att löpa, att skriva

En helt "ledig" måndag, arbetsfri, fri tid. Denna termin har hittills varit lugn. Jag har inte riktigt koll. Antingen är det så att det snart smäller till och det blir så där fullt upp och i värsta fall överfullt upp. Eller så är det så att jag helt enkelt har för lite jobb den här terminen. Jag har bestämt mig för att förhålla mig avvaktande, i alla fall fram till nästa planeringsmöte.
Till min stora förvåning har i alla fall denna, helt nya situation, lett till att jag plötsligen befinner mig skriva på någonting som känns hyfsat angeläget. Jag tänker förundrat: kanske skriver jag på en ny bok. Är långt ifrån säker än, men jag känner av hur någonting har satts i gungning inom mig, eller kanske snarare rullning... Man ska inte ropa hej. Nej, sannerligen inte.
Det roliga är att fredags hade jag ett spännande lunchsamtal, med min handledare tillika fd terapeut. Vi talade bl a om skapandet och dess drivkrafter. Jag sa att jag nog inte längre hade tillräckligt starka drivkrafter för att någonsin skriva en roman igen. Jag sa att jag kan en massa andra saker. Jag sa att jag kan leva utan att skriva.
(Som Rilke uttryckte det i "Brev till en ung poet": fråga dig om du kan leva utan att skriva, är svaret på den frågan ja, så skriv inte, men om svaret är nej, du kan inte leva utan att skriva, så skriv... /högst fritt citerat!)
På natten till söndagen vaknar jag med en mycket stark ingivelse: om detta ska jag skriva. På eftermiddagen tar jag mig an det hela. Skriver tre sidor. Idag ytterligare tre. I morgon? Jag vet inte, men det finns en sambandskedja mellan fri tid, konstaterandet att jag kan leva utan att skriva och kanske inte kommer att skriva någon mer bok - och, vilket jag ska återkomma till framöver, Haruki Murakamis "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning".
I fredags blev jag femtiosju år, en ansenlig ålder. Jag firade på restaurang Orkidé med familjen och min syster, hennes man och yngste son. Hennes man förevisade småskrattande sin förköpsremsa. Den var röd. Pensionärsbiljett. Jag kommer ihåg när min pappa förevisade sin första sl-remsa inhandlad till pensionärspris. Det känns inte särskilt länge sen, men måste vara över tjugo år sen. Tiden!
I födelsedagspresent fick jag bl a boken "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning", en bok som på märkliga grunder helt fångar mig i sitt garn och samtidigt får mig att börja nysta i min egen garnhärva, en bok som lika mycket som den handlar om löpning också handlar om att skriva. Den inspirerar, såväl till fortsatt löpning som skrivande, med andra ord.
I morse sprang jag för övrigt en dryg timme, vilket torde vara ungefär en mil. I strålande sol, så gott som ensam i den frusna skogen.

Osynlig...

Om Paul Austers senaste roman, Osynlig, har det sagts att det är hans bästa (sedan New York-trilogin) och jag är benägen att hålla med. Där finns spänningen, de suddiga gränserna mellan "fantasi" och "verklighet", de mystiska sambandskedjorna... Men Osynlig är också ett slags uppvisning, och i viss mån lek, med konsten att skriva en roman. Auster briljerar med ett spektra av berättarperspektiv och synvinklar, till synes hur lätt som helst, liksom med fiktionen i sig. Fiktionen rymmer lager av fiktionaliseringar. Vems version är "sann" och är denna sanning överhuvudtaget intressant? Eller rättare vilken av de fiktiva berättelserna är den "äkta". Sanningen är förstås att de olika lagren i denna berättelse tillsammans utgör den "sanna" romanen...
Nu ska jag ge mig på en av mina födelsedagsböcker: "VAD JAG PRATAR OM NÄR JAG PRATAR OM LÖPNING", av Haruki Murakami. Efter de första tio sidorna vet jag redan att jag älskar den!

