Avanti

Grå söndag. Jag ska åka och hälsa på min gamla mamma på Serafens äldreboende. I hennes lilla lägenhet, eller rum, från vilket hon kan skåda ut över den gamla sjukhusflygeln där hon en gång kom till världen. Människan står på jordklotet. Genomborrad av en solstråle, Och plötsligt är det afton. Det är en av hennes favoritdikter. Det var mamma som gav mig mitt litteraturintresse. Hon hade bokhyllorna fulla. Pappa var mer ointresserad. Han brukade stoltsera med att han redan hade läst en bok. Boken ifråga var Måsen. Seagull. I och för sig inget dåligt val, om man nu ska läsa en enda bok. Senare i livet började han dock, något förvånande, läsa Bodil Malmstens dikter.
Men det där med en enda bok var inte helt sant. Han måtte också ha varit en flitig läsare av Nils Ferlin, eftersom han kunde citera ett flertal av dennes dikter ur minnet. Vad hästar har sorgsna ögon, bruna och aldrig blå. Vanliga arbetshästar, vem vet vad de tänker på. Eller nu sitter du åter på handlarens trapp och gråter så övergivet. Vad var det för ord, var det stort eller smått, var det väl eller illa skrivet. Tänk efter nu, förrns vi föser dig bort, du barfotabarn i livet.
Mamma var lite tyngre. Hon citerade hellre ur Hjalmar Gullbergs Ögon, läppar och lät sig uppslukas i de stora romanernas världar. Och jag förstod tidigt det underbara i att också kunna leva andra liv, inte bara det egna fjuttiga, och så småningom också i att skriva andra liv, inte bara det egna fjuttiga.
Igår kväll var tv-programmen, efter 23, så usla att de drev mig till min skrivhörna. När klockan var 01:00 hade det blivit tre sidor. Tre bra sidor, tycker jag, som satte någonting i rörelse inom mig. Jag har nu läst dem, filat, skrivit mig en bit längre. Börjar bli en liten bunt nu, om jag skulle skriva ut vad jag har. Det har jag ännu inte riktigt vågat. Projektet äger fortfarande rum i lönndom, också för mig själv.