Mindre än en månad till jul. Hur fort går inte en månad? Strezzen, den där speciella julvarianten, börjar vakna, sträcker sina långa armar, gäspar stort och gör sig redo. Nästa vecka jobbar jag 64 timmar, veckan därpå 50, den vanliga lästiden oberäknad. I helgen är det första advent. Var är adventsstjärna och ljusstakar? Har för mig att jag i a f märkte kartongen vid flytten. Lussebullar! Måste bakas, före lucia. Pepparkakor. Dom man köper färdiga är godare, men doften bör fylla hemmet vid något tillfälle. Köttbullar. Jag gör köttbullar en enda gång om året, men då förväntas det verkligen av mig. Mammas egna köttbullar! Ja, mina barn är sannerligen inte bortskämda när det gäller hemlagat. Igår överraskade jag mig själv - och barnen - med ett riktigt långkok. Köttgryta. Den smakade som farmors, menade barnen. Det var ett skyhögt betyg och det åts med god aptit. Och granen! Där har vi ett problem att lösa. Var? Hur ska den få plats? Dottern föreslog glatt att den kunde vara i hennes (stora) rum, men protesterna blev omfattande. Vi måste hitta en riktigt smal och liten gran. Får kompensera med mängder av kulor och glitter. Knäck, brukar också vara ett obligatorium. Och så, sist men inte minst: julklapparna. Som ska planeras inhandlas, slås in och - helst av allt - skrivas verser till. Jul, jul, strålande jul!

Vissa morgnar är svårare än andra. Jag blir liksom aldrig klar. Jag irrar omkring som idiot och vet inte vad jag ska ta på mig och när jag tillslut bestämmer mig ser kläderna, som sett helt normala ut då jag senast använde dom, fullständigt skitfula, urtvättade och allmänt trista ut. Alltså sliter jag av dem och letar efter något annat, drar ut mina byrålådor och fånstirrar ner i högarna, där ingenting tycks passa ihop med något annat. När jag har riktigt bråttom uppstår aldrig detta plågsamma fenomen, det finns ingen tid, helt enkelt: och det som har kommit på får sitta. Det uppstår inte heller, turligt nog, alla gånger med bättre tidsmån. Och när fenomenet väl dyker upp är jag alltid oförberedd. Det kommer liksom från ingenstans. Och i ett slag är alla klädkombinationer lika hopplöst omöjliga. Jag har noterat hur något liknande ibland sker med min dotter. Och jag har ett bestämt minne av att det ofta skedde just i tonåren. Fast jag kan egentligen inte begripa hur - jag var ju tonåring då man var hippieprogg och vad fanns det då att välja på? Det var slitna jeans, t-shirt, näbbstövlar. Bortsett från näbbstövlarna är det vad jag fortfarande trivs bäst i och efter en sån där svår morgon brukar det sluta med det. Jeans och t-shirt, skit samma vilken. Helt okej. När jag jobbade på gruppboende brukade vi lägga fram kläder åt de boende. Ibland måste man bli sin egen personal.

Sol idag. Känns som evigheter sen! Inte underligt att man blir trött i detta underliga land med dessa underliga årstider och underliga solförhållanden. Konstaterade att fönstren var oerhört skitiga i solgasset (och tvättade dem senare på eftermiddagen också - skinande blanka). Sprang i den blöta skogen efter frukost, långt, i lugnt mak.
Nu har jag sett på Leonard Cohen, live in London. Han har blivit 75 år nu och berättade för den entusiastiska publiken att sist han spelade i London var han 60 "and just a kid with a crazy dream". Imponerande man denne. Tänk att under sin livstid ha gjort så många fantastiska sånger. Som om allt han rör vid blir poesi. Och en poesi som jag är övertygad om kommer att bestå. Eftersom den handlar om människan. Eftersom den går rakt in i hjärtat. Eftersom den berör det vackraste av det vackra, det svåraste av det svåra... Ain´t no cure och kommer väl aldrig att bli, är kanske inte meningen eftersom det är ur det poesin föds och föds igen. Vacker är han också, den gamle mannen, och hans stämma bär ännu hans sånger. Jag ångrar mig så att jag inte tog chansen att se honom när han var i Stockholm senast. Kommer han att orka göra ännu en turné? Vem vet.
I morgon ska vi ha kaffe- och tårtkalas för 15-åringen med delar av släkten. På själva födelsedagen sjöngs det på morgonen och åts önskemiddag på kvällen, och sedan begav sig födelsedagsbarnet in till stan med kompisarna för att se New moon. Midnattsföreställningen, ska tilläggas, vilken slutade 02:10. Jag hämtade upp på Kungsgatan och förundrades över folkmassorna på väg till och från krogen. Hur orkar de? Hur orkade jag? Times they are a changing...