Jag väntar, alltmer otåligt, på min fåtölj. Eftersom jag bytt bil, från en praktisk men slö bruksbil där man i princip kunde lasta hur mycket som helst, till en mer alert en, med större motor och i princip inget lastutrymme, blev jag tvungen att anlita Stalands fraktfirma "Bära möbler" - ja, de heter faktiskt så. Ingen billig historia, men förmodligen ändå billigare än att hyra en bil, tänker jag.
Bara det att dom inte kommer. Och inte hör av sig. Och att kundtjänst på Stalands hävdar att jag måste prata med min SÄLJARE om saken. Det är SÄLJARENS ansvar. Och att det inte går att få tag på denne säljare. Och att kvinnan på kundtjänst med återhållen ilska låter mig förstå att HENNES ansvar bara är att underrätta nämnde SÄLJARE om att jag vill ha tag på honom och att hon "inte kan springa omkring och jaga alla de tio säljare som finns i huset". Ringer det folk hela tiden och vill komma i kontakt med alla tio, frågar jag Det är SÄLJARENS ansvar, upprepar hon mekaniskt. Det är han och bara han som kan göra något i ärendet. Jag har även mailat min säljare, säger jag. Utan resultat. Hon förklarar tålmodigt att hon inte kan kontrollera om SÄLJAREN läser sin e-post. Det är, som sagt, SÄLJARENS ansvar.
Det hela verkar lite vanskligt. Måste jag uppsöka varuhuset och personligen leta rätt på honom? Hur svårt kan det vara? Tacka vet jag IKEA. Där kommer varorna när de ska, vilket brukar vara samma dag eller allra senast dagen efter. I delar, visserligen. Men ändå. Och för en billigare penning.

stilrent

Har tillbringat eftermiddagen på Stalands möbler på Södermalm, bland Jetson- och Laminofåtöljer, PHlampor och soffbord från Fritz Hansen, t ex PK61 à 27260 riksdaler. Med all tydlighet förstår jag två saker:
1) Man skulle kunna kunna få det väldigt snyggt där hemma - om man bara kastade ut allt vad man har och sedan byggde upp det från grunden.
2) Det skulle bli väldigt, väldigt dyrt.

Jag provsatte nämnde Jetson och såg ut en passande golvlampa. 29000 kronor. (På rea!)
Jag sneglade längtansfullt på en limegrön PHlampa. 6000.
Jag insåg snabbt att det i så fall i princip krävdes ett nytt köksbord, typ SH 700 för blygsamma 37000, samt ett antal passande stolar, t ex Sjuan 3107 för dryga 5000 styck.
Jag erfor att det nog inte gick att hitta någon prislapp som visade under 6000.
(Ack ja. Don efter person, som det brukar heta. Mina möbler kommer så gott som uteslutande från IKEA. Bokhyllan Bosse och soffbordet Lennart och allt vad de heter. Eller från Jysk.)

Så där väldesignat ursnyggt kommer jag nog aldrig att få till det. Men jag hade bestämt mig för att jag SKULLE köpa en riktigt skön - och snygg - fåtölj. Och en sådan köpte jag. Trots att jag halvvägs in i köpet bet av ÄNNU en tandjävel och förmodligen borde använda mina pengar till en och annan ny tand istället för att bara lappa och laga de gamla.
Jag inser att den nya - snygga och ofantligt sköna - fåtöljen kommer att trona och framhäva sig där den inom kort ska stå. Liksom peka finger åt Bosse och Lennart och allt vad de heter. Men det gör inget tänker jag, sluter ögonen och föreställer mig hur jag drottninglikt tar plats i dess mjuka famn, sjunker ner och bara pöser.

denna dagen...

