Avanti

I morse, ljus över Observatorielunden, ett blekkallt skimmer. När det allra värsta mörkret är över undrar jag alltid hur jag orkade. Ljuset. Solen. Dagen. Detta behöver jag.

Kommer plötsligt att tänka på Lars Gustafssons sonett, den som handlar om att hamna på isens undersida. Den är för övrigt ett av de få exempel jag har på att litteratur kan rädda liv:

En äldre man, boende i Stockholms skärgård fick en diktbok i julklapp av sin son. Det var Lars Gustafssons Sonetter. Han blev väl lite förbryllad. Dikter var inte direkt något för honom. Men, hursomhelst, han läste lite här och lite där och fastade för en enda dikt, förmodligen eftersom denna dikt handlade om någonting han kände igen. Det var den 27:e sonetten.

För den som är på isens undersida
ser själva isen ut som något vitt
och vindbrunnar och öppningar där fritt
vatten ännu rör sig, syns, såvida

det ännu finns ett dagsljus, som vida
mörka fält. Och bara den som vet att mitt
i mörkret finns en utväg, att vitt
betyder mörker (så kan is förvrida

den bild av villkoren som ögat gör sig)
och vet att simma, mot sin instinkt, bort
från ljuset, mot det mörka, ser dag igen.

Det finns, så snart en vana rör sig,
ett ord förändrar mening, en chans, en kort,
att någon hittar ut. Att han ser dag igen.

En tid senare hände det otroliga. Den gamle mannen gick igenom isen och där, på isens undersida, då han behövde dem som mest, kom diktraderna för honom. Man kan rädda sitt liv genom att simma mot mörkret.