tisdag 31 mars 2009

Revolutionary road

Yates roman var ingen stor, omtumlande läsupplevelse, kanske för att jag sett filmen och redan "kunde" handlingen. Ändå imponerar romanen. Den är så exakt. Så omsorgsfull. Så avtäckande. Och till slut står de där, alla avklädda, ensamma med sina ekande tomrum. Förutom April, som inte längre är i livet. Det är prosa utan krusiduller, effektiv och rakbladsvass.
Nu läser jag Elisabeth Rynells Hohaj, vars prosa snuddar vid, korsar och beträder poesins språk. Det är svindlande vackert och så långt från Yates som tänkas kan. Ondska och godhet vandrar sida vid sida. Sorg och kärlek. Livet. Det stora och det ynkliga. Det norrländska landskapets väldiga skönhet öppnar sig inom mig:
Det är tomt. Jag hör mitt eget hjärta nu. Och det andra. Långt under snön. Det väldiga, heta.
Jag har bara läst de första femtio sidorna än och ser fram mot återstoden.

Idag ska jag ha "terapeutiskt skrivande"... Det är alltid som att beträda okänd mark, som att stiga ut på en sån där norrländsk myr utan att veta hur långt det är mellan tuvorna. Men inget skrämmande i det! Jag har just läst veckans texter, där uppgiften var att skriva om en betydelsefull person i livet. Starka, berörande resultat. Tror att vi ska tala om "värden" idag, enligt existentiell modell.

1 kommentar:

Susanne W sa...

har nu läst två kapitel i revolutionary road och uppskattar språket. över förväntan. ja, en rak, ren och snygg prosa.