Fallna änglar

Gårdagens föreställning, När änglar faller längre ner än botten, handlar om en missbrukarfamilj och deras förnekelse, tillsammans och var och en för sig. Mannen är kåkfarare, nyligen frigiven och med huvudet fullt av hjärnspöken, vilka säger honom att hustrun är en otrogen hora. Kvinnan, Timotej, är heroinist, en fin flicka från en fin familj - med svarta baksidor - med rötterna i Frankrike. Paret är bosatta på Östermalm, men det mesta av dyrbarheter och möbler är för länge sedan utsålt. Att vara heroinist kostar, som bekant. De har bestämt sig för att med gemensamma krafter göra sig fria sina missbruk, något som de inte förmår eftersom de inte uthärdar sanningen. Tillsammans har de en son, Leo, som 11 år gammal dog i en trafikolycka som hade ett direkt samband med föräldrarnas missbruk. I familjen finns också Timotejs lätt förståndshandikappade bror samt, kan man säga, ängeln Judas, vilken funnits i familjen alltsedan Leos död. Och Judas vet vad svek vill säga. Han har ju själv förrått sin vän, och hela världens Frälsare.

Men det är bara den förståndshandikappade brodern som sett honom, fram till nu: När vi kommer in i handlingen har Timotejs ögon öppnats och även hon kan se honom, något som till en början skrämmer henne, men som hon senare förlikas med.

Hon lever i sin förnekelse, manifisterat i hennes övertygelse om att Leo har det fint hos sina fosterföräldrar. Men ängeln Judas hjälper henne att steg för steg minnas, så att sanningen till sist kan stiga fram i hela sin outhärdliga obarmhärtighet, som den enda möjliga vägen. Hennes eget svek, slagen hon givit (när Leo spolat ner allt heroin han funnit i toaletten), hennes galenskap - och Leos död.

Till sist kommer även mannens ögon att öppnas för Ängelns närvaro. Förnekelsen är bruten och kanske möjligheten till hopp kan gro. Därom får vi inget veta.

Jag tilltalas av det drömska i skådespelet, förstärkt av den film som hela tiden rullar, föreställande en pojkes evighetsvandring längs med en snöig landsväg, på väg, bort, bort - och den parallellfilm som får gestalta Timotejs minnesresa. Fantastiskt filmat, redigerat och klippt av den nu 17-årige (!) Felix Svanberg. Men drömspelet finns även i karaktärernas stereotypi, inte minst brodern och Ängeln.

En viktig pjäs och en glömd grupp - kvinnor och barn som lever i skuggan av kriminalitet - där skådespelarna med så medel lyckas hålla publiken fast i en timma och tjugo minuter. Det är inte illa! Bara ett fåtal föreställningar kvar, varav 3 just på Kaskad. Se spelplan.