Avanti

Intressant artikel om bloggande som företeelse. Man kan skriva för att man givit upp hoppet om berömmelse men ändå vill leva i ett slags illusion av sådan. Man kan också skriva i tron att detta kommer att leda till berömmelse/genomslag. Man kan slutligen också skriva utan bry sig om vare sig det ena eller det andra, som en dagbok... Men varför då på nätet? Jag misstänker att det finns en grupp ödestänkare här: hittar dom mig så är det meningen... Så klart kan man skriva för att man har något viktigt att säga, men hur många har det?
I DN får man också veta att skräckmästaren Stephen King menar att Stephenie Meyer inte kan skriva, vilket föranleder mig att fundera på vem/vad som avgör detta. Uppenbarligen inte alla tonårstjejer (och en och annan kille) världen över som plöjer hennes vampyrböcker i sann bokslukarglädje. Själv köpte jag den första boken i julklapp åt dottern. Den var färdigläst typ efter ett par timmar och jag beställde snabbt som ögat de övriga två på svenska hittills utkomna böckerna, eftersom jag menar att goda läsupplevelser ska uppmuntras!