Avanti

En strålande vinterdag, som ämnad för skridskoåkning, ägglimpsmörgåsar och hett kaffe. Kanske även en apelsin.

Idag ska jag starta en grupp i "Att skriva, terapeutiskt". Spännande. Jag tycker mycket om den tänjbara, rörliga form som dessa grupper har, ovissheten i det. Ett slags gungfly, där man varsamt får sätta ner en fot i taget. Strukturen - ja, den finns där, förstås: under ytan - har börjat sätta sig nu. Det här är min 6:e grupp, tror jag. Det terapeutiska skrivandet är i första hand en metod som bygger på närvaro och noggrannhet och med ett starkt fokus inåt. Detta ger starka, berörande texter. Det bygger också på kontinuitet - skrivandet måste pågå, helst dagligen. Slutligen bygger det på att gå rätt på den heta gröten.

Allt detta främjar förstås den terapeutiska processen, såväl enskilt som i grupp. Det händer saker och ting. Små och stora förändringar. Tillit. Hopp. Möjligheter.
Människan är ett intressant väsen. Hon kämpar som en galning för att inte visa sin sårbarhet, konstigheter, tillkortakommanden, för att inte röja sina idiotiska tankar eller blottlägga sin ömtåligaste dröm. Om de andra får veta vem jag är... egentligen... innerst inne...
Vad vi arma människor har så svårt att förstå är att det vi gömmer undan också är vår största möjlighet... I det som kan tyckas svårt så in i döden där öppnar sig möjligheten.
Simma mot det mörka!