...en lång, händelserik och givande dag:
På förmiddagen träffade jag min gamla terapeutiska grupp, "med skrivandet som redskap", vilken nystartade efter en termins uppehåll. Tänk att få sitta i samtal med en liten grupp människor där samtalet tar plats utan det där vardagens skyddsnät. Poul Perris, lärare på schematerapiutbildningen, sa vid ett tillfälle att han ofta föredrar att sitta i samtal med sina klienter framför att snacka skit med kompisar och kolleger, eftersom det i terapirummet pågår väsentliga samtal och riktiga möten. Jag förstår vad han menar, verkligen. Alla dessa skyddsnät som skymmer sikten och skapar meningslösa möten och urvattnade samtal.
På eftermiddagen var jag på "öppen handledning" på Kognitiva institutet med nämnde Poul Perris. Ett gäng terapeuter tar upp frågeställningar de inte finner svar på eller exempel från terapirummet de haft svårigheter att hantera, för att få detta belyst ur ett schematerapeutiskt perspektiv. Så oerhört lärorikt och, till skillnad från det mesta inom psykoterapibranschen, helt kostnadsfritt. En fantastisk förmån och oerhört inspirerande och lärorikt. Detta att få djupdyka och inte bara simma omkring på ytan, ta sig nedåt, utforska, häpna och förundras.
Apropå djupdyka så har en av mina kolleger på Skrivarakademin kommit ut (eller kommer snart ut) med en ny diktsamling, "En kubikmeter jord", en djupdykning ner i myllan, till gråsuggor, amöbor, hoppstjärtar och kvalster, en fascinerande resa ner i det djupt existentiella, öppen för den som vill följa med. Själv var jag medpassagerare under lunchen, vilken intogs i serveringen på Sabbatsberg, där för övrigt min mamma vårdades ett par veckor innan hon dog.
Eller vårdades förresten - jag vet inte det: de undrade om hon var demensutredd, minns jag och jag svarade med att fråga om de hade tagit prover för att se om hon kanske hade fått en urinvägsinfektion. Det hade de inte tänkt på men tyckte att det var ett bra "tips" och lovade att göra detta. Mina misstankar bekräftades, förstås, antibiotika sattes in och "demensen" försvann.

Upplevelse från en skrivarkurs - "Sårbarhetsskydd"

Under förra veckan hade jag, som tidigare sagts, en 4-dagars intensivkurs, "Att skriva". Häromdagen fick jag - och alla andra i gruppen - ta del av en reflektion kring veckan, skriven av en av deltagarna. Jag kände att jag ville låta fler ta del av hans kloka, fina och glädjande text, och frågade honom således om jag kunde få lägga ut den.
Här kommer den, "Sårbarhetsskydd", av Magnus Lundberg:

Sårbarhetsskydd

Plötsligt så blev det en helt annan stämning i rummet, en känsla av intimitet och öppenhet. Vad var det egentligen som hände?

Rummet är ett klassrum på andra våningen i Folkuniversitetets lokaler på Kungsstensgatan i centrala Stockholm. Ett kalt rum med röda stapelbara stolar ställda runt ett u, formad av moderna hopfällbara bord framför en vit skrivtavla i ena kortändan av rummet. Katedern är av samma typ av bord, med den skillnaden att det är det enda bordet som står ensamt. Vi sju som sitter här tillsammans med kursledaren är en brokig blandning, både till ålder och bakgrund. Vad har samlat just oss i detta rum, just dessa dagar, är att vi alla har anmält oss till Folkuniversitetets kurs Att skriva – en vecka i januari. Kursen är nu inne på sin tredje dag och denna dag har vi textkritik, reflektioner kring den berättelse som vi deltagare har ha skrivit och lämna in vid kursstart. Instruktionerna som vi fått var knapphändiga, tre till fem sidor, på temat ett oväntat möte.

Vi har nu kommit fram till lunch och haft återkoppling på fyra av de sju texterna. Alla texter har varit personliga och kursledarens uppmaning att separera orden från den som skrivit har ofta gjort sig på påmind då jag upplever detta som en stor utmaning. Lättare blir det inte när de som skrivit texterna ofta berättar öppenhjärtligt om hur och varför alsterna har kommit till. Det var någonstans här i samtalen kring våra berättelser som känslan av intimitet infann sig i rummet.

Varför är det så att intimitet uppstår i vissa sammanhang och under vissa förutsättningar. Jag har en teori! Vi känner inte varandra särskilt väl, vi deltagare här på kursen. Sammanlagt har vi träffats fem timmar två dagar efter varandra och de personliga samtalen har inte haft särskilt stort utrymme. Fokuset har legat på skrivövningar, varvat med teoretiska genomgångar. Nu under återkopplingen händer det något som jag är ovan vid, hur mycket jag än njuter av känslan.

Vad är det som händer när vi människor blir intima? Blir öppna för egna och andras känslor, visar vad vi bär på under vår fasad. Är förutsättningarna för detta, någon form av inbillad eller verklig känsla av trygghet? Blev det så att textgenomgången blev en uppvisning av ett naket jag, utan de skyddande, förvirrande ytorna som vi normalt visar upp för varandra. Är det så enkelt att vi kände oss trygga att vi får vara kvar i gruppen, även utan våra fasader. En trygghet att vi fortsatt kommer att bilda ett fungerande pussel, trots våra olikformade bitar. Ett vi, utan belastningen av ett sårbarhetsskydd.

För att besvara frågan om varför vi har ett sårbarhetsskydd, måste jag försöka se vad det är det skyddar. Min teori är skam! Skam denna rädsla för att inte få ha samband, koppling till andra. Finns det något hos mig, som om andra människor skulle få veta, skulle göra att jag inte vore värd samband till andra? Kan det vara detta sårbarhetsskydd som vi lättade på här, halvvägs in på dag tre? När vi lät de andra deltagarna ta del av våra texter och fick återkoppling, fann vi då också modet att visa att vi är ofullkomliga och att detta är okej? Att trots våra texter fick vi ända behålla vår plats i gruppen. Är det så att för att känna en känsla av samband, koppling måste vi låta oss bli synliga, bli sedda på riktigt med den ofullkomlighet vi alla bär med oss?

I förlängningen tänker jag på hur mycket sårbarhetsskydd som vi normalt går omkring med och hindrar oss människor från att mötas. Hindrar oss från att skapa den plats där, kärlek, kreativitet, tillhörighet och glädje formas. Hur skulle alla dessa dagliga kontakter bli om vi lät mötas utan detta skydd? Så mycket lättare det skulle vara att nå varandra, så mycket omvägar som skulle undvikas. Eller skulle vi komma för nära varandra?

Om målet med kursen har varit att lära oss bli bättre på att skriva, så tror jag att syftet varit att skapa en plats där vi alla går med på att vi inte skall såra varandra. En skyddande kupa! Ingen betalar flera tusen kronor för något som de inte vill göra, således trodde vi alla som anmälde oss att vi hade en ambition att skriva. I förlängningen en önskan att bli publicerade och lästa. Denna vår gemensamma akilleshäl! Det finns en tyst överenskommelse att inte kritisera den sårbarheten som vi visar upp, för vi alla delar samma önskan att skriva och bli sedda, samma skam för just längtan att bli någon som skriver, någon som förtjänar att bli läst.

Trots ypperlig kursledare vågar jag drista mig till att säga, att den stora förtjänsten är kanske just ett rum där vi slipper rädslan att känna skam, ett rum utan behov av sårbarhetsskydd.

glädjeämnen...

Den 93-årige franska motståndsmannen, Stéphane Hessel, har på bara ett par månader sålt över 600000 exemplar av sin "Indignez-vous", bestående av ynka 30 sidor, varav själva texten fyller sexton! Bodil Malmsten skriver i dagens DN. Jag önskar att jag hade varit vaken på de fåtal fransklektioner som jag inte skolkade från.
Nu kan jag typ tre meningar. När jag och min familj var i Paris i oktober så hamnade vi en exklusiv butik på Champs-Élysées. Expediten, som talade utmärkt engelska, undrade var jag kom ifrån och om jag talade franska. Jag berättade att jag var svensk och försäkrade henne att jag högst kunde säga tre meningar. Kvinnan envisades och ville att jag i så fall skulle säga någon av dessa tre meningar. Till slut drog jag till med "Je ne comprend pas" och "Je suis suédoise" och till sist något om att "katten är på bordet". Expeditet blev i det närmaste mållös och vägrade tro på att jag faktiskt inte kunde tala franska. Mitt uttal var "helt perfekt", bedyrade hon. Så var hade det inte kunnat sluta om jag bara lagt manken till. Att tala franska verkar lite coolt - men samtidigt främmande: jag kan liksom inte se att det hör ihop med mig.
Jag avvaktar hursomhelst med spänning översättningen av Stéphane Hessels hyllning till motståndet! För att tala med honom, med hjälp av Bodil Malmsten:
"Jag önskar att alla - var och en av oss - finner sin egen anledning att göra motstånd."

