Minnen

Allt är föränderligt. Åren går. Vi åldras. Vi går mot döden vart vi går, som det heter i psalmen. Våra minnen är inte beständiga, nej, inte ens de. Tvärtom förändras våra minnesbilder med tiden. Denna dag har jag tillbringat i sällskap med min äldsta väninna, ja, inte till åren komna utan den vän som jag känt under flest år. Vi träffades när vi började ettan i Vista skola i Huddinge. Hon är nu sen många år bosatt i en annan stad och vi träffas inte särskilt ofta. Men det är så där som det är med riktigt gamla vänner - det är liksom bara att ta vid där man var, sist eller en annan gång. Spelar ingen större roll. Idag åkte jag ut till henne där hon var, hos sin mamma. Mamman var sig lik, men äldre. Vi fikade i hennes kök. Jag har fikat många gånger i hennes kök. Alltid med en massa fikabröd till. Så även denna gång. Fast förr var det i ett annat kök. Hon har sålt sin villa och bor i lägenhet nu. När hon fick veta att jag jobbade på Skrivarakademin hämtade hon en pärm i vilken hon hade en massa handskrivna texter. Hon ville gärna läsa en av dem för mig. Det var ett slags saga om en katt som hette Emil. Katten hade en hundkompis som hette Pim. Det var min gamla barndomshund, taxtiken Pim, det! Hon förekom visserligen bara på tre rader, men ändå! Efter det gjorde vi en rundtur i Huddinge, såg fantastiska radhuskomplex i det som förr var skogar och ängar, såg min gamla lekskola, vår högstadieskola samt mitt barndomshem. Det hade målats blått och gräsmattan föreföll väldigt liten.
Efter det styrde vi kosan in till min mamma på äldreboendet. Mamma kände inte igen min väninna först, men blev sedan väldigt glad, nästan lycklig tror jag... Men hon var fullt och fast övertygad om att väninnan var en biståndshandläggare som deltagit i ett planeringsmöte en gång. På S:t Görans sjukhus. Detta är något som hon har ett klart och tydligt minne av. Så är det med det. Mamma berättade också att hon mindes en gång när hon och jag hade stått vid ett fönster. Det regnade. Och jag hade konstaterat just detta: att det regnade. Hon frågade mig om jag kom ihåg det. Det gör jag inte. Ja, varför minns vi det vi minns och just det och ingenting annat? Och varför etsar sig somliga saker fast där i någon hjärnvirvel?