så fall till vad? Vilka kurser behövs och på hur många poäng är de på? I vilka ämnen har man chans till högst betyg – gärna till minsta möjliga insats? Vilka ger pluspoäng? Hur ser arbetsmarknaden ut?

Ja, det är lätt att få för sig att det nu verkligen gäller att välja rätt. Som om allt hänger på det.

Till slut var det ändå en lärare som formulerade det: klart att dom ska välja det dom tycker är roligt. Rätt spår, tycker jag. Rolighet är en bra känsla att gå på. Om man nu tycker det finns roligheter bland ämnen och inriktningar.

Jag vill gärna få mina barn att förstå att dom har hela livet framför sig, som det så vackert heter. Själv genomförde jag min första yrkesutbildning efter 50. Nåja – det är kanske inte idealt, men. Jag har däremot läst en massa roliga och intressanta saker på folkhögskolor, i regi av studieförbund samt på universitetet. Jag har en halvspretig fil.kand. och därtill en radda andra ämnen som intresserat mig. Och så har jag förstås en rejäl studiemedelsskuld – höll nästan på att glömma det. Nog inte heller helt idealt att släpa runt på.

En uppsjö av val har hur som helst brett ut sig över de landskap våra ungdomar färdas i! Tillfällena till beslutsångest många. Att livet till stora delar består av val är en gammal sanning. Val eller icke-val. Men tror knappt att det någonsin varit påtagligare än nu. Som om man ideligen måste stå där som Herkules vid sin skiljeväg.

Jag fylls av tacksamhet de gånger valmöjligheterna lyser med sin frånvaro: Det är som att komma in på ett bortglömt konditori någonstans, där kaffe är kaffe och bullarna ännu inte vuxit sig ofantliga.

Vårsol tränger sig ivrigt ner över Spökparken. Och jag överrumplas - än en gång. Som om det där skarpa ljuset alltid tar mig på sängen. I det halvskumma sovrummet. Sängen är något av favoritplats. Jag längtar till den - och jag vill inte lämna den. I alla fall inte under vinterhalvåret. Igår, vid lunchbordet, konstaterade två av mina kolleger att de blivit sömn-narkomaner. Det vill säga att själva sovandet har utvecklats till livets höjdpunkt. Ett ständigt frågande efter: när kommer nästa tillfälle? När får jag sova härnäst?

Är rädd att det varit så länge för mig - men så är jag ju också "lite" äldre, har hunnit slita några år mer. Jo. Att sova är en fröjd. Gärna drömlöst och absolut utan mardrömmar. Allra helst med spännande, betydelsefulla drömmar. Dessvärre är den njutning som sovandet innebär alls inte självklar för mig, eftersom jag under långa perioder lider av, som det heter, sömnstörningar. Jag har oändligt svårt för själva insomningen, att stiga över den där tröskeln till sömnens tillstånd, och när jag väl somnat är jag vansinnigt lättväckt, särskilt under den första halvtimmen. Och vaknar jag till då - ja, då är det riktigt kört.

Jag har för mycket som trängs i mitt huvud, tror jag. Mina tankar är odisciplinerade, håller sig inte i några ordnade led. De pratar i munnen på varandra och kastar sig in i diskussioner där de inte alls hör hemma. Jag brukar försöka koncentrera mig på det där man ska: andningen, rytmen, försätta mig på harmoniska platser, aktivt släppande av tankar. Och ju mer jag koncentrerar mig, desto mer irriterad och uppvarvad blir jag.

Den enda metoden är att läsa mig över gränsen, att inte somna förrän jag inte kan hålla mig vaken längre. Igår tänkte jag att det inte skulle behövas. Jag hade lyssnat på Bruno K på Södran i nästan 3 timmar. Utan tvekan är han en rockstjärna. Ut i fingerspetsarna. På tunnelbanan på väg hem stod jag där på tröskeln till sömnen, medan mina tankar tänktes på bruno-k-öijer-språk. Jag viiiill gärna såååååva NUU jag viiiiill... osv... Allt förvärrat av vetskapen om morgondagens tidiga uppgång och den väntande dagens alla göromål. Sånt behöver kanske inte Bruno K bekymra sig så mycket om?

