Avanti

Sportlovet går mot sitt slut och nästa vecka väntas inga lediga dagar. På Skrivarlinjen ska vi ägna oss åt Walter Ljungquists författarskap, är tanken. Därav omläsningen av Paula. Mitt exemplar är fullt med blyertsdragningar i marginalerna. Passager som jag förstår, och ibland minns, berörde mig på djupet. Nycklar till min egen förståelse av människans och hennes värld. Jag undrar vad eleverna tycker om den värld som är W L:s, och om de villigt stigit in i den. För jag inser nu att det är en förutsättning som krävs. På måndag ska jag köra introduktion och på onsdag blir det heldag utifrån hans novell Jan, Gunilla och hästarna.
Då jag gick "Skapande svenska" i Uppsala, 1981 tror jag, hade vi en dag med Bengt Nerman, som ju doktorerade på Walter Ljungquist, något som resulterade i den lysande boken Den skapande processen. Jag kan nog säga att den dagen var en för mig alldeles avgörande dag. Den gav mig nycklar, eller snarare hjälpte mig att få syn på de nycklar som jag hela tiden haft, till ett slags skapanderum inom mig.
Förmodligen är det just därför jag med förkärlek vill lägga in en sådan dag, även om jag inte tror mig om att kunna göra det lika strålande som en gång Bengt Nerman. Men som den absolut viktigaste ingrediensen i all pedagogisk verksamhet ser jag passionen. Det att brinna för det man talar om.
En av alla mina förstrykningar: Tiden dör i varje ögonblick men föds på nytt i nästa. Tidens frukt är det synliga, men det synligas frukt är det ännu (för oss) osynliga, det eviga, oförgängliga, tidlösa. Tiden dör ständigt för att kunna föda det tidlösa.