Avanti

"Konsten har alltid kämpat för rätten att beskriva det dolda och mycket privata hos människan. I dag, när privatlivet exploateras överallt, är utmaningen snarare att begripa hur man ska skriva om verkliga människor på ett anständigt sätt." Det är slutklämmen i Åsa Beckmans artikel "Det mest förbjudna", publicerad i DN idag.
Ibland känns det som om litteraturen och dess kritiker och vetare är på väg att ta livet av varandra. Jag tycker, som Åsa B, att det finns gränser för vad man kan skriva liksom för om vilka. Kanske allra mest för HUR man kan göra det. Naturligtvis har författare alltid skrivit om det som av en eller annan orsak varit problematiskt för honom/henne. Naturligtvis har alltid människor känt igen sig, känt sig vantolkade, förvrängda, uthängda i romaner. Naturligtvis kan inte en författare BARA hitta på - även om det gick vore det inget eftersträvansvärt. Litteraturens (och konstens) viktigaste byggsten är ju trots allt författarens (konstnärens) uttrycksbehov.
En berättelse blir bara intressant när den lämnar det privata och blir personlig, och för att nå dit måste den gestaltas, sa Kristina Lugn i en intervju för en tid sedan. Gestaltningen är grundbulten. Det är skillnad på att låta någon stå som ett slags förebild till en karaktär, att låna drag och egenheter och kanske utseende. Karaktären blir ju sin egen. En människa av kött och blod - med den skillnaden att han/hon inte går att söka upp och omfamna eller ge en kok stryk.
I romaner som jag har skrivit har människor känt igen sig, med eller utan rätta. De har tyckt om det eller inte tyckt om det. De har haft synpunkter på det ena och det andra. Jag har lånat och låtit mig inspireras, men kan absolut säga att jag inte har skrivit om någon verklig människa - eftersom jag har tagit mig friheten att göra honom/henne till en karaktär i en roman...
Ämnet är inte lätt eller enkelt!