Avanti

Jag kan inte låta bli att lägga in länken till den skitroliga artikeln, även jag, där Maciej Zaremba tittar närmare på en lärobok i svenska för invandrare. Man får väl hoppas att denna bok inte används i Folkuniversitetes sfi-kurser!

När jag väntade på tunnelbanan vid Hötorget i går kväll, svettigt upprymd och trött efter den bulgariska dansen, uppenbarade sig misstänkt många märkliga personer. Först den falsettskrikande damen, ja, jag nämner henne i bestämd form eftersom det var långt ifrån första gången jag hade det tvivelaktiga nöjet att korsa hennes väg. Hon är (skrämmande tanke) nog jämnårig med mig själv, igår iklädd fotlång vit täckkappa och en likaså vit mössa neddragen långt över öronen. Hon skriker, denna dam, genom att forma händerna till en lur och så låta sitt mycket, mycket höga skrik ljuda ut över Stockholms tunnelbaneperronger. Jag har hört att hon skriker om frälsning, men igår kväll kunde jag inte uppfatta annat än själva tjutandet.
Kort därefter kom en liten (och jag säger liten: knappt en tvärhand hög) gumma nedhaltande för trappan. Hon var inte bara halt utan även vindögd, visade det sig när hon kom närmare (och jag säger vindögd!): hennes högra öga stirrade i princip bakåt, medan det vänstra stadigt var riktat framåt. Kanske var det så att ett av hennes ögon, förslagsvis det högra, var ett porslinsöga som liksom hamnat i fel riktning? Eller så hade hon den underbara förmågan att se såväl bakåt som framåt samtidigt. Kort därefter dök nästa person upp, en man i 25-årsåldern som såg ut att ha klivit rätt in från mitten av 1800-talet, med svart rock och en bullig hatt och ett sagolikt mjukbulligt skägg. Han samtalade med en ung kvinna, som var en studie i beigehet: långt, otvättat råttfärgathår, lång beige kappa och en stor (stor!) beige resväska. Hon talade om Jesus, hörde jag; lät honom förstå att Han var en syndaförlåtare. Kanske var resväskan fylld av heliga skrifter? Sedan gick hattmannen därifrån. Fick väl nog, tänkte jag, men döm om min förvåning när jag såg honom komma ifatt den falsettskrikande damen och krama om henne innerligt. Och hon tystnade och kramade tillbaka, såg för ett ögonblick helt socialt normaliserad ut. Och javisst, efter detta begav han sig ifatt den kortväxta, vindtyriga gumman, som placerat sig lite längre bort på perrongen, och kramproceduren upprepades. Mina tankar gick av någon anledning till Hermann Hesse. Kanske hade de fyra tillbringat kvällen på någon skum sylta över vars trånga port stod att läsa något i stil med Endast för förryckta?
När mitt tåg mot förorten rullade in på perrongen var de hursomhelst inte kvar längre. De var som uppslukade av underjorden, helt enkelt. Såvida det inte kommit ett tåg utan att jag lagt märke till det, förstås.

När jag skriver om dessa människor kommer jag att tänka på en av de finaste recensioner jag någonsin fått. Den gällde min roman Rucklet och är skriven av Lisbeth Larsson. Här kommer slutklämmen:
Marianne Sällström skriver om det förlorade; det samhälleligt föraktade, utrensade och marginaliserade.
Det är som om berättelsen om det fallfärdiga huset, precis som människorna i det, långsamt och nästan omärkligt klär av sig sin trivialitet, men inte för att avslöjas utan tvärtom för att upphöjas. Och "Rucklet" förvandlas under berättelsens gång från ett uselt härbärge till en kyrka för de heliga dårarna.
(Tack, Lisbeth, om du mot förmodan läser det här!) Kanske var de där människorna på Hötorgets tunnelbaneperrong inget annat än några heliga dårar.