Avanti

Fredag. Igen! En hel alldeles orörd helg ligger där framför oss. Ett biobesök kanske, ja, varför inte se en riktigt dålig film, kan det vara något: Inte ofta biofilmer ges betyget noll, men här har vi exempel.

Mördande tråkigt. Frank Millers "The Spirit" är proppfylld av film noir-klichéer, skriver DN:s Mårten Blomkvist. / ---/ "Storyn ser ut som något man kunde ha fått fram efter att ha matat David Lynch med LSD och bett honom återberätta "Jakten på den försvunna skatten". "The Spirit" är ännu en bekräftelse på paradoxen att inga filmer blir så obegripliga som de där figurerna pratar riktigt mycket."

Eller: Med sorg i hjärtat bevittnar man detta snöhöljda svenska animerade barnplågeri och åhör det stolta trumpetandet om hur det ska komma att spridas över världen som från ett blågult Pixar, och om hur många länder som redan köpt det, skriver Eva af Geijerstam.

"Det handlar – om jag förstått det rätt – om en glasögonprydd och uppfinningsrik tomtegosse som med hjälp av en flygrädd kråka (?) ska återta tomtarnas stulna vinterförråd från något som kallas ”troll”.
Trollen är ett slags hårlösa, överviktiga, nakna (fast könlösa) och leverfläckade maxi-Gollums med alligatortänder, toppridna av ett grymt och girigt åldringstroll.
Varken de eller tomtarna har något gemensamt med våra allmänt spridda och välkända folksageväsen. Tomtarna är snarare en form av industrialiserade gnomer i toppiga hattar, vars själlöshet får varje trädgårdstomte att framstå som ett under av levande och kärleksfull charm."

Jag vet inte hur det är med er, men omdömen som dessa gör mig nyfiken! Hur dåligt kan det egentligen bli?