Avanti

Vårsol tränger sig ivrigt ner över Spökparken. Och jag överrumplas - än en gång. Som om det där skarpa ljuset alltid tar mig på sängen. I det halvskumma sovrummet. Sängen är något av favoritplats. Jag längtar till den - och jag vill inte lämna den. I alla fall inte under vinterhalvåret. Igår, vid lunchbordet, konstaterade två av mina kolleger att de blivit sömn-narkomaner. Det vill säga att själva sovandet har utvecklats till livets höjdpunkt. Ett ständigt frågande efter: när kommer nästa tillfälle? När får jag sova härnäst?

Är rädd att det varit så länge för mig - men så är jag ju också "lite" äldre, har hunnit slita några år mer. Jo. Att sova är en fröjd. Gärna drömlöst och absolut utan mardrömmar. Allra helst med spännande, betydelsefulla drömmar. Dessvärre är den njutning som sovandet innebär alls inte självklar för mig, eftersom jag under långa perioder lider av, som det heter, sömnstörningar. Jag har oändligt svårt för själva insomningen, att stiga över den där tröskeln till sömnens tillstånd, och när jag väl somnat är jag vansinnigt lättväckt, särskilt under den första halvtimmen. Och vaknar jag till då - ja, då är det riktigt kört.

Jag har för mycket som trängs i mitt huvud, tror jag. Mina tankar är odisciplinerade, håller sig inte i några ordnade led. De pratar i munnen på varandra och kastar sig in i diskussioner där de inte alls hör hemma. Jag brukar försöka koncentrera mig på det där man ska: andningen, rytmen, försätta mig på harmoniska platser, aktivt släppande av tankar. Och ju mer jag koncentrerar mig, desto mer irriterad och uppvarvad blir jag.

Den enda metoden är att läsa mig över gränsen, att inte somna förrän jag inte kan hålla mig vaken längre. Igår tänkte jag att det inte skulle behövas. Jag hade lyssnat på Bruno K på Södran i nästan 3 timmar. Utan tvekan är han en rockstjärna. Ut i fingerspetsarna. På tunnelbanan på väg hem stod jag där på tröskeln till sömnen, medan mina tankar tänktes på bruno-k-öijer-språk. Jag viiiill gärna såååååva NUU jag viiiiill... osv... Allt förvärrat av vetskapen om morgondagens tidiga uppgång och den väntande dagens alla göromål. Sånt behöver kanske inte Bruno K bekymra sig så mycket om?

Diktsamlingen tog sju månader att skriva. En snabb huvudräkning ger vid handen att Bruno K. Öijer då måste ha tagit ut sex års semester sedan "Dimman av allt". Vad gör han egentligen när han inte skriver?
- Öh, jag kan inte komma på något speciellt. Jag vandrar omkring... naturligtvis. Men om du menar om jag har någon hobby? Nej, samlar inte på frimärken. Men jag skriver ju hela tiden. Och det har jag hållit på med sedan 1981. Jag kastar ner tankar och så som träffar mig varje dag.

Låter helt okej, i mina öron!