Avanti

Nu är årets sista åk avklarat, i riktigt tung snö, skidor återlämnade, kroppar återhämtade i den ångande bastun och annandagens middag ska så småningom avnjutas. Solen gassar igen, från klarblå himmel. Tänk så mycket lättare allt är när ljus och värme återvänder. För mig är det en verklig avkoppling att komma bort så här, vara hemifrån. Det är som om hjärnan slår ifrån, tankeverksamheten går ner på lågverk. Det är de där så kallade automatiska tankarna som slår av på takten, de som ofta håller mig vaken på nätterna därhemma, de som har med planering och kontroll att göra. Städning, tvätt, bankärenden, försörjning, mat. Måsten. Krav. Jobbet. Författandet. Brist på författande. Stress. Nu har jag under några dagar släppt allt. Ett slags mindfullness, typ. Datorn som jag skriver på gillar inte det ordet, och föreslår istället minnesförlust. Tja, inte så tokigt kanske.
Dock finns vissa saker som måste skötas om - till dessa hör omläggnings av sonens sår (efter mopedolyckan). Detta ska jag ta mig an nu. Datorn gillar inte heller ordet mopedolyckan - föreslår till min förvåning "moped olyckan". Hjälp. Har särskrivningarna letat sig in i word nu också?