Jag är en nikotinist. Fast jag klarar mig utan det, om jag måste. Från nikotinet alltså. Idag begav jag mig på promenad i vårvintersolen. Väl ute på gatan konstaterade jag att jag glömt det: nikotinet, vilket i mitt fall intas genom flitigt tuggande på Nicotinell, 2-milligram styrka, med mintsmak. "Bra", sa jag till mitt promenadsällskap, "då får jag klara mig utan". Vi hade bestämt oss för vägen längs med Flaten till Orhem. Kanske skulle sunkfiket ha öppet. Jag hoppades på det. Trots sunkigheten är stället rätt ball, eller just därför. Och så kan man dricka kaffe och äta sjyssta köttbullemackor. Jag tänkte inte ett ögonblick på det där nikotinet. Definitivt inget påminnande sug. Solen nästan värmde. En och annan fågel kvittrade förhoppningsfullt och skogen stod rogivande tyst. Efter en knapp timme var vi framme vid sunkfiket, vilket höll vinterstängt ytterligare en vecka. Inte ens då uppstod tanken på nikotin. Vi vandrade tillbaka igen, jag med huvudet fullt av smörgås- och kanelbulletankar, och på hemvägen gjorde vi slag i saken med ett besök på ICA, där vi fyllde påsar med frallor, bullar och vaniljmunkar.
När jag fikat och mumsat klart satte jag mig tillrätta vid skrivbordet. Nikotin, tänkte jag. Tuggummipaketet borde ligga där. Men icke. Jag hade lagt ned det i handväskan. Klart jag inte går hemifrån utan mitt nikotin.
Vid närmare eftertanke kanske jag inte är någon nikotinist utan bara glömsk.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar