Avanti

Sommartid! Ett vårtecken så gott som något. En vecka kvar till påsklov, med skidåkning under klarblå himmel och solvarmt i lä på fjälltopparna. Så tänker jag mig det. Vi får väl se.

Jag har hoppat och stampat och skuttat omkring till de där rumänska tongångarna ännu en dag – nu har jag försökt återställa kroppen i något slags normalläge genom hett bad. Lyckades sådär. En sann lisa att sovmorgon väntat imorgon!

Earth hour gick enligt rykten halvbra… Ingen större skillnad här i förorten, vad jag kunde se. Storbildskärmarna lyste blått där de brukar, en och annan kvarglömd julstjärna log lite sorgset. Lite som det där med vänlig vecka, tycker jag, fast ännu fjuttigare… En timme! Och på en sådan tidpunkt då det mesta är nedsläckt i alla fall... Är det för övrigt någon som är så gammal så att ni minns den gamla Hyland-boken. I mig har de där verserna liksom etsat sig fast för gott:

Vänlig vecka snabbt förgår, bättre vore vänligt år.

Älgen ensam satt och log, i en sönderskjuten skog.

Nyckelbarnet sa till pappan, far jag såg din fru i trappan.

Fans är popidolens svans, fanns ej fansen han ej fanns. Och så vidare...

Snacka om tidsdokument. Intressant det där med vad som fastnar i våra huvuden – och hur det kan tänkas påverka oss. Jag menar, orden ligger ju där och mal i bakgrunden, år efter år efter år. Vet inte om det finns forskning i ämnet, eller om man får göra det på egen hand, med hjälp av sin terapeut:

Nu går jag bort sa, lille Per. Nu går jag bort dit stigen bär. Att söka slottet Silvertopp, att få prinsessan Rosenknopp. Jag tror att hon mig bannar, om här jag längre stannar.

Eller varför inte:

Långt på en stjärna bodde han, i himlens prakt.

Hon bodde i en annan sol och i en annan trakt.

Och Salami, så hette hon, och Sulamit var han,

och båda älskade så högt och älskade varann.

Svidande vackert, inte sant?