Senare, när jag på kvällen läser vidare i Enquists självbiografiska historia,så anar jag svaret på den där icke-gestaltningen. Han har väl helt enkelt bestämt sig för att nedteckna sådant han faktiskt minns, till fakta. För att gestalta krävs fiktionalisering, om inte annat så just därför att vi inte minns. Om jag ska gestalta ett minne tvingas jag fylla på med en rad mer eller mindre osäkra detaljer. Frågor uppstår. Hur såg det egentligen ut? Vilken färg hade tapeterna. Med vilket tonfall blev detta sagt? Hur såg han eller hon ut? Vad hade hänt innan och vad hände efter?
Den gestaltade varianten finns ju redan skriven, i "Kapten Nemos bibliotek", från 1991, den roman som allmänt anses vara Enquists främsta.
Personligen är jag mer förtjust i den gestaltade "sanningen" än i den strikt biografiska.
Men, "Ett annat liv" är inte dålig, och framförallt inte ointressant. En underbart minne är det av en läsning P.O. gör tillsammans med bland annat den då nydebuterade författaren Göran Tunström, som trollbinder, framförallt den kvinnliga delen av, publiken, med sin avspändhet, textens närvaro, de precisa orden och den välljudande värmländskan. Romanen Tunström läser ur är "Maskrosbollen", vilken ska bli hans stora genombrott. P.O. får det tvivelaktiga nöjet att läsa efteråt. Han läser i tjugo minuter, så snabbt han kan och svettas ymnigt under hela läsningen.

En snäll vecka: onsdag - fredag = ingen undervisning, vilket betyder någon timmes extra morgonsömn samt TID att läsa texter och hopp om en ledig helg! Skönt. Nu har jag plöjt alla distanstexter, flera riktigt bra, och kan ta en lugn kväll. Jag ska äta middag med barnen och titta på "Morden", den fristående fortsättningen på "Graven", vilken jag tog del av på vår gamla analoga, svartvita batteri-tv, i stugan i Fröjel - med varierad framgång, ska tilläggas, eftersom vår stuga befinner sig i ett slags radioskugga. Det var hur som helst det enda program som följts i stugan och nu när den analoga tiden är över är den tiden definitivt förbi.
Jag läser nu Enquists "Ett annat liv". Den är spännande, eftersom den handlar om honom, men i övrigt gör den inget stort intryck på mig. Jag funderar över varför han valt att berätta den i 3:e person. Det känns lite krystat, eftersom det ju så uppenbart handlar om honom själv och till stora delar inte är gestaltat utan bara återberättat rätt upp och ner. Har han inte orkat gestalta?
På fredag blir dottern 15 år och jag frågar mig än en gång: hur gick det till? Nyss höll jag henne i min famn.

Rain, rain.... Jag har hört Terence Trent d'Arby´s låt spela i huvudet hela helgen. (En förbannat bra låt, som tur är!) Så, man kan säga att den regniga helgen förde det goda med sig att jag blev påmind om denne kanonartist. Han är faktiskt hur bra som helst, eller var i alla fall - har inte hört honom på senare år... Igår kväll var det danskväll i internationella folkdansklubben, extra kryddad av livemusik med dragspelaren Izmet Lolic, från Orientexpressen, en fantastisk man att hantera sitt instrument. Så mycket roligare det är att dansa till levande musik! Jag, som hade lämnat bilen hemma eftersom jag tänkte mig ett glas vin eller två, dansade oavbrutet i tre och en halv timme, och vandrade sedan hemåt på slaka ben.
Idag trotsade jag väderleken och gav mig ut att springa efter frukost. Skogen låg tyst och fuktig. Inga andra människor ute. Sen har jag dammsugit och torkat golv, varit med dottern i Farsta C och inhandlat ett par tröjor till henne, samt fikat, och kört igång ett par tvättar. Börjar så smått vänja mig vid att inte ha tvättmaskin i lägenheten. Det har till och med sina fördelar, inser jag. Hå hå ja ja: jag säger som farbror Melker: Denna dagen ett liv. Och vilket liv sen.