Ännu en sak att glädjas över är att Magnus Dahlströms roman "Spådom". Den utlovas dimpa ner i min låda om ett par dagar!
Hans prosa är som ingens annan. Jag har hans roman "Hem" i färskt minne, i vilken vi får följa den extremt feta kvinnliga socialarbetaren inifrån, ja, så till den milda grad inifrån att läsaren i princip ÄR denna kvinna.
Medan jag skriver detta lyssnar jag till Van Morrison. Honom kan man också glädjas över. Van the man!

En dag...

Läste igår klart David Nicholls roman "En dag", en roman lite i Nick Hornbys anda, men med ett djupare allvar. Jag tyckte mycket om den. Om inte jag vore så urbota less på ord som "klangbotten, ömsint, framåtdriv" och, gudbevars, "bladvändare" skulle jag kunnat använda dessa för att beskriva min läsning. Men ni kan ju tänka er. Nu nöjer jag mig med att säga att berättelsen fick mig att både skratta och gråta - och det var sannerligen ganska länge sen! - och att "En dag" är en riktigt spännande roman som fått mig att längta efter att krypa till kojs, en bok att plöja sig igenom...

Lättja och Luther

Jag brukar tänka att Luther nog är en av historiens mest missförstådda individer. "Det är nog Luther i dig", sägs det. Som gör att du ställer för höga krav, arbetar som en idiot, sover för lite, inte unnar dig av livets goda. Tidernas syndabock. Kanske vid sidan av Paulus då. Otaliga gånger citeras de förmodligen enda formuleringar man känner till av de två: "Bed och arbeta", respektive "Kvinnan tige i församlingen".
Luther låg nog inte på latsidan. Han fick en hel del gjort, utan tvekan. "Bed och arbeta", var dock, så vitt jag vet, inte något han själv kom på utan ett vanligt råd inom klostervärlden, ett råd han själv försökte leva efter och som han också gav till andra människor. Själv gjorde han tillägget: "kort och ofta". Men Luther betonade också människans frihet och var en sann kärleksivrare. Han var ju munk som, inte bara bröt mot utan också gjorde uppror mot celibatlöftet och gifte sig - med en nunna! Dessutom var han sannerligen ingen torrboll - och det var heller ingenting han förespråkade.
Och Paulus skrev ju också den berömda kärlekshyllningen i det som brukar kallas "kärlekens lov" (1 Kor 13) - även om han nu kanske inte syftade på "bara" kärleken mellan man och kvinna, utan själva Kärlekens väsen...
I den kristna, katolska, moraltraditionen är lättja en av de sju dödssynderna. Lättja, Acedia på latin (av det grekiska Akedia,) betyder "frånvaro av att bry sig" - snarare likgiltighet då...
Och lata sig kan man förvisso göra - och ändå bry sig. Kanske krävs det till och med att vi latar oss lite för att kunna bry oss, förbli engagerade, nyfikan, vakna och inte förfalla till likgiltighet? Vila är uppfinningarnas moder. Begränsningen föder geniet?

vardagen

Vardagen är utan tvekan igång. Jag har gått upp 06:30 denna vecka, vilket är för tidigt för en som svårligen kan somna före midnatt. Resultatet: mörka skuggor under ögonen, en lätt huvudvärk och en kroppens tröghet, eftersom ingen tid givits till motion. Jobbet är inte tråkigt. Kanske har jag ett av de roligare jobb man kan ha. Den här veckan kortkursen, "Att skriva", med fullmatade dagar i rätt högt tempo. Idag har jag haft textdiskussioner hela dagen. Men en fantastisk och entusiastisk grupp.
Problemet är nog att jag gillar att slappa lite för mycket. En del människor blir oroliga när de inte har något att göra. Så inte jag. Å andra sidan innefattar mitt slappande en hel del som egentligen inte är slappande: skidåkning, löpning, dans. Vid närmare eftertanke slappar jag nästan aldrig. Och det slår mig genast att jag egentligen inte vill vara utan mitt arbete. Jag tycker att det är spännande och alltid utmanande - och varierat. Skrivarutbildningar, terapeutiska samtal, möten av olika slag.
När jag tänker närmare på saken är det nog snarare så att jag behöver ett dygn med fler timmar, låt säga 28. Ett slags successiv förskjutning av dygnet, som skulle innebära att om jag går upp 06:30 dag ett, så går jag upp 10:30 dag två, 14:30 dag 3, osv... Nackdelen är att vissa dagar inträffar nattetid, men vad gör det. Variation förnöjer ju. kanske kan man prata med Robert Lind om saken...

