lördag 31 oktober 2009


Den sista oktoberhelgen, grådisig och vindstilla. Jag sprang i skogen på förmiddagen. Hösten luktar curry. Åns vatten spegelblankt. Nu har jag varit på Skogskyrkogården för att lägga en krans på min farmor och farfars grav. Skogskyrkogården är stor. Åtskilliga gånger har jag irrat omkring där utan att hitta rätt. Men nu hade jag fått i uppdrag av min pappa, som inte längre orkar ta sig dit, att "hälsa på" hos dem och jag ville inte irra bort mig. Således använde jag mig av den söktjänst som numer finns på nätet, ett slags de dödas eniro,och fick lätt som en plätt veta kvarters- och gravnummer. Dessutom var graven utmärkt på en karta. Fantastiskt!
Jag satte mig på cykeln och trampade iväg. Den här helgen råder kaos på våra begravningsplatser, jag visste det, men blev ändå förbluffad. Ringlande bilköer, ilskna bilister, vakter, korvförsäljare, familjer med barnvagnar, full kommers i blomster- och kransbutikerna, och i en närliggande villaträdgård hade barnen svartförsäljning av korv, kaffe och bullar. Ska vi minnas våra döda så låt oss göra det med en varmkorv, detta det svenskaste av det svenska, och en Mer.
Trots mina förberedelser fick jag ändå cykla omkring och läsa på skyltar en god stund innan jag kom rätt. Världsarvet Skogskyrkogården är gigantiskt - men det är vackert, inte minst denna helg.

fredag 30 oktober 2009

Fredag

Idag har jag försökt mig på att skriva lite på det egna materialet - som skulle ha legat där och samlat damm om det inte vore för IT-tekniken. Jag minns när jag köpte min föregångare till dator; en gigantisk skrivmaskin av märket Canon, där man kunde redigera typ fem rader innan man skrev ut dem. Den var dyr som fanken och det ingick hemservice vid eventuella problem, vilket jag utnyttjade vid minst två tillfällen. Några år senare köpte jag min första dator, en liten bärbar Toshiba med ett nypris på 45000 kronor (tror jag betalade 15!) och en minnesdisk "lika stor som den som användes för projekterandet av JAS-gripen"! En minst lika gigantisk instruktionsbok medföljde och jag tassade i veckor kring denna magiska tingest utan att ens våga slå på strömmen. När jag ytterligare ett par år senare försökte sälja den fick jag veta att det nog inte fanns någon som ville betala så mycket som en spänn för den. Snacka om värdefall.
Hur som helst har jag blåst bort lite virtuellt damm från mina dokument, ett slags romanprojekt kanske, samt en möjlig diktsamling... Men ack, så långsamt det går - inte så konstigt, med tanke på att jag ger det så lite tid...

torsdag 29 oktober 2009

Höstlov och barnen vänder på dygnet som vanligt... Ja, jag var själv likadan, en gång i tiden. Men det var då det. Igår träffades delar av mitt gamla gymnasiegäng. Fyra 55-åriga tanter. Hur i all världen gick det till? Vi påminner alltmer om våra mammor (eller, i mitt fall, pappor), men vi märker det liksom inte själva. Dock skiljer klädstilen oss från dem. Det är liksom samma stil på oss fortfarande, jeans, t-tröja. "Basketdojor". Det där andra, som vi ikläder oss då vi beger oss till våra arbeten, är liksom lite av utklädning; ett slags maskerad. Igår kväll tillkom en ny(gammal) kompis. Det var ungefär trettio år sedan vi sågs senast. Och det var bara att ta vid, ungefär där vi slutade.
Idag är jag ensam hemma, ett fenomen som sannerligen inte inträffar särskilt ofta. Det är tyst. Mörkt utanför fönstren. Jag hade tänkt montera en tv-bänk som jag och dottern inhandlade på IKEA igår, men jag drabbades av akut matthet bara av att öppna förpackningen och kika ner på alla delar, bläddra igenom monteringshäftet och väga plastpåsen med alla skruvar, plugg och andra konstigheter i. IKEA verkar helt okej just när man går omkring och väljer. Snyggt. Inte så dyrt. Men sen! När man kommer hem med sin låda! Varför kan de inte erbjuda ett färdigmonterat alternativ för några extra hundralappar? Jag tror det skulle bli en försäljningssuccé av minst samma omfattning som när en gång idén med det omonterade lanserades! Jag bestämde mig snabbt för att sova på saken. Köpte för övrig även tre kastruller à 100 spänn. Och till och med dom var omonterade. Samt två badrumsmattor för 20 kronor stycket. Ingen montering krävdes. Ett rent fynd!

