Ekelöf

Snön faller mållöst utanför fönstret och hon ler.
Snön ler när hon mållöst faller.
Hon ler, mållöst. Utanför fönstret. Och snön faller.
Och faller. Ler. Mållöst. Fönstret. Utanför. Snön.


I brist på de egna ordens magi kommer Gunnar Ekelöfs:

I verkligheten är du ingen - ur ”Färjesång” (1941)

Du säger 'jag' och 'det gäller mig'
men det gäller ett vad:
I verklighet är du ingen.
Så jaglös, naken och formlös är verkligheten!
Det var i skräck inför den du började klä dig,
började uppföra dig och kalla dig 'jag',
klamra dig fast vid ett halmstrå.
I verklighet är du ingen.

Rättsordning, mänskovärde, viljefrihet,
allt är bilder målade med skräck i verklighetens tomma sal,
skräck att vidgå något bortom rätt och orätt, bortom sats och motsats!
I verklighet är du ingen.
Själv utanför gott och ont en valplats för gott och ont,
det övre vilddjurets kamp mot det undre -
sanningen du anar ibland som en avgrund vid vägen,
utan att våga veta, utan att vilja veta,
du som hisnar för minsta grop!
I verklighet är du ingen.
En plats, ett plagg, ett namn -
allt annat är bara din önskan,
ditt jag en önskan, din ofrälsthet en, din frälsthet en annan:
Allt har du tagit i förskott!

Frälsning, det finns ingen frälsning! Du drömmer dig frälsning
och stammar Uppstånden! och Helig! - ty så är din önskan.
Och människans lott står oföränderligt fast
men du har hunnit ännu ett steg på ditt önskandes byggnad:
Ännu en önskan av alla de tänkbara tusen och tusen
har blivit dig möjlig, nödvändig, viss och slutligen faktum,
liksom du själv som också var önskan från början,
liksom det magiska namnet föräldrarna gett dig
att skydda från mörker och jaglöshet,
att skilja just dig från tusen liknande och nästan lika.
Och ändå är du i botten så namnlös som natten och mörkret:
I verklighet är du ingen.