Diktsamlingen tog sju månader att skriva. En snabb huvudräkning ger vid handen att Bruno K. Öijer då måste ha tagit ut sex års semester sedan "Dimman av allt". Vad gör han egentligen när han inte skriver?
- Öh, jag kan inte komma på något speciellt. Jag vandrar omkring... naturligtvis. Men om du menar om jag har någon hobby? Nej, samlar inte på frimärken. Men jag skriver ju hela tiden. Och det har jag hållit på med sedan 1981. Jag kastar ner tankar och så som träffar mig varje dag.

Låter helt okej, i mina öron!

texter, ord

Har pratat texter hela dagen idag, på förmiddagen två fördjupningar och på eftermiddagen textsamtal, som vanligt. Bådadera givande. Men tröttande! Huvudet som en myrstack i vårsol när klockan blev fyra.

På kvällen dans, hårdkörning i drygt två och en halv timma. Så nu har även kroppen fått vad den tål.

Imorgon väntar en grupp Terapeutiskt skrivande – samt Bruno K på kvällen. Mer text. Ord! Hur många ord har jag läst under mitt liv? Hur många har jag skrivit? Många! Vet inte hur jag ska få ihop den här veckan. En drös av texter som ska läsas, eftersom det även är textläsningsvecka på Att skriva, distans. Samt x antal handledningar. Och några terapisessioner. Ord. Hur många ord har jag lyssnat på? Hur många har jag format och uttalat? För att inte tala om alla jag tänkt!

Men vis av lärdom tänker jag att det kommer naturligtvis att gå. Om jag bara tar en text i taget. I lugn och ro. Tid är ett tänjbart begrepp. Ann Heberlein skriver i sin bok att hon aldrig någonsin missar en deadline, aldrig en avtalad tid. Aldrig. Det gäller mig också. Men bara nästan. Och så har det inte alltid varit. En gång i tiden var jag en notorisk skolkare. I samma ögonblick som jag hade bestämt något, greps jag av lusten, ja, nästan tvånget, att skolka – och jag gjorde det flitigt. Det var länge sen. Fjärran är mig numer sådana tankar… Kanske är det ett tecken på den där vuxenheten. Ett slags bevis, rent av.

I filmen om Olle Ljungström finns en scen där han talar om sin svartsyn. Han säger att olycka är inte det att ha ett olyckligt liv. Olycka är att ha ett lyckligt liv men inte kunna glädjas över det. Att ha vänner, någon som älskar en, ett trivsamt ställe att få benämna sitt ”hem”, ett yrke som man trivs med, underbara barn, men ändå inte uppleva någon lycka. Han kallar det för helvetet. Det riktiga helvetet. Jag kommer att tänka på det där när jag läser Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. I hennes beskrivning av ”den grundläggande erfarenheten av nederlag, den där skammen att inte klara av livet” finns en länk till Ljungströms ord. Någonting inom mig sätts i rörelse. En osynlig pendel i det urverk som är livet.

”Jag tänker på allt jag har. På allt jag har fått – inte gratis, inte utan ansträngning, men, ja, på många sätt är jag lyckligt lottad (A H:s kurs). Jag har goda förutsättningar. Det finns så mycket i mitt liv som är bra. Det finns så mycket som jag är tacksam över. Jo, faktiskt. Och ändå, ändå är jag så in i helvete olycklig. Det är mitt totala nederlag. Échec.”

Jag är rädd att Ann Heberlein nog skulle känna en (rättmätig) vrede om jag sa att jag finner hennes bok allmänmänsklig. Men jag kan ju inte läsa den med andra verktyg än dem som är mina egna. Inte med andra erfarenheter än mina. Jag förstår att jag aldrig varit så förtvivlad som hon. Inte ens i närheten av det. Ändå kan jag känna igen mig. Hennes bok, som jag streckläst denna gråmulna söndag, är en stor och viktig bok – om livet, paradoxalt nog. Om livskraft. Men: det låter som ett tomt ord. Ett floskel. Jag hör det.

