Avanti

Äntligen fredag, heter det. På förmiddagen har jag haft Roman- och novellkurs. Därefter lunch med kollega. Vi konstaterade att vi båda är sådana som har svårt med vuxenblivandet. Vi tillhör de där människorna som har svårt att förstå att de har blivit vuxna.
Jag kallar mina kompisar för tjejer (och för all del: killar) medan jag kan benämna andra, och betydligt yngre honkönade varelser för tanter. Jag har även lite svårt att förstå att jag numer har ett jobb - utan ser på mig själv som en som ännu inte skaffat "ett riktigt" (hederligt) arbete. Detta trots att jag de facto under långa perioder varit dubbelarbetande, dvs jobbat dagtid, skrivit kvällstid. Min kollega undrade vad jag egentligen menade med ett riktigt jobb. Himla bra fråga! Vad menar jag. Kanske är det fasta arbetstider 08:00-17:00 och fem veckors (betald!) semester. Kanske vill jag helt enkelt leva i illusionen av ett liv i frihetlig ungdom. Kanske har det också att göra med mitt liv som frilansande egenföretagare - och den med det förknippade otryggheten. Jag är kanske en sån som skyr trygghet...
Nu är det sen fredagseftermiddagen. Folkuniversitetets (läs: min arbetsplats) lokaler har tömts betänkligt på folk. Jag har ägnat tiden sedan lunch åt min distanskurs (läs: arbetat). Snart ska jag ta helg. Som vuxna människor gör. Det känns välbehövligt. Imorgon ska jag springa. Läste i tidningen denna morgon att om man börjar motionera vid 50 så förlänger man sitt liv med två år. Låter rätt fjuttigt. Men ändå. Och om tio år ska jag bli pensionär! Då, om inte förr, ska jag väl inse att jag blivit vuxen. Det ni, tjejer och killar!