Avanti

Solen gassar över förorten. Dottern trippar ut i sina pumps. Sonen undrar om det verkligen behövs jacka. Jag, som är gammal och förståndig, säger att jo, det behövs. Man ska vara försiktig med vårens kalla vindar. "Än får du gå med båd strumpor och skor, än är det långt till vår, säger mor". En kompis till mig, manlig sådan, behåller alltid långkalsongerna på till 1:a maj, oberoende av väderlek. Ja, då slipper man fundera. Även om det hänt att det är riktigt vinterväder denna dag.

Livet är en sjukdom med dödlig utgång, läser jag i Tommy Hellstens bok Ju mindre du gör desto mer får du gjort. Det är därför det finns religioner, menar han - och jag är nog benägen att hålla med honom. Religionen är ju (i bästa fall?) svaret på frågan om livet. Döden är påminnaren, vilket ju manifesteras runt om i våra kyrkor med orden "en ny påminnelse om vår dödlighet..."
Hur ska man kunna leva livet fullt ut med vetskapen om att det när som helst kan upphöra?
Det går inte att förhålla sig till livet utan att förhålla sig till döden, även om säkert många försöker.

Tala om döden – Det är också ett av de råd som Yalom ger till tverksamma terapeuter: eftersom det hör livet till; att inte tala om döden blir att utestänga en viktig existentiell del av livet (ytterligare skäl till egenterapi för terapeuten!). Ska vi föra viktiga samtal om livets mening kan vi inte skygga för döden och den realitet som den utgör och innebär i alla människors liv. I samtal som på olika sätt innesluter tankar och erfarenheter om döden finns, tror jag, också en kunskapskälla att ösa ur, eftersom – bekant – vårt förhållningssätt till döden återspeglar hur vi lever och vice versa.

Det är också en av de stora skillnaderna mellan liv och gestaltat liv. Personer i böcker kan förvisso dö och gör inte sällan det, men om jag börjar om från sidan ett så lever de igen. Ett slags uppståndelse, gång efter gång - om än med dödlig utgång.