Har pratat texter hela dagen idag, på förmiddagen två fördjupningar och på eftermiddagen textsamtal, som vanligt. Bådadera givande. Men tröttande! Huvudet som en myrstack i vårsol när klockan blev fyra.
På kvällen dans, hårdkörning i drygt två och en halv timma. Så nu har även kroppen fått vad den tål.
Imorgon väntar en grupp Terapeutiskt skrivande – samt Bruno K på kvällen. Mer text. Ord! Hur många ord har jag läst under mitt liv? Hur många har jag skrivit? Många! Vet inte hur jag ska få ihop den här veckan. En drös av texter som ska läsas, eftersom det även är textläsningsvecka på Att skriva, distans. Samt x antal handledningar. Och några terapisessioner. Ord. Hur många ord har jag lyssnat på? Hur många har jag format och uttalat? För att inte tala om alla jag tänkt!
Men vis av lärdom tänker jag att det kommer naturligtvis att gå. Om jag bara tar en text i taget. I lugn och ro. Tid är ett tänjbart begrepp. Ann Heberlein skriver i sin bok att hon aldrig någonsin missar en deadline, aldrig en avtalad tid. Aldrig. Det gäller mig också. Men bara nästan. Och så har det inte alltid varit. En gång i tiden var jag en notorisk skolkare. I samma ögonblick som jag hade bestämt något, greps jag av lusten, ja, nästan tvånget, att skolka – och jag gjorde det flitigt. Det var länge sen. Fjärran är mig numer sådana tankar… Kanske är det ett tecken på den där vuxenheten. Ett slags bevis, rent av.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar