Avanti

Jag sitter och väntar på att en kär vän ska besöka mig. Hon kommer med färjan från Ön, där hon befunnit sig ett par veckor. Det var just på Ön vi lärde känna varandra. Storön, som den kallas av fåröborna. Nu bor varken hon eller jag kvar där. Den sköna ensligheten blev oss båda till slut för väldelig. Småskaligheten, förnöjsamheten: och dess mörka baksida.
Vi träffades på en salsakurs - eller rättare sagt på salsakursen, i bestämd form - i glasblåseriet en lördagseftermiddag, växlade några ord över en cigarett om mysteriet med denna dansart vi ville få in i våra lätt förstelnade kroppar och gav oss på det igen. Sen dröjde det några veckor: jag läste dikter på en av Visbys mer ruffiga klubbar och hon var en i publiken. Efteråt försjönk vi i samtal om skrivande och vår vänskap var ett faktum. Otaliga är de middagar vi snackat oss igenom, för att inte tala om alla fikaträffar på något av stans caféer, företrädesvis Scenholms, på den tiden det begav sig. Vi har garvat, dansat, gråtit, gått undersköna promenader längs med havet, segat oss hem genom junidoftande nätter utan slut, varit lyckliga och olyckliga. Och så har vi rest tre veckor i Italien, tillsammans med mina barn, i blommande påsktid!
Nu har vi, som sagt, båda bytt liv, ja, i alla fall i någon bemärkelse. Det är något vemodigt över tidens gång. Vi har faktiskt båda bytt liv ganska många gånger. Eller: ändrat de yttre förutsättningarna drastiskt. Ibland har jag svårigheter att hitta förbindelsen i mig själv mellan dessa så olika livsomständigheter i mitt liv. Jag kan se bilder från en period i mitt liv och undra: är detta jag? Och jag kan se mig själv i spegeln nu och undra: är detta jag? Som om jag medverkat i x antal filmer.
I morse läste jag om Noomi Rapaces rolltolkning av Lisbeth Salander. Hon berättade att hon utan tvekan klippte av det långa håret, pircade sig på en mängd ställen och tog mc-kort. Identitet, frågan om det. Tål att tänka på.

Så långt hann jag... nu har det gått ett par timmar och min vän har åkt vidare mot sin nya hemstad. Hon hade för övrigt bytt hårfärg. Eller egentligen inte: hon hade slutat att färga sitt hår och nu var det grått. Det var en intressant prövning, menade hon. I grått hår ser man ut som den tant man är. Länge leve tanten!