Våra hemligheter...

När man ska skapa en karaktär och/eller göra en karaktärsbeskrivning måste man komma åt djupen inom människan. De där outgrundliga djupen i mänskans själ, skulle kanske Walter Ljungquist uttryckt saken. Jag tycker om ordet mänska, mjukhet i det, lockelsen.
Man kan ställa sig frågor som: Vilken är den här karaktärens största rädsla, högsta dröm, hinder för denna dröm. Man kan även tänka: Vad är det som den här karaktären inte vill att andra ska veta om honom/henne. Jag brukar kalla det för karaktärens hemlighet.
Naturligtvis kan man ställa samma slags frågor till sig själv... Till den levande människan.
Hemligheten kan givetvis vara ett slags lik i någon garderob, men det kan också - och är oftare - en inre hemlighet, som i sig gömmer föreställningen att om andra människor fick veta detta om mig skulle de finna mig avskyvärd, obehaglig, skrämmande, vedervärdig... och ingen skulle vilja vara med mig (=jag kan inte få någon kärlek från andra om jag visar vem jag är, egentligen).
Som så mycket annat rymmer detta en paradox: våra hemligheter är i själva verket det som andra människor kan känna igen sig i eftersom de är just allmänmänskliga. Det där som vi gör allt för att ingen ska få syn på är själva vägen till sann empati och kärlek. Det tål att tänka på.
Vem vill läsa om välfungerande yta? Vem vill välfungerande yta, egentligen?
Tänker på Tranströmers diktstrofer:
Det gör ont att gå genom väggar/det gör ont, men det är nödvändigt/och väggen är en del av dig själv/Det är så för alla, utom för små barn/För dem ingen vägg