Majonäsen!

med tycke för majonäs...

Jag läser med, som det heter, behållning Sara Danius artikel om Proust och majonnäsen och finner den riktigt, riktigt bra!

Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt har liknats vid mångahanda ting, också av Proust själv då han ännu inte hade bygget under kontroll. Inte så konstigt. Ett bygge behöver sin konstruktion. Sin ritning. För att byggnaden ska kunna färdigställas, i alla fall vid stora byggen, behövs även såna där byggnadsställningar – som givetvis kommer att monteras ner innan invigningen. Kojor, lekstugor och friggebodar klara sig utan byggnadsställning, kojor till och med utan ritning. Bärande väggar och någotsånär hållbara konstruktioner är däremot oundvikliga.

Några av de liknelser Sara Danius nämner känner jag till, men precis som hon har jag inte hört tals om majonäsen!

”Vad är majonnäs? Definitionsmässigt är majonnäs en sås. Jag tvekar att säga det, men slutledningen måste ändå bli denna. Majonnäs är en sås, alltså är ”På spaning efter den tid som flytt” en sås. Det förstår man om inte annat när man läser ”Bonniers kokbok” från 1960: ”Det klassiska (franska) kökets specialitet och stolthet är de rika, fylliga och samtidigt lätta såserna. Att laga dem enligt de klassiska recepten tar ofta lång tid, fordrar en mängd ingredienser och är nog så besvärligt. Den vätska som man utgår ifrån, kokas ihop i många timmar, smaksätts med andra hopkokade spad, hälls på småskurna grönsaker som fått fräsa i fett tillsammans med mjöl, silas, kryddas med olika viner, vrids genom duk och avslutas med smör.”

Man tycker att det kunde räcka så. Det tycker inte kokboken. ”Den sås som man fått på detta sätt är dock bara en grundsås, som sedan i sin tur smaksätts med olika spad, vin och kryddor och ytterligare reds med äggulor, grädde och smör.”
Här skulle jag kunna göra det lätt för mig. Analogierna infinner sig så att säga gratis: det franska, det besvärliga, det ambitiösa, det tidskrävande, det tålamodsprövande, det njutbara, det saliggörande, det fylligt feta, det hopkokta, det ständigt närvarande hotet om ett formidabelt misslyckande…

Inget vore lättare än att säga att vi har receptet i vår hand, ett recept som inte bara beskriver hur Proust gick till väga när han skrev, utan också hur vi själva bäst går till väga när vi läser honom – det tar tid, fordrar förberedelser och är nog så besvärligt.

Proust hade sannolikt tyckt bra om såsanalogin. Själv såg han en parallell mellan den egna boken och en lyckad oxgryta. Det framgår av hans brev till sin kokerska Céline Cottin: ”Jag sänder er mina livfulla komplimanger och mitt varma tack för den sagolika oxgrytan …måtte min stil bli lika lysande, lika klar och fast som er gelé – måtte mina idéer bli lika mustiga som era morötter och lika närande och färska som ert kött. I avvaktan på att ha avslutat mitt verk gratulerar jag er till ert.”
Brevet är daterat den 12 juli 1909. Proust hade just påbörjat romanen. Det skulle dröja tretton år innan han var klar – med sin gryta, sin sås, sin majonnäs.”

Det tog tid att skriva denna romansvit. Och det tar tid att läsa den. Själv har jag hållit på i många, många år. Jag orkar inte vistas där för länge, men längtar ofta tillbaka. Den är ett fantastiskt bygge – som ingen var beredd att betala för. Proust fick själv stå för finanserna. Och som ingen skulle vilja vara utan, om man väl stigit in i det, vill säga.