Avanti

En extrasläng av sommaren och middag på terrassen. Hustak och mycket himmel och en varm kvällssol. Vissa dagar vet man inte vart de tar vägen. Detta är en sådan. Jag gick upp, åt frukost, flyttade lite böcker från en hylla till en annan, tvättstuga, promenerade fram och tillbaka till grannförorten. Handlade på vägen. Matlagning. Middag. Människan står på jordklotet. Och plötsligt är det afton. Kort poem och stora ting.
I lördags eftermiddag dog en tidigare mycket nära vän till mig. Efter den nära vänskapen följde år av ovänskap. Sedan en kort tid av ett slags försoning. Därefter ingenting på många år. Så: ett meddelande om dennes död. När någon som man en gång haft en mycket stark relation till dör är det som något av en själv dör, en del av ens liv: borta. Det är som om upplevelser som man delat med någon som plötsligt dör också dör, stelnar till en radda fotografier att sätta i ett album.
En ny påminnelse om vår dödlighet, som det heter.
Framför mig på mitt skrivbord ställde jag i lördags eftermiddag, vid femtiden faktiskt, en modell av en fyr. Och vid femtiden i lördags eftermiddag dog den person som jag fått denna fyr av.
Jag har alltid tilltalats av fyren som symbol. Ljuset som leder en över och förbi det stormiga havets alla grynnor och skär. Fyren som Kristussymbol.
Fyren ovan värderas till 6 miljoner och är målad av Strindberg, som målade många fyrar under de år som han inte förmådde skriva.