söndag 25 oktober 2009

vintertid

Vintertiden är nu obönhörligen på plats. Vaknade, slut in i minsta muskel efter bulgarisk dans OCH danskväll, och släpade mig upp ur sängen, ned till frukostbordet. Sedan jag ätit min youghurtportion (med fullkornsflingor, kiwi, banan - hur kommer det sig att man kan äta samma frukost dag efter dag, vecka efter vecka, år ut och år in, utan att tröttna?) och bläddrat igenom alla DN:s bilagor, insåg jag, efter att ha fått den där lilla bilden med tillhörande text "ställ in grillen..." i blickfånget att klockan skulle vridas tillbaka. Därefter återvände jag till sängvärmen en timme till. Någon glädje ska man väl ändå ha av den där timmen som försvann i våras och nu återlämnas.
För exakt tio år sedan flyttade jag in i lägenheten på Gråboväg i Visby. Sedan dess har jag flyttat in i (och ut ur) två lägenheter. Nu bor jag i min 16:e bostad, föräldrahemmet oräknat. Inte konstigt att jag var lite trött vid senaste flytten...

På eftermiddagen åkte jag in till mamma på äldreboendet. Jag hade köpt rosor på ICA först, samt digestive-kex. Väl där blev jag påmind om att det var hennes namnsdag, så det passade ju bra. Mamma är nyopererad för grå starr, en "operation" som hon hade inplanerad för nästan tio år sen, men aldrig vågade genomföra. Hon är paniskt rädd för läkare, minst sagt. Nu - när hon är gammal och inte kan ta saken lika mycket i egna händer - blev det genomfört i alla fall. Men nej, hon såg just inget bättre, tyckte hon. Jag plockade fram hennes gamla glasögon, tvättade dem och bad henne prova. Resultatet uteblev inte:
- Jag kan ju se ditt ansikte, utropade hon. Så härligt.
Vi provade att läsa också.
- Dikter av Nils Ferlin, stavade hon sig igenom. Så underbart.
Mindre typsnitt än det i rubrikerna klarade hon visserligen inte, men det var gott nog så. "En döddansares visor", "Barfotabarn", "Vilse". Hon tycktes få en vision av hela dikten bara genom att läsa titlarna.
Och hon kunde se vad tavlorna på väggen föreställde. Bara en sån sak.
Och jag läste dikter för henne. Hennes mest älskade: Thopelius Vintergatan, Spela kula, och Lindorms Far och son och Lyckans minut, de sistnämnda med tjocknad hals och tårade ögon.
SEN gjorde jag mitt absolut bästa för att få personalen att begripa att mamma nu hade opererat ögonen för starr och att hon givetvis skulle använda sina gamla glasögon, inte världens lättaste sak. Språkförbistringen är stor inom äldreomsorgen. Läs för övrigt Ragnar Thoursies "Sånger från äldreomsorgen"! Inte ofta det ges rapporter inifrån, precis. Och så Lindorm:

Lyckans minut - Erik Lindorm

Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick?
Att fjärdarna gnistra och jorden är varm,
och himmelen utan en prick?

Vad är det för tid, vad är det för år?
Vem är jag? Vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?

Jag lever. Jag lever. På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst millioner år
på denna enda minut.




tisdag 13 oktober 2009

Allt handlar om att skapa närhet. Det är ingången i varje text, det som fängslar läsaren och håller henne/honom kvar. För att skapa närhet måste man använda sig av de fem sinnena. Detta förutsätter att där måste finans en person/karaktär som använder sig av dessa fem sinnen. Vi läser för, brukar jag säga, att få en chans att uppleva världen genom någon annans sinnen - för att få en känsla för hur världen skulle te sig OM vi vore någon annan än just den vi är. Förmodligen är litteraturen den arena där de bästa förutsättningarna för ett sådant experiment finns. I vår vardag traskar vi ju omkring utan att ha så värst mycket hum om hur människorna runt omkring oss upplever sin verklighet. Men i litteraturen kan vi se, lyssna, känna, lukta med en annan människa, inifrån en annan människa...
idag har jag undervisat om, ja just det, betydelsen av "textens rum".
En av mina deltagare berättade att hon arbetat i restaurangbranchen och hur hon då insåg att anledningen till att glas på (finare) restauranger är så blanka är att man putsar dem. Hon hade på motsvarande sätt nu förstått att anledningen till att hon upplevde en text som "bra" var att någon hade arbetat med den, "putsat". Någon (författaren) har tålmodigt (eller ivrigt) jobbat sig in i detta textens rum och på så sätt skapat ett rum också åt läsaren.
Hur ofta har jag inte hänvisat till Olof L:s kloka ord om litteraturen som en arena där läsaren och författaren tillsammans bygger en "verklighet"... "Om konsten att läsa och skriva" är fortfarande, enligt mig, den bästa boken om skrivandets hantverk och mysterium.

