"Ja se pengar, ja se pengar,

är till bekymmer, för fattig och för rik", som det heter i den gamla slagdängan. Det finns svarta pengar och vita pengar, smutsiga, rena, illvilligt förskaffade pengar och så de där ärligen förtjänta stålarna, som det talas om I Klas Klättermus - fast där handlar det om nötter, så klart.
På kvällsöppet med Ekdal igår diskuterades Berth Miltons hypotetiska flermiljongåva till Stadsmissionen. Skulle man kunna tänka sig att ta emot den? Det var frågan. Debatten utvecklade sig till en magstark historia, där representanter för välgörenhetsorganisationer talade om etiska principer och policy och om vikten av omtanke om givaren. Cancerforskningen kan inte ta emot pengar från t ex tobaksindustrin - samma tobaksindustri som fått enorma skadeståndskrav från människor som drabbats av sjukdomar till följd av denna industri. Stadsmissonen kan inte ta emot pengar från ex vis krigs- eller porrindustrin. Välgörenhet är lite fint. Ja, inte så lite förresten. Något av vi som har lyckats och är så fantastiska människor att vi ger också till dom som inte har lyckats. Vem vill ha Miltons smutsiga penningar? Kanske uteliggarna! Ju längre programmet fortskred desto mer hamnade mina sympatier hos Berth Milton, som dessutom noga och tålmodigt förklarat att den hypotetiska gåvan kom från honom som privatperson, att grunden till hans förmögenhet ingalunda är porrindustrin (sin porrfirma köpte han med "ärligen förtjänta pengar" från fastighetsbranchen) och att han dessutom sedan många år skänkt pengar till alla möjliga ändamål. Välgörenhetsrepresentanterna skruvade på sig och talade i bästa politikeranda, d v s gav inte ett redigt svar på någonting, men en sak stod helt klart: inte för ett ögonblick ansåg de sig själva ha med några dirty affärer att göra. Det finns fint folk och så finns det folk. Det finns fina pengar och pengar. Och så de riktigt fula pengarna. Berth Milton är inte längre säker på att den hypotetiska gåvan hypotetiskt sett kommer att hamna hos Stadsmissionen, ens om dom finner honom vara en värdig givare och kan överväga att ta emot de hypotetiska åtta miljonerna. Men det beror inte på det här resonemanget utan på att Milton läst på om Stadsmissionen och fått veta saker och ting om deras fina firma. Bland annat att hälften av all kollekt går till feta pensionspengar åt Missionens chefer.