Böcker, böcker och åter böcker

Jag äger en väldig massa böcker. Många har jag ännu inte läst. En och annan kommer jag kanske aldrig att läsa. Inom facklitteraturen märks framförallt två ämnesområden; teologisk litteratur samt böcker inom området psykologi/psykoterapi. Men skönlitteraturen är den som tar störst utrymme, tveklöst. Jag har högar av böcker som ligger på tur - jag vill gärna se det så, som om väntan är ömsesidig: böckerna väntar på mig och jag väntar på dem. Att där finns ett slags tålmodighet. Mina högar växer. På mitt nattygsbord samsas nu sjutton titlar om utrymmet. De välvilliga har fått stå tillbaka ett antal gånger, just nu har Paula hamnat ovanpå, men vad kan man förvänta sig om man blivit en 900-sidig historia där massgravarna tornar upp sig på sida efter sida. Jag har tagit mig igenom de första 700 - och jag vill och ämnar absolut även läsa de kvarstående 200. MEN (som Tony Irving säger). Nu läser jag en av mina tidiga förälskelser. Paula. Det blir min tredje läsning av denna roman, men det är säkert femton år sen den senaste. Minns hur jag berusades vid min allra första läsning. Över språket och dess möjligheter. Över världen som öppnade sig och över möjligheten att bygga mina egna världar. Över sättet att se på världen som hemlighetsfull och gåtfullt ruvande. Över mig själv som den källa att ösa ur! Och visst framstår Walter Ljungquists språkdräkt nu som en aning överbelastad, och han själv - eller hans väsen för att tala med honom - som hemmahörande i en annan tidsålder, men jag berusas faktiskt fortfarande om än inte lika okontrollerat och utan att bli lika yr i bollen. Men berusas gör jag: över det allvarsamma, om man så vill pretentiösa. Och över det skrivna ordets möjligheter, de där svarta små tecknen på pappret som öppnar sig och tillsammans bygger en värld av liv. Men hade han blivit utgiven idag? Hade något förlag vågat tro och satsa? Inte helt självklart... Kulturutredningens förslag hade nog inte gjort möjligheterna större.