söndag 11 oktober 2009

Vart tar alla helger vägen, och var kommer alla vardagar ifrån? Denna helg var målsättningen att först komma ifatt och sedan vila. Avstod från bulgarisk danskurs efter en del vånda - men man kan inte göra allt. Så är det. Jag sprang istället, i nästan en timme. En meditativ rensning av lungor och hjärna och känslohjärta. Städade. Badade. Handlade. Lagade mat. Det där som handlar om själva existensen. The basic. Såg programmet med Wollter på kvällen. En helt igenom sympatisk kille (farbror). Trevlig. Och med hjärtat i behåll. Idag var det städdag i bostadsrättsföreningen. Eller, visade det sig, snarare trädgårdsdag. Krattning. Lökar i jorden. Klippa och såga lite i de yviga jasmingrenarna. (det kommer en vår igen - men mörkret är svårt, tycker jag!) Därefter åkte dottern och jag till Farsta. Köpte lite grejer till henne - och även till mig själv - samt åt en sån där onyttig lunch på donken, innan vi åkte vidare för att besöka den gamla mamman på äldreboendet. Ingen bilutflykt denna dag. Men hon bedyrade att det var den bästa dagen sedan hon lämnade sitt egna hem. Hon minns inte längre all ensamhet hon utstod där, i sitt gamla hem. Hon minns inte längre all förvirring, alla måltider hon aldrig åt, alla duschningar hon inte klarade av att genomföra och inte heller alla sömnlösa nätter. Och tur är kanske det.
Och nu, NU, har jag äntligen tagit mig igenom alla dikter som vi ska tala om imorgon. Jag har med andra ord till slut hunnit ifatt.
Fina dikter, för övrigt - tema: skriv en självbiografisk dikt (om ditt liv) på minst två sidor.

torsdag 8 oktober 2009

Torsdag

... och äntligen en ledig kväll! Jag har gjort ugnspannkaka, men hoppade över det där med soppan.
Dagen har varit behaglig. Vandrade iväg, nåja - småsprang - till tunnelbanan i morse. Strålande sol. Skarpa höstdofter. Lyssnade förresten lite på Vivaldis höst häromdagen (finns på youtube med vackra höstbilder) - den är vacker, går inte att komma ifrån. På förmiddagen hade jag handledning och fick som vanligt med mig en massa skarpa tankar och användbara verktyg - och huvudet ekande av frågor. Bra frågor. Självklara frågor. Men inte alltid så lätt att ta tag i...
- Jag är rädd för att dö!
- Varför det?
- Det är hemskt, bara. Det kommer att bli förfärligt.
- Varför det? Alla dör ju. Vad är det med det?
- Jag vill ju leva!
- Jaha? Varför är det så viktigt att leva.

Så lätt att fastna i beskrivandet av någons dödsångest, istället för att aktivt utforska det som gör livet viktigt.

Därefter lunch på Hurtig med en kompis från det förflutna som dykt upp igen (via facebook), en gammal kurskamrat från "Skapande svenska" i Uppsala, hösten 1981! Hurtig är ett av mina favoritställen - en massa goda rätter att välja bland, fantastisk grönsaks- och fruktbuffé, allt i klassisk kondismiljö. Under lunchen pratade vi om kulturetablissemanget med alla sina små grupperingar och konstaterade att vi känner oss gamla och lite uppgivet trötta och inte längre tycker att saker och ting är så himla viktiga, samt om hur svårt det är att förändras. Jag bryr mig knappt om vem som får nobelpriset längre. Vad spelar det liksom för roll. Men - jag tycker förstås att det vore fantastiskt roligt om Tomas Tranströmer fick det! Och så pratade vi lite om pseudonymen Kepler, som numer var och en vet vem (vilka) som står bakom. Jag läser just nu boken ifråga, Hypnotisören, och finner den erbarmligt dåligt skriven. Är det jag som är dum? Eller vem? Var finns det där fantastiska hantverket, som det talats om... Eller är det så enkelt att de två bakom den där Kepler befinner sig i en sån grupp där någonting gott helt enkelt måste sägas?