Imorgon startar jag en kortkurs i terapeutiskt skrivande i samarbete med CEAN-utbildning. Det finns platser kvar så om någon är intresserad: skynda! Roligt att den kan starta och jag hoppas att de som stått kvar på reservplats på Skrivarakademins kurser ser att det finns fler möjligheter.
I övrigt har veckan bara rullat på, med inget utrymme alls för att underhålla denna blogg.

lördag

Ibland förvånar SVT genom att visa en riktigt bra film - och det på en lördag! Det tyska dramat "De andras liv", 21:30, på bästa sändningstid, visade sig vara en fantastisk film med handlingen förlagd till de sista åren i DDR innan murens fall. En stasi-medarbetare avlyssnar en manusförfattare och hans skådespelare och tillika käresta, förändras, tar ställning, agerar, för att flera år senare hitta en bok, med titeln "sonat till den goda människan", skriven av den författare han till priset av sin egen degradering inom stasi hjälpt undkomma den myndighet han själv representerade, dedicerad till honom själv. En film som skakar om och berör!
Idag har jag dansat bulgariskt. Så himla roligt när de där obegripligt snabba, märkliga takterna med alla sina om möjligt ännu snabbare steg och mångfald av turer till slut börjar sitta! Och igår såg jag Winnerbäck på Annexet, en fantastisk konsert - om man bortser från alla smått fanatiska fans: de där som åker i bussar och följer hela jäkla turnén och går på varenda konsert och kan varje ord i precis varenda låt och dessutom envisas med att högljutt sjunga med; och det får man ju lov att göra, bortse från dem, menar jag). Winnerbäck har gör bra låtar och är en mästare på att fånga stämningar av det förlorade och han sjunger, trots sin lågmäldhet, med en intensitet som skapar en intensiv närvaro. Han är verkligen där och det är publiken också.
Apropå närvaro - nu är jag där igen - så har det varit mycket av den varan hela veckan. Eric Fylkesons arbete med ettorna på Skrivarlinjen var ett rent konststycke. Helt fascinerande hur han på tre dagar lyckades förvirra och förundra eleverna och förmå dem att passera gränser och våga, just NÄRVARA (och därtill lära sig sina dikter utantill och framföra dem på liv och död). Ja, jag kunde tyvärr inte se själva föreställningen igår, men har förstått att de var ännu bättre än under repetitionerna! På onsdag ska jag utvärdera poesiblocket med dem, det ska bli väldigt spännande!

Denna vecka har ettorna på Skrivarlinjen poesivecka med Eric Fylkeson, vilken mynner i offentlig läsning på fredag kväll. Eric F var, för er som inte vet det, poetryslam långt innan ordet var uppfunnet. Han kan det där med scennärvaro. Igår var jag med och tjuvlyssnade någon timme och jag skulle gärna ha deltagit hela veckan. Vi rör oss på olika scener livet igenom, sa han, "med en ständig rädsla att göra bort oss". Och: att det finns ett enda botemedel mot den "katastrofala" göra-bort-sig-situationen - nämligen det att vara DÄR. Närvaro alltså. Den som är närvarande, på riktigt, till 100%, är oantastlig. Blev lycklig över att höra honom prata om det!
Tyvärr kan jag inte vara med och lyssna på fredag (men imorgon ska jag vara med hela dagen, under repetioner) eftersom jag ska lyssna på Lars Winnerbäck på Hovet. Inte något jag precis är ledsen för, men synd att det krockar. Idag har jag två grupper, "Att skriva", nu på eftermiddagen och "Att skriva terapeutiskt" ikväll. Att vara lärare är verkligen att röra sig på en scen. Och att vara närvarande. Att låta ingenting annat finnas än rummet/scenen.

Mer Lindorm

Ja, nog är det både vackert och förfärligt sorgligt... som livet självt:

En fader med sin son

Molnstrimmig måne dallrar
i blank och svartnande sjö.
Syrsorna klippa sömnigt
i ängens nyslagna hö.
Skymningarnas gråa aska
faller på utbränd dag.
Vi gå längs den stenige stranden
min lille son och jag.

Han tittar, pekar och pratar
och snubblar ibland på en sten,
jag kramar smeksamt hans näve,
liten och solbrynt och len.
Sin friska barnaförundran
frågar han aldrig trött.
Jag går i avlägsna tankar
och svarar helt förstrött.

Hur länge får jag hålla
din lilla näve så här
och skydda dig och stödja
och vaka vart vägen bär ?
Jag undrar blott huru länge
jag får vara i ditt behag.
Du växer och går ifrån mig
alltmer för varje dag.

Din vilja ska styvna trotsigt,
du skall gömma dig gosseblyg.
Våra ögon skola skiljas,
din själ ska spira i smyg.
Med dunkla, brännande känslor
skall du i hemlighet gå
och jag måste stå vid sidan
och hjälplöst blott se på.

Min son, om du blott visste
vad över din säng jag drömt.
Dina första vita socker
i skrivbordslådan jag gömt.
De små, små, mjuka socker
bli stora, hårda skor,
som trampa sig väg i världen
och trampa far och mor.

Det måste bäras och tålas
fast det är tungt och svårt.
Din lilla hand skall lossna
ur min, fast jag håller hårt.
Du går ju ändå ifrån mig,
vem hejdar växandets fart ?
-Nu skyndar vi på, min gosse,
vi äro hemma snart.