Avanti

I filmen om Olle Ljungström finns en scen där han talar om sin svartsyn. Han säger att olycka är inte det att ha ett olyckligt liv. Olycka är att ha ett lyckligt liv men inte kunna glädjas över det. Att ha vänner, någon som älskar en, ett trivsamt ställe att få benämna sitt ”hem”, ett yrke som man trivs med, underbara barn, men ändå inte uppleva någon lycka. Han kallar det för helvetet. Det riktiga helvetet. Jag kommer att tänka på det där när jag läser Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. I hennes beskrivning av ”den grundläggande erfarenheten av nederlag, den där skammen att inte klara av livet” finns en länk till Ljungströms ord. Någonting inom mig sätts i rörelse. En osynlig pendel i det urverk som är livet.

”Jag tänker på allt jag har. På allt jag har fått – inte gratis, inte utan ansträngning, men, ja, på många sätt är jag lyckligt lottad (A H:s kurs). Jag har goda förutsättningar. Det finns så mycket i mitt liv som är bra. Det finns så mycket som jag är tacksam över. Jo, faktiskt. Och ändå, ändå är jag så in i helvete olycklig. Det är mitt totala nederlag. Échec.”

Jag är rädd att Ann Heberlein nog skulle känna en (rättmätig) vrede om jag sa att jag finner hennes bok allmänmänsklig. Men jag kan ju inte läsa den med andra verktyg än dem som är mina egna. Inte med andra erfarenheter än mina. Jag förstår att jag aldrig varit så förtvivlad som hon. Inte ens i närheten av det. Ändå kan jag känna igen mig. Hennes bok, som jag streckläst denna gråmulna söndag, är en stor och viktig bok – om livet, paradoxalt nog. Om livskraft. Men: det låter som ett tomt ord. Ett floskel. Jag hör det.

Till sist vill jag anknyta till det där med att spela suicidal i ett examensarbete, signerat Ann Heberlein.