Ikväll tänker jag titta på TV. SOS Gute, ett tämligen intelligensbefriat program där man kan se hur turisterna ställer till det på Gotland - samt se fina bilder från ön, förstås! (Den där kommisarien vid havet GÅR ju helt enkelt inte att titta mer på, det är så uselt så att det inte ens fungerar med det där studiesyftet jag försökte anamma). Därefter del 2 av INLÅST. En halvtimme in i programmet kommer jag att stå inför det svåra valet: slå över till Babel eller inte, men vad fanken, det finns en lösning: svtplay!

söndag 4 oktober 2009

höst

Ännu en helg går mot sitt slut. Jag har sett två sevärda filmer, "Wrestler" och "Benjamin Buttom", varav den förstnämnda riktigt, riktigt bra och mycket berörande, dansat bulgarisk dans, sprungit i den höstdoftande skogen och inmundigat en, trots det trendfjantiga namnet, smarrig brunch i sällskap med ett antal väninnor. Där diskuterades dokumentären - även om flera ville kalla det såpan - "Bakom stängda dörrar", vilken jag lovordade häromdagen föga anande den stormvind av känslomässiga reaktioner den uppväckte, ett faktum jag fick klart för mig redan följande dag då debatten härjade för fullt. Kriminalvårdens reaktioner var hårda - vid närmare eftertanke inte så konstigt med tanke på de klena resultat man själv uppvisar ifråga om förebyggande/hejdande av kriminalitet bland unga. Även bland oss "vanliga", vi, det svenska folket, tycks programmet riva upp stormar av känslomässigt argumenterande, ett faktum jag finner mer förvånande. Kunde man verkligen "lita" på de gamla kåkfararnas goda inflytande (en gång tjuv, alltid tjuv!), var det inte ytterst olämpligt att tussa ihop dessa redan rejält "störda" unga killar med sådana busar, skulle det inte tvärtom bara befästa deras trevande brottsliga identiteter? Själv vill jag ge en eloge till dessa gamla kåkfarare som menar att detta projekt är så viktigt att de är villiga att återuppleva och möta sig själva i ett fängelse igen. Man känner igen resonemangen från den massiva kritik som "lugna gatan" utsatts för, av samma anledningar. En gång buse alltid buse. Och buset ska veta sin plats och inte komma här och tro att de vet något som inte den institutionella "vården" vet, och det mycket bättre. Jag är övertygad om att den gamle ex-brottslingen som bestämt sig för att inte bara bryta sin egen brottskarriär utan dessutom att förhindra och bryta andras brottskarriärer faktiskt vet en hel del, just tack vare (på grund av!) sina egna erfarenheter. Och jag vidhåller att dokumentären om de unga (somliga av dem bara sexton) inlåsta ynglingarna är ett beundransvärt och modigt initiativ - som för en gångs skull sätter fingret på något mycket väsentligt.

fredag 2 oktober 2009

Direkt på Idol följde en ny dokusåpa (hur många kan man göra, om vad kan man inte göra en sådan?). Det som skiljde denna från alla andra var det faktum att den visade sig vara angelägen. Ett antal unga pojkar som av olika - och oklara - orsaker hamnat i droger/kriminalitet. Ett litet gäng med en oroande framtid, om man så vill. Ett litet gäng som nu fått chansen att sitta i fängelse i förtid - och under en högst begränsad tid. Tillsammans med ett gäng vuxna, med kriminellt förflutet och många, långa erfarenheter av fängelseliv. Bakom projektet finns bl a Grunevald. Ja, vilken strålande idé: att utnyttja dokusåpans ramar till att konkret stoppa en kriminell utveckling, då när möjligheterna ännu är stora. Då när människans vilsenhet i livet ännu är tydlig!

Har idag träffat min fördjupningsgrupp i Terapeutiskt skrivande. En fantastisk förmiddag. Tänk att ha som jobb att få vara med och lära känna människor på djupet - att få ta del av deras insikter, kliven över enorma trösklar, brottandet med att finna ord för det ordlösa, sätta namn på det namnlösa.

torsdag 1 oktober 2009

Koppla av med Idol - det är vad jag nu tänker mig. Rensa huvudet. Tankarna. Känslorna. Vet inte varför dessa idoltävlingar är en sån vila. Kanske för att de är totalt inriktade på yta. Det är lika dant med Let´s dance och den där idiotiska varianten med kändisar som konståkare. Men det är något avskalat över det. Inget onödigt skitprat. Inga vansinnighetstävlingar som går ut på att äta konstiga saker eller stå på en plankjävel hur länge som helst. Raka rör, liksom. Och någonstans handlar det också om en talang och allt går ut på att slipa på och få denna talang att gå hem, hos en jury som "kan sin sak" och hos oss, dvs det sk "svenska folket". Talade för en stund sedan med en kollega i telefon. Denne kollega skulle nu skriva en dikt. Som avkoppling. Lyllo! Själv har jag nog aldrig funnit någon avkoppling i att skriva. Avkoppling. Tömning. Det är Idol det.