Till sist vill jag anknyta till det där med att spela suicidal i ett examensarbete, signerat Ann Heberlein.

Mys

Igår kväll hade jag mys med en kär liten vän. Vi handlade tillsammans. Hon skulle få bestämma. Det blev kycklingfiléer, klyftpotatis, chips, fryst frukt, glass (Ben&Jerry), marabou frukt och mandel. Jag plussade med lakritsstänger och sallad. Sedan fixade vi maten tillsammans. Jag skalade och skar och stekte och hon skötte kryddningen av klyftpotatis, gjorde currysås, skar till grönsalladen och ställde fram chips.
Hon, som annars har en benägenhet att äta på ständigt förnyade rekordtider, tog god tid på sig - typ en halvtimme! Klockan åtta slog vi oss ner vid tv:n för schlagerfestivalen, med frukt, läsk, kaffe, glass, choklad och mer chips, ihopträngda i soffan. Under ivrigt mumsande - något avhållsammare för min del, ska sägas - följde vi med spänning omröstningens förlopp och var rörande eniga om att fel låt vann.
Därefter kollade vi på Yes man där Jim Carrey spelar huvudrollen som Carl Allen, en man vars liv har fastnat - nyckelordet är "nej" - ända till den dag han anmäler sig till en självhjälpskurs baserad på en enda överenskommelse: man måste säga "ja" till allting... och till vad som helst. Carl antar utmaningen, under viss tvekan.
Att frigöra kraften bakom "JA" börjar förvandla Carls liv på fantastiska och oväntade sätt, på jobbet blir han befordrad och dörren till en ny romans öppnas. Hans nya vilja att omfamna varje tillfälle visar sig dock bli lite för mycket. En klart rolig film som avslutning på en kväll full av mys.
Mums för en tonårsmamma!

Fler råd från Yalom

Undvik diagnoser – ”Det är mycket lättare att göra en DSM IV-diagnos efter den första intervjun än efter exempelvis den tionde sessionen när vi vet mycket mer om patienten." Ja, låt oss inte glömma att de kliniker som utformade de äldre, nu kasserade, diagnostiska systemen var kompetenta, stolta och minst lika självsäkra som nuvarande medlemmar i DSM-kommittéerna. "Med andra ord: ingen sanning är beständig, det hur vi beskriver en människa formar också vår uppfattning om henne."

Jag har börjat läsa Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Det är en berättelse om ångest, en sann berättelse om ångest. I det inledande kapitlet, Väntrum, läser jag:

"Min ångest tillhör inte den chica existentiella kulturångestgenren. Min ångest är verkligen inte klädsam. Den genererar inte stor poesi och passar dåligt ihop med rödvin och sociala sammanhang. Min ångest kryper på alla fyra och slåt huvudet i golvet. Bang bang tills blodet kommer. Min ångest stoppar fingrarna i munnen nästan av sig själv tills de välsignade spyorna befriar och kroppen blir stilla och slak och munnen och näsan smakar beskt och surt och det är illande gult i klosetten och naglarna river och klöser och blodet kommer. Min ångest tvingar mig ut på flera timmar långa helvetesvandringar gågågågå bort från mig själv bort från rösten i mitt huvud som säger att jag måstemåstemåstemåste."

Läste klart Nesser igår kväll. En tragisk historia, som alltid. En man har suttit inne 24 år för två mord han inte har begått. Så blir han äntligen fri. Han har nu fått veta vem som är den skyldige och har helt begripligt hämnd i sinnet. Men hämnden kommer aldrig att verkställas, eftersom den verkliga dubbelmördaren har fått veta att han vet och hinner före.
En rätt enkel liten historia således. Som alla historier ju är. Det komplicerade ligger i själva bygget, i konstruktion och i gestaltande.
Min dotter plöjer nu Stephenie Meyers Så länge vi båda andas, den fjärde - och avslutande, delen i berättelsen om tonårsflickan som blir kär i en vampyr och deras omöjliga kärlek. På stadsbibliotek runt om i Stockholm träffas tonårstjejer och diskuterar dessa romantiska vampyrsagor medan de rättänkande litteraturvetarna rynkar sin fina näsor åt "nymoralism, sexism och bristande litterära kvaliteter". Meyer är ju, gud bevars mormon. Bara en sån sak kan röra om i grytorna. Som så många gånger förr stänker dubbelmoralen i dessa "jag-vet-vad- som-är-de-rätta-värderingarna-diskussionerna.
Det fanns en tid när böckerna om Kulla-Gulla inte var rumsrena, som några av er kanske minns.
Meyers vampyrhistoria bygger också den på en enkel historia. Det som gör suget efter dem ligger i själva bygget, i konstruktion och gestaltande. Helt obegåvad tycks mig inte denna författare vara. Och det tror jag inte heller hennes läsare är.

Det är inte ofta jag får lust att köpa mig en cd-skiva. Nej, inte för att jag laddar ner (så där olagligt) istället, utan för att jag helt enkelt känner mig så mättad, eller rent av övermättad. Som om hela jag vore full av alla de låtar jag lyssnat på genom åren. Numer lyssnar jag mycket sällan på musik, Kanske för att det så sällan är tyst numer så att när väl sådana stunder uppstår så vill jag bara vara där: i avsaknaden av ljud (och oljud). Jag ställer rätt höga krav också: musik ska beröra och det på djupet, slå an något viktigt i mig - något som jag, med Olof Lagercrantz ord, "trott mig veta men nu glömt", eller "något som jag redan visste men inte funnit uttryck för".
Efter att ha sett dokumentären om Olle Ljungström på svt har jag emellertid lust till påfyllnad i mitt hjärtas musikförråd! Det var en gripande film, med ett rörande porträtt av en olycklig människas ofattbara glädje, skulle man kanske kunna säga. Svår ångest, destruktivitet, skapande, kreativitet i en enda blandning. Och så mitt i detta: glädjen. Som i klippet från sången tillsammans med Caroline af Ugglas kör, som i drömmen om ett eget liv, manifesterat i den förverkligade drömmen om ett hus på landet. Se den. Filmen alltså.

SOM DU

Du var min första stjärna
och du sa som det va
om nånting i pudelns kärna
du hade allt jag ville ha

För jag ville va som du
jag ville va som du
jag ville va som du
och göra allting du kunde

Jag ville va som du

Du lät mig leka lite stor
känna hur det känns
och du var som en bror
fick allt att stämma överens

Jag ville va som du
jag ville va som du
se ut som du

Det finns nånting som du har lärt mig
nånting som jag kan
jag blev större och mindre lik dig
jag blev mera jag, du blev mera han

Jag ville va som du
se ut som du
gå som du
jag ville va som du

Råd till terapeuter (Irvin D Yalom)

