Varför?

En av mina kolleger på Skrivarakademin, Ylva Wallin, har tagit upp tråden "Varför skriva". Det gläder mig!
Jag minns en författarkväll, för många år sedan på (det gamla, på Hästgatan) biblioteket i Visby, då jag skulle tala om mitt författarskap. Jag utgick bl a från Rainer Maria Rilke och hans Brev till en ung poet. Den unge poeten hade sänt Rilke en bunt dikter och ville nu ha hans utlåtande: var dikterna tillräckligt bra eller inte? Kunde han tänkas "bli poet", på riktigt, någongång i framtiden. Rilkes svar kan sammanfattas på följande vis: Ställ dig själv en enda fråga. Kan jag leva utan att skriva. Om svaret är ja, ägna dig då åt någonting annat. Och om svaret är nej, så fortsätt skriv och vad jag anser om dina dikter är fullständigt ovidkommande.
Jag kan inte påstå att jag slukar detta med hull och hår. Som skrivarlärare vet jag ju att skrivandet ingalunda mår bäst av att utvecklas på egen hand utan hjälp av andra, mer erfarna läsare. Det finns naturligtvis nyanser. Det beror också på vad man menar med att kunna leva utan. Det beror på vem man är som människa, hur man tänker och känner och på hur ens självbild ser ut.
Jag kan tänka mig att jag framstod som rätt svulstig och inte så lite pretantiös den där författaraftonen. Har en känsla av att det var väldigt tyst efteråt. På den tiden var mitt självklara svar på Rilkes fråga: Nej, jag kan inte leva utan att skriva.
Nu: undersökning pågår.
Men fortfarande har han "rätt", romantikern Rilke. Utan verklig, autentisk drivkraft står man sig slätt.
I en av mina romaner har jag lånat ett par rader av honom:
Hur sträckte jag ej mina kluvna händer
i namnlös bön till dej att få tillbaka
de ögon, som jag såg dig med.