Avanti

Drömde om djur i natt, hästar och nötkreatur. En tydlig bild av en enslig gård intill en regnfuktig landsväg. Natt. Boningshus i trä. Två våningar. Ladugård intill, omgärdad av en vallgrav med bro över. Någon form av katastrof var i antågande. Men vilken? Djuren behövde släppas fria, först nötkreaturen, kor, tjurar och kalvar, som rusade över bron och ut på landsvägen i klumpig flykt, därefter hästarna, med glänsande skimrande kroppar och manarna flaxande i vinden, musklernas smidighet. En och annan bil som tvärnitade, med tjutande bromsar, och kryssade sig igenom. Inget mer. Kanske vaknade jag?

Man kan se drömmar som brev från de okända djupen inom oss, säger Lars Åke Lundberg, präst, författare, terapeut och trubadur, adresserade till vårt mer medvetna jag, och vi kan välja att öppna dem eller låta dem förbli olästa.

Religion är till för dem som är rädda för helvetet, andlighet för dem som har varit där.

Mitt första möte med Lars Åke Lundberg var på S:t Lukasstiftelsen på Gotland. Han talade kring andlighet i böcker och utgick bland annat från en scen ur Emil på Lönneberga, av Astrid Lindgren. Emil och drängen Alfred badar tillsammans. Det är i kvällningen. Den lilla sjöns vatten är mörkt och stilla. Näckrosorna, vars stjälkar sträcker sig ner i det okända djupet, lyser i dunklet. Det är en stund av andakt. Inte många ord sägs, men de som sägs är av djup betydelse:

- Du och jag, Alfred, säger Emil.

- Ja, tror jag det, du och jag Emil, svarar Alfred.

I tidningen läser jag att Gardell ska rädda Gud. ”Men ibland kan jag känna, som någon sa, att det är mitt uppdrag att vrida Gud ur ­händerna på idioterna.” Jo, jag tackar. Men vem ska identifiera vilka de där idioterna är, undrar jag oroligt. Gardell själv, eller? Och klarar sig inte Gud utan Jonas Gardells hjälp, ja, då blir jag verkligen mörkrädd.

Något som kan skingra sådan rädsla: lyssna.