Just nu är Björn Ranelid aktuell i kändistävlingen ”Let’s dance” i tv. Och hämndlysten för det Peter Englund skrivit på sin blogg: ”Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas.”

Man vill inte tro sina öron. Och man vill inte tro sina ögon då man ser hur FB fullkomligt nedlusas av kommentarer om Björn Ranelids förfärliga person och usla författarskap. Jag visste sen långt tidigare att som "riktig" författare bör man om inte förakta Ranelid så i a f starkt ogilla honom. Jag har faktiskt aldrig begripit varför. Dryga författare med alster av varierande kvalitet finns det gott om. Jag undrar om det kan vara det att Ranelid så öppet blottlägger sitt eget behov av upprättelse, att man så tydligt ser hans litenhet, som framkallar dessa starka känslor. Känslor så starka så Akademiens företrädare säger sig vara glad åt om människan inte skriver mer. Eller vad är det som får honom att uppträda så sjaskigt?
Jag vet inte hur många som såg och hörde Ranelid fälla den "förfärliga" kommentaren i "Let´s dance"? Förmodligen bör riktiga författare inte heller se sådan dynga. Själv gillar jag dans, vet att det är svårt och jobbigt att lära sig, vet att det krävs mod för att dansa, inte minst för publik och dessutom i tv, och imponeras av deltagarnas kamp och framgång. Varför får just inte författare ägna sig åt dylikt trams? Det överstiger min fattningsförmåga. Eller gäller det bara Ranelid? Jag tyckte Ranelids kommentar var rolig. Lite överdriven, lite som att han försvarade sig i förväg för något han inte skulle behöva försvara sig för. Men roligt tyckte uppenbarligen inte Peter Englund att det var, utan uppfattade det som ett påhopp. Ett personligt sådant, får man anta.
Jag har även läst ett flertal av Björn Ranelids romaner, gudbevars. Det gör inte "riktiga" författare. Jag menar att hans författarskap är tungt. Somliga romaner är inte lika bra som andra, men för vilken författare gäller inte det? Kanske får han en och annan bok utgiven som inte en lika storsäljande författare skulle få. Det gäller i så fall sannerligen inte bara Björn Ranelid. Men han har också skrivit riktigt, riktigt bra romaner, som jag läst med förtjusning.
Kan man inte bara lägga ned det offentliga skitsnacket. Ranelid borde väl ändå kunna få vara med i vilka program han vill utan att den kulturella stormen börjar tjuta runt knuten. Snacka om storm i ett vattenglas.

tandhygienist

Idag har jag varit hos tandhygienisten. Jag har gjort detta alltsedan min tandläkare konstaterade att jag hade "fickor". Fickor är inte bra att ha. I alla fall inte i munnen. Jag håller nu efter min fickor med tandstickor och tandtråd. Sedan dess har jag också slutat röka. Det var dock inte i första hand för fickornas skull, utan för att min dotter hävdade att hon mådde illa och fick ont i huvudet då jag kramade henne, vilket inte var så roligt. Jag är glad över att jag slutade med mina cigaretter - det gav mig många, långa kramstunder, som jag inte skulle velat vara utan för alla morgonbloss i världen. Men det är ju så att åren går och lusten att krama sin mamma avtar. Om det inte vore för fickorna kunde jag rent av börja röka igen. (Fast nej, vill inte bli av med min kondition och tjära i lungorna är faktiskt inte roligt...)

Dagens något omilda rengöring av tänder mynnade hursomhelst i kontroll av fickor. Flera av dem hade minskat. Ett par oförändrade. Ingen fördjupning. Jag gick därifrån 630 kronor fattigare, med uppmaningen att fortsätta och "jobba på" och med ett antal förpackningar tandtråd och -stickor i fickan - jackfickan, alltså.
Tandtråd är viktigt, liksom solkräm!