Irvin D Yaloms bok Terapins gåva är skriven utifrån de två för honom mest användbara psykoterapeutiska perspektiven/teorierna: interpersonell teori och existentiellt (psykodymaniskt/psykoanalytiskt) perspektiv. Det senare använder han sig av i den enskilda terapin, den förra vad gäller gruppterapi. Jag finner honom förvånansvärt öppen i sitt psykoanalytiska grundperspektiv, men förmodligen säger detta mer om mina egna förutfattade meningar och bristande kunskaper gällande psykoanalytist tänkande. Yalom påpekar också att gränsdragningen mellan olika psykologiska skolor och inriktningar i allt större utsträckning överskrides. Däremot är han mycket kritisk mot korttidsterapier och mot alla typer av skattningsskalor.
Hur som helst, jag finner honom djupt mänsklig och dessutom vis. Här kommer ett av alla de råd han ger i sin bok:
Undanröj allt som hindrar växt och utveckling – ett allomfattande råd som jag fastnar för, mycket beroende på den metafor som Yalom lånat av Karen Horney: om man röjer undan hindren kommer varje människa att utvecklas till en mogen, fullt förverkligad vuxen individ precis på samma sätt som ekollonet utvecklas till ek.
För mig gömmer detta råd en påminnelse om den nödvändiga tilltron till den människa som sökt sig till mig för terapi! Min uppgift är inte att lära ut en rad betydelsefulla färdigheter i ämnet ”att leva” utan snarare att tillsammans med klienten se vilka hinder som ställer till och lägger krokben. Liknelsen med ekollonet säger också något om tålamod: eken är inte precis något snabbväxande träd; saker och ting tar sin tid, och måste så få göra. Livet är ett ständigt pågående växande, för ögat dock ej synbart, och detta växande behöver också vinterns vila, den långa, mörka vinterns ”icke-växande” om man så vill.

Auster och Birro

Först: ett citat att suga på:

”Jag skriver inte för att hela mina sår,

jag skriver för att hålla dem levande.” (Peter Birro)

Sen - för mig som gillar Paul Auster skarpt och inte (som Martina Lowden) tycker att han skrivit samma bok för många gånger, vill jag hoppas och tro att detta är en läsupplevelse att se fram mot: trots att jag slutit det mesta som han skrivit till mitt hjärta.

"Fans av klassisk Austerprosa i stil med New York-trilogin eller den snitsiga kortromanen ”Resor i skriptoriet” kommer kanske inte att sluta ”Mannen i mörkret” till sina sofistikerade hjärtan. Därtill är den för sentimental – bara en sådan sak som att den slutar nästan lyckligt.
Är man däremot av åsikten att Auster skrivit några av sina romaner ett par gånger för mycket, kommer man att ta boken för om inte ett brott med det tidigare författarskapet, så åtminstone ett prövande myrsteg åt ett nytt håll. Fortsättning följer i nästa bok." (Martina Lowden i DN)

Ekelöf

Snön faller mållöst utanför fönstret och hon ler.
Snön ler när hon mållöst faller.
Hon ler, mållöst. Utanför fönstret. Och snön faller.
Och faller. Ler. Mållöst. Fönstret. Utanför. Snön.


I brist på de egna ordens magi kommer Gunnar Ekelöfs:

I verkligheten är du ingen - ur ”Färjesång” (1941)

Du säger 'jag' och 'det gäller mig'
men det gäller ett vad:
I verklighet är du ingen.
Så jaglös, naken och formlös är verkligheten!
Det var i skräck inför den du började klä dig,
började uppföra dig och kalla dig 'jag',
klamra dig fast vid ett halmstrå.
I verklighet är du ingen.

Rättsordning, mänskovärde, viljefrihet,
allt är bilder målade med skräck i verklighetens tomma sal,
skräck att vidgå något bortom rätt och orätt, bortom sats och motsats!
I verklighet är du ingen.
Själv utanför gott och ont en valplats för gott och ont,
det övre vilddjurets kamp mot det undre -
sanningen du anar ibland som en avgrund vid vägen,
utan att våga veta, utan att vilja veta,
du som hisnar för minsta grop!
I verklighet är du ingen.
En plats, ett plagg, ett namn -
allt annat är bara din önskan,
ditt jag en önskan, din ofrälsthet en, din frälsthet en annan:
Allt har du tagit i förskott!

Frälsning, det finns ingen frälsning! Du drömmer dig frälsning
och stammar Uppstånden! och Helig! - ty så är din önskan.
Och människans lott står oföränderligt fast
men du har hunnit ännu ett steg på ditt önskandes byggnad:
Ännu en önskan av alla de tänkbara tusen och tusen
har blivit dig möjlig, nödvändig, viss och slutligen faktum,
liksom du själv som också var önskan från början,
liksom det magiska namnet föräldrarna gett dig
att skydda från mörker och jaglöshet,
att skilja just dig från tusen liknande och nästan lika.
Och ändå är du i botten så namnlös som natten och mörkret:
I verklighet är du ingen.

