lördag 21 februari 2009

Jag är en sån som alltid läser morgontidningarnas bostadsbilagor. I bostäder som tilltalar mig flyttar jag in. Ja, det vill säga om priset är något så när inom möjligheternas ram. Charmiga villor på Djurgården och fantastiska våningar på Strandvägen har jag aldrig bosatt mig i. Jag bestämmer vem som ska bo var, börjar möblera, bädda sängar, ställa upp mina böcker och ta en kopp kaffe på balkongen, eller ännu bättre, ute i den grönskande trädgården. Just nu har jag bosatt mig i ett rött hus i norra Roslagen, med tillhörande sjöbod - bara en sån sak. Att äga en sjöbod har länge varit en hägrande dröm.
Jag förmodar att den där föreställningen om att hitta hem har att göra med längtan efter ett slags inre hemkomst, men också om att vara i samklang; så att mitt, som man säger, autentiska jag fick harmoniera med de rum jag ska kalla mitt hem. Jag har inte bott på så många ställen där så varit fallet. Barndomshemmet? Ja, möjligen. Så har vi Rucklet. Och så det jag kallar för Det vita huset. Samtliga dessa hem har jag ändå lämnat, av olika anledningar. Jag har även haft en alldeles egen Skrivarstuga, vilken också var en typ av hem. Kännetecken: Ett lyckligt pirr i magtrakten när man stiger över tröskeln. Min nuvarande bostad, byggd på åttiotalet, i kollektivhuset i förorten, ger mig inget sådant pirr.
Det sägs att nattliga drömmar om Hem är något djupt symboliskt. Kanske gäller detsamma dagdrömmar. En spännande artikel i DN handlar om villaförortens hem i litteraturen.

Inga kommentarer: