Avanti

Gårdagskvällen avslutades med actiondramat, Den siste scouten, med Bruce Willis i huvudrollen: ”Joe Hallenbeck en omutbar detektiv var en av USA:s bästa CIA-agenter tills han stötte på en skum politiker som såg till att han förlorade sin pension – allt utom sin revolver. Nu arbetar han ensam och kämpar för att få uppdrag...
James Alexander var en stor stjärna i amerikansk fotboll men fick sparken, anklagad för att ha spelat på egna matcher och missbrukat narkotika. När Cory, en strippa – både klient till Hallenbeck och en flickvän till Dix, mördats möts Dix och Hallenbeck och trots att de inte gillar varandra bestämmer de sig för att tillsammans försöka hitta mördaren. De märker snabbt att det finns mycket skumma motiv bakom mordet och att de själva svävar i livsfara...”

Två härjade, iskalla snubbar, slängda i käften men med hjärtan av guld. Tilläggas kan teman som upptagen, burdus pappa med taskig kontakt med uppkäftig tonårsdotter och olyckligt äktenskap med otrohetsinslag. Allt kommer naturligtvis att bli frid och fröjd. Skurkar övervinnas, förtroenden och kärlek återvinnas. Ja, det låter ju inte mycket för världen, precis, och förmodligen skulle jag aldrig ha börjat titta om det inte vore för huvudrollsinnehavaren. Action är inte heller direkt min favoritgenre, men jag säger bara: vilken överraskning! Nej, inte intrig- eller karaktärsmässigt. Men vilken dialog! Så jäkla kul! Filmens sista replik är bara oförglömlig:

Himlen är blå, havet är vått och tomtefan växer sig allt större därute!

Där satt den.