Val

Igår var jag kallad till möte på sonens gymnasieskola för information om val till år 2. Och information blev det. Här ska det nu väljas inriktning och sedan ska det plockas och pussla bland s.k. valbara kurser. Man bör tänka strategiskt. Ska man vidareutbilda sig och i så fall till vad? Vilka kurser behövs och på hur många poäng är de på? I vilka ämnen har man chans till högst betyg – gärna till minsta möjliga insats? Vilka ger pluspoäng? Hur ser arbetsmarknaden ut?

Ja, det är lätt att få för sig att det nu verkligen gäller att välja rätt. Som om allt hänger på det.

Till slut var det ändå en lärare som formulerade det: klart att dom ska välja det dom tycker är roligt. Rätt spår, tycker jag. Rolighet är en bra känsla att gå på. Om man nu tycker det finns roligheter bland ämnen och inriktningar.

Jag vill gärna få mina barn att förstå att dom har hela livet framför sig, som det så vackert heter. Själv genomförde jag min första yrkesutbildning efter 50. Nåja – det är kanske inte idealt, men. Jag har däremot läst en massa roliga och intressanta saker på folkhögskolor, i regi av studieförbund samt på universitetet. Jag har en halvspretig fil.kand. och därtill en radda andra ämnen som intresserat mig. Och så har jag förstås en rejäl studiemedelsskuld – höll nästan på att glömma det. Nog inte heller helt idealt att släpa runt på.

En uppsjö av val har hur som helst brett ut sig över de landskap våra ungdomar färdas i! Tillfällena till beslutsångest många. Att livet till stora delar består av val är en gammal sanning. Val eller icke-val. Men tror knappt att det någonsin varit påtagligare än nu. Som om man ideligen måste stå där som Herkules vid sin skiljeväg.

Jag fylls av tacksamhet de gånger valmöjligheterna lyser med sin frånvaro: Det är som att komma in på ett bortglömt konditori någonstans, där kaffe är kaffe och bullarna ännu inte vuxit sig ofantliga.