Nu kan man börja längta efter sommaren på riktigt. Vi kör tågcharter i år igen. Till Caorle, ett par mil från Venedig. 10 (!) meter från stranden. Fett nice, som barnen säger. Tåg är ett trevligt färdmedel. Det där att bara sitta och glo ut på ett förbiilande landskap. Små hålor man aldrig kommer att sätta sin fot i. Sjöar man aldrig kommer att bada i. Berg som inte kommer att bestigas.
Fett nice är det också att jag börjar jobba klockan två imorgon. Känner mig piggare, bara av tanken på avsaknad av morgonstress. Och så är det det där med ljuset som återvänder och brer ut sig, mer och mer för var dag som går. Livet blir liksom lättare, mer svävande. Mer luftande, mindre mylla.
Fick för övrigt hem Richard Yates Revolutionary Road idag. Ska bli spännande att ge sig på, när väl intrigen i Återkomsten klaratats upp och fallit på plats. Dessutom fick jag ett mail från Adlibris - av intresse för min dotter, om inte annat:
"Så länge vi båda andas" av Stephanie Meyer hade första försäljningsdag den 12 mars, ett datum som förlaget som ger ut boken har satt och bett alla bokhandlare att respektera. Vi på adlibris.com skulle således skicka ut boken till alla väntande kunder dagen innan.
I dag fick vi besked av förlaget att vissa butiker redan börjat sälja boken och alltså inte respekterat det satta datumet. Detta har tvingat förlaget att tidigarelägga släppdatum. Vi har idag skickat iväg alla förhandsbeställda paket som innehåller "Så länge vi båda andas" så din bok är nu på väg till dig.
Tack för ditt tålamod!

Grå söndag. Jag ska åka och hälsa på min gamla mamma på Serafens äldreboende. I hennes lilla lägenhet, eller rum, från vilket hon kan skåda ut över den gamla sjukhusflygeln där hon en gång kom till världen. Människan står på jordklotet. Genomborrad av en solstråle, Och plötsligt är det afton. Det är en av hennes favoritdikter. Det var mamma som gav mig mitt litteraturintresse. Hon hade bokhyllorna fulla. Pappa var mer ointresserad. Han brukade stoltsera med att han redan hade läst en bok. Boken ifråga var Måsen. Seagull. I och för sig inget dåligt val, om man nu ska läsa en enda bok. Senare i livet började han dock, något förvånande, läsa Bodil Malmstens dikter.
Men det där med en enda bok var inte helt sant. Han måtte också ha varit en flitig läsare av Nils Ferlin, eftersom han kunde citera ett flertal av dennes dikter ur minnet. Vad hästar har sorgsna ögon, bruna och aldrig blå. Vanliga arbetshästar, vem vet vad de tänker på. Eller nu sitter du åter på handlarens trapp och gråter så övergivet. Vad var det för ord, var det stort eller smått, var det väl eller illa skrivet. Tänk efter nu, förrns vi föser dig bort, du barfotabarn i livet.
Mamma var lite tyngre. Hon citerade hellre ur Hjalmar Gullbergs Ögon, läppar och lät sig uppslukas i de stora romanernas världar. Och jag förstod tidigt det underbara i att också kunna leva andra liv, inte bara det egna fjuttiga, och så småningom också i att skriva andra liv, inte bara det egna fjuttiga.
Igår kväll var tv-programmen, efter 23, så usla att de drev mig till min skrivhörna. När klockan var 01:00 hade det blivit tre sidor. Tre bra sidor, tycker jag, som satte någonting i rörelse inom mig. Jag har nu läst dem, filat, skrivit mig en bit längre. Börjar bli en liten bunt nu, om jag skulle skriva ut vad jag har. Det har jag ännu inte riktigt vågat. Projektet äger fortfarande rum i lönndom, också för mig själv.

I förra veckans Parlamentet gjorde man sig rolig över Kronprinsessans förlovning. Faktum är att det är ännu roligare så där rätt upp och ner bara! Familjen. In prydno:

Välkommen till världen

Mitt yngsta tonårsbarn hade muntligt prov i hemkunskap igår. Uppgiften var att göra ett slags kartläggning av den egna familjens rollfördelning och därefter tänka i ett större perspektiv: hur skulle samhället fungera om det byggde på en sådan rollfördelning.
Jag har (med hjälp av nämnda barn) kommit fram till följande:
- inköpare, kock, diskare, datasupporter, pappersåtervinnare, festfixare
- städare, tvätteriarbetare, chaufför, cyniker
- kontrollant, socialarbetare
- underhållare, kritisk tänkare
Listan är på intet sätt komplett, men pekar ändå mot en viss funktionalitet... tror jag

Min äldsta tonåring har just avslutat den första av två praktikveckor. Tonåringen ifråga har gått upp typ fem i dagarna fem och konstaterar att han inte hinner göra något mer än att jobba, komma hem, äta, göra sig ordning samt lägga sig för att sova. För att överhuvudtaget lyckas motstå frestelsen att i den tidiga morgontimman fortast möjligt återvända till sängvärmen och dra täcket långt upp över öronen måste man tvinga sig att tänka positivt, konstaterades mot slutet av veckan. Kanske blir det en god lunch. Två dagar kvar till helg. Den hägrande påsklovsskidåkningen. Roliga minnen. Ja sånt. Jag tycker att det verkar klokt!
Vad ska man säga? Välkommen till världen. Sånt är livet. Att gå i skola har sina fördelar, trots allt.

Vidare slår det mig att jag inte sagt något om de där PORTRÄTTEN som producerades på Skrivarlinjen. I onsdags höglästes dessa. Det blev ett lysande resultat, kan jag tala om. Fantastiskt fina och dessutom intressanta. En ren fröjd att vara lärare i sådana stunder. Så bra det blir när de hittar ner i de något djupare skikten och tar det på allvar! Så lätt att fnissa bort det som är djup i oss.

Äntligen fredag, heter det. På förmiddagen har jag haft Roman- och novellkurs. Därefter lunch med kollega. Vi konstaterade att vi båda är sådana som har svårt med vuxenblivandet. Vi tillhör de där människorna som har svårt att förstå att de har blivit vuxna.
Jag kallar mina kompisar för tjejer (och för all del: killar) medan jag kan benämna andra, och betydligt yngre honkönade varelser för tanter. Jag har även lite svårt att förstå att jag numer har ett jobb - utan ser på mig själv som en som ännu inte skaffat "ett riktigt" (hederligt) arbete. Detta trots att jag de facto under långa perioder varit dubbelarbetande, dvs jobbat dagtid, skrivit kvällstid. Min kollega undrade vad jag egentligen menade med ett riktigt jobb. Himla bra fråga! Vad menar jag. Kanske är det fasta arbetstider 08:00-17:00 och fem veckors (betald!) semester. Kanske vill jag helt enkelt leva i illusionen av ett liv i frihetlig ungdom. Kanske har det också att göra med mitt liv som frilansande egenföretagare - och den med det förknippade otryggheten. Jag är kanske en sån som skyr trygghet...
Nu är det sen fredagseftermiddagen. Folkuniversitetets (läs: min arbetsplats) lokaler har tömts betänkligt på folk. Jag har ägnat tiden sedan lunch åt min distanskurs (läs: arbetat). Snart ska jag ta helg. Som vuxna människor gör. Det känns välbehövligt. Imorgon ska jag springa. Läste i tidningen denna morgon att om man börjar motionera vid 50 så förlänger man sitt liv med två år. Låter rätt fjuttigt. Men ändå. Och om tio år ska jag bli pensionär! Då, om inte förr, ska jag väl inse att jag blivit vuxen. Det ni, tjejer och killar!