Men hur roligt är det

Ja, ibland undrar jag: hur roligt är det egentligen det där att följa vad ens vänner, bekanta och kolleger har för sig. Status: har just kommit hem från en underbar middag hos den och den eller den. Jaha ja. Kul. Man får liksom veta vem som bjuder, vilka som inbjuds - och kanske framför allt vilka som INTE bjuds att delta. Vet liksom inte alla som var där redan att dom var där? Vem vill man informera? Eller: jag har just blivit erbjuden världens bästa jobb - underförstått: för att jag är en av världens bästa människor. Gilla, gilla. Status: det går så himla bra för mig! Gilla. Kommentera: det har du verkligen förtjänat. Status: jag är både lycklig och lyckad.
Varför finns det ingen ogilla-knapp? Ibland längtar jag efter att ogilla. Bittert.
Inget gott som inte har något ont med sig. Det finns mycket trevligt med FB. Jag har fått kontakt med gamla vänner och bekantskaper. Det är enkelt att slänga iväg ett mail. Alla, eller nästan alla, finns ju där.
Många bjuder på sig själva, skriver roliga saker, lägger ut fina bilder...Men jag börjar störa mig på alla de där små sällskapen av inbördes beundran... Jag inser att det är mitt problem. Det är sällan själva problemet som är problemet, utan hur man förhåller sig till dessa problem. Men jag blir lite anti. Jag får lust att skriva det som man inte ska. Status: ingenting vettigt idag heller. Status: mardrömmar hela natten. Status: hjälp! Jag får lust att bli en gnällspik. Status: jag sitter här och bara glor. Status: luktar svett. Jag får lust att skriva baksidan hellre än den polerade ytan. Men faktum är förstås att jag inte behöver skriva någonting. Och inte heller läsa. Annat än det jag vill. Nu har jag gnällt färdigt.
Status: jag har plundrat granen och tömt alla glöggskvättar. Gilla!

Terrakottaarmén

c:a 200 år f Kr, så länge har dessa figurer funnits - och ända fram till slutet av 1900-talet låg de där, nedgrävda i kejsarens grav, djupt under myllan, med tiden bortglömda: hästar och boskap, generaler och krigare av olika rang, men även bokhållare, musiker och andra yrkesgrupper, som kunde tänkas komma till användning där i de "icke-dödas rike"... Imponerande, men också lite beklämmande.
1) En teori är att alla de människor som tvångsförflyttades och tvingades jobba med att färdigställa hela den gigantiska armén dödades när de väl var klara och därefter begravdes i en annan grav, eftersom kejsaren kunde tänkas behöva också dem i sitt nya rike.
2) Dessa figurer - så lika varandra, som vi människor är, och ändå med oändliga variationer, var och en unik, som vi människor är.
3) Mänsklighetens historia är en historia om krig.

Robert Lind, som sagt... Visst finns han. Jag tror det, jag känner det. Lyssnade på den gamla sketchen när vi kom tillbaka efter vår lilla utflykt. Hasse och Tage håller än, eftersom de driver med den djupt allmänmänskliga, lätt förvirrade problematiken.

Vi är nu hemma igen efter ett par underbara dagar med C och L och deras fantastiska barn! Jag mår bra av att umgås med de där små! Tänk om man bara kunde ha hälften av deras humor och upptäckarglädje! Wille och Oscar! Med på bilden är också deras farbror och mamma... Oscar - den vilda bebin - tycks för tillfället kommit till ro.

Helgerna går mot sitt slut. Årsbokslutet väntar. Nya pärmar. Nya krafttag. Nya kurser, nya grupper, nya människor. Mitt nyårslöfte detta år är att bli bättre på att säga NEJ - i förhoppning om att jag ska få mer tid och inte köra slut på mig själv.

Robert Lind

Just nu befinner jag mig några mil söder om Kramfors. Kallt. Snö. Den övre delen av Höga Kusten-bron skymtar gnm köksfönstret. Under eftermiddagens utflykt över bron och upp för att fika på ett intilliggande hotell uppenbarades för mig att Robert Lind i Kramfors verkligen finns. Återkommer med bildbevis.