Jag kan inte låta bli att lägga in länken till den skitroliga artikeln, även jag, där Maciej Zaremba tittar närmare på en lärobok i svenska för invandrare. Man får väl hoppas att denna bok inte används i Folkuniversitetes sfi-kurser!

När jag väntade på tunnelbanan vid Hötorget i går kväll, svettigt upprymd och trött efter den bulgariska dansen, uppenbarade sig misstänkt många märkliga personer. Först den falsettskrikande damen, ja, jag nämner henne i bestämd form eftersom det var långt ifrån första gången jag hade det tvivelaktiga nöjet att korsa hennes väg. Hon är (skrämmande tanke) nog jämnårig med mig själv, igår iklädd fotlång vit täckkappa och en likaså vit mössa neddragen långt över öronen. Hon skriker, denna dam, genom att forma händerna till en lur och så låta sitt mycket, mycket höga skrik ljuda ut över Stockholms tunnelbaneperronger. Jag har hört att hon skriker om frälsning, men igår kväll kunde jag inte uppfatta annat än själva tjutandet.
Kort därefter kom en liten (och jag säger liten: knappt en tvärhand hög) gumma nedhaltande för trappan. Hon var inte bara halt utan även vindögd, visade det sig när hon kom närmare (och jag säger vindögd!): hennes högra öga stirrade i princip bakåt, medan det vänstra stadigt var riktat framåt. Kanske var det så att ett av hennes ögon, förslagsvis det högra, var ett porslinsöga som liksom hamnat i fel riktning? Eller så hade hon den underbara förmågan att se såväl bakåt som framåt samtidigt. Kort därefter dök nästa person upp, en man i 25-årsåldern som såg ut att ha klivit rätt in från mitten av 1800-talet, med svart rock och en bullig hatt och ett sagolikt mjukbulligt skägg. Han samtalade med en ung kvinna, som var en studie i beigehet: långt, otvättat råttfärgathår, lång beige kappa och en stor (stor!) beige resväska. Hon talade om Jesus, hörde jag; lät honom förstå att Han var en syndaförlåtare. Kanske var resväskan fylld av heliga skrifter? Sedan gick hattmannen därifrån. Fick väl nog, tänkte jag, men döm om min förvåning när jag såg honom komma ifatt den falsettskrikande damen och krama om henne innerligt. Och hon tystnade och kramade tillbaka, såg för ett ögonblick helt socialt normaliserad ut. Och javisst, efter detta begav han sig ifatt den kortväxta, vindtyriga gumman, som placerat sig lite längre bort på perrongen, och kramproceduren upprepades. Mina tankar gick av någon anledning till Hermann Hesse. Kanske hade de fyra tillbringat kvällen på någon skum sylta över vars trånga port stod att läsa något i stil med Endast för förryckta?
När mitt tåg mot förorten rullade in på perrongen var de hursomhelst inte kvar längre. De var som uppslukade av underjorden, helt enkelt. Såvida det inte kommit ett tåg utan att jag lagt märke till det, förstås.

När jag skriver om dessa människor kommer jag att tänka på en av de finaste recensioner jag någonsin fått. Den gällde min roman Rucklet och är skriven av Lisbeth Larsson. Här kommer slutklämmen:
Marianne Sällström skriver om det förlorade; det samhälleligt föraktade, utrensade och marginaliserade.
Det är som om berättelsen om det fallfärdiga huset, precis som människorna i det, långsamt och nästan omärkligt klär av sig sin trivialitet, men inte för att avslöjas utan tvärtom för att upphöjas. Och "Rucklet" förvandlas under berättelsens gång från ett uselt härbärge till en kyrka för de heliga dårarna.
(Tack, Lisbeth, om du mot förmodan läser det här!) Kanske var de där människorna på Hötorgets tunnelbaneperrong inget annat än några heliga dårar.